Etikett: Florens

Marmorn, kapitalet och meningen.

Jag var nyss på en verkstad i Pietrasanta på studiebesök. Via bekanta fick vi tag i en konstnär som visade oss. Det var en stor verkstad, inrymd i en modern verkstadslokal i ett industriområde. Utanför stod halvfärdiga, icke levererade och förmodligen icke betalda skulpturer på rad. Hundratals, alla huggna i ett av konstens mest berömda råmaterial – Michelangelos favorit – den snövita, kompakta Carrara-stenen. Den bryts i närheten, i norra Toscana någon mil in från kusten.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Att hugga marmor är stort i Carrara och har varit det i tusentals år. Och hantverksskickligheten är förstås enorm. På Studio Cervietti jobbar killarna som utan tvekan fixar en kopia av Michelangos “David” eller “Pieta” om du kan betala för dig.

De fixar mycket annat också. Ett tio meter långt bord, hugget så att det ska se ut om det ligger en skrynklig duk på. Eller ett meterhögt huvud av Michael Jackson, nu äntligen med just den snövita hudfärg som popidolen verkade önska sig på senare dar. En skräckaktig byst av en ung Gina Lollobrigida. Galnast var nog det ungefär fyra meter höga dubbelporträttet, i helfigur, av ett kinesiskt par. Skulle väl stå i en trädgård någonstans. Marble are forever.

En våning upp fanns Cerviettis samling av bozzetti, alltså de förlagor i gips som används som mall vid den slutliga huggningen av stenen. De är märkta med ett sinnrikt system av punkter och noder, vars mått förs över till marmorn med stora passare. Samma metod som under renässansen. Det var roligt att gå runt i detta myller av färdigt och halvfärdigt, största skönhet och gräsligaste kitsch. Också intressant att fundera över exakt när något blir just … kitsch. Michelangelos original-David är tveklöst ett av skulpturhistoriens största ögonblick. Kopian i en lagerlokal däremot – gjord med enorm hantverksskicklighet, i exakt samma sten – är bara smaklös. Eller åtminstone rejält tråkig.

Hur ser det ut i skallen på någon som lägger ett par miljoner kronor på en kopia av David att ha i sin trädgård? Vad står skulpturen för för en sådan beställare? Varför accepterar vi kopior av vissa konstverk och inte av andra?

Att se kopior är förresten fascinerande i sig. Betraktaren får förstås inte samma upplevelse av att se en nyproducerad David på ett lager i ett industriområde, som att se den på Galleria dell’Academia i Florens. Men beror det på mig och min förförståelse – eller på skulpturen i sig? Hur många av dem som trängs framför originalet skulle märka om det byttes ut mot någon av Studio Cerviettis habilt utförda kloner? Förmodligen inte så många, om man bara lade till lagom mycket patinering.

En annan sorts tömning eller karisma-dränage gäller själva formen. Hur kan ett så fantastiskt material, en sådan rik tradition och teknik idag i princip ha nått vägs ände som konstnärligt uttrycksmedel? Finns det längre någon form som är möjligt att utföra i marmor som egentligen kan lägga till något, som kan stå för något nytt? Jag har svårt att se det. I alla fall om inte marmorn och formen i sig fördjupas av andra betydelsenivåer, som ger verket mer komplexitet. Det är lite som med frijazzen. Efter total frihet kommer … ja, vadå?

Staden Pietrasanta är hur som helst ett utmärkt resmål om du är konstintresserad. Inte minst är stan full av ganska eländig skulptur: klunsig, konstig modernism, mästerligt utförd men helt utan lokalt sammanhang. Liksom bortglömd av gästande konstnärer. Men att se halvdåliga verk har också sin tjusning – de brukar lära en vad man inte gillar och varför, vilket faktiskt är en bra utgångspunkt för ett fördjupad konstintresse.

Pellegrino Artusti – den okände matentusiasten bakom Italiens första och mest spridda moderna kokbok.

Ytterligare ett utdrag ur min kommande guidebok, “Mitt Toscana och Umbrien”. Håll till godo!

—————————

Så många av de företeelser som vi idag kallar ”italienska” är i själva verket rätt så nya påfund. Särskilt om man betänker kulturen och civilisationens urgamla rötter på den italiska halvön.

Risorgimento-rörelsen och nationens enande var förstås grunden. Den tidiga fascismen gjorde också sitt till, med vägnät, postväsende och en utbyggd statsapparat. Under 1950-talet tog själva det kulturella enandet fart på allvar: genom radio, TV, filmen och så småningom egen bil skapades växte känslan av att halvön var en nation, ett folk med ett gemensamt språk.

En omistlig ingrediens i det italienska är förstås även maten. Fortfarande är förvisso de regionala köken urstarka: maten i Bologna och Parma är distinkt annorlunda än det som serveras på Sicilien. Ja, det räcker faktiskt att röra sig mellan, säg, Pitigliano och Orvieto, för att menyerna och specialiteterna ska skifta.

Men trots allt – visst det finns ett italienskt kök. Åtminstone framstår det ju så för oss utomstående. Och här finns ett namn att lägga på minnet: Pellegrino Artusi (1820-1911).

mmqvxc

Pellegrino Artusi.

Artusi föddes i en apotekarfamilj i Emilia-Romagna, men flyttade 1852 till ett hus på Piazza d’Azeglio. Som ungkarl hade han gott om tid för sina två stora fritidsintressen och passioner: litteratur och matlagning. Under resor samlade han på sig recept från hela Italien, recept som han slutligen sammanställde till kokboken La Scienza in cucina e l’Arte di mangiar bene (Ungefär: ”Om köksvetenskapen och konsten att äta väl”). Ingen ville ge ut 71-åringens samling av 475 recept, utan han fick bekosta tryckningen ur egen ficka.

Trots en okänd författare och en obefintlig marknadsföring blev dock boken en framgång utan dess like. På sätt och vis är Artusi föregångare till alla moderna kokbokssuccéer.

CopArtusi2

Första upplagan av Italiens viktigaste kokbok: La Scienza in Cucina e L’Arte di Mangiar Bene från 1891.

I sin bok inkluderade Artusi recept från hela Italien. För för första gången fanns hela den enorma kulinariska rikedomen i landet samlad och snart var boken en given bröllopspresent. Att laga mat som en modern medborgare var att följa Artusis enkla och pedagogiska instruktioner i köket.

Fjorton utgåvor hann Pellegrino Artusi med innan sin död vid 91 års ålder.  Sedan dess har Artusi fortsatt att vara i tryck – och du hittar den fortfarande i varje bokhandel. Den är också den mest spridda italienska boken genom tiderna.

I Florens bodde Artusi på Piazza d’Azeglio 25. Han är begravd på kyrkogården strax nedanför kyrkan San Miniato al Monte.

Vad ska Italien leva av i framtiden? Krönika i Sydsvenskan idag.

Skriver i Sydsvenskan om några intryck från min resa i Toscana. Så mycket är underbart – men oron för framtiden är också ständigt närvarande.

——————

Jag reser i ett höstligt, varmt och bedövande vackert Toscana. Piazzorna är tomma, restaurangerna är stängda. I vanligtvis proppfulla städer som Montepulciano eller Siena syns plötsligt lokalbefolkningen. Tempot är lugnt, stressen obefintlig, tycks det som.

En tidig, småregnig morgon har jag hela Piazza del Campo för mig själv – en ovanlig lyx. Livskvalitet? Jo, visst.

Men allt står inte bra till i Italien. Visst, att gnälla på regeringen och på det egna landet är en nationalsport och kommer nog alltid att vara. Fast det finns också en oro som återkommer, gång efter gång.

Det är något med vädret – sommaren var kall, vintern som gick var regnig och större delen av både kastanj- och olivskörden har förstörts av en ny sorts parasit.

I Terni demonstrerar stålverksarbetarna för att behålla jobb i en dödsdömd bransch, den nya regeringen under Renzi kämpar för en reform av valsystemet. I Repubblica läser jag att landet i princip varit utan tillväxt sedan 2000. Kommuner, län och regioner – alla har slut på pengar.

Och över allt svävar frågan: vad ska landet leva av om fem, tio eller tjugo år?

“Det borde införas en skatt på kinesiska varor. De kopierar ju allt vid gör och kallar det Made in Italy. Jag som företagare måste betala riktiga löner till mina arbetare, se till att de kan ta semester och har begränsad arbetstid. Klart mina varor blir dyrare då”, säger bronsgjutaren Simone Calcinai.

Oron går igen i turistindustrin, en av de näringar som trots allt ännu växer och utvecklas. I Florens, Montepulciano, Siena och Pienza låter det likadant:

“Hur ska vi få dem att stanna mer än någon dag eller några timmar? Hur ska vi få den stora massan av turister att stanna upp, våga upptäcka mer än huvudgatan och domkyrkan, göra av med mer pengar?”

“Vi kämpar mot de stora researrangörerna i USA, Kina och Ryssland. Men det är svårt att få dem att ändra sig. När de säljer sina resor vill de packa in så mycket som möjligt: en dag i Rom, en halv dag i Siena, några timmar i Montepulciano, en dag i Florens.”

Mest syns de stora grupperna av kinesiska turister: ofta avskärmade med hörlurar i öronen, följande en guide. Första gången i Europa, som de betar av på tio dagar eller mindre.

Resandet för människor samman, sägs det. Men grupperna är inte på baren om morgonen, eller på marknaden eller på trattorian om kvällen.

Däremot sitter de i stora grupper framför Palazzo Vecchio och äter medhavd matsäck. De fotograferar sina fruar framför kopian av Michelangelos David, framför katedralen, framför Lorenzo Ghibertis berömda reliefdörrar till baptisteriet. Inne i lyxaffärer som Gucci och Bulgari tas de emot av kinesisktalande expediter.

Mitt under en rundvisning i Lucca ringer telefonen hos min guide, som nyss berättat att hon inte vet om hon ska få behålla sitt jobb hos kommunen, eftersom all turistinformation ska centraliseras till Florens – ett sätt att spara pengar, förklarar hon.

Det är från hennes sons skola som, säger hon, nu saknar både skolböcker, fungerande kopieringsapparater och där det dessutom regnar in på grund av obefintligt underhåll.

“Jag är klassförälder. Nu måste jag ringa runt till alla föräldrar och be dem ta med vattenflaskor till barnen. Dricksvattnet är inte säkert att dricka längre.”

På krogen i Florens: bistecca, crostini, pici.

Jag har just kommit tillbaka från en månads researchresa i Toscana. Ja, jag vet – jag får emellanåt nypa mig i armen när jag inser att det faktiskt – i någon mån – kan ingå i mitt yrkesliv att resa runt i Italien och prova mat och vin. Men så är det faktiskt.

Här är ett försmak från restaurangen Alla Vecchia Bettola i Florens. Klassisk italiensk trattoria, men med klass och och ambitioner i matlagningen, tyckte jag. Texten är förstås på väg in i min kommande guide bok “Mitt Toscana och Umbrien”, som utkommer våren 2015.

*****

Som nordbo tar det ett tag att vänja sig vid de italienska mattiderna. Middagen kan ju inte sällan dra iväg mot både 22 och 23 på kvällen, särskilt under de varmaste månaderna.

DSCF4688

Bistecca. Minimibeställning ett kilo, mörkt rå i mitten.

Att vara tidig (vilket vanligen betyder från 19.30, när köket öppnar) har emellertid sin charm. Inte minst ökar chansen att få ett bord. Att komma tidigt innebär också att du kan få uppleva hur stället långsamt fylls med andra gäster. Om de andra gästerna dessutom visar sig vara alldeles vanliga italienska familjer i flera generationer, par som vill äta något gott tillsammans eller kräsna gubbagäng – ja, då vet du att du hamnat på ett bra ställe.

Så där är det på Alla Vecchia Bettola, som ligger alldeles utanför stadskärnan, söder om Oltrarno och Porta Romana. Restaurangen är en trevlig mix av bistrokänsla med marmorbord och klinker och överpyntat hembygdsmuseum.

Maten är strikt toskansk: crostini med varm leverpastej, utsökta charkuterier, trippa och förstås bistecca alla fiorentina. Köttigare än så här blir det inte: ett hypermört, dallrande stycke kött, grillat på utsidan och mörkrött i mitten.

140710_0360

Chianina-kalvar i Val d’Orcia.

Själv har jag provat – mest av misstag – den udda kombinationen av kanin, kronärtskocka och zucchiniblommor, allt friterat i krispig, lätt smet. Men gott var det. Vill du prova än mer radikala toskanska specialiteter som nervetti (märg från nötdjurens klövar) och cervello (hjärna) är La Vecchia Bettola ett utmärkt val.