I Roms vildvuxna periferi syns få spår av politiken

Spårvagnen går österut från Roms centralstation. Jag har tur och får plats i en modern vagn. Den kan väl inte vara mer än 30 år gammal.

Vi skramlar sakta, gnisslande och skakande, framåt. Stationerna heter saker som SantElena, Villini, Filarete, Torre Spaccata och Togliatti – det mesta låter vackert på italienska. Regnet rinner ner för fönstret och det drar kallt genom vikdörrarna.

Motorvagn på linjen Roma-Giardinetti. Modellen byggdes 1926, modifierades 1960 och har varit i trafik sedan dess.

En hörnpelare i många analyser av italiensk politisk kultur är det stora avståndet mellan eliten och vanligt folk – ett förtroendeklyfta som en del spårar åtminstone tillbaka till romarrikets dagar.

Ur avståndet växer en djup misstro mot all form av överhet, dom där uppe som skor sig på andras bekostnad – särskilt då centralmakten i Rom.

Som bihang till avståndet följer också en acceptans för den som är smart och kan utnyttja systemet. Ordet furbo är en del av det: det står för en förmåga att vara gatusmart, ta för sig och vara listig. Att se om sitt hus.

Förtroendegapet får ofta förklara även epoken Silvio Berlusconi, en man som är och har varit mer furbo än någon annan italienare, kan man nog säga.

Förtroendekrisen får också duga som svar på den fråga som så många brottats under Il Cavalieres långa och skandalspäckade tid vid makten: Men hur kan italienarna rösta på honom?

Åtminstone för mig, har denna förklaring aldrig riktigt räckt till. Nog för att det finns en generell, abstrakt misstro mot auktoriteter i landet. Men hur kan det få den enskilda italienaren att i röstbåset bestämma sig för att fortsätta stödja Berlusconi?

Men det var förstås före min tur med spårvagnen mot Giardinetti, sju åtta kilometer österut.

Ut till landet på baksidan av barockkulisserna. Vi rör oss över ett platt landskap, bebyggt i blixtfart under 1950- och 1960-talens helt oreglerade urbanisering och migration. Vägarna är underdimensionerade och överfulla. Den tunga trafiken går rakt genom bebyggelsen. På spårvagnarna och över byggnaderna utmed spåren ligger klottret och grafittin som en tjock matta.

Det urbana landskapet här ute är bisarrt: bostadskvarterens gator är sprängfyllda av dubbelparkerade bilar, intill ligger ödetomter. Bilverkstäder blandas med bostadshus, motorvägar med lekplatser. Lågprisbutiken är granne med cementfabriken som gränser till dagiset som har utsikt över bangården.

Och så reklamen. Överallt. Ålande kvinnokroppar som ska sälja pasta, banktjänster, bilar och mobiltelefoner.

Kort sagt: ett landskap där det offentliga, alltså omsorgen om det gemensamma, inte märkts av på decennier. Ingen planering, ingen reglering, ingen förmåga att ta till vara det som är värdefullt.

Hur blir man av att bo här ute?

Uppgiven? Säkert. Förbannad? Förmodligen. Det offentligas frånvaro gör livet surt och svårt på många sätt. Otryggt, osäkert, ineffektivt och fullständigt ovänligt för kvinnor, barn, handikappade, sjuka och gamla. För alla.

Man tittar nog en del på TV. Gärna på något underhållande. Och kanske tycker man det är bra att han som bestämmer redan är så rik att han inte behöver sno av statens pengar.

Kanske känns det som ett vågspel att rösta på politiker som har andra idéer om vad det offenliga ska åstadkomma. Inte heller tidigare regeringar har gjort särskilt mycket för livskvaliteten här ute.

La periferia, kallas områdena på italienska. Periferin. Ett passande namn för en zon som tycks parkerad i politikens utkant. Och vars invånare – med viss rätt – allt som oftast ser politiken som något med perifer betydelse för deras framtid.

(publicerad i Sydsvenskan 2010)

1 kommentar

  1. Lena Fagerström

    oktober 7, 2013 at 5:05 e m

    Santa Maria vad du skriver bra!! Närvaro, konkretion och analys. Bravo! La mama

    ______________ Lena Fagerström 0702095566

    7 okt 2013 kl. 13:38 skrev “Eskil Fagerström” :

    > >

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*