Etikett: Mitt Rom (sida 1 av 2)

Italienanalys 1. Rom i maffians grepp?

Italiens huvudstad har länge ansetts vara relativt förskonad från närvaron av de tre stora maffiaorganisationerna ‘ndrangheta, camorra och costa nostra – i alla fall om man menar deras våldsamma vendettor.

Maffians närvaro har framför allt handlat om att genom mellanhänder påverka politiker och politiska beslut, samt att investera svarta pengar i fastigheter och rörelser som restauranger och hotell. Det mest kända fallet är anrika Café de Paris på Via Veneto, som för några år sedan visade sig kontrolleras av ‘ndranghetaklanen Piromalli, med hemvist i Gioia Tauro i Kalabrien – men det finns förstås många, många mer maffiakontrollerade verksamheter. (Att vara säker på att ens pengar inte understödjer kriminalitet är alltså så gott som omöjligt – särskilt om man väljer att spendera dem i de mest turistexploaterade kvarteren.)

Därmed inte sagt att det inte funnits rejäl kriminalitet – på alla nivåer i samhället – i Rom. Den mest ökända romerska brottsorganisationen under 1970- och 1980-talet var det så kallade Banda della Magliana, “Magliana-gänget”, döpt efter den förort där gängets grundare hade sina rötter. Genom en serie av kidnappningar och rån etablerade de från mitten av 1970-talet som Roms mäktigaste brottsorganisation.

La Banda della Magliana.

Magliana-gänget hade dock aldrig samma anspråk på kontroll av territorium, med utkrävande av beskyddarpengar, som till exempel cosa nostra) Snarare fungerade de som uppdragskriminella och hitmen. Den familjestruktur som hållit samman de äldre maffiorna fanns inte heller i Magliana-kretsarna, skriver till exempel tidigare chefsåklagaren Giancarlo Capaldo i sin bok “Roma Mafiosa”.

Däremot hade La banda della Magliana andra viktiga kontakter – inte minst användes de och infiltrerades av högerextrema krafter. En nyckelperson var Massimo Carminati, som även tillhörde den paramilitära fascistgruppen Nuclei Armati Rivoluzionari (NAR).

Samme Carminati greps i december 2014och anses vara en huvudperson i affären Mafia Capitale, som det senast halvåret skakat Roms ledande skikt.

I skuggan av Mafia Capitales grepp om bland annat renhållning, parkskötsel och andra offentliga uppdrag har dock även övrig organiserad brottslighet etablerat sig på allvar i Rom. I veckan, den 6 augusti, framträdde stadens polischef Franco Gabrielli inför det italienska parlamentets antimaffiakommission för att redogöra för läget. Gabrielli gjorde en direkt, och aningen oväntad, koppling mellan den romerska debatten om urbant förfall (degrado) och maffians grepp om staden.

“Såväl inhemska som utländska medier har under den senaste tiden ägnat stor uppmärksamhet åt förfallet i Roms kommun, något som inte enbart påverkar livskvaliteten, utan också riskerar att bereda mark för den organiserade brottsligheten”.

Enligt Gabrielli har på senare år flera av de syditalienska brottsorganisationerna stärkt sin närvaro i Rom, och även delat upp staden emellan sig, geografiskt och vad gäller affärsområden. Särskilt närvarande är den kalabriska ‘ndranghetan, som gjort enorma rikedomar på att hantera införseln av nästan allt kokain som når Europa, berättar polischefen i Il Messaggero.

‘Ndranghetans närvaro handlar framför allt om pengatvätt genom inköp av fastigheter och affärsverksamheter. De har också band till vissa romerska klaner, framför allt familjen Casamonica. Camorrans verksamhet är däremot koncentrerad till vissa särskilda delar av staden, till exempel investerar de i fastigheter i Roms historiska centrum, liksom i butiker på Esquilinen och Ostiense. De kontrollerar också droghandeln i Tor Bella Monaca. Cosa nostra håller sig framför allt i området kring Ostia, där de investerar i restauranger och hotell.”

 

 

 

Vad är det som skymmer utsikten över Rom? 1,3 miljoner tv-antenner, så klart!

Skrev i Sydsvenskan idag om ett mycket italienskt problem – och ett välkommet (fast kanske utsiktlöst) försök att råda bot på situationen.

IMG_2276-1

Med antenner i vägen? Nu ska de i alla fall bort – åtminstone några av dem.

Ljuset över Rom är något speciellt. De varmt gula och terrakottafärgade taken, kyrkorna, Pantheon och förstås Peterskyrkans enorma kupol och fasad. Bäst tycker jag utsikten är från de kapitolinska museernas kafé. Där kan man dessutom få ett glas kall prosecco till.

Tyvärr finns det en hel del som skämmer bilden. På Roms hustak sitter nämligen inte mindre än 1,3 miljoner tv-antenner monterade. Varje hushåll har sin egen, gärna monterad med själva antennsladden hängande utanpå fasaden. Hälften av dem används inte längre, utan har bara lämnats kvar.

Resultatet: en lika ryslig som onödig förfulning, en spretande snårskog av metalliskt ogräs i skyn.

Nu ska en ny kampanj, Tetti Puliti (rena tak), från stadens företagarförening råda bot på situationen. Snårskogen av spretande antenner ska bort, centralantenner monteras.

Om det kommer att lyckas? Jag hoppas det. Men det finns anledning att tvivla.

I antennskogen manifesteras flera av Italiens och italienarnas sämsta sidor. Antennanarkins rötter finns i oförmågan att vårda gemensamma värden (som all form av offentlig miljö), frånvaron av myndighetskontroll och, förstås, i förkärleken till televisionen.

Samma problematik ligger bakom så många av Italiens större och mer allvarliga utmaningar: miljön, förslumningen av stadskärnorna, frånvaron av på fungerande infrastruktur och social service i städernas förorter.

För att inte tala om benägenheten att rösta på politiker med egna tv-kanaler.

De här fem sevärdheterna är Roms största turistfällor.

Rom som resmål är gammalt som gatan. Och lika gammal är också födkroken att försöka livnära sig på turisterna. Försäljare, tiggare, rundtursorganisatörer, oanmälda guider – ibland kan uppvaktningen bli tröttsam. Man håller hårt i plånboken, kontrollräknar notorna, känner sig lurad och utsatt. Det i sin tur gör resan tråkigare – och det var ju inte meningen.

Så här tänker jag. För det första: att bli blåst i Rom är en fin gammal tradition. Har du betalat för mycket för en droska sällar du dig till ett lysande sällskap Romresenärer från Goethe till Jean-Paul Sartre. Så länge det inte är enorma belopp och ren kriminalitet må det vara hänt. För det andra: ibland kan även en rip off vara värd varenda krona. En aperitif på Canovas uteservering vid Piazza del Popolo kostar skjortan. Å andra sidan sitter du på ett av världens vackraste torg, blir ompysslad av servitören och drycken smakar antagligen prima. Därmed inte sagt att det inte finns ett par genuina turistfällor i Rom. Här är min (högst subjektiva) svarta lista.

1. Äta på Piazza Navona (eller på torget framför Pantheon). Restauranger för turister som inte lär komma igen betyder minimal omsorg om kunden och maten i kombination med höga priser.

2. Båtturer på Tibern. Kan också tyckas som en bra idé. Det är bara det att Tibern sedan länge rinner nedgrävd i ett tio–femton meter djupt stentråg med höga kajer på sidorna. Där nerifrån ser du med andra ord noll och intet av staden.

3. Blanka kioskbussar. De dyker upp överallt i stan, framför allt nära stora turistattraktioner. Små, fyrkantiga mobila kioskbussar behängda med drivor av chipspåsar. I dem köper du exempelvis allt svindyrt -askvatten, trötta pizzabitar och dyra panini. Allt kan du få bättre på annat håll (särskilt vattnet, som du får gratis till ditt kaffe på varje bar). Att bussarna kontrolleras av ett maffialiknande syndikat gör beslutet att avstå än lättare.Image

4. Bocca della verità. Det berömda gamla brunnslocket i sten med sin mun som sägs knipa av handen på lögnare, känt från filmklassikern ”Prinsessa på vift”. Sommartid löper köerna av turister som vill sticka in handen långa, långa. Varför är det få som vet – locket är på intet sätt särskilt intressant rent historiskt. Lägg din tid på annat (som 500-talskyrkan Santa Maria in Cosmedin strax bakom).

5. Spanska trappan. Vill du komma till en plats i Rom där allt är tokdyrt, där det är massor med turister och där alla andra vill sälja något till dig? Bege dig då till Spanska Trappan. Och ja, jag vet att man hamnar där ändå. Trappan i sig är ju också trevlig, det får man erkänna. Men torget och trappans status som måste-attraktioner i Rom har alltid förbryllat mig. Det är långt ifrån Roms vackraste torg, Frågan är om det ens är Roms längsta trappa. Vägen upp mot Campidoglio är vackrare på alla sätt.

 

 

Uppföljaren till “Mitt Rom” kommer att heta “Mitt Umbrien och Toscana” och ges ut våren 2015.

Att jobba med guideboken “Mitt Rom” har varit något av det roligaste jag gjort som journalist. Ett rent nöje – och en chans att få fördjupa mina kunskaper om en plats jag älskar.

Boken har också sålt ganska bra – sedan nyår har den legat bland de tre-fyra bäst säljande guideböckerna på Adlibris. Dessutom har jag fått massor av fina kommentarer från vänner, kollegor och andra som läst och använt boken på plats. 

Kort sagt: väldigt, väldigt kul. Räknar med många minnesvärda måltider och spännande upplevelser.

Nu har Karavan förlag och jag enats om en uppföljning: “Mitt Toscana och Umbrien”. Jag har tillbringat ganska många somrar i ett fint hus på landet mellan Perugia och Orvieto, så det känns som en naturlig fortsättning. Toscana har jag besökt några gånger – men där behövs avgjort mer research. Har du som läser det här några guldkorn du vill dela med dig av, så hör av dig!

“Mitt Toscana och Umbrien” ska skrivas under sommar och höst 2014 och kommer – om allt går vägen – att utkomma om ungefär ett år, alltså våren 2015. Upplägget är det samma: personliga tips om restauranger, barer, kaféer, shopping och ovanliga sevärdheter.

Image

Den stora – slentriangubbiga – skönheten, en film av Paolo Sorrentino

Hade höga förväntningar på Paolo Sorrentinos Oscarsbelönade La grande belezza. Inte minst efter hyllningar i till exempel Sydsvenskan. Och visst, det var mycket som var fräckt. Fotot, miljöerna, de underbara tagningarna i morgonljuset i ett öde sommar-Rom. Huvudrollsinnehavaren Tony Servillo gör den åldrande och långsamt tillnyktrande playboyen Jep Gambardella med perfekt ironisk, blaserad underskruv.

Image

Interiörerna och den botoxade ytligheten i de romerska överklassmiljöerna, den prilliga kardinalen som bara vill prata matlagning, hommagén till Fellinis La Dolce Vita – allt det gillar jag. Förresten har kommunen satt ihop en egen guide till platserna i den hyllade filmen – du hittar dem här om du vill reka för en framtida tur i Jep Gambardellas fotspår.

Men det är också en film med problem. Risken är stor att en film, vars ämne egentligen är den bedrägliga, tomma ytligheten, också i sig blir rätt mycket av bedräglig, tom yta. Jep Gambardella verkar vara en hyggligt sympatisk prick – åtminstone tycks han ha varit det en gång i tiden – men idag? Bryr jag mig om hur det ska gå för honom? Bryr han sig ens själv? Nja, det är tveksamt.

Filmen har ju också presenterats som en satir över den sexistiska hedonismen under Berlusconi-eran. Men går det att samtidigt kritisera den förkastliga sexismen och exploateringen av kvinnor – och samtidigt låta kameran slicka i sig denna parad av nakna och halvnakna kvinnokroppar? Också som lök på laxen den så ofta sedda “scenen på strippklubben”, alltid den genaste vägen för en filmare att visa lite naket.

Den stora skönheten är en film som inte är i närheten av att klara Bechdel-testet, så mycket är säkert. Det är en film som inte ens klarar ett test att två kvinnor pratar med varandra överhuvudtaget. Vilket är synd, för fluktandet fyller faktiskt inte någon större funktion i filmen. Det bara är där, oreflekterat.

Det sorgliga är att La Grande Bellezza kanske säger en del om hur ingrodd sexismen är i Italien. Kvinnokroppar är så vanligt visuellt pynt och utfyllnad i alla sammanhang, att ingen reagerar. Inte heller i en annars så ambitiös och skickligt gjord film som den här. Och slutet, den stora skönheten, vad kan den bestå av? Ja, de är en flashback när en underskön kvinna visar sina bröst för den unge Jep på stranden. Det var grejer det. Då var han lycklig.

Men den där takterassen med utsikt över Colosseo, där Jep ligger och dricker och degar bort sina eftermiddagar med en isklirrande drink i sin hängmatta, den hade man inte tackat nej till.

Föreläsning på Grand Hotel i Lund om romersk mat

På söndag, den 23 mars, föreläser jag om romersk mat på Grand Hotel i Lund.

Det blir en djupdykning i det folkliga romerska köket, och historien bakom några underbara och – i vissa fall – halvt motbjudande rätter. Medan få skulle tacka nej till en saltimbocca eller pasta carbonara med äkta guanciale (lufttorkad griskind) så kanske skepsisen är större mot andra klassiska romerska delikatesser som trippa (komage) och pajata (tunntarm från diande kalv, tillagad med den ännu osmälta mjölken inuti). Arrangör är Grandiosa Sällskapet. Välkomna!

(Och nej, det är ingen dödsannons, även om formatet antyder det. Tvärtom, det blir livat!)

Image

Utställningspalats i fascistkostym

Palazzo delle Espozioni är en av Roms största utställningshallar och en del av den kommunala kulturkoncern som också inbegriper Scuderie del Quirinale, Casa del Cinema och Casa del Jazz.

Utställningarna kan vara ganska brokiga – från tämligen kommersiella (och emellanåt underhållande) utställningar om hajar eller om Sidenvägen till retrospektiver med modernister som Mark Rothko och Alexander Calder. Det finns också en utmärkt bokhandel, Arion Libreria, och ett laboratorio med barnverksamhet.

Själv har jag svårt att passera utan att tänka på museets mest bisarra och mest besökta utställning någonsin, Mostra della Revoluzione Fascista, som öppnade 1932 i samband med tioårsfirandet av fascisternas maktövertagande – år “X”, enligt den nya tideräkning som La marcia su Roma ansågs ha inlett

Hela fasaden – ursprungligen byggd 1883 –  kläddes in i ett modernare skal. Inne möttes besökarna av en pseudoreligös tempelliknande inredning, vigd åt den fascistiska andan. Fyra klarröda, tjugofem meter höga fasces-knippen ställdes upp ut mot Via Nazionale och en hedersvakt placerades vid entrén. Arkitekt var Adalberto Libera, som också skulle rita det stora kongresspalatset i EUR några år senare.

Fyra miljoner italienare såg utställningen, inte minst tack vare att deltagande i ett organiserat besök på utställningen gav rätt till rabatterade biljetter på italienska tåg. För många blev det första gången de såg Rom – och alltså en del av det fascistiska nationsbygget.

http://www.youtube.com/watch?v=l5DbIuTNXk0

Pa-pa-pa, pa-parmigiano! Reklamlåten med världens bästa hook.

Ok, lyssna på egen risk. En riktig öronmask det här. Men också rätt oemotståndlig, eller hur? Pa, pa, pa …

http://youtu.be/KmZ28NIQPbM[youtube=http://youtu.be/KmZ28NIQPbM]

 

En liten anmälan i Journalisten (efter Mattias Klum, före Arne Ruth)

Fackorganet Journalisten har vänligheten att skriva lite om “Mitt Rom” i sitt senaste nummer. “För den som vill nosa på staden första gången”, skriver de – vilket väl inte är riktigt så jag tänkte mig. Snarare för den som är där för femte gången och vill se mer än de stora sevärdheterna. Men hur som helst: tack för uppmärksamheten!
bild

Håll ut, ni som väntar på ert exemplar av “Mitt Rom”. Nytrycket är på gång.

För några veckor sedan bad jag läsare att skriva till mig och berätta om sina Romplaner – och få en bok av mig att testköra under sin kommande resa. Ett tjugotal personer har hört av sig!

Skärmavbild 2013-11-09 kl. 12.09.31

Däremot har ingen av dem fått några böcker. För böckerna är slutsålda. Här hemma hos mig, i bokhandeln, på förlaget och så vidare. Kärt besvär förstås – långt bättre än motsatsen.

Nytryck har nu beställts och i nästa vecka ska nästa laddning anlända. Och då kommer böckerna! Dessutom har jag lagt till några nya bilder från den här serien.

 

Äldre inlägg