Etikett: Roma

Den nya italienska högerextremismen som lånar sina metoder från – vänstern. Reportage i Expo

Casa Pound är en liten, men dynamisk grupp på den yttersta politiska högerkanten i italiensk politik. Hårt centralstyrd, nästan en sekt – och med ett intressant sätt att kopiera metoder från den utomparlamentariska vänstern för att väcka opinion och reta massmediernas intresse. I ett reportage i Expo beskriver jag Casa Pound och deras metoder.

casapound002.jpg

Casa Pounds högkvarter på Esquilinen i Rom: kulturhus, bostäder, propagandacentral.

En liten anmälan i Journalisten (efter Mattias Klum, före Arne Ruth)

Fackorganet Journalisten har vänligheten att skriva lite om ”Mitt Rom” i sitt senaste nummer. ”För den som vill nosa på staden första gången”, skriver de – vilket väl inte är riktigt så jag tänkte mig. Snarare för den som är där för femte gången och vill se mer än de stora sevärdheterna. Men hur som helst: tack för uppmärksamheten!
bild

Nytt och ännu bättre videoklipp om #mittrom! Men motorcykeln i bakgrunden är inte min.

La mafia dei gelati. Den trista – och korrupta – bakgrunden till Roms skandalöst dåliga food trucks.

Ett stående inslag i Roms gatubild är de säregna mobila kioskerna. De utgår nästan alla från en och samma fyrkantiga, glatt målade beiga lilla skåpbil. Väl på plats byggs och fälls skåpbilen ut åt alla håll och riktningar, tills den tycks digna av chipspåsar, vattenflaskor, frukter, ballonger, panini och pizzabitar.

Priserna är allmänhet tokdyra (läs: tre euro för en halvlitersflaska vatten) och kvaliteten på varorna usel. Det var flera år sedan jag köpte något därifrån. En svettig macka med svampig mozzarella för sjuttio kronor … nja. Det finns ju så mycket bättre saker att äta i Rom. Värst lär ett brittiskt sällskap ha råkat ut, som köpte fyra glassar för 64 euro sammanlagt vid en Tredicine-ägd gelateria på Via delle Vite i våras.

Men varför är Roms food trucks så dåliga? Varför tar ingen upp konkurrensen och börjar servera riktigt smarriga grejer av god kvalitet utanför, säg, Colosseo eller vid Vittoriano? Förklaringen är korruption i en tämligen typiskt och mycket italiensk stil.

Antalet platser för mobil försäljning i Rom är begränsat. I centro storico rör det sig om ett 70-tal platser där kioskbussar kan ställas upp. Och gissa vad: av dem kontrolleras drygt fyrtio av klanen Tredicine. Anfadern i klanen, Donato Tredicine, är idag närmare 90 år och började själv som gatuförsäljare av rostade kastanjer i slutet av 1950-talet.

Med sina nio barn har Donato Tredicines klan gradvis kommer at ta över allt fler av de mest attraktiva platserna vid Piazza di Spagna, på via del Corso och via Nazionale. I en granskning förra året uppskattade Repubblica att familjens imperium omsätter runt 250 miljoner om året. Bara den typiska beiga kioskbussen framför Colosseo tros omsätta ungefär 50 000 kronor om dagen, eller 18 miljoner om året. Och de tillstånd de inte har, styr de genom att liera sig med andra familjer – påfallande många från familjen Tredicines hemtrakter runt staden Schiavi i Abruzzo.

Till detta kommer andra lukrativa poster – som torgplatserna på den årliga julmarknaden på Piazza Navona, som var och en drar in runt en halv miljon i vinst på två veckor.

Hur lönsamma kioskbussarna är visas av värdet på licenserna, när de väl kommer ut på marknaden. Enligt La Repubblica kan en sådant tillstånd säljas för närmare sex miljoner kronor. Och familjen Tredecine kontrollerar alltså runt 300 sådana tillstånd totalt.

Vittnesmål om tuffa tag mot försäljare som försöker ta sig in på marknaden saknas inte. Polistrakasserier, märkliga extraordinära hälsokontroller och kidnappade och uppbrända food trucks har förekommit.

Flera av Donato söner, Giordano och Fabrizio Tredicine, har nu gått in i politiken som gruppledare för Berlusconis parti Popolo della Libertà i Roms kommunfullmäktige. Där har de högljutt försvarat familjens affärsintressen när en ny lag diskuterats som ska reglera hur många rullande kiosker som ska få ställas upp vid stans monument.

Ett annat hot mot familjen är den pågående renoveringen av Colosseo, där den storsponsrande skomiljardären Diego Della Valle vill uppföra ett nytt underjordiskt centrum för souvenirer och servering.

– Om kioskvagnarna tvingas bort från Colosseo? Då blir det krig. De tvingar bort de traditionella försäljarna för att ge plats åt multinationella företag, sade Giordani Tredicine i Corriere della sera i september 2013.

Camion-bar, invaso il centro storico  in sosta vietata nelle piazze più belle

Vad ska man då göra åt allt detta? Ja, svaret är rätt enkelt. Vatten finns att dricka gratis på baren eller i någon av Roms många vattenposter. Och goda pizzabitar och mackor har de på baren för ett långt överkomligare pris. Eller i mataffären – många av dem gör smarriga mackor i speceridisken med nybakat bröd och just det pålägg du vill ha, bara du ber om det.

Cyklisten som räddade Italien från inbördeskrig

Våren 1948 gick Rom till val. På ena sidan stod kristdemokraterna, som backades upp av kyrkan. I maktbalansen efter krigsslutet stod kristdemokraterna också för antikommunism och hade därmed USA:s uttalade stöd – även ekonomiskt. På andra sidan stod en kommunister och socialister.

För kristdemokraterna och högern handlade striden om att förhindra ett kommunistiskt maktövertagande i Italien. Också påven Pius XII gick in i valkampanjen: den katolska lekmannaorganisationen Azione cattolica, med miljontals medlemmar över hela Italien, fick order om att agera stödtrupp åt kristdemokraterna.

Valet den 18 april blev också en storseger för kristdemokraterna. Partiet kom sedan att ha makten i både Rom under nästan 30 år. Det är mot denna fond av politisk strid händelserna den 14 juli 1948 ska ses.

Via della Missione är en liten smal gata, alldeles väster om parlamentsbyggnaden Montecitorio. Just här kom det italienska kommunistpartiets ledare Palmiro Togliatti gående denna varma förmiddag. Han lär ha varit på väg mot den berömda glassbaren Giolitti, som fortfarande ligger på den lilla tvärgatan degli Uffici del Vicario i ett av torgets hörn.

Klockan 11.40 möter han en ung man, Antonio Pallante. Denne drar ett vapen och skjuter Togliatti med tre skott i bröstet. Togliatti opereras akut och svävar mellan liv och död. Nyheten om skotten sprids blixtsnabbt i Rom, liksom ryktet att Togliatti redan är död.

Militanta kommunister tågar mot centrum och efter bara någon timme uppstår hårda kravaller alldeles invid både parlamentet och de viktigaste regeringsbyggnaderna. Flera av de kommunistiska motståndscellerna från kriget beväpnar sig återigen med vapen som legat gömda i flera år. Italien står på randen till revolution eller inbördeskrig.

Det är då Gino Bartali börjar klättra. För det är mer än revolution som rör sig i italienarnas sinnen dessa heta sommardagar. Cykling, nämligen.

Gino Bartali ligger 22 minuter efter ledartröjan i Tour de France när han just denna eftermiddag börjar sin makalösa upphämtning i stigningarna uppför de franska alperna. Bartali, arbetargrabb från enkla förhållanden, trogen katolik, är också uttalat kristdemokratisk och välsignad av både påven och premiärminister De Gasperi.

Gino Bartali.jpg

Radion börjar rapportera om framgångarna vid 17-tiden. Minut för minut hämtar han in. Och istället för att göra revolution sitter italienarna de klistrade vid radioapparaterna. När han till sist går i mål som segrare i Paris med fjorton minuters marginal är triumfen total för det fattiga, krigshärjade Italien. Poliserna lägger ner vapnen och omfamnar demonstranterna. Tågen börjar gå igen, telefonerna fungerar.

I allt detta vaknar Palmiro Togliatti upp ur medvetslösheten och manar sina anhängare till lugn.  Kommunistpartiet samlar sina anhängare till en tyst manifestation utanför sjukhuset för att ge sin ledare sitt stöd. Faran är över – och inbördeskriget ställs in.