Etikett: Politics

Italienanalys 1. Rom i maffians grepp?

Italiens huvudstad har länge ansetts vara relativt förskonad från närvaron av de tre stora maffiaorganisationerna ‘ndrangheta, camorra och costa nostra – i alla fall om man menar deras våldsamma vendettor.

Maffians närvaro har framför allt handlat om att genom mellanhänder påverka politiker och politiska beslut, samt att investera svarta pengar i fastigheter och rörelser som restauranger och hotell. Det mest kända fallet är anrika Café de Paris på Via Veneto, som för några år sedan visade sig kontrolleras av ‘ndranghetaklanen Piromalli, med hemvist i Gioia Tauro i Kalabrien – men det finns förstås många, många mer maffiakontrollerade verksamheter. (Att vara säker på att ens pengar inte understödjer kriminalitet är alltså så gott som omöjligt – särskilt om man väljer att spendera dem i de mest turistexploaterade kvarteren.)

Därmed inte sagt att det inte funnits rejäl kriminalitet – på alla nivåer i samhället – i Rom. Den mest ökända romerska brottsorganisationen under 1970- och 1980-talet var det så kallade Banda della Magliana, “Magliana-gänget”, döpt efter den förort där gängets grundare hade sina rötter. Genom en serie av kidnappningar och rån etablerade de från mitten av 1970-talet som Roms mäktigaste brottsorganisation.

La Banda della Magliana.

Magliana-gänget hade dock aldrig samma anspråk på kontroll av territorium, med utkrävande av beskyddarpengar, som till exempel cosa nostra) Snarare fungerade de som uppdragskriminella och hitmen. Den familjestruktur som hållit samman de äldre maffiorna fanns inte heller i Magliana-kretsarna, skriver till exempel tidigare chefsåklagaren Giancarlo Capaldo i sin bok “Roma Mafiosa”.

Däremot hade La banda della Magliana andra viktiga kontakter – inte minst användes de och infiltrerades av högerextrema krafter. En nyckelperson var Massimo Carminati, som även tillhörde den paramilitära fascistgruppen Nuclei Armati Rivoluzionari (NAR).

Samme Carminati greps i december 2014och anses vara en huvudperson i affären Mafia Capitale, som det senast halvåret skakat Roms ledande skikt.

I skuggan av Mafia Capitales grepp om bland annat renhållning, parkskötsel och andra offentliga uppdrag har dock även övrig organiserad brottslighet etablerat sig på allvar i Rom. I veckan, den 6 augusti, framträdde stadens polischef Franco Gabrielli inför det italienska parlamentets antimaffiakommission för att redogöra för läget. Gabrielli gjorde en direkt, och aningen oväntad, koppling mellan den romerska debatten om urbant förfall (degrado) och maffians grepp om staden.

“Såväl inhemska som utländska medier har under den senaste tiden ägnat stor uppmärksamhet åt förfallet i Roms kommun, något som inte enbart påverkar livskvaliteten, utan också riskerar att bereda mark för den organiserade brottsligheten”.

Enligt Gabrielli har på senare år flera av de syditalienska brottsorganisationerna stärkt sin närvaro i Rom, och även delat upp staden emellan sig, geografiskt och vad gäller affärsområden. Särskilt närvarande är den kalabriska ‘ndranghetan, som gjort enorma rikedomar på att hantera införseln av nästan allt kokain som når Europa, berättar polischefen i Il Messaggero.

‘Ndranghetans närvaro handlar framför allt om pengatvätt genom inköp av fastigheter och affärsverksamheter. De har också band till vissa romerska klaner, framför allt familjen Casamonica. Camorrans verksamhet är däremot koncentrerad till vissa särskilda delar av staden, till exempel investerar de i fastigheter i Roms historiska centrum, liksom i butiker på Esquilinen och Ostiense. De kontrollerar också droghandeln i Tor Bella Monaca. Cosa nostra håller sig framför allt i området kring Ostia, där de investerar i restauranger och hotell.”

 

 

 

Utställningspalats i fascistkostym

Palazzo delle Espozioni är en av Roms största utställningshallar och en del av den kommunala kulturkoncern som också inbegriper Scuderie del Quirinale, Casa del Cinema och Casa del Jazz.

Utställningarna kan vara ganska brokiga – från tämligen kommersiella (och emellanåt underhållande) utställningar om hajar eller om Sidenvägen till retrospektiver med modernister som Mark Rothko och Alexander Calder. Det finns också en utmärkt bokhandel, Arion Libreria, och ett laboratorio med barnverksamhet.

Själv har jag svårt att passera utan att tänka på museets mest bisarra och mest besökta utställning någonsin, Mostra della Revoluzione Fascista, som öppnade 1932 i samband med tioårsfirandet av fascisternas maktövertagande – år “X”, enligt den nya tideräkning som La marcia su Roma ansågs ha inlett

Hela fasaden – ursprungligen byggd 1883 –  kläddes in i ett modernare skal. Inne möttes besökarna av en pseudoreligös tempelliknande inredning, vigd åt den fascistiska andan. Fyra klarröda, tjugofem meter höga fasces-knippen ställdes upp ut mot Via Nazionale och en hedersvakt placerades vid entrén. Arkitekt var Adalberto Libera, som också skulle rita det stora kongresspalatset i EUR några år senare.

Fyra miljoner italienare såg utställningen, inte minst tack vare att deltagande i ett organiserat besök på utställningen gav rätt till rabatterade biljetter på italienska tåg. För många blev det första gången de såg Rom – och alltså en del av det fascistiska nationsbygget.

http://www.youtube.com/watch?v=l5DbIuTNXk0

Nytt och ännu bättre videoklipp om #mittrom! Men motorcykeln i bakgrunden är inte min.

La mafia dei gelati. Den trista – och korrupta – bakgrunden till Roms skandalöst dåliga food trucks.

Ett stående inslag i Roms gatubild är de säregna mobila kioskerna. De utgår nästan alla från en och samma fyrkantiga, glatt målade beiga lilla skåpbil. Väl på plats byggs och fälls skåpbilen ut åt alla håll och riktningar, tills den tycks digna av chipspåsar, vattenflaskor, frukter, ballonger, panini och pizzabitar.

Priserna är allmänhet tokdyra (läs: tre euro för en halvlitersflaska vatten) och kvaliteten på varorna usel. Det var flera år sedan jag köpte något därifrån. En svettig macka med svampig mozzarella för sjuttio kronor … nja. Det finns ju så mycket bättre saker att äta i Rom. Värst lär ett brittiskt sällskap ha råkat ut, som köpte fyra glassar för 64 euro sammanlagt vid en Tredicine-ägd gelateria på Via delle Vite i våras.

Men varför är Roms food trucks så dåliga? Varför tar ingen upp konkurrensen och börjar servera riktigt smarriga grejer av god kvalitet utanför, säg, Colosseo eller vid Vittoriano? Förklaringen är korruption i en tämligen typiskt och mycket italiensk stil.

Antalet platser för mobil försäljning i Rom är begränsat. I centro storico rör det sig om ett 70-tal platser där kioskbussar kan ställas upp. Och gissa vad: av dem kontrolleras drygt fyrtio av klanen Tredicine. Anfadern i klanen, Donato Tredicine, är idag närmare 90 år och började själv som gatuförsäljare av rostade kastanjer i slutet av 1950-talet.

Med sina nio barn har Donato Tredicines klan gradvis kommer at ta över allt fler av de mest attraktiva platserna vid Piazza di Spagna, på via del Corso och via Nazionale. I en granskning förra året uppskattade Repubblica att familjens imperium omsätter runt 250 miljoner om året. Bara den typiska beiga kioskbussen framför Colosseo tros omsätta ungefär 50 000 kronor om dagen, eller 18 miljoner om året. Och de tillstånd de inte har, styr de genom att liera sig med andra familjer – påfallande många från familjen Tredicines hemtrakter runt staden Schiavi i Abruzzo.

Till detta kommer andra lukrativa poster – som torgplatserna på den årliga julmarknaden på Piazza Navona, som var och en drar in runt en halv miljon i vinst på två veckor.

Hur lönsamma kioskbussarna är visas av värdet på licenserna, när de väl kommer ut på marknaden. Enligt La Repubblica kan en sådant tillstånd säljas för närmare sex miljoner kronor. Och familjen Tredecine kontrollerar alltså runt 300 sådana tillstånd totalt.

Vittnesmål om tuffa tag mot försäljare som försöker ta sig in på marknaden saknas inte. Polistrakasserier, märkliga extraordinära hälsokontroller och kidnappade och uppbrända food trucks har förekommit.

Flera av Donato söner, Giordano och Fabrizio Tredicine, har nu gått in i politiken som gruppledare för Berlusconis parti Popolo della Libertà i Roms kommunfullmäktige. Där har de högljutt försvarat familjens affärsintressen när en ny lag diskuterats som ska reglera hur många rullande kiosker som ska få ställas upp vid stans monument.

Ett annat hot mot familjen är den pågående renoveringen av Colosseo, där den storsponsrande skomiljardären Diego Della Valle vill uppföra ett nytt underjordiskt centrum för souvenirer och servering.

– Om kioskvagnarna tvingas bort från Colosseo? Då blir det krig. De tvingar bort de traditionella försäljarna för att ge plats åt multinationella företag, sade Giordani Tredicine i Corriere della sera i september 2013.

Camion-bar, invaso il centro storico  in sosta vietata nelle piazze più belle

Vad ska man då göra åt allt detta? Ja, svaret är rätt enkelt. Vatten finns att dricka gratis på baren eller i någon av Roms många vattenposter. Och goda pizzabitar och mackor har de på baren för ett långt överkomligare pris. Eller i mataffären – många av dem gör smarriga mackor i speceridisken med nybakat bröd och just det pålägg du vill ha, bara du ber om det.

Påfyllning i bildarkivet. Många gamla hus, lite ost, allt från Roma 2013.

Paolo Rossis död tände studentrevolten 1966

Vad vet du om italiensk högre utbildning? Inte så mycket, förmodligen. Det är det få som gör utanför just Italien. I den mån ämnet genererat rubriker på senare år, har de främst handlat om det som kallas la fuga dei cervelli – hjärnornas flykt eller brain drain på nysvenska.

Allt fler unga välutbildade italienare lämnar nämligen landet för att verka utomlands. Italiensk arbetsmarknad är rigid, arbetslösheten hög (runt 40 procent bland unga sommaren 2013) och på många arbetsplatser vinner tjänsteår alltid över talang och arbetskapacitet vid befordran. För att inte tala om vikten av personliga nätverk – din främsta merit är snarare din pappas ställning än din egen förmåga.

Även för de unga män och kvinnor som önskar stanna inom akademin och forska är framtidsutsikterna betydligt ljusare utanför än inom Italiens gränser. Satsning på forskning och utveckling ligger långt under snittet för OECD-länderna.

Med början på 1960-talet har de italienska universiteten stått för en radikal och antiauktoritär studentrörelse. Inledningsvis gällde protesterna utbildningen i sig, studenter började ifrågasätta kursinnehållet, inte minst vad gällde den historieundervisningen. Det var till exempel först 1961 som La Sapienzas studenter kunde läsa om fascismens uppkomst och ursprung.

Två år senare ockuperade arkitekturstudenterna sin institution – också det för att driva igenom krav på ett mer samtida kursinnehåll.

Den 27 april 1966 inträffade emellertid något som i ett slag förändrade klimatet på högskolorna.  På kvällen denna dag angreps den nittonårige socialistiske arkitekturstudenten Paolo Rossi, som stod och delade ut flygblad, av en grupp högerextremister framför entrén till humanistiska fakulteten.

Efter att ha blivit misshandlad föll Paolo Rossi handlöst fem meter ner från en avsats vid trappans krön. Han skadades svårt i huvudet och avled några timmar senare på sjukhus.

Dagen efter spreds ryktet om Paolo Rossis död. Hela humanistiska fakulteten ockuperades omgående av studenterna, varvid polisen valde att slå tillbaka med våldsam kraft för att upplösa aktionen. Som ett svar intog studenterna ytterligare åtta byggnader på området.

MANIFESTAZIONI FUNERALI DI PAOLO ROSSI LO STUDENTE UCCISO DAI FASCISTI ALL UNIVERSITA DI ROMA

Demonstrationer efter Paolo Rossis död 1966.

Paolo Rossis begravning samlade tusentals personer i en mäktig manifestation. Studenterna krävde rektorns avgång – han anklagades för att inte ha gjort tillräckligt för att stävja de trakasserier som gäng av nyfascister ägnat sig åt på själva universitetet.

Händelserna 1966 inledde en radikalisering av det italienska studentkollektivet och förebådade revolten 1968 och Roms politiskt turbulenta 1970-tal.

Humanistiska fakulteten ligger längst ned i fonden till höger på universitetsområdet. Entrén är en riktig mötesplats med massor med unga på väg till eller från föreläsningar eller med siktet inställt på det galet stimmiga studentfiket på andra sidan via Cesare de Lollis.

rmrossi

Upp för trappan och alldeles till höger om dörren sitter en platta i travertin. “Till minnet av Paolo Rossi, mördad här av fascisterna, 27 april 1966”.

Kärnområdet i La Sapienza uppfördes i mitten av 1930-talet. Italiens främsta arkitekter, som Gio Ponti och Marcello Piacentini, ritade husen – bara det gör området värt att se.

Vem som bar ansvaret för Paolo Rossis död är fortfarande inte klarlagt. Något åtal har aldrig väckts.

Om Priebkes (och Mussolinis) begravningar

Efter krigsförbrytaren och SS-kaptenen Erich Priebkes (1913-2013) död häromveckan, har av naturliga skäl frågan om begravning blivit aktuell.

Roms borgmästare Ignazio Marino, stadens polischef och en hög tjänsteman i Vatikanen – alla har de deklararerat att de inte vill se någon Priebke-begravning i stan. Argentina, där han bodde från andra världskriget och fram till 1990-talet, vill inte heller begrava hans kropp. Det gäller också för Priebkes fädernesland Tyskland.

Roms rabbi, Riccardo Pacifici, sade till nyhetsbyrån Ansa att Priebkes kropp “borde kremeras och hans aska spridas för vinden, precis som våra mor- och farföräldrars aska”.

Nu lutar det – enligt Priebkes advokat – åt att SS-kaptenen begravs i det fria, någonstans i närheten av Rom, utan någon som helst ceremoni eller manifestation.

Allt får mig att tänka på den lika surrealistiska som långdragna frågan om vad som skulle ske med Benito Mussolinis kvarlevor. Om deras osannolika och vindlande öden går det att läsa i en fascinerande bok: The Body of Il Duce av Sergio Luzzato.

Själv besökte jag Mussolinis grav i hembyn Predappio för några år sedan – och skrev så här om erfarenheten:

Vi gick in och där låg den till sist, längst upp på kyrkogården. ”Cripta Mussolini” stod det på en skylt. Frun och bebisen väntade utanför medan jag och femåringen gick ned.

Där låg de hela bunten i en inte särskilt storslagen gravkällare: storpappa Mussolini, fru Mussolini, barnen Mussolini. Levande ljus brann och i gästboken hade bara denna dag, obehagligt nog, runt 50 personer skrivit hyllningar.

Femåringen var förundrad i ungefär en minut. Sedan fick han en idé.

— Pappa, jag vill tända ljus. Kan vi tända ljus här som i Domkyrkan?

— Nej, det ska vi inte, sa jag.

— Varför inte?

— Öhh, fabrorn som är begravd här var inte så snäll.

Vi skyndade oss ut. Solen höll på att gå ner. Hela besöket hade tagit tio minuter. Men ja, rätt intressant var det ju. Och vad gör man inte för att ha sett något ingen annan sett?

Mördaren från Fosse Ardeatine 1944, nazisten Erich Priebke, är död.

Så dog han då till sist, 100 år gammal. Erich Priebke (1913-2013) var en av officerarna som utförde massakern i Fosse Ardeatine utanför Rom 1944. Det sista decenniet av sitt liv satt han i husarrest i Rom, men rörde sig rätt fritt vilket väckte stora protester, bland annat från judiska organisationer.

Så här skriver jag i Mitt Rom om händelserna:

Det är smått otroligt att kulhålen fortfarande finns kvar, sjuttio år efter attentatet. Men titta uppåt i korsningen mellan via Rasella och via del Boccaccio, så ser du dem.

Via Rasella är en obemärkt bakgata som sluttar ner från Palazzo Barberini ner mot Traforo Umberto I. Nerför gatan kom på morgonen den 23 mars 1943 cirka 150 tyska militärpoliser marscherade, högljutt sjungande.

Via Rasella, kort efter bombattentatet i mars 1943.

Utanför Palazzo Tittoni (nummer 155) väntade då partisanen Rosario Bentivegna förklädd till gatusopare. I sin kärra hade han en kraftfull bomb, omgiven av järnskrot för maximal effekt. Klockan 15.52 tände han stubintråden och försvann sedan snabbt in bland gränderna.

Bomben exploderade just när den tyska kolonnen marscherade förbi. I samma ögonblick som de hört explosionen, kom tre partisaner fram från via Boccaccio, kastade fyra granater och försvann sedan in i tunneln under Quirinalpalatset, i riktning mot via Nazionale. Ytterligare andra partisaner besköt de tyska soldaterna bakifrån, innan även de flydde.

32 tyska soldater dog direkt, ytterligare ett tiotal avled senare på sjukhus. Dessutom omkom sex civila, bland dem en trettonårig italiensk pojke som råkade gå förbi.

Tyskarna reagerade i panik. Några försökte fly, andra började skjuta vilt mot fönstren på själva via Rasella. Efter fem minuter hade samtliga inblandade partisaner lyckats undkomma. Istället greps oskyldiga civila som radades upp mot staketet utanför Palazzo Barberini.

Kulhål i fasaderna utmed via Rasella, kvar sedan 1944.

Bomben på Via Rasella var inte den första partisanattacken i Rom, även om det var den ojämförligt största. Ändå hade händelserna på Via Rasella förmodligen aldrig blivit så kontroversiella om de inte kommit att ses i ljuset av vad som hände under det dygn som följde på attacken.

Hitler gav nämligen order om att hela kvarteret runt Via Rasella skulle jämnas med marken – samt att tio italienare skulle dö för varje tyskt offer. Så skulle också komma att ske i massakern vid Fosse Ardeatine, där över trehundra italienare sköts och begravdes i ett sandtag redan dagen efter sprängattentatet. En av de ansvariga officerarna var Erich Priebke (1913-2013).

Både Rosario Bentivegna och Carla Capponi, som var hjärnorna bakom attentatet, var kommunister. Tolkningen av Via Rasella-attentatet är än idag politiserad. Den italienska vänstern och kommunisterna (som utgjorde den största delen av partisanstyrkorna) har alltid betraktat via Rasella som ett legitimt attentat, ett hjältedåd. Högern (och särskilt extremhögern) har pekat på partisanernas ansvar för massakern i Fosse Ardeatine och 335 personers död, att de borde förutsett nazisternas vedergällning.

Mer att läsa om via Rasella – och hur olika berörda sett på händelsen – finns i historikern Alessandro Portellis lysande intervjubok The Order Has Been Carried Out (2003).

Romare radas upp mot staketet invid Palazzo Barberini (idag museum) efter attentatet. Många av dem skulle komma att avrättas i Fosse Ardeatine följande dag.

Cyklisten som räddade Italien från inbördeskrig

Våren 1948 gick Rom till val. På ena sidan stod kristdemokraterna, som backades upp av kyrkan. I maktbalansen efter krigsslutet stod kristdemokraterna också för antikommunism och hade därmed USA:s uttalade stöd – även ekonomiskt. På andra sidan stod en kommunister och socialister.

För kristdemokraterna och högern handlade striden om att förhindra ett kommunistiskt maktövertagande i Italien. Också påven Pius XII gick in i valkampanjen: den katolska lekmannaorganisationen Azione cattolica, med miljontals medlemmar över hela Italien, fick order om att agera stödtrupp åt kristdemokraterna.

Valet den 18 april blev också en storseger för kristdemokraterna. Partiet kom sedan att ha makten i både Rom under nästan 30 år. Det är mot denna fond av politisk strid händelserna den 14 juli 1948 ska ses.

Via della Missione är en liten smal gata, alldeles väster om parlamentsbyggnaden Montecitorio. Just här kom det italienska kommunistpartiets ledare Palmiro Togliatti gående denna varma förmiddag. Han lär ha varit på väg mot den berömda glassbaren Giolitti, som fortfarande ligger på den lilla tvärgatan degli Uffici del Vicario i ett av torgets hörn.

Klockan 11.40 möter han en ung man, Antonio Pallante. Denne drar ett vapen och skjuter Togliatti med tre skott i bröstet. Togliatti opereras akut och svävar mellan liv och död. Nyheten om skotten sprids blixtsnabbt i Rom, liksom ryktet att Togliatti redan är död.

Militanta kommunister tågar mot centrum och efter bara någon timme uppstår hårda kravaller alldeles invid både parlamentet och de viktigaste regeringsbyggnaderna. Flera av de kommunistiska motståndscellerna från kriget beväpnar sig återigen med vapen som legat gömda i flera år. Italien står på randen till revolution eller inbördeskrig.

Det är då Gino Bartali börjar klättra. För det är mer än revolution som rör sig i italienarnas sinnen dessa heta sommardagar. Cykling, nämligen.

Gino Bartali ligger 22 minuter efter ledartröjan i Tour de France när han just denna eftermiddag börjar sin makalösa upphämtning i stigningarna uppför de franska alperna. Bartali, arbetargrabb från enkla förhållanden, trogen katolik, är också uttalat kristdemokratisk och välsignad av både påven och premiärminister De Gasperi.

Gino Bartali.jpg

Radion börjar rapportera om framgångarna vid 17-tiden. Minut för minut hämtar han in. Och istället för att göra revolution sitter italienarna de klistrade vid radioapparaterna. När han till sist går i mål som segrare i Paris med fjorton minuters marginal är triumfen total för det fattiga, krigshärjade Italien. Poliserna lägger ner vapnen och omfamnar demonstranterna. Tågen börjar gå igen, telefonerna fungerar.

I allt detta vaknar Palmiro Togliatti upp ur medvetslösheten och manar sina anhängare till lugn.  Kommunistpartiet samlar sina anhängare till en tyst manifestation utanför sjukhuset för att ge sin ledare sitt stöd. Faran är över – och inbördeskriget ställs in.