Etikett: arkitektur

Siena: järnvägsstation med bismak av fascism.

Tog en sväng ned till järnvägsstationen i Siena för ett par veckor sedan. Jag har, som många andra, en motvillig fascination för 1930-talets italienska arkitektur. Aldrig har väl samhället varit så modernt som under den tidiga fascismen – och naturligtvis, aldrig så totalitärt som då heller.

Stationen byggdes under början av 1930-talet och stod klar 1935. Arkitekten hette Angiolo Mazzoni och var en av de flitigast anlitade i Italien, när det gällde att uppföra offentliga byggnader. I de nya städer som anlades i det utdikade Kampanien, söder om Rom, byggde han postkontor, liksom i Ostia, Palermo och Trento. Mest känd är han för den enorma nybyggnaden av Stazione Termini i Rom, som slutfördes 1938. Under flera år var också Mazzoni chefsingenjör för hela statsjärnvägen, Ferrovie dello Stato.

Medan många av fascistårens stora arkitekter efterkriget lyckades rehabilitera sig och göra avbön för att ha ställt sin begåvning i regimens tjänst, backade aldrig Mazzoni från sin fascistiska övertygelse. Som en konsekvens gick han i exil och tillbringade nära tjugo år i Colombia innan han 1963 vågade återvända till Italien.

Mazzonis rykte och ställning har följaktligen ställt till en del besvär för arkitekturhistorikerna. Han var en ledande fascist, en symbol för den olyckliga regim som drog in Italien i andra världskriget. Å andra sidan skapade han otaliga viktiga byggnader i futuristisk och rationalistisk stil, som än idag används av tusentals italienare varje dag.

Det hällregnade när jag vandrade runt stationen. En hel del var förvanskat och ombyggt, ett öde som lär ha drabbat just Mazzonis verk oftare än andra, mindre avskydda 1930-talsarkitekters. Men lite ser man av den långa, horisontella linjen, kurvorna i utskjutande skärmtak – och så förstås dopolavoro-klubbens skylt, det fascistiska substitutet för fackföreningar.

Vad är det som skymmer utsikten över Rom? 1,3 miljoner tv-antenner, så klart!

Skrev i Sydsvenskan idag om ett mycket italienskt problem – och ett välkommet (fast kanske utsiktlöst) försök att råda bot på situationen.

IMG_2276-1

Med antenner i vägen? Nu ska de i alla fall bort – åtminstone några av dem.

Ljuset över Rom är något speciellt. De varmt gula och terrakottafärgade taken, kyrkorna, Pantheon och förstås Peterskyrkans enorma kupol och fasad. Bäst tycker jag utsikten är från de kapitolinska museernas kafé. Där kan man dessutom få ett glas kall prosecco till.

Tyvärr finns det en hel del som skämmer bilden. På Roms hustak sitter nämligen inte mindre än 1,3 miljoner tv-antenner monterade. Varje hushåll har sin egen, gärna monterad med själva antennsladden hängande utanpå fasaden. Hälften av dem används inte längre, utan har bara lämnats kvar.

Resultatet: en lika ryslig som onödig förfulning, en spretande snårskog av metalliskt ogräs i skyn.

Nu ska en ny kampanj, Tetti Puliti (rena tak), från stadens företagarförening råda bot på situationen. Snårskogen av spretande antenner ska bort, centralantenner monteras.

Om det kommer att lyckas? Jag hoppas det. Men det finns anledning att tvivla.

I antennskogen manifesteras flera av Italiens och italienarnas sämsta sidor. Antennanarkins rötter finns i oförmågan att vårda gemensamma värden (som all form av offentlig miljö), frånvaron av myndighetskontroll och, förstås, i förkärleken till televisionen.

Samma problematik ligger bakom så många av Italiens större och mer allvarliga utmaningar: miljön, förslumningen av stadskärnorna, frånvaron av på fungerande infrastruktur och social service i städernas förorter.

För att inte tala om benägenheten att rösta på politiker med egna tv-kanaler.

Utställningspalats i fascistkostym

Palazzo delle Espozioni är en av Roms största utställningshallar och en del av den kommunala kulturkoncern som också inbegriper Scuderie del Quirinale, Casa del Cinema och Casa del Jazz.

Utställningarna kan vara ganska brokiga – från tämligen kommersiella (och emellanåt underhållande) utställningar om hajar eller om Sidenvägen till retrospektiver med modernister som Mark Rothko och Alexander Calder. Det finns också en utmärkt bokhandel, Arion Libreria, och ett laboratorio med barnverksamhet.

Själv har jag svårt att passera utan att tänka på museets mest bisarra och mest besökta utställning någonsin, Mostra della Revoluzione Fascista, som öppnade 1932 i samband med tioårsfirandet av fascisternas maktövertagande – år “X”, enligt den nya tideräkning som La marcia su Roma ansågs ha inlett

Hela fasaden – ursprungligen byggd 1883 –  kläddes in i ett modernare skal. Inne möttes besökarna av en pseudoreligös tempelliknande inredning, vigd åt den fascistiska andan. Fyra klarröda, tjugofem meter höga fasces-knippen ställdes upp ut mot Via Nazionale och en hedersvakt placerades vid entrén. Arkitekt var Adalberto Libera, som också skulle rita det stora kongresspalatset i EUR några år senare.

Fyra miljoner italienare såg utställningen, inte minst tack vare att deltagande i ett organiserat besök på utställningen gav rätt till rabatterade biljetter på italienska tåg. För många blev det första gången de såg Rom – och alltså en del av det fascistiska nationsbygget.

http://www.youtube.com/watch?v=l5DbIuTNXk0

L’Age D’Or och det abstrakta måleriet i Rom.

Åren efter andra världskrigets slut förnyades den italienska kulturen. Det gällde filmen men också bildkonsten. Nu bröts den tjugoåriga isolering från internationella trender och intryck som fascismen påtvingat landets kulturutövare.

I främsta ledet gick en grupp konstnärer i Rom, som runt 1947 började samlas hos konstnären Renato Guttuso, som ägde en stor ateljé på Via Margutta.

I enlighet med avantgardets egen tradition publicerade gruppen inom kort ett manifest där medlemmarnas gemensamma konstnärliga ideal formulerades. Den publikation de valde var deras egen: tidskriften Forma 1 och med tiden blev gruppen också känd under detta namn.

Inspiration hämtades inte minst från ryska och italienska futurister som Vassilij Kandinsky, Giacomo Balla och Gino Severini. Men ett studentutbyte till Paris som Forma 1-konstnärerna Achille Perilli, Piero Dorazio, Pietro Consagra, Carla Accardi och Giulio Turcato gjorde också gav nya intryck.

Hemma i Rom översatte de intrycken till italienska: arta astratta concreta. Abstrakt och konkret konst.

Medlemmar i Forma 1 (Piero Dorazio och Achille Peretti, framför allt) låg också bakom galleriet och bokhandeln L’Age D’Or – en central plats för den italienska modernismen och Roms konstliv. L’Age d’Or öppnade 1950 på via del Babuino alldeles där den öppna plats som sträcker ut sig nedanför Spanska trappan tar slut.

Piero Dorazio och Achille Perilli började genast ställa ut sina generationskamrater (och sig själva, förstås) i sitt minimala galleri.

File:Gruppo Forma 1.jpg

Målarna i “Gruppo Forma 1”: Pietro Consagra, Mino Guerrini, Ugo Attardi, Carla Accardi, Achille Perilli, Antonio Sanfilippo och Piero Dorazio. Rom, 1947.

 

Utställningstitlarna anger vad det handlar om: Arte Astratta e Concreta Contemporanea hette till exempel Piero Dorazios egen utställning. Genomslaget kom fort för gruppen: redan året efter, 1951, hjälpte de tre galleristerna till att organisera en stor utställning på Galleria Nazionale d’Arte Moderna, kallad Arte Astratta e Concreta in Italia som kom att utgöra den abstrakta konstens definitiva genombrott i landet.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Forma 1 upplöstes efter några år – men medlemmarna fortsatte dominera italiensk konst i decennier. Enda kvinnan, Carla Accardi, var verksam ända in på 2010-talet.

 

Il Tempietto: Bramantes koncentrerat av högrenässansen

050628 Rom Tempietto 01Ovanför Piazza San Cosimato tornar kullen Gianicolo upp sig. Det kostar på i benen att klättra upp för de allt brantare gatorna. Här uppe finns dock en av arkitekturhistoriens mest betydelsefulla verk, Donato Bramantes så kallade Tempietto från 1506.

Bramante (1444-1514) är tillsammans med Michelangelo och Rafael den italienska renässansens viktigaste arkitekt. Hans ”lilla tempel” är inte stort, men introducerade helt nya, banbrytande idéer om hur en byggnad kunde se ut.

Varje konstart och stil har ju sina ikoniska verk – en låt, en roman, en dikt som anses stå för det perfekta uttrycket, själva essensen av en trend eller stil. Det är som sådant Tempietto ska ses, som ett fulländat koncentrat av idéer om arkitektur.

Blotta tanken på att skapa en rund byggnad, krönt av en kupol, var ny, liksom återupplivandet av den doriska kolonnordningen.

Platsen för det lilla templet har en egen, intressant historia: enligt traditionen var det just här som aposteln Petrus korsfästes och dog.