Italien – ett förskrämt och åldrande land?

Att Italien står inför en demografisk utmaning är ingen nyhet. Denna katastrof i slow motion har pågått i åratal. Det föds helt enkelt för få barn här. Mer avlägsna landsändar och i mindre städer och byar framstår allt mer som reservat för pensionärer.

Exakt hur illa det är ställt blev återigen tydligt häromveckan, när statistikmyndigheten Istat presenterade nya siffror. Till att börja med kan man konstatera att landets befolkning minskar, en utveckling som pågått sedan 2015.

Under 2018 föddes 439 000 barn i landet. Det är 140 000 färre än för tio år sedan och – vilket är svårt att ta in – färre än under något år sedan Italiens enande 1861. På den tiden var förstås familjerna större, men landets befolkning var å andra sidan ungefär hälften dagens (28 miljoner mot dagens cirka 60 miljoner).

Vi kan att jämföra med Sverige där det föds ungefär 12 barn per 1 000 invånare, eller runt 120 000 barn om året. I Italien är motsvarande siffra knappt 8 barn per 1 000 invånare, vilket innebär att det varje år ”saknas” runt 240 000 barn för att nå upp till Sveriges nivå. Och då ska man ju komma ihåg att även Sverige är ett åldrande land.

Det går också att se födelsetalen i Italien som en bild av tilltron till det italienska samhället, särskilt sedd genom ekonomins utveckling. Under il boom, den expansiva tillväxtfasen under åren 1958-1963, föddes mer än dubbelt så många barn som idag. Under åren 1985-2008 låg siffran relativt stabilt kring 10 barn per 1 000 invånare, för att efter den förödande finanskrisen 2008 falla ytterligare.

Effekten av en lång period av lågt barnafödande visar sig nu också genom att det helt enkelt finns ganska få unga kvinnor, alltså blivande mammor. Bara i familjer med utländsk bakgrund föds det idag fler barn – och det är bara tack vare denna grupp (för närvarande ungefär var tionde italienare) som inte födslotalen rasat ytterligare.

Hur reagerar då det italienska samhället och dess politiker inför denna denna långsamma demografiska katastrof? Kanske sätter full fart för att skapa ett samhälle där barn, omsorg och jämställdhet sätts i första rummet?

Nja, inte riktigt. Landets starke man, inrikesminister Matteo Salvini från Lega, har gjort politisk karriär på Jimmie Åkesson-manér – det vill säga, genom att fokusera politiken på stänga landets gränser och slänga ut så många av de invandrare som eventuellt lyckats rota sig här.

I veckan har nyhetsförmedlingen dominerats av en upptrappad konflikt mellan intresseorganisationen Sea Watch, vars fartyg bistår nödställda båtflyktingar från Nordafrika i vattnen söder om Sicilien. På Legas initativ har en ny lag skapats för att neka organisationer som Sea Watch att gå hamn i Italien. Men efter två veckor – och med 42 utmattade båtflyktingar ombord – ansåg sig inte den tyska kaptenen Carola Rackete till slut sig inte ha något val och förra onsdagen trotsade hon kustbevakningens blockad och gick in i hamnen i Lampedusa. På vägen in tycks hennes fartyg ha touchat en italiensk polisbåt, med fyra polismän ombord.

Sea Watch-kaptenen Carola Rackete grips av italiensk polis.

Där väntade poliser, redo att gripa besättningen och köra ut flyktingarna till havs igen. På Twitter rasade förstås Salvini: ”Vi ska använda varje demokratisk metod för att stoppa detta hån av våra lagar. Italien kan inte vara en landningsplats för vem som helst som vill dumpa människor.”

Nu finns det ännu ett oberoende rättsväsende i Italien, och inte minst på Sicilien är stödet för att ta hand om båtflyktingarna stort. En domare i Agrigento beslutade därför efter några dagar att Carola Rackete skulle frigivas. Misstankarna – att hon riskerat livet på fyra italienska polismän när hon körde på en patrullbåt vid kajen – avskrevs av domaren.

Salvini var förstås inte road. Han var rasande, kränkt men lovade att inte ge upp kampen. ”Vi ska återbörda heder, stolhet och välstånd till Italien, kosta vad det kosta vill”, förklarade han.

Vad ville de 42 utmattade båtflyktingarna? Skapa sig ett bättre liv förstås. De var förmodligen unga, starka och beredda att jobba stenhårt och ta risker för att få en bättre framtid. Kanske skulle de – precis som många andra – kunna göra det otacksamma och tunga manuella arbetet i det italienska jordbruket, källa till så stor stolthet för detta matglada land. Eller så skulle de kanske kunnat ha bidra i vården  – landet har nu 2,2 miljoner medborgare över 85 år.

Istället ligger Salvinis fokus på att ”försvara landets gränser”, fraternisera med övriga europeiska (och ryska) högerspöken och gasta om symbolpolitik på Twitter. Samtidigt visar EU-kommissionen att Italien ligger i botten av EU:s länder vad gäller tillväxt, investeringar och sysselsättning.

Det finns så mycket att älska med det här landet. Men vad gäller framtiden – åtminstone på kort sikt – är det emellanåt svårt att hålla pessimismen stången.

1 kommentar

  1. Lena Fagerström

    juli 5, 2019 at 6:06 f m

    Läser med stort intresse, skräms, tittar på Mackan och tänker, ja, människan är det dummaste av djuren .🐩

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *