Den italienska författaren Elena Ferrante har gjort världssuccé med sina fyra romaner om kvinnlig vänskap, klass och bildning. Nu finns den första, “Min fantastiska vännina” på svenska.

I december besökte jag de hemkvarter i Napoli där Napolikvartettens böcker utspelar sig. Det menade i alla fall min vägvisare, den napoletanska kulturjournalisten Laura Petrazzuoli.

Reportaget publicerades för några veckor sedan i Femina. Här är texten.

——–

Elena Ferrante är Italiens största litterära sensation på åratal. Hennes romaner om kvinnors liv och vänskap läses idag av miljoner – och hyllas av kritikerna. Men vem är egentligen dem hemlighetsfulla författaren? Ytterst få vet vem som döljer sig bakom pseudonymen.

”Vad Dickens var för London är Ferrante för Napoli”, skrev en kritiker. Och det ligger något i orden. Ferrantes böcker berättar. Hon gör det med ett myller av personer och en berättelse som spänner över ett 60 år av italiensk historia. Hon skriver med ett driv och en psykologisk insikt som lyfter berättelsen om den livslånga vänskapen mellan Elena Greco och Lila Cerullo långt, långt bort från Napolis bakgator.

I vår är Ferrante aktuell på svenska med romanen ”Min fantastiska väninna” (Norstedts), den bok som blivit hennes stora genombrott och är den första av fyra i hennes så kallade Neapelkvartett.

När boken inleds befinner vi oss i 1950-talets Napoli. Där lever Lila och Elena, två flickor i sju-åttaårsåldern i ett tätt sammansvetsat arbetarklasskvarter i utkanten av staden. Här känner alla varandras hemligheter och skamligheter. Fattigdomen och våldet är ständigt närvarande. Männen, kvinnorna, barnen – alla slåss i en kultur där det gäller att hävda sin heder och rätt. Världen utanför kvarteret långt, långt borta.

Men Lila är annorlunda. Hon är gatusmart, fullständigt orädd, blixtrande intelligent och blir den blyga Elenas bästa vän. Lila är allt det som Elena skulle vilja vara. Men, ska det visa sig, också dominant och manipulerande.

Deras vägar genom livet skiljer sig. När Elena genom studier lyckas lämna Napoli blir Lila kvar och gifter sig med kvarterets camorrista, en maffiaman. I många år har de ingen kontakt: det sista Elena vill är att Lila återigen ska ta plats, styra och ställa i hennes liv.

Lila bemästrar uppväxtvärlden, Neapels gator, och startar en skoaffär. Elena vinner sin frihet och når framgång som författare. Men friheten har ett högt pris: en bitter konflikt med modern, kraschade förhållanden och ett frätande dåligt samvete för barnen.

Den första delen i Neapelkvartetten publicerades i Italien 2011. Året efter kom den ut i USA, där den fick bästa tänkbara skjuts in i de litterära finrummen av översättaren Ann Goldstein, redaktör på inflytelserika magasinet New Yorker. Fyra år senare ligger ”Min fantastiska väninna” fortfarande i topp på försäljningslistorna i USA. Det är ovanligt för en översatt bok och än mer ovanligt för en italiensk. Dessutom har framgångarna kommit utan det som ofta ses nyckeln till framgång för dagens litteratur: en karismatisk, aktiv, popstjärna till författare.

För vem som egentligen döljer sig bakom namnet ”Elena Ferrante” har sedan debuten 1991 alltså förblivit en hemlighet. Så när som på två intervjuer (via mail) har författaren bakom fenomenet konsekvent vägrat all form av offentlighet.

”Jag har redan gjort tillräckligt för den här långa berättelsen: jag skrev den. Om boken är värt något, så borde det räcka”, skrev hon i ett brev till sin förläggare 1991 inför publiceringen av första boken.

Framför allt i Italien har hemlighetsmakeriet skapat både irritation och spekulation. En lång rad kända författare med napolitanska rötter har pekats ut – och nekat till – att vara den ”riktiga” Elena Ferrante.

En som gått till botten med saken är den napolitanska kulturjournalisten Laura Petrazzuoli, som just nu arbetar på en dokumentär om Ferrantes miljöer i Napoli. En dag i början av december tar hon och jag pendeltåget till Luzzatti, en förort ett par kilometer ut från centrum.

– Det här är den plats där ”Min fantastiska väninna” utspelar sig, det är jag övertygad om, säger Laura Petrazzuoli.

Vi går genom i ett rörigt industrilandskap av järnvägsspår, bilverkstäder, ödetomter och bortglömda lagerlokaler. Under spåren löper en smutsig gångtunnel.

– Minns du scenen när Lila och Elena rymmer för att se havet? I början av första boken? Det här den här tunneln de går igenom då, säger Laura Petrazzuoli.

Inför arbetet med sin dokumentär har hon systematiskt samlat på sig sådana kopplingar mellan text och plats. Och de har lett henne hit till Luzzatti, ett område med enkla fyra-fem våningshus från 1930-talet.

– De här bostäderna byggdes framför allt för järnvägsanställda, och tillhörde Napolis första nya arbetarkvarter.

Aha, tänker jag. Att flickorna växer upp i ett bostadsområde som gränsar till järnvägen framgår av den första romanen. En nyckelperson i boken, Donato Sarratore, arbetar som konduktör men skriver också poesi, ett livslopp som också visar sig rymma en ledtråd.

– Domenico Starnones far var också konduktör. Senare slog han igenom som konstnär.

Domenico Starnone? Han är en aktad italiensk romanförfattare och dramatiker, född i Napoli 1943, precis som de fyra romanernas berättare, Elena och med en stil inte helt olik Ferrantes. Just därför har han länge varit av dem som misstänkts dölja sig bakom pseudonymen. Själv har Starnone med eftertryck förnekat att så är vara fallet. Och dessutom: kan verkligen en så stark kvinnors villkor vara skriven av en man?

– Nej, jag tror inte det, medger Laura Petrazzuoli. Därför är jag övertygad om att bakom Elena Ferrante döljer sig Anita Raja, Domenico Starnones fru.

Ett nytt namn: Anita Raja. Och faktum är att det idag finns en viss samsyn om att det är just Raja som döljer sig bakom författarskapet. Raja har hittills varken fått frågan eller svarat på om hon är Ferrante.

– Det är så mycket som stämmer. Anita Raja är också född i Napoli och har arbetat som översättare från tyska, något som också bokens Elena gör, säger Laura Petrazzuoli.

Därtill har Anita Raja en lång och framgångsrik bana som redaktör och översättare just för Ferrantes förlag, EO Edizioni.

– En översättare är ju van att verka i bakgrunden, att låta författaren synas.

Några som gång på gång fått förneka att de är ”Elena Ferrante” är två strävsamma bokförläggare i sjuttioårsåldern, det äkta paret Sandro Ferri och Sandra Ozzola Ferri. Deras förlag, EO Edizini, har gett ut Ferrante från start.

– Ja, det har varit alldeles tokigt. Särskilt från de italienska journalisterna. Jag vet inte varför de har varit så upptagna, och provocerade, av det här med anonymiteten, säger Sandro Ferri när jag träffar honom i Rom på det lilla förlagskontoret nära Vatikanen.

För paret Ferri har har Ferrantes anonymitet inte varit någon större fråga, inte heller deras andra författare är några mediala kändisar. Förläggarparet berättar också en annan sak: att anonymiteten mycket väl kan ha varit en förutsättning för att Napolikvartetten alls skulle kunna publiceras. Och kravet på anonymitet har funnits med allt sedan början av 1990-talet, då hennes allra första bok, ”L’amore molesta” (ungefär ”Den skändade kärleken”) gavs ut.

– Jag hade ingen aning om att en författare kunde beskriva en mor-dotterrelation på ett så våldsamt och fysiskt sätt, berättar Sandra Ozzola. Men jag förstod också att hon ville vara anonym för att skydda sig själv och sina närstående.

I Italien ställdes situationen på sin spets våren 2015, då Ferrante seglade upp som förhandsfavorit till Strega-priset, landets mest prestigefyllda litterära utmärkelse. En tung jurymedlem, författaren Sandro Veronese, menade att Ferrante inte var värdig Strega.

– Om du väljer att inte existera, ska du inte heller delta i Italiens viktigaste litteraturtävling. Varför ska inte samma regler gälla för dig som för alla andra?, rasade han och hotade med att avgå från juryn om Ferrante nominerades.

Också författaren Roberto Saviano tyckte Ferrante borde träda fram. ”För att vitalisera priset och för att blåsa liv i italiensk litteratur borde du ge dig till känna, kära Elena”, skrev han. Den här gången svarade faktiskt författaren. Hon tänkte inte träda fram för något gammalt pris’ skull. ”Stregapriset är ett gammalt maskangripet bord, menade hon. ”Att belöna min bok skulle bara betyda att det rangliga maskätna bordet pallades upp ytterligare ett år”.

Laura Petrazzuoli och jag beger oss in mot stan igen, ned mot strandpromenaden. Solen skiner, det är lördag och gatorna myllrar av liv. Neapel har ett dåligt rykte som korrupt och kriminellt – en oregerlig miljonstad som i italienarnas ögon får stå som symbol för allt det sämsta med landet.

– Javisst är det så. Napoli har många problem. Men det här är också en levande, äkta stad, en plats där människor lever nära varandra.

Nere vid havet fotograferas och videofilmas ett bröllopspar med Vesuvius som fond, och jag kommer att tänka på den storslagna bröllopsscenen som avslutar ”Min fantastiska väninna”, när Lila gifter sig med den förmögne camorristan som lovat att rusta upp familjens slitna skomakeri.

– Det Ferrante har gjort är att ge röst åt hur de är att leva som kvinna i den här medelhavsvärlden, i Neapel. Och hon har gjort det så att Lila och Elenas öden förmår beröra alla.

 

Namn: Elena Ferrante (pseudonym)

Född: 1943 i Napoli

Utgivna böcker: Debut 1991 med ”L’amore modesta”. Därefter sju romaner, en barnbok och en essäsamling.

Aktuell: I dagarna ger Norstedts ut ”Min fantastiska väninna”, den första av fyra delar i Ferrantes romansvit om Lila och Elenas livslånga vänskap.