Skriver i Sydsvenskan om några intryck från min resa i Toscana. Så mycket är underbart – men oron för framtiden är också ständigt närvarande.

——————

Jag reser i ett höstligt, varmt och bedövande vackert Toscana. Piazzorna är tomma, restaurangerna är stängda. I vanligtvis proppfulla städer som Montepulciano eller Siena syns plötsligt lokalbefolkningen. Tempot är lugnt, stressen obefintlig, tycks det som.

En tidig, småregnig morgon har jag hela Piazza del Campo för mig själv – en ovanlig lyx. Livskvalitet? Jo, visst.

Men allt står inte bra till i Italien. Visst, att gnälla på regeringen och på det egna landet är en nationalsport och kommer nog alltid att vara. Fast det finns också en oro som återkommer, gång efter gång.

Det är något med vädret – sommaren var kall, vintern som gick var regnig och större delen av både kastanj- och olivskörden har förstörts av en ny sorts parasit.

I Terni demonstrerar stålverksarbetarna för att behålla jobb i en dödsdömd bransch, den nya regeringen under Renzi kämpar för en reform av valsystemet. I Repubblica läser jag att landet i princip varit utan tillväxt sedan 2000. Kommuner, län och regioner – alla har slut på pengar.

Och över allt svävar frågan: vad ska landet leva av om fem, tio eller tjugo år?

“Det borde införas en skatt på kinesiska varor. De kopierar ju allt vid gör och kallar det Made in Italy. Jag som företagare måste betala riktiga löner till mina arbetare, se till att de kan ta semester och har begränsad arbetstid. Klart mina varor blir dyrare då”, säger bronsgjutaren Simone Calcinai.

Oron går igen i turistindustrin, en av de näringar som trots allt ännu växer och utvecklas. I Florens, Montepulciano, Siena och Pienza låter det likadant:

“Hur ska vi få dem att stanna mer än någon dag eller några timmar? Hur ska vi få den stora massan av turister att stanna upp, våga upptäcka mer än huvudgatan och domkyrkan, göra av med mer pengar?”

“Vi kämpar mot de stora researrangörerna i USA, Kina och Ryssland. Men det är svårt att få dem att ändra sig. När de säljer sina resor vill de packa in så mycket som möjligt: en dag i Rom, en halv dag i Siena, några timmar i Montepulciano, en dag i Florens.”

Mest syns de stora grupperna av kinesiska turister: ofta avskärmade med hörlurar i öronen, följande en guide. Första gången i Europa, som de betar av på tio dagar eller mindre.

Resandet för människor samman, sägs det. Men grupperna är inte på baren om morgonen, eller på marknaden eller på trattorian om kvällen.

Däremot sitter de i stora grupper framför Palazzo Vecchio och äter medhavd matsäck. De fotograferar sina fruar framför kopian av Michelangelos David, framför katedralen, framför Lorenzo Ghibertis berömda reliefdörrar till baptisteriet. Inne i lyxaffärer som Gucci och Bulgari tas de emot av kinesisktalande expediter.

Mitt under en rundvisning i Lucca ringer telefonen hos min guide, som nyss berättat att hon inte vet om hon ska få behålla sitt jobb hos kommunen, eftersom all turistinformation ska centraliseras till Florens – ett sätt att spara pengar, förklarar hon.

Det är från hennes sons skola som, säger hon, nu saknar både skolböcker, fungerande kopieringsapparater och där det dessutom regnar in på grund av obefintligt underhåll.

“Jag är klassförälder. Nu måste jag ringa runt till alla föräldrar och be dem ta med vattenflaskor till barnen. Dricksvattnet är inte säkert att dricka längre.”