Etikett: Rome

La mafia dei gelati. Den trista – och korrupta – bakgrunden till Roms skandalöst dåliga food trucks.

Ett stående inslag i Roms gatubild är de säregna mobila kioskerna. De utgår nästan alla från en och samma fyrkantiga, glatt målade beiga lilla skåpbil. Väl på plats byggs och fälls skåpbilen ut åt alla håll och riktningar, tills den tycks digna av chipspåsar, vattenflaskor, frukter, ballonger, panini och pizzabitar.

Priserna är allmänhet tokdyra (läs: tre euro för en halvlitersflaska vatten) och kvaliteten på varorna usel. Det var flera år sedan jag köpte något därifrån. En svettig macka med svampig mozzarella för sjuttio kronor … nja. Det finns ju så mycket bättre saker att äta i Rom. Värst lär ett brittiskt sällskap ha råkat ut, som köpte fyra glassar för 64 euro sammanlagt vid en Tredicine-ägd gelateria på Via delle Vite i våras.

Men varför är Roms food trucks så dåliga? Varför tar ingen upp konkurrensen och börjar servera riktigt smarriga grejer av god kvalitet utanför, säg, Colosseo eller vid Vittoriano? Förklaringen är korruption i en tämligen typiskt och mycket italiensk stil.

Antalet platser för mobil försäljning i Rom är begränsat. I centro storico rör det sig om ett 70-tal platser där kioskbussar kan ställas upp. Och gissa vad: av dem kontrolleras drygt fyrtio av klanen Tredicine. Anfadern i klanen, Donato Tredicine, är idag närmare 90 år och började själv som gatuförsäljare av rostade kastanjer i slutet av 1950-talet.

Med sina nio barn har Donato Tredicines klan gradvis kommer at ta över allt fler av de mest attraktiva platserna vid Piazza di Spagna, på via del Corso och via Nazionale. I en granskning förra året uppskattade Repubblica att familjens imperium omsätter runt 250 miljoner om året. Bara den typiska beiga kioskbussen framför Colosseo tros omsätta ungefär 50 000 kronor om dagen, eller 18 miljoner om året. Och de tillstånd de inte har, styr de genom att liera sig med andra familjer – påfallande många från familjen Tredicines hemtrakter runt staden Schiavi i Abruzzo.

Till detta kommer andra lukrativa poster – som torgplatserna på den årliga julmarknaden på Piazza Navona, som var och en drar in runt en halv miljon i vinst på två veckor.

Hur lönsamma kioskbussarna är visas av värdet på licenserna, när de väl kommer ut på marknaden. Enligt La Repubblica kan en sådant tillstånd säljas för närmare sex miljoner kronor. Och familjen Tredecine kontrollerar alltså runt 300 sådana tillstånd totalt.

Vittnesmål om tuffa tag mot försäljare som försöker ta sig in på marknaden saknas inte. Polistrakasserier, märkliga extraordinära hälsokontroller och kidnappade och uppbrända food trucks har förekommit.

Flera av Donato söner, Giordano och Fabrizio Tredicine, har nu gått in i politiken som gruppledare för Berlusconis parti Popolo della Libertà i Roms kommunfullmäktige. Där har de högljutt försvarat familjens affärsintressen när en ny lag diskuterats som ska reglera hur många rullande kiosker som ska få ställas upp vid stans monument.

Ett annat hot mot familjen är den pågående renoveringen av Colosseo, där den storsponsrande skomiljardären Diego Della Valle vill uppföra ett nytt underjordiskt centrum för souvenirer och servering.

– Om kioskvagnarna tvingas bort från Colosseo? Då blir det krig. De tvingar bort de traditionella försäljarna för att ge plats åt multinationella företag, sade Giordani Tredicine i Corriere della sera i september 2013.

Camion-bar, invaso il centro storico  in sosta vietata nelle piazze più belle

Vad ska man då göra åt allt detta? Ja, svaret är rätt enkelt. Vatten finns att dricka gratis på baren eller i någon av Roms många vattenposter. Och goda pizzabitar och mackor har de på baren för ett långt överkomligare pris. Eller i mataffären – många av dem gör smarriga mackor i speceridisken med nybakat bröd och just det pålägg du vill ha, bara du ber om det.

L’Age D’Or och det abstrakta måleriet i Rom.

Åren efter andra världskrigets slut förnyades den italienska kulturen. Det gällde filmen men också bildkonsten. Nu bröts den tjugoåriga isolering från internationella trender och intryck som fascismen påtvingat landets kulturutövare.

I främsta ledet gick en grupp konstnärer i Rom, som runt 1947 började samlas hos konstnären Renato Guttuso, som ägde en stor ateljé på Via Margutta.

I enlighet med avantgardets egen tradition publicerade gruppen inom kort ett manifest där medlemmarnas gemensamma konstnärliga ideal formulerades. Den publikation de valde var deras egen: tidskriften Forma 1 och med tiden blev gruppen också känd under detta namn.

Inspiration hämtades inte minst från ryska och italienska futurister som Vassilij Kandinsky, Giacomo Balla och Gino Severini. Men ett studentutbyte till Paris som Forma 1-konstnärerna Achille Perilli, Piero Dorazio, Pietro Consagra, Carla Accardi och Giulio Turcato gjorde också gav nya intryck.

Hemma i Rom översatte de intrycken till italienska: arta astratta concreta. Abstrakt och konkret konst.

Medlemmar i Forma 1 (Piero Dorazio och Achille Peretti, framför allt) låg också bakom galleriet och bokhandeln L’Age D’Or – en central plats för den italienska modernismen och Roms konstliv. L’Age d’Or öppnade 1950 på via del Babuino alldeles där den öppna plats som sträcker ut sig nedanför Spanska trappan tar slut.

Piero Dorazio och Achille Perilli började genast ställa ut sina generationskamrater (och sig själva, förstås) i sitt minimala galleri.

File:Gruppo Forma 1.jpg

Målarna i “Gruppo Forma 1”: Pietro Consagra, Mino Guerrini, Ugo Attardi, Carla Accardi, Achille Perilli, Antonio Sanfilippo och Piero Dorazio. Rom, 1947.

 

Utställningstitlarna anger vad det handlar om: Arte Astratta e Concreta Contemporanea hette till exempel Piero Dorazios egen utställning. Genomslaget kom fort för gruppen: redan året efter, 1951, hjälpte de tre galleristerna till att organisera en stor utställning på Galleria Nazionale d’Arte Moderna, kallad Arte Astratta e Concreta in Italia som kom att utgöra den abstrakta konstens definitiva genombrott i landet.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Forma 1 upplöstes efter några år – men medlemmarna fortsatte dominera italiensk konst i decennier. Enda kvinnan, Carla Accardi, var verksam ända in på 2010-talet.

 

Cyklisten som räddade Italien från inbördeskrig

Våren 1948 gick Rom till val. På ena sidan stod kristdemokraterna, som backades upp av kyrkan. I maktbalansen efter krigsslutet stod kristdemokraterna också för antikommunism och hade därmed USA:s uttalade stöd – även ekonomiskt. På andra sidan stod en kommunister och socialister.

För kristdemokraterna och högern handlade striden om att förhindra ett kommunistiskt maktövertagande i Italien. Också påven Pius XII gick in i valkampanjen: den katolska lekmannaorganisationen Azione cattolica, med miljontals medlemmar över hela Italien, fick order om att agera stödtrupp åt kristdemokraterna.

Valet den 18 april blev också en storseger för kristdemokraterna. Partiet kom sedan att ha makten i både Rom under nästan 30 år. Det är mot denna fond av politisk strid händelserna den 14 juli 1948 ska ses.

Via della Missione är en liten smal gata, alldeles väster om parlamentsbyggnaden Montecitorio. Just här kom det italienska kommunistpartiets ledare Palmiro Togliatti gående denna varma förmiddag. Han lär ha varit på väg mot den berömda glassbaren Giolitti, som fortfarande ligger på den lilla tvärgatan degli Uffici del Vicario i ett av torgets hörn.

Klockan 11.40 möter han en ung man, Antonio Pallante. Denne drar ett vapen och skjuter Togliatti med tre skott i bröstet. Togliatti opereras akut och svävar mellan liv och död. Nyheten om skotten sprids blixtsnabbt i Rom, liksom ryktet att Togliatti redan är död.

Militanta kommunister tågar mot centrum och efter bara någon timme uppstår hårda kravaller alldeles invid både parlamentet och de viktigaste regeringsbyggnaderna. Flera av de kommunistiska motståndscellerna från kriget beväpnar sig återigen med vapen som legat gömda i flera år. Italien står på randen till revolution eller inbördeskrig.

Det är då Gino Bartali börjar klättra. För det är mer än revolution som rör sig i italienarnas sinnen dessa heta sommardagar. Cykling, nämligen.

Gino Bartali ligger 22 minuter efter ledartröjan i Tour de France när han just denna eftermiddag börjar sin makalösa upphämtning i stigningarna uppför de franska alperna. Bartali, arbetargrabb från enkla förhållanden, trogen katolik, är också uttalat kristdemokratisk och välsignad av både påven och premiärminister De Gasperi.

Gino Bartali.jpg

Radion börjar rapportera om framgångarna vid 17-tiden. Minut för minut hämtar han in. Och istället för att göra revolution sitter italienarna de klistrade vid radioapparaterna. När han till sist går i mål som segrare i Paris med fjorton minuters marginal är triumfen total för det fattiga, krigshärjade Italien. Poliserna lägger ner vapnen och omfamnar demonstranterna. Tågen börjar gå igen, telefonerna fungerar.

I allt detta vaknar Palmiro Togliatti upp ur medvetslösheten och manar sina anhängare till lugn.  Kommunistpartiet samlar sina anhängare till en tyst manifestation utanför sjukhuset för att ge sin ledare sitt stöd. Faran är över – och inbördeskriget ställs in.

Hemma hos Pasolini (nästan) i Monteverde

Pier Paolo Pasolini är avgjort en av de viktigaste personerna i det intellektuella Italien under 1900-talet. Poet, författare, filmare, debattör – sannolikt mest känd för sin skandalomsusade sista film, “Sodoms 120 dagar” från 1975. Därtill har det ännu olösta mord som ändade hans liv 1975 fått hans gärning och person att hänga kvar i offentligheten.

Under sina första tio år i karriären, från flytten till Rom i början av 1950-talet och framåt, var dock Pasolinis karriär och gärning ytterst romersk. Han studerade ivrigt den romerska slangen, rörde sig i de fattiga migranternas kåkstäder och gjorde Roms halvvilda gatpojkar till huvudpersoner i sina böcker.

I sina båda första filmer, “Accattone” (1961) och “Mamma Roma” (1962) skildras livet för en helt ny klass romare. Det samma sker i genombrottsromanen “Una vita violenta” från 1955, där huvudkaraktärerna är trasproletariatets grabbar.

Vill man gå i den tidige Pasolinis fotspår – och skaffa sig merit som imponerar på den mest inbitet intellektuelle – kan man bege sig till Monteverde, ett område sydost om Trastevere.

Huset där Pier Paolo Pasolini och hans mor Susanna Colussi flyttade in 1954 ligger på en höjd, med utsikt över sluttningarna ner mot Tibern.  Adressen är via Fonteiana 86.

[googlemaps https://maps.google.se/maps?ie=UTF8&layer=c&sll=41.880891,12.454464&cbp=13,222.61,,0,-13.78&cbll=41.881296,12.454551&q=via+fonteiana+86+roma&hq=&hnear=Via+Fonteiana,+86,+Roma,+Lazio,+Italien&ll=41.880891,12.454464&spn=0.001142,0.002207&t=m&z=14&panoid=jOS7a0HYZEFXa3qefg7fsA&source=embed&output=svembed&w=425&h=350]

Lägenheten var inte stor, men flytten innebar ändå ett stort steg: de första åren i Rom hade de haft det mycket knapert ekonomiskt.

I huset på via Fonteiana bodde också författaren Attilio Bertolucci och hans familj. Ett av barnen, Bernardo, skulle med tiden bli en av Italiens stora filmregissörer, känd för filmer som ”1900” och ”Den siste kejsaren”.

Gänget grabbar som Una vita violenta handlar om hänger en hel del kring både il gasometro, den stora gasklockan på andra sidan Tibern och betongindustrin il Ferrobedo‘ som vid under 1950-talet tid låg mellan Monteverde och floden.

Nå, huset. Ett högst ordinärt men välhållet femvåningshus, förmodligen alldeles nybyggt när Pasolinis flyttade in. Ingen skylt på utsidan, men väl en inne i porten.

Sätt dig på baren på andra sidan gatan och begrunda det faktum att Pier Paolo Pasolini faktiskt delade en tvåa tillsammans med sin mor under alla år. En slags generationsboende som som fortfarande är relativt vanligt i Italien – det finns till och med ett ord, mammone, för hemmaboende bortskämda halvunga män.