Kategori: Uncategorized

Atomjägarna från Lund spårar nya, supertunga grundämnen

Det pågår ett race, en vetenskaplig kapplöpning om att hitta nästa, och nästa och nästa nya grundämne. Kärnfysiker från Lund tillhör världens främsta inom fältet.

– Tänk att få vara med och namnge ämnet lundium, säger Sven Åberg, professor i fysik.

Anta att världsrekordet i att stapla drickabackar ligger på 115 backar. Du vill väldigt gärna slå det där rekordet. Tyvärr får du inte stapla bitarna för hand. Sådana är förutsättningarna. Det enda du kan göra är att släppa ner dem från en lyftkran och hoppas att slumpen ska arrangera dem i ett torn.

Däremot får du försöka många gånger. Miljontals gånger. Inte heller ställs några större krav på stabilitet. Det räcker med att tornet står någon millisekund. Ja, ditt rekordtorn kommer förmodligen att vara så instabilt att du inte hinner se det.

Så det enda du har att jobba med, om du vill bevisa att tornet faktiskt existerat, är braket när backarna faller i marken, vibrationerna när de träffar asfalten och mätningar av var bitarna ramlar.

This image has an empty alt attribute; its file name is b2gb4e7exsmqffrud6k352o3n5q.jpeg
En förenklad version av nuklidkartan, som schematiskt beskriver egenskaper hos de supertunga grundämnena.

Så du släpper lass efter lass av läskbackar. Mäter kraschen på alla upptänkliga vis. Och jo, emellanåt visar dina data att tornet faktiskt funnits. Högt, vingligt. 113 backar, 114, backar, 118 backar. Hur högt kan det egentligen bli, det där tornet?

I ett arbetsrum på avdelningen för kärnfysik vid Lunds universitet sitter tre medelålders herrar som ägnat sitt liv åt att räkna på hypotetiska torn av drickabackar, ungefär på det här sättet. Fast det handlar förstås inte om torn av läskbackar, utan om superstora atomer. Atomer av helt nya slag – nya grundämnen.

Oerhört svåra att skapa, lika svåra att mäta. Djup grundforskning, läran om materiens inre krafter. Som förmodligen inte blir någon fiffig innovation i övermorgon, men som ger något annat.

– I grunden är det en kulturell fråga, skulle jag vilja säga. Allt i universum består av atomer. Det vi gör handlar om att förstå dem, förstå de krafter som verkar inne i dem, säger Sven Åberg.

Försök att systematisera tillvarons beståndsdelar har gjorts i tusentals år. Embryot till dagens system föddes i början av 1800-talet, men det var inte förrän strax innan första världskriget som den unge brittiske fysikern Henry Moseley skapade det moderna periodiska systemet, där grundämnena ordnas efter antalet protoner i atomkärnan.

Ett nittiotal grundämnen kunde ganska snart bestämmas: från de vardagliga som kol och järn till exotiska, som protactinium (atomnummer 91). Sedan gick det trögare. Ända in på 1930-talet trodde ingen på tyngre atomer än nummer 92.

De senaste decennierna har dock utforskandet tagit ny fart. Nya metoder att skapa superatomer har tillkommit och i slutet av 2015 godkändes flera nya tillägg till det periodiska systemet: grundämnena med atomnummer 113, 115, och 117.

Bakom ett av godkännandena, av ämne nummer 115, låg forskning från Lund.

– Vi använde en helt ny metod att se på sönderfallet: vi undersökte fotonerna. Och genom att titta på fotonerna kunde vi faktiskt bekräfta att element 115 är upptäckt, säger Claes Fahlander.

Det finns också goda skäl att anta att upptäcktsresan mot nya grundämnen kommer att fortsätta. Näst i tur står förmodligen de ännu okända ämnena 119 och 121.

Det är ingen slump att Lunds fysiker ligger långt framme. Det finns en drygt femtioårig tradition att falla tillbaka på, inledd av pionjären Sven Gösta Nilsson (1927-1979), professor i matematisk fysik.

– Han satte ihop modeller som gjorde att man göra beräkningar av vissa egenskaper hos de supertunga grundämnena, säger Sven Åberg.

– Från den tiden har vi en väldigt stark teoritradition i Lund. Grundämnenas symbolvärde, chansen att få namnge en av naturens beståndsdelar, och den stora äran som ligger i en sådan upptäckt – har gjort jakten på nästa superheavy till en internationell kapplöpning.

– Det är fyra labb i världen som arbetar med det här. Riken i Japan, Berkeley i USA, Dubna i Ryssland och så GSI i Darmstadt, där vi gör våra experiment, berättar professorer Dirk Rudolph.

This image has an empty alt attribute; its file name is svqsrtuchrr_ap8cps437xz0omk.jpeg
En bild inifrån acceleratorn i Darmstadt. I den accelereras de kalciumjoner som används för att skapa nya grundämnen.

Namnen på de nya grundämnena speglar laboratoriernas placering: dubnium, darmstadtium, berkelium.

En indikation på forskningsområdets snabba framsteg är ett symposium som hålls i helgen. Nobelstiftelsen har beviljat medlen och världens ledande grundämnesjägare kommer att samlas på Bäckaskogs slott mellan Kristianstad och Sölvesborg.

– Det behöver ju inte betyda att det här området kommer att tilldelas ett Nobelpris, säger Sven Åberg. Fast det kan ju vara en fingervisning om hur Vetenskapsakademin ser på den här forskningen.

– Och så gick det väldigt lätt att få deltagarna att tacka ja, den här gången!

Två motsatta krafter avgör om en atomkärna ska falla sönder eller hålla samman. Elektromagnetismen verkar repellerande, det vill säga för ett sönderfall. Den starka kraften verkar för att bevara kärnan intakt. Kraftmätningen dem emellan sätter gränser för hur tunga grundämnen kan vara. I princip blir kärnan mer instabil ju större den här.

Men så finns det undantag. Genom olika komplicerade kvantmekaniska effekter skulle vissa kombinationer av protoner och elektroner – man talar om ”magiska tal” – kunna bli stabila.

– Där är vi inte än. Men i framtiden skulle vi kanske kunna hitta riktigt stabila ämnen, säger Sven Åberg. Denna klass av stabila ämnen förutsågs av Sven Gösta Nilsson redan 1969. Idag kallas den ofta island of stability, stabilitetsön.

– Den är något av en helig graal. Och det är en av drivkrafterna för experimentalisterna, att försöka producera sådana stabila, supertunga element, säger Claes Fahlander.

Hur ska då de nya, supertunga atomerna skapas? Här har en standardmetod etablerats, som går ut på att man bombarderar en variant av grundämnet berkelium med atomer av calcium eller titanium.

I smällen uppstår de nya megaatomerna. Och precis som i fallet med vårt vingliga torn är de nya ämnena ytterst kortlivade. En tydlig trend är nämligen att varje nytt grundämne, likt ett allt högre staplat torn, blir allt mer instabilt.

This image has an empty alt attribute; its file name is 6pnpoaxa1-ron6tknhle5kserce-1.jpeg

Att en superatom över huvud taget ska bildas är för övrigt enormt osannolikt. Det gör att miljoner och åter miljoner repetitioner av samma bombardemang behövs och att experimenten pågår i månader i sträck.

– Och ju tyngre elementen blir, desto lägre är sannolikheten att det överlever, säger Sven Åberg.

Atomkrocken som skapar kärnan sker i en liten kammare, omgiven av hyperkänsliga detektorer. Detektorerna registrerar de restprodukter som uppstår när atomerna faller samman; främst alfapartiklar, gamma- och röntgenstrålning, data som blir forskarnas råmaterial.

Vad gäller utvecklingen av detektorer har Lundaforskarna just nu vind i seglen i form av ett bidrag på 38 miljoner kronor från Wallenbergsstiftelserna – pengar som ska ge tio gånger högre ”upplösning” av sönderfallsprocessen. Därtill byggs en ny accelerator i Darmstadt.

– Tillsammans kommer detta att öka kapaciteten med en faktor tio och ge oss möjlighet att upptäcka ännu tyngre grundämnen, säger Dirk Rudolph. Minst fyra till borde vi kunna se, kanske uppemot 122 och 123 inom de närmaste tio åren. Men det kostar.

– Vi lägger till exempel 15 miljoner på en ny fotondetektor. Då får vi kapaciteten som gör det lönt att ens försöka leta efter ämnena 122 eller 123, säger Dirk Rudolph.

– Att leta efter en nål i en höstack är hur enkelt som helst jämfört med det här, säger Claes Fahlander.

Vad är då värdet av de lika aparta som flyktiga grundämnena? En del är en fördjupade kunskaper kring mätning av strålning, som används mycket i analyser i bland annat miljöforskning. Men så finns det också oväntade, framtida användningsområden.

Dirk Rudolph tar ett exempel, ämnet americium (atomnummer 95) som upptäcktes 1945 under det amerikanska kärnvapenprogrammet. Då bedömdes det helt sakna praktisk tillämpning.

– Sedan 1960-talet ingår det i alla brandvarnare och har med andra ord sparat mängder med liv, säger Dirk Rudolph.

– Vi vet ju inte idag hur mycket av ämnena i den är stabilitetens ö vi kan producera om trettio, fyrtio eller femtio år – och hur de kan användas.

På ett djupare plan är det också så att 99,9 procent av all materia i universum är atomkärnor. Och alla hålls de samman av den starka kraften. Att förstå hur naturen är uppbyggd – och hur vi kan existera – är i grunden ett kärnfysiskt problem. Med andra ord: att leta efter nya grundämnen ger kunskaper om hur materien är uppbyggd.

Namnet på deras forskningsansökan – och på den nya mätstation som nu byggs – skvallrar också om en annan dröm, den om vetenskaplig odödlighet. Mätstationen bär nämligen namnet Lundium.

– Det är ju något av en dröm att Lund skulle kunna få vara med och namnge ett av de nya grundämnena, säger Sven Åberg. Lundium skulle ju kunna vara ett sådant namn.

Publicerat i Sydsvenskan 27 jan 2018.

Den gudabenådade klättraren Marco Pantani – en cyklingens martyr?

När cyklisten Marco Pantani (1970-2004) sommaren 1994 dansade upp för två av Giro d’Italias mest berömda klättringar, Stelvio och Mortirolo, var det början på en lika spektakulär som tragisk karriär. Med sina 172 centimeter och 57 kilo var Marco Pantani perfekt byggd för proffscyklingens mest vördade specialitet; de långa, skoningslösa bergsetapperna.

Marco Pantani.

Sedan 1970-talet hade fotbollen varit landets dominerande idrott, men när Pantani klättrade stannade Italien.

Det vedertagna sättet att klättra går ut på att spara sina krafter i en noga kalibrerad ansträngning. “Il Pirata” Pantani kastade i stället av sig sin karakteristiska bandana, sina solglasögon (och ibland också sina diamantörhängen) och attackerade hårt. 1997 gjorde han de 14,5 kilometrarna upp för Alpe d’Huez på 37 minuter och 35 sekunder, ett rekord som står sig än idag.

Det var cykling som drama, känslor och show – och för sitt dristiga sätt att tävla vann han publikens hjärtan, trots att hans tävlingsmässiga framgångar egentligen inte var särskilt enastående och att hans tid på toppen bara varade tre-fyra år.

Ett danskt tv-inslag med den berömda klättringen uppför Alpe d’Huez under Tour de France 1997. Efter Pantani följer Richard Virenque, Bjarne Riis och Jan Ulrich. Alla tre skulle senare erkänna att de dopat sig med epo-preparat.

Pantanis framgångssaga – den sköre, blyge, tunnhårige killen från Cesenatico som blev nationalidol – var oemotståndlig. 1998 stod han på topp och vann både Giro d’Italia och Tour de France.

Hans fall skulle dock bli hårt och brutalt. Pantanis storhetstid sammanföll med cykelsportens mest perverterade. På hotellrum och lagbussar skvalpade påsarna med dopningspreparat, kanyler var lika viktiga i träningen som vattenflaskor och det sades att cyklisterna hade så extrema halter av röda blodkroppar, och så låg vilopuls, att de behövde kliva upp om nätterna och cykla en stund på en stationär cykel för att inte riskera hjärtinfarkt eller stroke.

Pantani var inget undantag. Visserligen låg hans uppmätta värden sällan särskilt mycket över de tillåtna. Men de varierade kraftigt, vilket i sig är ett tecken på manipulation. Man kan också notera att de åkare han mätte sig mot – Jan Ullrich, Bjarne Riis och Richard Virenque, till exempel – samtliga senare skulle erkänna att de använt epo, ett hormon som hjälper kroppen att tillverka fler röda blodkroppar och alltså förbättrar syreupptagningsförmågan.

Mot slutet av Giro d’Italia 1999 tycktes segern säkrad för Pantani; han hade varit fullständigt dominerande under hela loppet och ledde med över fem minuter. Men en tidig morgon i Madonna di Campiglio väcktes han en hård knackning på hotellrummets dörr. Utanför stod internationella cykelförbundets dopingteam. Ett snabbt test visade att Pantanis värden låg strax över de tillåtna och han diskvalificerades omgående.

Pantani förs ut från sitt hotell i Madonna di Campiglio 1998. Under morgonen har tester visat förhöjda blodvärden, och han diskvalificeras från tävlingen. Vid tillfället ledde han stort med bara tre etapper kvar.

En mardröm av mediadrev och utdragna dopingrättegångar följde. Den ofta otursförföljde Pantani hade lyckats ta sig tillbaka från allvarliga skador och missöden tidigare, men denna offentliga förödmjukelse var något annat.

Inför nationen vidhöll han sin oskuld, muttrade om konspirationer och komplotter. Men psykiskt var han i fritt fall. Han barrikaderade sig i sitt hus i Cesenatico, grät i dagar och drog i sig kokain. Under kommande år gjorde han ett par försök till comeback, men skulle aldrig visa samma form som tidigare.

Morgonraiden i Madonna di Campiglio har på sedvanligt italienskt manér blivit en närmast mytisk händelse. Vem hade egentligen intresse av att stoppa Marco Pantani? Vem ville stjäla hans stora seger, bara dagar innan målgången? Också cyklisten själv greps av paranoian. Några kaotiska, drogindränkta år följde, ständigt påpassad av journalister och i allt sämre psykiskt skick.

Bildresultat för pantani funerali
Marco Pantanis begravning i hemstaden Cesenatico i februari 2004.

I februari 2004 bröt personal upp en dörr till ett av rummen på ett strandhotell i Rimini och hittade Pantani livlös på golvet. Dödsorsaken var akut kokainförgiftning. Fem år hade gått sedan han vann Girot och Touren. Pantantis mor vidhöll att sonen blivit mördad och anklagade anklagade internationella cykelförbundet.

Miljontals cykelfans kunde ägna sig åt vad italienarna kallar dietrologia, ett sökande efter konspirationen och komplotten bakom (Mångårige svenske Rom-korrespondenten Åke Malm förklarar termen i den här texten).

Trots de starka beläggen för systematisk doping och hans tragiska fall har Pantani alltså förblivit en hjälte i mångas ögon. Italien må på många sätt vara ett sekulariserat samhälle. Men katolicismens ideal – inte minst om martyrskap – lever starkt. Det visar inte minst den dyrkan som gestalter som Marco Pantani fortsätter att väcka.


Italien – ett förskrämt och åldrande land?

Att Italien står inför en demografisk utmaning är ingen nyhet. Denna katastrof i slow motion har pågått i åratal. Det föds helt enkelt för få barn här. Mer avlägsna landsändar och i mindre städer och byar framstår allt mer som reservat för pensionärer.

Exakt hur illa det är ställt blev återigen tydligt häromveckan, när statistikmyndigheten Istat presenterade nya siffror. Till att börja med kan man konstatera att landets befolkning minskar, en utveckling som pågått sedan 2015.

Under 2018 föddes 439 000 barn i landet. Det är 140 000 färre än för tio år sedan och – vilket är svårt att ta in – färre än under något år sedan Italiens enande 1861. På den tiden var förstås familjerna större, men landets befolkning var å andra sidan ungefär hälften dagens (28 miljoner mot dagens cirka 60 miljoner).

Vi kan att jämföra med Sverige där det föds ungefär 12 barn per 1 000 invånare, eller runt 120 000 barn om året. I Italien är motsvarande siffra knappt 8 barn per 1 000 invånare, vilket innebär att det varje år ”saknas” runt 240 000 barn för att nå upp till Sveriges nivå. Och då ska man ju komma ihåg att även Sverige är ett åldrande land.

Det går också att se födelsetalen i Italien som en bild av tilltron till det italienska samhället, särskilt sedd genom ekonomins utveckling. Under il boom, den expansiva tillväxtfasen under åren 1958-1963, föddes mer än dubbelt så många barn som idag. Under åren 1985-2008 låg siffran relativt stabilt kring 10 barn per 1 000 invånare, för att efter den förödande finanskrisen 2008 falla ytterligare.

Effekten av en lång period av lågt barnafödande visar sig nu också genom att det helt enkelt finns ganska få unga kvinnor, alltså blivande mammor. Bara i familjer med utländsk bakgrund föds det idag fler barn – och det är bara tack vare denna grupp (för närvarande ungefär var tionde italienare) som inte födslotalen rasat ytterligare.

Hur reagerar då det italienska samhället och dess politiker inför denna denna långsamma demografiska katastrof? Kanske sätter full fart för att skapa ett samhälle där barn, omsorg och jämställdhet sätts i första rummet?

Nja, inte riktigt. Landets starke man, inrikesminister Matteo Salvini från Lega, har gjort politisk karriär på Jimmie Åkesson-manér – det vill säga, genom att fokusera politiken på stänga landets gränser och slänga ut så många av de invandrare som eventuellt lyckats rota sig här.

I veckan har nyhetsförmedlingen dominerats av en upptrappad konflikt mellan intresseorganisationen Sea Watch, vars fartyg bistår nödställda båtflyktingar från Nordafrika i vattnen söder om Sicilien. På Legas initativ har en ny lag skapats för att neka organisationer som Sea Watch att gå hamn i Italien. Men efter två veckor – och med 42 utmattade båtflyktingar ombord – ansåg sig inte den tyska kaptenen Carola Rackete till slut sig inte ha något val och förra onsdagen trotsade hon kustbevakningens blockad och gick in i hamnen i Lampedusa. På vägen in tycks hennes fartyg ha touchat en italiensk polisbåt, med fyra polismän ombord.

Sea Watch-kaptenen Carola Rackete grips av italiensk polis.

Där väntade poliser, redo att gripa besättningen och köra ut flyktingarna till havs igen. På Twitter rasade förstås Salvini: ”Vi ska använda varje demokratisk metod för att stoppa detta hån av våra lagar. Italien kan inte vara en landningsplats för vem som helst som vill dumpa människor.”

Nu finns det ännu ett oberoende rättsväsende i Italien, och inte minst på Sicilien är stödet för att ta hand om båtflyktingarna stort. En domare i Agrigento beslutade därför efter några dagar att Carola Rackete skulle frigivas. Misstankarna – att hon riskerat livet på fyra italienska polismän när hon körde på en patrullbåt vid kajen – avskrevs av domaren.

Salvini var förstås inte road. Han var rasande, kränkt men lovade att inte ge upp kampen. ”Vi ska återbörda heder, stolhet och välstånd till Italien, kosta vad det kosta vill”, förklarade han.

Vad ville de 42 utmattade båtflyktingarna? Skapa sig ett bättre liv förstås. De var förmodligen unga, starka och beredda att jobba stenhårt och ta risker för att få en bättre framtid. Kanske skulle de – precis som många andra – kunna göra det otacksamma och tunga manuella arbetet i det italienska jordbruket, källa till så stor stolthet för detta matglada land. Eller så skulle de kanske kunnat ha bidra i vården  – landet har nu 2,2 miljoner medborgare över 85 år.

Istället ligger Salvinis fokus på att ”försvara landets gränser”, fraternisera med övriga europeiska (och ryska) högerspöken och gasta om symbolpolitik på Twitter. Samtidigt visar EU-kommissionen att Italien ligger i botten av EU:s länder vad gäller tillväxt, investeringar och sysselsättning.

Det finns så mycket att älska med det här landet. Men vad gäller framtiden – åtminstone på kort sikt – är det emellanåt svårt att hålla pessimismen stången.

Nyfascism i uppdaterad kostym. Italienska Casapound lånar vänsterns aktivism – och vinner sympatier

Det kom nyheter från Ostia i veckan som gick. Ostia är en förort till Rom, belägen ute vid Tyrrenska havet. Till Ostia åker romarna för att bada varma sommardagar.

Ostia är också den plats i trakten runt Rom som haft allvarligast problem med infiltration av organiserad brottslighet. Hotell, restauranger, kasinon och nattklubbar har blivit intressanta investeringsobjekt för pengar söderifrån; framför allt från den napolitanska camorran. , commissariato, eftersom kommunledningen ansågs så djupt indragen i den stora korruptionsskandalen Mafia Capitale.

År av vanskötsel har satt spår i Osta, ofta i frågor som – med rätta – irriterar lokalbefolkningen. Ambulerande försäljare slår ut laglydiga affärsinnehavare, parkeringar tas över av självutnämnda “parkeringsvakter” som vill bluffa eller skrämma till sig “avgifter” och så vidare. Det finns med andra ord en god grogrund för både populism och ett avgrundsdjupt misstroende mot politiker.

I väntan på det kommande borgmästarvalet försöker nyfascistiska Casapound vinna röster. I sommarvärmen har de patrullerat stränderna och skrämt bort gatuförsäljare, liksom rensat upp i mängden av “parkeringsvakter”. Tidigare i år genomförde Casapound en manifestation för att vräka de flyktingar som sedan många år bosatt sig i en övergiven sommarkoloni-anläggning, också i Ostia. 

Hösten 2015 skrev jag ett längre reportage för tidningen Expo om Casapounds bakgrund och arbetsmetoder. Det är en bitvis skrämmande läsning om hur ett nyfascistiskt parti smart kan exploatera det missnöje som uppstår när det offentliga – som i så hög grad skett i Italien de senaste tio åren – inte förmår fylla sitt uppdrag och lämnar medborgarna i sticket.

Här kommer texten.

 

Medborgargarden och soppkök – ny fascism för en ny tid?

Jag kör ut från Rom i rusningstrafiken. Stadens ytterområden är något helt annat än det vackra centrum: kilometer efter kilometer av illa planerade höghus, en stadsplanerares mardröm. Och det är här ute i röran vanligt folk bor, inte i etagevåningar med utsikt över Piazza Navona.

Halvvägs mellan centrum och havet hittar jag Acilia. I utkanten av byn ligger en vändplats, en parkering och så ett långt hus i i fem våningar, ett centro di assistenza allogiativa temporanea, (ungefär ”tillfälligt boendecenter”). Här bor sedan ett par år runt 90 familjer, men till en hög kostnad för kommunen. Och nu ska familjerna vräkas, eller i alla fall omplaceras.

På fasaden hänger lakan med sprayade slagord om rätten till boende och nej till vräkning. Entrén har spärrats av med gallergrindar och ett tiotal unga män håller vakt. De är militanti, aktivister, från Italiens snabbast växande högerextremistiska grupp, Casapound Italia.

En Casapound-manifestation i Napoli.

– De vill vräka familjerna, och så ska det bo negrer och marockaner här istället. Vräka italienska familjer. Det går åt helvete med det här landet, säger en av dem, när jag frågar som står på och vad de vill.

Aktionen är typisk för Casapound, som de senaste åren vunnit stort folkligt stöd för sin fusion av populism, fascism och kritik av kapitalismens effekter för ”vanliga italienare”. Att vräkningen i det här fallet handlar om att många av familjerna blivit kvar, trots att de nu tjänar mer än maxbeloppet för rätt till boendestöd (åtminstone enligt kommunen) spelar mindre roll.

– Vi kräver att vräkningarna skjuts upp. Det är inte rätt att kvinnor, barn och handikappade ska tvingas ut på gatan i kylan. VI är rädda att det bakom avhysningarna döljer sig planer på ännu en i en oändlig rad med flyktingboenden, skriver Casapound i ett pressmeddelande.

Det är snart jämnt ett sekel sedan det italienska fascistpartiet såg dagens ljus i Milano. Då som nu var landets ekonomi i gungning, då som nu fanns många unga män som hade svårt att se en framtid. Många av dem var veteraner från första världskriget, och i den gryende fascistiska rörelsen hittar de en ny gemenskap – och en effektiv demagog, journalisten och tidigare socialisten Benito Mussolini.

Sen går det fort. 1922 tar så fascisterna makten och styr landet i 21 år (eller 23, i vissa delar).

Kontinuiteten med de fascistiska rötterna har aldrig brutits i den italienska yttersta högern. Kort efter slutet av andra världskriget ombildades fascistpartiet till Movimento Sociale Italiana, MSI. Partiet leddes av veteraner från fascisttiden och satt i parlamentet under hela efterkrigstiden och nådde som mest nio procent av rösterna.

Under 1970-talet fylls leden på av en ny generation. Många av dem har en bakgrund i högerextrema gatugäng (som Roms borgmästare 2008-2013, Gianni Alemanno) och/eller partiernas ungdomsorganisationer (som Gianfranco Fini). Parallellt med MSI har också utomparlamentarisk högerextremism existerat i Italien, inte minst under 1970-talet. Ofta var dessa grupper (till exempel Ordine Nuovo) omöjliga att skilja från rena terroristorganisationer.

Casapounds högkvarter på Esquilien i Rom. Rörelsen har lånat många metoder från vänstern. På flera håll i landet driver man “sociala center” med soppkök, bostäder, fritidsaktiviteter – och politisk aktivism.

Högerextremismen i Italien har också alltid fått näring av en kvardröjande ambivalens gentemot den klassiska fascismen och dess ledare Mussolini. Man talar om gli anni di consenso, samförståndsåren under 1920- och 1930-talet då Italien industrialiserades och moderniserades, då tågen gick i tid och posten kom fram – och över Mussolini har, åtminstone för några, den aura av landsfader och nationsbyggare han fick under denna era dröjt kvar.

Det senaste tillskottet i den flora av rörelser, partier och organisationer som utgjort den italienska yttersta högern är Casa Pound. Det lite märkliga namnet hämtades från en av rörelsens idoler, den amerikanska modernistiska poeten och uttalade fascistsympatisören Ezra Pound, vars avsky för ocker och banker (och i förlängningen, förtäcka anti-semitism) inspirerat Casapound. Under senare år har rörelsen vuxit från Rom och ut över Italien. Idag finns de via studentorganisationen Blocco Studentesco i hela landet, och har regelrätta lokalkontor på minst 50 orter.

Casapounds rötter står att finna i sent 1990-tal, när rörelsens ledare Gianluca Iannone bildar rockbandet ZetaZeroAlfa i Rom.  Bandet spelar vad de själva kallar ”identitär rock” och sjunger om våld, antikapitalism, fascism och globalisering. Kretsen kring bandet samlas på puben Cutty Sark i området Esquilino i Rom. 2002 och 2003 utökas gängets verksamhet med två husockupationer, Casa Montag och Casa Pound – ett nytt drag i italiensk extremhöger.

Betoningen av direkt aktion fjärmar dem från ett det äldre, stelare och mer konventionellt styrda profascistiska partiet Fiamma Tricolore.

– Inledningsvis står de nära Fiamma Tricolore. Bland annat hade Iannone varit aktiv i en ganska hårdför ungdomskrets av partiet Men 2008 bryter de med Fiamma Tricolore och börjar agera under sitt nya namn, Casapound Italia, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Han är doktor i statsvetenskap vid universitet i Pisa och gjorde under 2014 och 2015 en intervjustudie med Casapound-medlemmar – delvis tvärs emot sin handledande professors råd.

– Han frågade mig ständigt varför jag skulle hålla på med Casapound. Varför vad de relevanta? Var de inte bara ett randfenomen? Men jag menar förstås att de är viktiga, att de står för något nytt i italiensk politik.

Han hittar ursprunget till Casapound i den så kallade tredje positionens nyfascism i Europa, och inte minst från hypotesen – lånad från den kommunistiska teoretiksen Antonio Gramsci – att den fascistiska revolutionen måste byggas underifrån, som en kulturell gräsrotsrörelse. Rötter finns också i den franska Nouvelle Droite och dess teoretiker Alain de Benoist, som från slutet av 1960-talet ser den europeiska identiteten hotad av fenomen som immigration, globalisering och liberalism: världen mår bäst när kultur inte blandas.

– Den tredje positionens indikerar en politik som varken är höger eller vänster, som står över denna skala. Och det är en distinktion som varit väldigt vanligt i Casapounds propaganda, säger Pietro Castelli Gattinara.

Casapound driver på flera ställen soppkök och matutdelning till “fattiga italienska familjer”. Foto: Wikimedia Commons.

För Casapound betyder detta att deras självutnämnda ”fascism för det tredje årtusendet” inte har några problem att omfamna revolutionärer som Che Guevara eller frihetshjältar som Bobby Sands, eftersom de likt Casapound var antikapitalister eller oppositionella. Det innebär också att de konsekvent vägrat kalla sig politiskt parti – även om enskilda medlemmar emellanåt ställt upp i både lokal- och regionalval.

Från den klassiska fascismen lånar man ett starkt redigerat urval av ställningstaganden. Framför allt menar Casapound att fascismen hade en social dimension, att den i grunden gjorde livet bättre för vanliga italienare. Det aldrig realiserade idédokument, Veronamanifestet, som resterna av fascistpartiet antog 1943 spelar en viktig roll.

– Det dröjer kvar en uppfattning i Italien att fascismen var en progressiv rörelse som gjorde Italien starkt, som byggde vägar och infrastruktur och den strömningen har Casapound försökt exploatera, säger Pietro Castelli Gattinara.

För sin storlek har Casapound – som länge var ett strikt romerskt fenomen – fått möjligen oproportioneligt stort medialt utrymme. Samtidigt har rörelsen visat en fingertoppskänslighet vad gäller newsability. Kort sagt: de är mycket skickliga i att presentera sitt budskap i en form som får media att haka på. Affischerna med Che Guevara – som förstås retade gallfeber på vänsteraktivister – är bara ett exempel.

De har också plockat upp frågor som de hoppas kan tilltala många unga i ett land vars ekonomi som sedan finanskrisen 2008 i princip krympt konstant. Ett exempel är kampanjen Tempo di Essere Madri (”Tid att vara mamma”) som driver frågan om rätt till deltidsarbete för anställda småbarnsmammor. Ett annat intiativ är dotterorganisationen La Foresta che avanza (”Skogen som rör sig”) som i vissa kommuner lyckats få stöd för lokala miljöprojekt. Organisationen La Salamandra (”salamandern”) bedriver frivilligt hjälparbete, städar i parker och bistår hemlösa italienare efter till exempel jordbävningar.

Särskilt udda är kanske Casapounds biståndsgren, som säger sig driva projekt i Sydafrika och Kenya. För ett par år sedan lät sig ledaren Gianluca Iannone fotograferas lekande med afrikanska barn i Kenya, som hans rörelse bistått med mat och leksaker.

Främst har dock Casapound velat driva frågan om bostad, en mycket angelägen fråga för många unga italienare.

– När tv-showen Big Brother spelades in i en villa i centrala Rom begav sig Casapounds aktivister dit hotade att bryta sig in i lokalen. ”Rätten till bostad är ingen lek”, stod det på banderollerna, berättar Pietro Castelli Gattinara.

För rörelsens allt fler lokalkontor är matinsamling till ”fattiga italienska familjer” en stående syssla akvititet. Eller så bildar aktivister kedja för att förhindra vräkning av italienska pensionärer som inte kunnat betala sina lån till de förhatliga bankerna. Samma uppmärksamhet har rörelsens husockupationer fått. Trots att Casapound faktiskt bara tagit över tre byggnader i Italien, har de fått rykte om sig som ”husockupanter” som ställer sig på de ungas sida i kampen för bostad. Det mycket synliga huvudkontoret, i centrala Rom, en fastighet som sedan 2005 ockuperats av Casapound, fungerar också som ett skyltfönster.

Rörelsens karismatiske ledare Gianluca Iannone ligger bakom mediestrategier och aktivism. Här är han på plats i Afrika som “volontär” för att hjälpa fattiga barn. Foto: Wikimedia Commons

– De har mycket effektivt lånat metoder från den utomparlamentariska vänstern, som husockupationer och gatumanifestationer. Casapound förstår medielogiken perfekt. I det har de varit oerhört smarta, säger Pietro Castelli Gattinara.

Den instabila positionen mellan höger och vänster, mellan populism och extremism har organisationen kunnat behålla tack vare en hård intern hierarki och centralstyrning.  Hängivenheten inför ledaren Gianluca Iannone har också ett drag av sekt eller kyrka över sig, menar många.

– Alla beslut är centraliserade och toppstyrningen total. En av de mest iögonfallande intrycken av de intervjuer vi gjorde är också beundran för ledare – han kan inte ha fel, han är omöjlig att ifrågasätta. Han är dux, praktiskt taget.

– Många aktivister talar om mötet med Iannone som en återfödelse, en dag då deras liv får en ny mening och ser ljuset, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Den traditionella rekryteringsvägen för Casapound har varit i kampsport- och gymmiljö. Att med sådana grabbar i rörelsen ändå kunna hålla kontroll över sitt budskap vittnar om stor disciplin och lojalitet, menar Pietro Castelli Gattinara.

– Jag tror det handlar om att personer som engagerar sig i Casapound ofta finner ett nytt liv inom organisationen. De har också varit bra på att fånga upp medlemmarnas intressen, också utanför politiken.

De har till exempel en del som jobbar praktiskt med miljöfrågor, och en klubb för fallskärmshoppning. Om man gillar mat och dryck kan det finnas jobb på någon av de pubar och restauranger som idag är knutna till rörelsens nätverk. Mer intellektuellt lagda kan engagera sig i diskussionsklubbar kring den identitära rörelsen eller till och med spela teater.

En annan sida av Casapound är ett eget, gryende nätverk av företag: restauranger, klubbar, en bokhandel och några pubar kontrolleras av rörelsen och genererar vissa inkomster.

 

Allt detta kan ge en relativt oskydlig bild av Casapound. Samtidigt har flera rörelsen närstående personer dömts för grova brott med politiska och rasistiska förtecken.

Casapounds entré på den nationella scenen kom i december 2011, då en av deras sympatisörer sköt ner två afrikanska försäljare på öppen gata i Florens, en typ av våld som är mycket ovanligt i Italien. Rörelsen var snar att distansera sig från dådet, gärningsmannen var psykiskt sjuk, men faktum är att våldet – och inte minst retoriken och symboliken kring våld – har följt med Casapound under alla år.

Ledaren Gianluca Iannone dömdes till exempel själv år 2009 till fångelse för våldsamt motstånd. En lokalordförande i Rom, Alberto ”Zippo” Palladino, fälldes 2011 för att grovt ha misshandlas tre personer från Partito Democraticos ungdomsförbund. Och har sedan dess blivit något av en martyr i rörelsen.

Tvekampen mellan Casapound och utomparlamentarisk vänster i Italien har också resulterat i en serie brand- och sprängattentat mot respektive organisations lokaler.

På senare tid har Casapound i vissa avseenden ändrat politisk position eller tyngdpunkt. Den tidigare ganska nedtonade främlingsfientligheten har fått mer utrymme – framför allt genom en serie maskerande och flaggviftande manifestationer i stadsdelar där flyktingförläggningar planeras. Också detta kan ses som ett strategiskt val: Italien har de senaste fyra-fem åren kraftigt byggt ut sitt mottagningssystem för flyktingar, vilket skapat många möjligheter att exploatera lokalt missnöje med planerade förläggningar. Italien är utsatt för en ”invasion”, förklarade Gianluca Iannone i en intervju 2014.

– Vi har en invasion av immigranter, som tar sig hit tack vare en kriminell politik, lanserad av en allians av katoliker och kommunister. Men vi har också en invasion av utländska makter som lägger beslag på våra strategiska tillgångar, tack vare medlöperiet hos våra ledare. Och vi har en andlig invasion av undermåliga, pseudoamerikanska skitprodukter … jag tänker på en del rappares moraliska budskap.

Rörelsen har dock även, våren 2015, presenterat en strategisk allians med Italiens stora populistiska, EU-kritiska och flyktingfientliga parti Lega Nord.

– Det är ett närmande från Casapounds sida till den gängse partipolitiken. Kanske också ett sätt för Lega Nord att skaffa sig röster i Rom och Mellanitalien, kommenterar Pietro Castelli Gattinara.

***

Jag kör vidare några kilometer från Acilia, ner till centrum i hamnstaden. På en av huvudgatorna lyser det lysrörskallt från Casapounds lokalavdelnings kontor. Tre kvällar i veckan är det öppet för insamling av mat, leksaker och hygienartiklar. Mottagare: fattiga italienska barnfamiljer.

– Vi är en rörelse i medvind, säger en av de funktionärer som jobbar den här kvällen, Bruna. Men vi är inget parti, vi arbetar utomparlamentariskt. Vi är italienare som fått nog av hur politikerna och EU kört det här landet i botten.

– Nu finns vi över hela landet, i alla kommuner. Vi har en studentrörelse, vi har radio, vi gör aktioner, fortsätter hon.

En man i sjuttioårsåldern griper in i samtalet. Jo, vi är fascister, säger han.

– De andra partierna har tagit de bästa idéerna från fascismen, för att sedan svartmåla vad fascismen stod för, förklarar han.

Han ger sig in i en lång förklaring om hur det internationella storkapitalet – med Goldman Sachs i spetsen – kontrollerat oljepriserna och förslavat och sugit ut Italien.

– Vi är dom riktiga fattiga nu, säger han.

I ett hörn står konservburkar med mat och påsar med mjöl, på golvet en bilbarnstol och lite leksaker. Under den halvtimme jag är där kommer inga nya varor in.

Väggarna är vita och blå, med den italienska flaggan som ett band i brösthöjd. När vi går tackar jag och skakar hand.

– Så här gör vi i Casapound, säger den tredje partiarbetaren och visar mig.

Ett stadigt grepp med handen om underarmen, som gladiatorerna i filmer (om hälsningen verkligen användes i det antika Rom är mer oklart.

– Så här hälsar vi Casapound, il saluto romano.

Januari 2016

 

 

 

Fascistpartiets ledare Benito Mussolini vid tiden för maktövertagandet i oktober 1922.

 

Tidsaxel – italiensk fascism

1919 Det italienska fascistpartiet tar form i Milano. Ledare är journalisten och krigsveteranen Benito Mussolini.

1922 Mussolini blir premiärminister i Italien. Stegvis införs en totalitär diktatur.

1943 Den fascistiska regimen faller efter svåra motgångar i kriget. En övergångsregering bildas. Mussolini fängslas, men fritas och blir ledare för Repubblica Sociale Italiana (Salò-republiken).

1945 Under våren faller Salò-regimen. Mussolini dödas av partisaner den 25 april.

1946 Efter kriget blir Movimento Sociale Italiano, MSI, arvtagare till fascistpartiet. Kärnan består av veteraner från Salò-republiken och fascistpartiet. Under 1950-talet agerar MSI stödparti åt dominerade kristdemokraterna, men marginaliseras gradvis under 1960-talet.

Under efterkrigstiden framstår MSI som det mest etablerade och stabila av alla europeiska högerextrema partier. MSI och tar bland annat initiativ till den Europeiska sociala rörelsen (med bland annat Per Engdahl som deltagare).

1956 Den utomparlamentariska och paramilitära gruppen Ordine Nuovo bryter sig ut ur MSI.

1969 I december genomför högerextremister från Ordine Nuovo en bombattack på Piazza Fontana i Milano. 16 personer dödas. Attentatet ses som inledningen på spänningsstrategin, ett försök att bereda vägen för en militärkupp i Italien genom att destabilisera landet. Under 1970-talet genomför Ordine Nuovo flera terroristattacker. Under perioden upprätthålls nära band mellan italiensk säkerhetstjänst, högerextrema kretsar och ren kriminell verksamhet.

1972 MSI gör sitt bästa val och når nio procent av rösterna.

1987 Resterna av MSI tas över av den unge Gianfranco Fini. En mindre del bryter sig ut och bildar Fiamma Tricolore, som menar sig stå närmare det fascistiska arvet.

1989 Populistiska, separatistiska och främlingsfientliga Lega Nord bildas i regionen Veneto.

1995 Gianfranco Fini ombildar MSI som Alleanza Nazionale, nationella alliansen.

2009 Alleanza Nazionale förenas 2008 med Forza Italia i PdL, Popolo della Libertà, för valet. Alliansen blir sedemera ett parti och ingår i Berlusconis regeringsunderlag. Fini blir bland annat utrikesminister.

2012 Ett nytt parti, Fratelli d’Italia, bildas. Ledare är idag Giorgia Meloni, med förflutet i Alleanza Nazionales ungdomsorganisation och som minister i Berlusconis regering. Fratelli d’Italia står franska Front National nära, också i sin retorik mot flyktingar och migranter.

2013 Matteo Salvini blir ledare för Lega Nord. En rörelse bort från separatism inleds, med ambitionen att göra högerpopulistiska Lega Nord till ett nationellt gångbart part.

2015 Lega Nord och Casa Pounds dotterorganisation Sovranità offentliggör nya planer på att samarbeta nationellt politiskt.