Fotograf + reporter = team? Om varför är det så svårt att få det att funka.

Jag har jobbat som reporter i snart tjugo år och delat uppdrag och framsäte med hundratals fotografer. Många av dem oerhört skickliga – åtminstone på att fotografera. Och bra personer, sådana man trivs med att tillbringa ett par timmar i bilen med. Vilket ju också är viktigt. Ändå vet jag inte riktigt om jag någonsin hittat det där samarbetet jag längtat efter. Det är så mycket i vägen, så mycket om gör relationen mellan reporter och fotograf om inte komplicerad, så i alla fall ojämlik. Men varför?

Skillnader i förkunskaper är nog jobbigast av allt. Reportern har allt som oftast ägnat dagar och månader åt ett ämne eller en story, fotografen har slängts in i sista sekunden. Det är också en situation som blivit allt mer accentuerad i takt med att fotoavdelningarna skurits ner och anställda pressfotografer förväntas göra allt mer, allt snabbare.

Skillnaden i utbildning och klassbakgrund är en annan faktor. Fotografer är oftast utbildade i foto, reportrar i statsvetenskap eller ekonomi eller liknande. Det gör att det ofta infinner sig en slags över- underordning, där reportern ska förklara jobbet “på ett begripligt sätt” för fotografen, hen ska försöka förstå (samtidigt hen kör bil och ev pratar i mobil om ett annat uppdrag) vad det hela går ut på och reportern ska försöka undvika att låta som en mästrande föreläsare. Det blir ojämlikt, helt enkelt. Och om jag tycker det är jobbigt, kan jag ju bara föreställa mig hur otillfredsställande situationen är för fotografen.

Till saken hör också att reportrar (särskilt om de är av min typ) och fotografer ofta går igång på helt olika jobb och teman. Fotografen föreställer sig bilder som berättar, medan åtminstone jag går igång på strukturer, samhällsförändringar, intellektuella resonemang, teorier, maktförhållanden. Sånt som är svårt att skildra i bild. Av den anledningen tycker jag ofta lite synd om de fotografer jag ska jobba med. “Ännu en gubbe på kontor”, brukar det handla om.

När jag är ute på jobb så skäms jag därför ofta för att jag inte har roligare motiv – med action och människor i starka färger! – att ställa upp framför fotografens kamera. Jag tänker att fotografen nog har rätt tråkigt och att det är mitt fel. Men när jag tänker så brukar jag samtidigt bli lite arg. Varför är det mitt ansvar att fixa bra förutsättningar för bilder?

Jag har för stor respekt för fotografers kunnande för att släpa runt begåvade bildjournalister att ta idiotiska gubbebilder. Med åren har jag också åldersskillnaden mellan mig och många av fotograferna ökat – och därmed förstärks känslan av att jag på något sätt är “chef” över uppdraget. Det är en roll jag inte känner mig särskilt bekväm i. Ofta är understryks det sneda förhållandet av hur intervjupersonerna bemöter teamet, med en timme åt reportern och tio minuter åt fotografen.

För frilansar blir situationen än mer sned eftersom reportern är den som kan och säljer in jobbet och fotografen blir än mer en andra klassens medarbetare.

Ett svårighet är också – menar jag i alla fall – att press- och reportagefotografi inte nödvändigtvis är som bäst när det följer reporterns story i hälarna. De bästa bilderna berättar sin egen historia och går att tolka på andra sätt, mer öppet än journalistiska texter. De har ett annat sätt att kommunicera – i bild, nämligen. Riktigt bra bildjournalistik behöver nästan inte någon text. Den talar för sig själv. Och riktigt bra reportage eller nyheter är sällan beroende sällan de bästa och mest intressanta bilderna. Det ser man inte minst när man delar på uttrycksformerna – det går för det mesta lätt som en plätt att visa bilder för sig, texter för sig.

När tidningarnas bildavdelningar slimmats har också fotografernas förmåga att bjuda motstånd och stå upp för bilden minskat. Det länge sedan jag hörde någon bli rejält utskälld för att ha beskurit en bild utan att be om lov, om man säger så. Många mediechefer (som nästan alltid har en bakgrund som skrivande reportrar) är också enormt okunniga kring bilder, och saknar tilltro till bildens förmåga att beröra och berätta. De fattar inte kraften i något som går att tolka på många sätt, eller som berör känslomässigt (vilket för övrigt också gäller texter som på något sätt avviker från mallen). Det gör att fotografen reduceras till en platt illustratör av texten – och tidningarna blir allt tristare.

Jag hoppas att jag ska hitta en sån där fotograf någon gång. Kanske behövs det helt enkelt mer tid för att kunna etablera ett mer jämlikt samarbete, en arbetsfördelning som gör att båda är lika insatta och engagerade i jobben. Som det nu är känns det som om det riktiga samarbetet alltid bara dinglat en bit bort, något som skulle kunna bli, men oftast inte. Det är tråkigt.

8 kommentarer

  1. Bra skrivet. Dig skulle jag velat jobba med.

  2. Har jobbat som fotograf i 20 år. Fattar inte riktigt hur du menar. Har inte alls upplevt det du beskriver. Eller fattar jag helt fel, är ganska trött.

    • Hej Sanna! Då är det väl mest att gratulera dig – om det funkat bra alltså. Eller så har du haft ett bra samarbetssystem på VF.
      Det jag försökte beskriva är att fotograf och reporter ofta kommer från väldigt olika håll. Dels i bakgrund, dels i intressen, dels i förkunskaper. Till viss del kan en bra organisation (med tid och resurser och vana vid diskussion om jobben) säkert kompensera för detta, och man hittar ju dem man funkar bättre ihop med.
      Men det kan också kännas lite visset, i alla fall tycker jag det. Och jag tänkte jag skulle beskriva det.
      Sen tycker jag också att samarbetet – som jag skrev – kan funka mindre bra eftersom de jobb man tänder på inte är samma, eller av samma typ. Men undantagen finns förstås. Tycker du att du hittat sätt att vara i synk med de reportrar du jobbar med?

  3. Ett tag sedan vi var ute på jobb, kanske dags att ge det ett nytt försök? Tror att du var ganska ny i gamet på den tiden och fick nog en del hjälp på vägen av fotograferna på KvP?

    • Hej Joachim, klart jag fick hjälp av fotograferna på KvP! Det var verkligen precis när jag började jobba, så då lär jag ha varit totalt lost. En sak man inte vet så mycket om som reporter är ju vilket hästjobb erfarna fotografer gör för att lotsa förvirrade reportrar i olika åldrar rätt i existensen och journalistiken … för att inte tala om att sitta och lyssna på långsnackande intervjuare i timtal.

  4. Kul läsning! Jag känner igen mig 🙂 Jobbar som frilansfotograf tillsammans med min partner/sambo/kolega/livspartner som är journalist. Lycka till!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*