Etikett: Italian history (sida 1 av 3)

Den nya italienska högerextremismen som lånar sina metoder från – vänstern. Reportage i Expo

Casa Pound är en liten, men dynamisk grupp på den yttersta politiska högerkanten i italiensk politik. Hårt centralstyrd, nästan en sekt – och med ett intressant sätt att kopiera metoder från den utomparlamentariska vänstern för att väcka opinion och reta massmediernas intresse. I ett reportage i Expo beskriver jag Casa Pound och deras metoder.

casapound002.jpg

Casa Pounds högkvarter på Esquilinen i Rom: kulturhus, bostäder, propagandacentral.

Marmorn, kapitalet och meningen.

Jag var nyss på en verkstad i Pietrasanta på studiebesök. Via bekanta fick vi tag i en konstnär som visade oss. Det var en stor verkstad, inrymd i en modern verkstadslokal i ett industriområde. Utanför stod halvfärdiga, icke levererade och förmodligen icke betalda skulpturer på rad. Hundratals, alla huggna i ett av konstens mest berömda råmaterial – Michelangelos favorit – den snövita, kompakta Carrara-stenen. Den bryts i närheten, i norra Toscana någon mil in från kusten.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Att hugga marmor är stort i Carrara och har varit det i tusentals år. Och hantverksskickligheten är förstås enorm. På Studio Cervietti jobbar killarna som utan tvekan fixar en kopia av Michelangos “David” eller “Pieta” om du kan betala för dig.

De fixar mycket annat också. Ett tio meter långt bord, hugget så att det ska se ut om det ligger en skrynklig duk på. Eller ett meterhögt huvud av Michael Jackson, nu äntligen med just den snövita hudfärg som popidolen verkade önska sig på senare dar. En skräckaktig byst av en ung Gina Lollobrigida. Galnast var nog det ungefär fyra meter höga dubbelporträttet, i helfigur, av ett kinesiskt par. Skulle väl stå i en trädgård någonstans. Marble are forever.

En våning upp fanns Cerviettis samling av bozzetti, alltså de förlagor i gips som används som mall vid den slutliga huggningen av stenen. De är märkta med ett sinnrikt system av punkter och noder, vars mått förs över till marmorn med stora passare. Samma metod som under renässansen. Det var roligt att gå runt i detta myller av färdigt och halvfärdigt, största skönhet och gräsligaste kitsch. Också intressant att fundera över exakt när något blir just … kitsch. Michelangelos original-David är tveklöst ett av skulpturhistoriens största ögonblick. Kopian i en lagerlokal däremot – gjord med enorm hantverksskicklighet, i exakt samma sten – är bara smaklös. Eller åtminstone rejält tråkig.

Hur ser det ut i skallen på någon som lägger ett par miljoner kronor på en kopia av David att ha i sin trädgård? Vad står skulpturen för för en sådan beställare? Varför accepterar vi kopior av vissa konstverk och inte av andra?

Att se kopior är förresten fascinerande i sig. Betraktaren får förstås inte samma upplevelse av att se en nyproducerad David på ett lager i ett industriområde, som att se den på Galleria dell’Academia i Florens. Men beror det på mig och min förförståelse – eller på skulpturen i sig? Hur många av dem som trängs framför originalet skulle märka om det byttes ut mot någon av Studio Cerviettis habilt utförda kloner? Förmodligen inte så många, om man bara lade till lagom mycket patinering.

En annan sorts tömning eller karisma-dränage gäller själva formen. Hur kan ett så fantastiskt material, en sådan rik tradition och teknik idag i princip ha nått vägs ände som konstnärligt uttrycksmedel? Finns det längre någon form som är möjligt att utföra i marmor som egentligen kan lägga till något, som kan stå för något nytt? Jag har svårt att se det. I alla fall om inte marmorn och formen i sig fördjupas av andra betydelsenivåer, som ger verket mer komplexitet. Det är lite som med frijazzen. Efter total frihet kommer … ja, vadå?

Staden Pietrasanta är hur som helst ett utmärkt resmål om du är konstintresserad. Inte minst är stan full av ganska eländig skulptur: klunsig, konstig modernism, mästerligt utförd men helt utan lokalt sammanhang. Liksom bortglömd av gästande konstnärer. Men att se halvdåliga verk har också sin tjusning – de brukar lära en vad man inte gillar och varför, vilket faktiskt är en bra utgångspunkt för ett fördjupad konstintresse.

Några tankar om monumentet Pasolini.

Den italienske poeten, författaren, debattören, teoretikern och filmregissören Pier Paolo Pasolini fascinerat mig länge. Egentligen är jag inte alls så väl bekant med hans verk – pinsamt nog – som jag borde eller önskade att jag var. Samtidigt är hans samlade produktion enorm: ett tjugotal filmer, flera romaner, floder av dikter, essäer och andra texter. Det blir lite svårt att veta vad man ska börja. Och vem är jag att tycka något om ett sådant monument?

Min ingång har varit Pasolinis förhållande till staden Rom. Poeten (för det var så han var känd då) flyttade dit 1950, efter att ha blivit påkommen med att ha sex med några unga pojkar i sin hemby Casarsa i Friulien – något som givetvis var otänkbart där och då.

Från ytterst blygsamma förhållanden byggde Pasolini under några intensiva år upp ett stort nätverk och en betydande ryktbarhet i Rom. Han blev också en ivrig och entusiastisk student av staden: dess subkulturer, dess dialekt, det litterära värld. Särskilt viktigt – och hyllat – blev livet i stadens förorter, borgate, dit det under dessa italienska rekordår formligen vällde in fattiga migranter från framför allt södra Italien. På det sättet var han unik i sin tid, en poet som samtidigt var reporter och förkämpe för ett nytt fattigfolk, städernas migranter.

Idag hade kanske samma utifrånskildring varit otänkbart: de fattiga har numera sina egna röster, de behöver inte en självutnämnd tolk från parnassen som tolkar deras erfarenheter åt dem. Men på 1950-talet var det förstås så, då när redan dialekten obönhörligen avslöjade om det du sa var värt att ta på allvar.

För Pasolini (som var en djupt övertygad kommunist) stod de myllrande, kaotiska, kåkstäderna och bostadsområdena – och då särskilt deras fräcka, oborstade, vitala tonårsgrabbar – för en äkthet, ursprunglighet och ett sätt att leva i opposition mot samhällets utveckling i riktning mot konsumism, utslätning och “homologisering” av kulturen. I senare texter blev hans djupa pessimism över dessa tendenser allt svartare och mer dystopisk: allt som är heligt profaneras, proletariatet smittas av bourgeosins värderingar, varusamhället är en ny sorts totalitär fascism – bara så mycket svårare att frigöra sig från än 1930-talets.

I skarven mellan 1950- och 1960-talet gör Pasolini sina första filmer. De är på ett plan amatörmässiga – han saknade helt formell filmutbildning – men på ett annat förstås geniala. Både i Accattone (1961) och Mamma Roma (1962) står förorternas folk i centrum. En djupare tolkning är jag kanske inte i stånd att göra, men att säga att båda filmerna handlar om bevarandet av något essentiellt, att hitta mening och sätt att leva i en snabbt förändrande värld tror jag inte är fel. Och insikten om att det heliga föröds i snabb takt, att det djupast mänskliga håller på att rinna oss mellan fingrarna.

Sina sista dagar i livet tillbringade Pasolini i för övrigt Stockholm, inbjuden av Svenska Filminstitutet. Hans poesi hade också översatts och regissören gav intervjuer och träffade personer ur svenskt kulturliv. En kväll ber Pasolini att värdinnan, Svenska filminstitutets chef Anna-Lena Wibom, ska visa honom lite av Stockholms beryktat syndiga nattliv. De hamnar sedemera tillsammans på Döbelnsgatan, på porrklubben Chat Noir med strippor och livesex. Fast då beger sig Wibom hemåt. “Jag hade man och barn”, kommenterar hon i Pasolini Requiem. Sjuttiotalet var sannerligen en helt annan tid.

Mycket har gjorts av Pasolinis sista, dramatiska tid i livet – och förstås hans fasansfulla död i november 1975. Det är nog inte fel att säga att mordet och det plågsamt utdragna trauma som den havererade polisutredningen inneburit i mycket överskuggat Pasolinis verk. Mordet beseglade hans ikonstatus, men har också skymt hans produktion. Kanske har också 1960- och 1970-talets terminologi ställt till det. Det var länge sedan “klasskamp” uppfattades som ett nyckelord för att förstå samtiden. Det finns också en slags “smutsighet” som klibbar vid Pasolini, en stank av pedofili som är svår att tvätta bort. Skicket att betala sexton-sjuttonåriga grabbar för avsugningar i bilen på undanskymda parkeringsplatser … nej, det är kanske inte så fräscht, och dessutom svårt att förena med ett envetet rasande mot sedernas förfall och kommersialismens fasor på kontorstid.

Men man bör komma ihåg att det både innan och efter Pasolinis död fanns en mer eller mindre organiserad smutskastningskampanj mot honom. För de som ville dölja det egentliga, sinistra motivet för mordet (och de var många, Pasolini var vid tiden för sin död både mycket väl informerad och formulerad om de många genomruttna sidorna av det italienska sjuttiotalssamhället) var “pervers bög”-ett effektivt sätt att hitta motiv till och urskulda den påstådda gärningsmannen, Giuseppe “Pino” Pelosi. Han försökte ju bara freda sig.

Samtidigt tänker jag, när jag läser i Barth David Schwarz biografi “Pasolini Requiem”, att själv grundfrågorna består. Hur ändras samhället? Vad förlorar vi i senmodernitetens rasande, accelererade förändringshets? Hur var det innan? Vilka värderingar styr egentligen våra liv – och har vi verkligen valt dem själva? Och ligger det inte något i det han säger om den intellektuelles skyldighet att protestera? “För att bestridandet ska vara meningsfullt, måste det vara stort, betydande och totalt. Absurt och icke vettigt”, sa han i en intervju kort före sin död. Vem har den kraften och precisionen idag?

Ett bekant citat av Fredric Jameson lyder “vi har idag lättare att föreställa oss världens undergång än kapitalismens slut”. En anledning till oförmågan är kanske just det förtryck Pasolini så outtröttligt pekade på och varnade för. Hedonismen, marknaden och den snabbt snurrande kapitalismen som den nya totalitära ideologin, det system som det inte går att ställa sig utanför.

Pier Paolo och hans mor.

Pier Paolo med sin mor Susanna Colussi.

Italienanalys 1. Rom i maffians grepp?

Italiens huvudstad har länge ansetts vara relativt förskonad från närvaron av de tre stora maffiaorganisationerna ‘ndrangheta, camorra och costa nostra – i alla fall om man menar deras våldsamma vendettor.

Maffians närvaro har framför allt handlat om att genom mellanhänder påverka politiker och politiska beslut, samt att investera svarta pengar i fastigheter och rörelser som restauranger och hotell. Det mest kända fallet är anrika Café de Paris på Via Veneto, som för några år sedan visade sig kontrolleras av ‘ndranghetaklanen Piromalli, med hemvist i Gioia Tauro i Kalabrien – men det finns förstås många, många mer maffiakontrollerade verksamheter. (Att vara säker på att ens pengar inte understödjer kriminalitet är alltså så gott som omöjligt – särskilt om man väljer att spendera dem i de mest turistexploaterade kvarteren.)

Därmed inte sagt att det inte funnits rejäl kriminalitet – på alla nivåer i samhället – i Rom. Den mest ökända romerska brottsorganisationen under 1970- och 1980-talet var det så kallade Banda della Magliana, “Magliana-gänget”, döpt efter den förort där gängets grundare hade sina rötter. Genom en serie av kidnappningar och rån etablerade de från mitten av 1970-talet som Roms mäktigaste brottsorganisation.

La Banda della Magliana.

Magliana-gänget hade dock aldrig samma anspråk på kontroll av territorium, med utkrävande av beskyddarpengar, som till exempel cosa nostra) Snarare fungerade de som uppdragskriminella och hitmen. Den familjestruktur som hållit samman de äldre maffiorna fanns inte heller i Magliana-kretsarna, skriver till exempel tidigare chefsåklagaren Giancarlo Capaldo i sin bok “Roma Mafiosa”.

Däremot hade La banda della Magliana andra viktiga kontakter – inte minst användes de och infiltrerades av högerextrema krafter. En nyckelperson var Massimo Carminati, som även tillhörde den paramilitära fascistgruppen Nuclei Armati Rivoluzionari (NAR).

Samme Carminati greps i december 2014och anses vara en huvudperson i affären Mafia Capitale, som det senast halvåret skakat Roms ledande skikt.

I skuggan av Mafia Capitales grepp om bland annat renhållning, parkskötsel och andra offentliga uppdrag har dock även övrig organiserad brottslighet etablerat sig på allvar i Rom. I veckan, den 6 augusti, framträdde stadens polischef Franco Gabrielli inför det italienska parlamentets antimaffiakommission för att redogöra för läget. Gabrielli gjorde en direkt, och aningen oväntad, koppling mellan den romerska debatten om urbant förfall (degrado) och maffians grepp om staden.

“Såväl inhemska som utländska medier har under den senaste tiden ägnat stor uppmärksamhet åt förfallet i Roms kommun, något som inte enbart påverkar livskvaliteten, utan också riskerar att bereda mark för den organiserade brottsligheten”.

Enligt Gabrielli har på senare år flera av de syditalienska brottsorganisationerna stärkt sin närvaro i Rom, och även delat upp staden emellan sig, geografiskt och vad gäller affärsområden. Särskilt närvarande är den kalabriska ‘ndranghetan, som gjort enorma rikedomar på att hantera införseln av nästan allt kokain som når Europa, berättar polischefen i Il Messaggero.

‘Ndranghetans närvaro handlar framför allt om pengatvätt genom inköp av fastigheter och affärsverksamheter. De har också band till vissa romerska klaner, framför allt familjen Casamonica. Camorrans verksamhet är däremot koncentrerad till vissa särskilda delar av staden, till exempel investerar de i fastigheter i Roms historiska centrum, liksom i butiker på Esquilinen och Ostiense. De kontrollerar också droghandeln i Tor Bella Monaca. Cosa nostra håller sig framför allt i området kring Ostia, där de investerar i restauranger och hotell.”

 

 

 

Skakande nya siffror kring Syditaliens ekonomi. “Sedan 2000 sämre tillväxt än Grekland”

Att Syditalien – il mezzogiorno, som området söder om Napoli kallas på italienska – knappast tillhör världens tigerekonomier är väl känt. Sedan länge ligger medelinkomsten i regioner som Kalabrien och Sicilien på ungefär hälften av snittet i det rika Norditalien. Konflikten och kontrasten mellan nord och syd är en av de krafter som format och fortsätter att forma Italien. Och oförmågan att jämna ut skillnaderna är definitivt en av statens största misslyckanden.

Inte för att inte ansträngningar har gjorts: miljarder och åter miljarder har plöjts ned i söderns ofruktbara ekonomiska mylla. En stor del av försvunnit i helt fel fickor – framför allt till korrupta politiker, byggherrar och till maffian. Söderns underutveckling ligger också bakom mycket av den norditalienska separatismen och partiet Lega Nords framgångar. Varför ska vi – som ekonomiskt är en del av Bayern – fortsätta att sponsra ett kriminellt och stagnerande stycke av Algeriet? Ungefär så går snacket och har så gjort länge.

I förrgår kom nya skrämmande data om ekonomin i mezzogiorno, presenterade av Svimez, För sjunde året i rad faller söderns bruttonationalprodukt. Tillväxten mellan 2001 och 2013 är bara hälften av Greklands. Ja, av Greklands. Om Italien söder om Napoli vore ett eget land vore det … en katastrof.

Och inte är det särskilt roligt nu heller. Medelinkomsten i förhållande till nord är lägre än någonsin, födelsetalen är lägre än någon gång sedan Italiens enande. Av de arbetstillfällen som förlorats i Italien sedan krisen slog till 2007 har också en oproportionerligt stor del försvunnit härifrån. Idag har bara var femte kvinna i södern ett arbete, vilket ska jämföras med 51 procent i EU som helhet. Var tredje person i Mezzogiorno lever i fattigdom, mot var tionde i norra Italien. Antalet jobb är tillbaka på 1977 års nivå, med katastrofala följder för framför allt unga.

Data från statliga Istat (motsvarande svenska SCB) som visar medelinkomsten i Italiens regioner. Sedn 2011 har klyftorna vidgats ytterligare mellan nord och syd.

Data från statliga Istat (motsvarande svenska SCB) som visar medelinkomsten i Italiens regioner. Sedan 2013 har klyftorna vidgats ytterligare..

Rapporten fick bland annat författaren Roberto Saviano att reagera. I ett öppet brev till premiärminister Matteo Renzi kräver han insatser, omgående. Södern dör, skriver han. Och som det nu är “sticker till och med maffian härifrån, för det finns inga pengar att tjäna”.

“Att det föds så få barn beror på att det blivit en lyx att skaffa barn. Och att skaffa två, är rena dårskapen. Och de som ändå föds, växer upp med idén om att fly, bort från den förnedring det innebär att aldrig få ett erkännande för sin kapacitet”, skriver Saviano. Han efterlyser statligt stöd – men inte på det gamla, Stålverk 80-liknande, sättet. Nej, södern måste få växa på sitt eget sätt, få bli ett laboratorium.

“Vi ska inte återöppna Cassa del Mezzogiorno [det gamla, kritiserade industristöds-organet som existerade 1950-1984] utan tillåta begåvade och skickliga företagare att växa, utan att bli uppätna av byråkrati, skatter och korruption.”

Matteo Renzi har nu reagerat. Kanske känner han pressen från både statistiken och opinionen. Den 7 augusti sammanträder topparna i regeringspartiet för att om möjligt skaka fram en nödplan för en region som riskerar, enligt Svimez, en permanent underutveckling och en desertificazione industriale.

Siena: järnvägsstation med bismak av fascism.

Tog en sväng ned till järnvägsstationen i Siena för ett par veckor sedan. Jag har, som många andra, en motvillig fascination för 1930-talets italienska arkitektur. Aldrig har väl samhället varit så modernt som under den tidiga fascismen – och naturligtvis, aldrig så totalitärt som då heller.

Stationen byggdes under början av 1930-talet och stod klar 1935. Arkitekten hette Angiolo Mazzoni och var en av de flitigast anlitade i Italien, när det gällde att uppföra offentliga byggnader. I de nya städer som anlades i det utdikade Kampanien, söder om Rom, byggde han postkontor, liksom i Ostia, Palermo och Trento. Mest känd är han för den enorma nybyggnaden av Stazione Termini i Rom, som slutfördes 1938. Under flera år var också Mazzoni chefsingenjör för hela statsjärnvägen, Ferrovie dello Stato.

Medan många av fascistårens stora arkitekter efterkriget lyckades rehabilitera sig och göra avbön för att ha ställt sin begåvning i regimens tjänst, backade aldrig Mazzoni från sin fascistiska övertygelse. Som en konsekvens gick han i exil och tillbringade nära tjugo år i Colombia innan han 1963 vågade återvända till Italien.

Mazzonis rykte och ställning har följaktligen ställt till en del besvär för arkitekturhistorikerna. Han var en ledande fascist, en symbol för den olyckliga regim som drog in Italien i andra världskriget. Å andra sidan skapade han otaliga viktiga byggnader i futuristisk och rationalistisk stil, som än idag används av tusentals italienare varje dag.

Det hällregnade när jag vandrade runt stationen. En hel del var förvanskat och ombyggt, ett öde som lär ha drabbat just Mazzonis verk oftare än andra, mindre avskydda 1930-talsarkitekters. Men lite ser man av den långa, horisontella linjen, kurvorna i utskjutande skärmtak – och så förstås dopolavoro-klubbens skylt, det fascistiska substitutet för fackföreningar.

Vad är det som skymmer utsikten över Rom? 1,3 miljoner tv-antenner, så klart!

Skrev i Sydsvenskan idag om ett mycket italienskt problem – och ett välkommet (fast kanske utsiktlöst) försök att råda bot på situationen.

IMG_2276-1

Med antenner i vägen? Nu ska de i alla fall bort – åtminstone några av dem.

Ljuset över Rom är något speciellt. De varmt gula och terrakottafärgade taken, kyrkorna, Pantheon och förstås Peterskyrkans enorma kupol och fasad. Bäst tycker jag utsikten är från de kapitolinska museernas kafé. Där kan man dessutom få ett glas kall prosecco till.

Tyvärr finns det en hel del som skämmer bilden. På Roms hustak sitter nämligen inte mindre än 1,3 miljoner tv-antenner monterade. Varje hushåll har sin egen, gärna monterad med själva antennsladden hängande utanpå fasaden. Hälften av dem används inte längre, utan har bara lämnats kvar.

Resultatet: en lika ryslig som onödig förfulning, en spretande snårskog av metalliskt ogräs i skyn.

Nu ska en ny kampanj, Tetti Puliti (rena tak), från stadens företagarförening råda bot på situationen. Snårskogen av spretande antenner ska bort, centralantenner monteras.

Om det kommer att lyckas? Jag hoppas det. Men det finns anledning att tvivla.

I antennskogen manifesteras flera av Italiens och italienarnas sämsta sidor. Antennanarkins rötter finns i oförmågan att vårda gemensamma värden (som all form av offentlig miljö), frånvaron av myndighetskontroll och, förstås, i förkärleken till televisionen.

Samma problematik ligger bakom så många av Italiens större och mer allvarliga utmaningar: miljön, förslumningen av stadskärnorna, frånvaron av på fungerande infrastruktur och social service i städernas förorter.

För att inte tala om benägenheten att rösta på politiker med egna tv-kanaler.

Pellegrino Artusti – den okände matentusiasten bakom Italiens första och mest spridda moderna kokbok.

Ytterligare ett utdrag ur min kommande guidebok, “Mitt Toscana och Umbrien”. Håll till godo!

—————————

Så många av de företeelser som vi idag kallar ”italienska” är i själva verket rätt så nya påfund. Särskilt om man betänker kulturen och civilisationens urgamla rötter på den italiska halvön.

Risorgimento-rörelsen och nationens enande var förstås grunden. Den tidiga fascismen gjorde också sitt till, med vägnät, postväsende och en utbyggd statsapparat. Under 1950-talet tog själva det kulturella enandet fart på allvar: genom radio, TV, filmen och så småningom egen bil skapades växte känslan av att halvön var en nation, ett folk med ett gemensamt språk.

En omistlig ingrediens i det italienska är förstås även maten. Fortfarande är förvisso de regionala köken urstarka: maten i Bologna och Parma är distinkt annorlunda än det som serveras på Sicilien. Ja, det räcker faktiskt att röra sig mellan, säg, Pitigliano och Orvieto, för att menyerna och specialiteterna ska skifta.

Men trots allt – visst det finns ett italienskt kök. Åtminstone framstår det ju så för oss utomstående. Och här finns ett namn att lägga på minnet: Pellegrino Artusi (1820-1911).

mmqvxc

Pellegrino Artusi.

Artusi föddes i en apotekarfamilj i Emilia-Romagna, men flyttade 1852 till ett hus på Piazza d’Azeglio. Som ungkarl hade han gott om tid för sina två stora fritidsintressen och passioner: litteratur och matlagning. Under resor samlade han på sig recept från hela Italien, recept som han slutligen sammanställde till kokboken La Scienza in cucina e l’Arte di mangiar bene (Ungefär: ”Om köksvetenskapen och konsten att äta väl”). Ingen ville ge ut 71-åringens samling av 475 recept, utan han fick bekosta tryckningen ur egen ficka.

Trots en okänd författare och en obefintlig marknadsföring blev dock boken en framgång utan dess like. På sätt och vis är Artusi föregångare till alla moderna kokbokssuccéer.

CopArtusi2

Första upplagan av Italiens viktigaste kokbok: La Scienza in Cucina e L’Arte di Mangiar Bene från 1891.

I sin bok inkluderade Artusi recept från hela Italien. För för första gången fanns hela den enorma kulinariska rikedomen i landet samlad och snart var boken en given bröllopspresent. Att laga mat som en modern medborgare var att följa Artusis enkla och pedagogiska instruktioner i köket.

Fjorton utgåvor hann Pellegrino Artusi med innan sin död vid 91 års ålder.  Sedan dess har Artusi fortsatt att vara i tryck – och du hittar den fortfarande i varje bokhandel. Den är också den mest spridda italienska boken genom tiderna.

I Florens bodde Artusi på Piazza d’Azeglio 25. Han är begravd på kyrkogården strax nedanför kyrkan San Miniato al Monte.

Vad ska Italien leva av i framtiden? Krönika i Sydsvenskan idag.

Skriver i Sydsvenskan om några intryck från min resa i Toscana. Så mycket är underbart – men oron för framtiden är också ständigt närvarande.

——————

Jag reser i ett höstligt, varmt och bedövande vackert Toscana. Piazzorna är tomma, restaurangerna är stängda. I vanligtvis proppfulla städer som Montepulciano eller Siena syns plötsligt lokalbefolkningen. Tempot är lugnt, stressen obefintlig, tycks det som.

En tidig, småregnig morgon har jag hela Piazza del Campo för mig själv – en ovanlig lyx. Livskvalitet? Jo, visst.

Men allt står inte bra till i Italien. Visst, att gnälla på regeringen och på det egna landet är en nationalsport och kommer nog alltid att vara. Fast det finns också en oro som återkommer, gång efter gång.

Det är något med vädret – sommaren var kall, vintern som gick var regnig och större delen av både kastanj- och olivskörden har förstörts av en ny sorts parasit.

I Terni demonstrerar stålverksarbetarna för att behålla jobb i en dödsdömd bransch, den nya regeringen under Renzi kämpar för en reform av valsystemet. I Repubblica läser jag att landet i princip varit utan tillväxt sedan 2000. Kommuner, län och regioner – alla har slut på pengar.

Och över allt svävar frågan: vad ska landet leva av om fem, tio eller tjugo år?

“Det borde införas en skatt på kinesiska varor. De kopierar ju allt vid gör och kallar det Made in Italy. Jag som företagare måste betala riktiga löner till mina arbetare, se till att de kan ta semester och har begränsad arbetstid. Klart mina varor blir dyrare då”, säger bronsgjutaren Simone Calcinai.

Oron går igen i turistindustrin, en av de näringar som trots allt ännu växer och utvecklas. I Florens, Montepulciano, Siena och Pienza låter det likadant:

“Hur ska vi få dem att stanna mer än någon dag eller några timmar? Hur ska vi få den stora massan av turister att stanna upp, våga upptäcka mer än huvudgatan och domkyrkan, göra av med mer pengar?”

“Vi kämpar mot de stora researrangörerna i USA, Kina och Ryssland. Men det är svårt att få dem att ändra sig. När de säljer sina resor vill de packa in så mycket som möjligt: en dag i Rom, en halv dag i Siena, några timmar i Montepulciano, en dag i Florens.”

Mest syns de stora grupperna av kinesiska turister: ofta avskärmade med hörlurar i öronen, följande en guide. Första gången i Europa, som de betar av på tio dagar eller mindre.

Resandet för människor samman, sägs det. Men grupperna är inte på baren om morgonen, eller på marknaden eller på trattorian om kvällen.

Däremot sitter de i stora grupper framför Palazzo Vecchio och äter medhavd matsäck. De fotograferar sina fruar framför kopian av Michelangelos David, framför katedralen, framför Lorenzo Ghibertis berömda reliefdörrar till baptisteriet. Inne i lyxaffärer som Gucci och Bulgari tas de emot av kinesisktalande expediter.

Mitt under en rundvisning i Lucca ringer telefonen hos min guide, som nyss berättat att hon inte vet om hon ska få behålla sitt jobb hos kommunen, eftersom all turistinformation ska centraliseras till Florens – ett sätt att spara pengar, förklarar hon.

Det är från hennes sons skola som, säger hon, nu saknar både skolböcker, fungerande kopieringsapparater och där det dessutom regnar in på grund av obefintligt underhåll.

“Jag är klassförälder. Nu måste jag ringa runt till alla föräldrar och be dem ta med vattenflaskor till barnen. Dricksvattnet är inte säkert att dricka längre.”

Oreficeria Carli – familjeföretag sedan 1665, nu i TOLFTE generationen.

Antica Gioelleria Carli i Lucca. Grundad 1665, i samma familjs ägo sedan dess.

Antica Gioelleria Carli i Lucca. Grundad 1665, i samma familjs ägo sedan dess.

Familjeföretagen har länge varit Italiens ekonomiska ryggrad. På ett helt annat sätt än i Sverige drivs firmor i generation efter generation. Att hitta företag som på detta sätt gått i arv i hundra år eller mer är ingen ovanlighet. Fascinerade är också hur familjeföretagen i många fall vare sig vuxit eller krympt: de har bara rullat på, en trygg försörjning för ett par personer i decennium efter decennium. Jag har hört den här historien berättas med stolthet många gånger – “det var min farfars far som startade firman”.

I Lucca, på den gamla huvudgatan Via Fillungo, ligger Oreficeria Carli, som (om nu historien är sann, men det verkar det som) har ett svårslaget rekord i genren. Silverhandeln grundades 1665 (ett par årtionden efter regalskeppet Vasas förlisning, mitt under svenska stormaktstiden, två hundra år innan Italiens enande) av en viss Carlo Carli och har alltså gått i arv i familjen sedan dess.

På bilden sitter nuvarande innehavaren, Pietro Carli vid sitt skrivbord. Nuvarande inredning är inte från grundandet, men väl från en renovering 1831. Lokalen är ännu äldre och har fortfarande en liten balkong i ena hörnet, som användes för att medeltidens tyghandlare skulle kunna rulla ut sina vackra sidentyger inför ögonen på kunderna. I taket är det valv och fresker, förstås.

Hur affärerna går vet jag inte. Marknaden för begagnade praktpjäser i silver borde inte vara så stor. Å andra sidan kanske familjen får jobb med renoveringen av infattningen kring Luccas mest vördade religiösa föremål: träskulpturen Volto Santo, vars ansikte sägs ha skulpterats av en ängel och som har en praktfull inramning av silver, utförd av medlemmar ur familjen Carli.

Min gissning är att familjen äger fastigheten sedan ett par århundraden och kan leva gott på hyresintäkterna … men det förstås bara en gissning.

Äldre inlägg