Etikett: andra världskriget

Den nya italienska högerextremismen som lånar sina metoder från – vänstern. Reportage i Expo

Casa Pound är en liten, men dynamisk grupp på den yttersta politiska högerkanten i italiensk politik. Hårt centralstyrd, nästan en sekt – och med ett intressant sätt att kopiera metoder från den utomparlamentariska vänstern för att väcka opinion och reta massmediernas intresse. I ett reportage i Expo beskriver jag Casa Pound och deras metoder.

casapound002.jpg

Casa Pounds högkvarter på Esquilinen i Rom: kulturhus, bostäder, propagandacentral.

Några tankar om monumentet Pasolini.

Den italienske poeten, författaren, debattören, teoretikern och filmregissören Pier Paolo Pasolini fascinerat mig länge. Egentligen är jag inte alls så väl bekant med hans verk – pinsamt nog – som jag borde eller önskade att jag var. Samtidigt är hans samlade produktion enorm: ett tjugotal filmer, flera romaner, floder av dikter, essäer och andra texter. Det blir lite svårt att veta vad man ska börja. Och vem är jag att tycka något om ett sådant monument?

Min ingång har varit Pasolinis förhållande till staden Rom. Poeten (för det var så han var känd då) flyttade dit 1950, efter att ha blivit påkommen med att ha sex med några unga pojkar i sin hemby Casarsa i Friulien – något som givetvis var otänkbart där och då.

Från ytterst blygsamma förhållanden byggde Pasolini under några intensiva år upp ett stort nätverk och en betydande ryktbarhet i Rom. Han blev också en ivrig och entusiastisk student av staden: dess subkulturer, dess dialekt, det litterära värld. Särskilt viktigt – och hyllat – blev livet i stadens förorter, borgate, dit det under dessa italienska rekordår formligen vällde in fattiga migranter från framför allt södra Italien. På det sättet var han unik i sin tid, en poet som samtidigt var reporter och förkämpe för ett nytt fattigfolk, städernas migranter.

Idag hade kanske samma utifrånskildring varit otänkbart: de fattiga har numera sina egna röster, de behöver inte en självutnämnd tolk från parnassen som tolkar deras erfarenheter åt dem. Men på 1950-talet var det förstås så, då när redan dialekten obönhörligen avslöjade om det du sa var värt att ta på allvar.

För Pasolini (som var en djupt övertygad kommunist) stod de myllrande, kaotiska, kåkstäderna och bostadsområdena – och då särskilt deras fräcka, oborstade, vitala tonårsgrabbar – för en äkthet, ursprunglighet och ett sätt att leva i opposition mot samhällets utveckling i riktning mot konsumism, utslätning och ”homologisering” av kulturen. I senare texter blev hans djupa pessimism över dessa tendenser allt svartare och mer dystopisk: allt som är heligt profaneras, proletariatet smittas av bourgeosins värderingar, varusamhället är en ny sorts totalitär fascism – bara så mycket svårare att frigöra sig från än 1930-talets.

I skarven mellan 1950- och 1960-talet gör Pasolini sina första filmer. De är på ett plan amatörmässiga – han saknade helt formell filmutbildning – men på ett annat förstås geniala. Både i Accattone (1961) och Mamma Roma (1962) står förorternas folk i centrum. En djupare tolkning är jag kanske inte i stånd att göra, men att säga att båda filmerna handlar om bevarandet av något essentiellt, att hitta mening och sätt att leva i en snabbt förändrande värld tror jag inte är fel. Och insikten om att det heliga föröds i snabb takt, att det djupast mänskliga håller på att rinna oss mellan fingrarna.

Sina sista dagar i livet tillbringade Pasolini i för övrigt Stockholm, inbjuden av Svenska Filminstitutet. Hans poesi hade också översatts och regissören gav intervjuer och träffade personer ur svenskt kulturliv. En kväll ber Pasolini att värdinnan, Svenska filminstitutets chef Anna-Lena Wibom, ska visa honom lite av Stockholms beryktat syndiga nattliv. De hamnar sedemera tillsammans på Döbelnsgatan, på porrklubben Chat Noir med strippor och livesex. Fast då beger sig Wibom hemåt. ”Jag hade man och barn”, kommenterar hon i Pasolini Requiem. Sjuttiotalet var sannerligen en helt annan tid.

Mycket har gjorts av Pasolinis sista, dramatiska tid i livet – och förstås hans fasansfulla död i november 1975. Det är nog inte fel att säga att mordet och det plågsamt utdragna trauma som den havererade polisutredningen inneburit i mycket överskuggat Pasolinis verk. Mordet beseglade hans ikonstatus, men har också skymt hans produktion. Kanske har också 1960- och 1970-talets terminologi ställt till det. Det var länge sedan ”klasskamp” uppfattades som ett nyckelord för att förstå samtiden. Det finns också en slags ”smutsighet” som klibbar vid Pasolini, en stank av pedofili som är svår att tvätta bort. Skicket att betala sexton-sjuttonåriga grabbar för avsugningar i bilen på undanskymda parkeringsplatser … nej, det är kanske inte så fräscht, och dessutom svårt att förena med ett envetet rasande mot sedernas förfall och kommersialismens fasor på kontorstid.

Men man bör komma ihåg att det både innan och efter Pasolinis död fanns en mer eller mindre organiserad smutskastningskampanj mot honom. För de som ville dölja det egentliga, sinistra motivet för mordet (och de var många, Pasolini var vid tiden för sin död både mycket väl informerad och formulerad om de många genomruttna sidorna av det italienska sjuttiotalssamhället) var ”pervers bög”-ett effektivt sätt att hitta motiv till och urskulda den påstådda gärningsmannen, Giuseppe ”Pino” Pelosi. Han försökte ju bara freda sig.

Samtidigt tänker jag, när jag läser i Barth David Schwarz biografi ”Pasolini Requiem”, att själv grundfrågorna består. Hur ändras samhället? Vad förlorar vi i senmodernitetens rasande, accelererade förändringshets? Hur var det innan? Vilka värderingar styr egentligen våra liv – och har vi verkligen valt dem själva? Och ligger det inte något i det han säger om den intellektuelles skyldighet att protestera? ”För att bestridandet ska vara meningsfullt, måste det vara stort, betydande och totalt. Absurt och icke vettigt”, sa han i en intervju kort före sin död. Vem har den kraften och precisionen idag?

Ett bekant citat av Fredric Jameson lyder ”vi har idag lättare att föreställa oss världens undergång än kapitalismens slut”. En anledning till oförmågan är kanske just det förtryck Pasolini så outtröttligt pekade på och varnade för. Hedonismen, marknaden och den snabbt snurrande kapitalismen som den nya totalitära ideologin, det system som det inte går att ställa sig utanför.

Pier Paolo och hans mor.

Pier Paolo med sin mor Susanna Colussi.

Siena: järnvägsstation med bismak av fascism.

Tog en sväng ned till järnvägsstationen i Siena för ett par veckor sedan. Jag har, som många andra, en motvillig fascination för 1930-talets italienska arkitektur. Aldrig har väl samhället varit så modernt som under den tidiga fascismen – och naturligtvis, aldrig så totalitärt som då heller.

Stationen byggdes under början av 1930-talet och stod klar 1935. Arkitekten hette Angiolo Mazzoni och var en av de flitigast anlitade i Italien, när det gällde att uppföra offentliga byggnader. I de nya städer som anlades i det utdikade Kampanien, söder om Rom, byggde han postkontor, liksom i Ostia, Palermo och Trento. Mest känd är han för den enorma nybyggnaden av Stazione Termini i Rom, som slutfördes 1938. Under flera år var också Mazzoni chefsingenjör för hela statsjärnvägen, Ferrovie dello Stato.

Medan många av fascistårens stora arkitekter efterkriget lyckades rehabilitera sig och göra avbön för att ha ställt sin begåvning i regimens tjänst, backade aldrig Mazzoni från sin fascistiska övertygelse. Som en konsekvens gick han i exil och tillbringade nära tjugo år i Colombia innan han 1963 vågade återvända till Italien.

Mazzonis rykte och ställning har följaktligen ställt till en del besvär för arkitekturhistorikerna. Han var en ledande fascist, en symbol för den olyckliga regim som drog in Italien i andra världskriget. Å andra sidan skapade han otaliga viktiga byggnader i futuristisk och rationalistisk stil, som än idag används av tusentals italienare varje dag.

Det hällregnade när jag vandrade runt stationen. En hel del var förvanskat och ombyggt, ett öde som lär ha drabbat just Mazzonis verk oftare än andra, mindre avskydda 1930-talsarkitekters. Men lite ser man av den långa, horisontella linjen, kurvorna i utskjutande skärmtak – och så förstås dopolavoro-klubbens skylt, det fascistiska substitutet för fackföreningar.

Utställningspalats i fascistkostym

Palazzo delle Espozioni är en av Roms största utställningshallar och en del av den kommunala kulturkoncern som också inbegriper Scuderie del Quirinale, Casa del Cinema och Casa del Jazz.

Utställningarna kan vara ganska brokiga – från tämligen kommersiella (och emellanåt underhållande) utställningar om hajar eller om Sidenvägen till retrospektiver med modernister som Mark Rothko och Alexander Calder. Det finns också en utmärkt bokhandel, Arion Libreria, och ett laboratorio med barnverksamhet.

Själv har jag svårt att passera utan att tänka på museets mest bisarra och mest besökta utställning någonsin, Mostra della Revoluzione Fascista, som öppnade 1932 i samband med tioårsfirandet av fascisternas maktövertagande – år ”X”, enligt den nya tideräkning som La marcia su Roma ansågs ha inlett

Hela fasaden – ursprungligen byggd 1883 –  kläddes in i ett modernare skal. Inne möttes besökarna av en pseudoreligös tempelliknande inredning, vigd åt den fascistiska andan. Fyra klarröda, tjugofem meter höga fasces-knippen ställdes upp ut mot Via Nazionale och en hedersvakt placerades vid entrén. Arkitekt var Adalberto Libera, som också skulle rita det stora kongresspalatset i EUR några år senare.

Fyra miljoner italienare såg utställningen, inte minst tack vare att deltagande i ett organiserat besök på utställningen gav rätt till rabatterade biljetter på italienska tåg. För många blev det första gången de såg Rom – och alltså en del av det fascistiska nationsbygget.

http://www.youtube.com/watch?v=l5DbIuTNXk0

Om Priebkes (och Mussolinis) begravningar

Efter krigsförbrytaren och SS-kaptenen Erich Priebkes (1913-2013) död häromveckan, har av naturliga skäl frågan om begravning blivit aktuell.

Roms borgmästare Ignazio Marino, stadens polischef och en hög tjänsteman i Vatikanen – alla har de deklararerat att de inte vill se någon Priebke-begravning i stan. Argentina, där han bodde från andra världskriget och fram till 1990-talet, vill inte heller begrava hans kropp. Det gäller också för Priebkes fädernesland Tyskland.

Roms rabbi, Riccardo Pacifici, sade till nyhetsbyrån Ansa att Priebkes kropp ”borde kremeras och hans aska spridas för vinden, precis som våra mor- och farföräldrars aska”.

Nu lutar det – enligt Priebkes advokat – åt att SS-kaptenen begravs i det fria, någonstans i närheten av Rom, utan någon som helst ceremoni eller manifestation.

Allt får mig att tänka på den lika surrealistiska som långdragna frågan om vad som skulle ske med Benito Mussolinis kvarlevor. Om deras osannolika och vindlande öden går det att läsa i en fascinerande bok: The Body of Il Duce av Sergio Luzzato.

Själv besökte jag Mussolinis grav i hembyn Predappio för några år sedan – och skrev så här om erfarenheten:

Vi gick in och där låg den till sist, längst upp på kyrkogården. ”Cripta Mussolini” stod det på en skylt. Frun och bebisen väntade utanför medan jag och femåringen gick ned.

Där låg de hela bunten i en inte särskilt storslagen gravkällare: storpappa Mussolini, fru Mussolini, barnen Mussolini. Levande ljus brann och i gästboken hade bara denna dag, obehagligt nog, runt 50 personer skrivit hyllningar.

Femåringen var förundrad i ungefär en minut. Sedan fick han en idé.

— Pappa, jag vill tända ljus. Kan vi tända ljus här som i Domkyrkan?

— Nej, det ska vi inte, sa jag.

— Varför inte?

— Öhh, fabrorn som är begravd här var inte så snäll.

Vi skyndade oss ut. Solen höll på att gå ner. Hela besöket hade tagit tio minuter. Men ja, rätt intressant var det ju. Och vad gör man inte för att ha sett något ingen annan sett?

Mördaren från Fosse Ardeatine 1944, nazisten Erich Priebke, är död.

Så dog han då till sist, 100 år gammal. Erich Priebke (1913-2013) var en av officerarna som utförde massakern i Fosse Ardeatine utanför Rom 1944. Det sista decenniet av sitt liv satt han i husarrest i Rom, men rörde sig rätt fritt vilket väckte stora protester, bland annat från judiska organisationer.

Så här skriver jag i Mitt Rom om händelserna:

Det är smått otroligt att kulhålen fortfarande finns kvar, sjuttio år efter attentatet. Men titta uppåt i korsningen mellan via Rasella och via del Boccaccio, så ser du dem.

Via Rasella är en obemärkt bakgata som sluttar ner från Palazzo Barberini ner mot Traforo Umberto I. Nerför gatan kom på morgonen den 23 mars 1943 cirka 150 tyska militärpoliser marscherade, högljutt sjungande.

Via Rasella, kort efter bombattentatet i mars 1943.

Utanför Palazzo Tittoni (nummer 155) väntade då partisanen Rosario Bentivegna förklädd till gatusopare. I sin kärra hade han en kraftfull bomb, omgiven av järnskrot för maximal effekt. Klockan 15.52 tände han stubintråden och försvann sedan snabbt in bland gränderna.

Bomben exploderade just när den tyska kolonnen marscherade förbi. I samma ögonblick som de hört explosionen, kom tre partisaner fram från via Boccaccio, kastade fyra granater och försvann sedan in i tunneln under Quirinalpalatset, i riktning mot via Nazionale. Ytterligare andra partisaner besköt de tyska soldaterna bakifrån, innan även de flydde.

32 tyska soldater dog direkt, ytterligare ett tiotal avled senare på sjukhus. Dessutom omkom sex civila, bland dem en trettonårig italiensk pojke som råkade gå förbi.

Tyskarna reagerade i panik. Några försökte fly, andra började skjuta vilt mot fönstren på själva via Rasella. Efter fem minuter hade samtliga inblandade partisaner lyckats undkomma. Istället greps oskyldiga civila som radades upp mot staketet utanför Palazzo Barberini.

Kulhål i fasaderna utmed via Rasella, kvar sedan 1944.

Bomben på Via Rasella var inte den första partisanattacken i Rom, även om det var den ojämförligt största. Ändå hade händelserna på Via Rasella förmodligen aldrig blivit så kontroversiella om de inte kommit att ses i ljuset av vad som hände under det dygn som följde på attacken.

Hitler gav nämligen order om att hela kvarteret runt Via Rasella skulle jämnas med marken – samt att tio italienare skulle dö för varje tyskt offer. Så skulle också komma att ske i massakern vid Fosse Ardeatine, där över trehundra italienare sköts och begravdes i ett sandtag redan dagen efter sprängattentatet. En av de ansvariga officerarna var Erich Priebke (1913-2013).

Både Rosario Bentivegna och Carla Capponi, som var hjärnorna bakom attentatet, var kommunister. Tolkningen av Via Rasella-attentatet är än idag politiserad. Den italienska vänstern och kommunisterna (som utgjorde den största delen av partisanstyrkorna) har alltid betraktat via Rasella som ett legitimt attentat, ett hjältedåd. Högern (och särskilt extremhögern) har pekat på partisanernas ansvar för massakern i Fosse Ardeatine och 335 personers död, att de borde förutsett nazisternas vedergällning.

Mer att läsa om via Rasella – och hur olika berörda sett på händelsen – finns i historikern Alessandro Portellis lysande intervjubok The Order Has Been Carried Out (2003).

Romare radas upp mot staketet invid Palazzo Barberini (idag museum) efter attentatet. Många av dem skulle komma att avrättas i Fosse Ardeatine följande dag.