TV-talet i januari 1994 blev en vattendelare i italiensk politik. Och följderna av Berlusconis amoralism, handlingsförlamning och populism präglar ännu landet.

Klockan 17.30, den 26 januari 1994, började bandet rulla. Nio minuter och trettio sekunder långt var talet; ett minutiöst utformat och repeterat framträdande, inspelat vid skrivbordet i mediemagnaten Silvio Berlusconis palats i Arcore norr om Milano. ”Italien är det land jag älskar”, började talet. Och här, fortsatte Berlusconi, ”har jag också fått min passion för friheten”.

Det var för att ”försvara friheten” affärsmannen beslutat att ”kliva in på plan”, som han uttrycker det. För Berlusconi vill inte leva i ett ”illiberalt land som styrs av samma gamla politiska intressen, med dolda agendor och ansvariga för landets nuvarande prekära sociala och ekonomiska situation.”

Den framgångsrike entreprenören offrar sig för sitt älskade Italien, lät han tittarna förstå. Samtidigt lanserades en raffinerad propagandakampanj – utformad av Fininvests kader av experter på pr, reklam och opinionsundersökningar – till stöd för hans parti Forza Italia.

Silvio Berlusconi håller tal i italiensk teve i november 1994.Det är idag omöjligt att återse talet utan känslor av både bitter ironi och sorg. Det verkliga motivet för Berlusconis entré i politiken var inte friheten, utan snarare att slå vakt om sin företagskoncerns unika grepp över det italienska medielandskapet, som hotades av en trolig vänsterregering i nästa val.

Också kritiken mot det gamla systemet var falsk. Det monopol på reklam-tv som gjort honom stormrik hade han roffat åt sig just genom sina kontakter med 1980-talets djupt korrupta italienska politikerklass. Om det gamla systemet haft en vinnare, så var det Berlusconi.

Den slipade entreprenören, som med högtidlig stämma förklarade att han frånträtt alla sina privata uppdrag för att uppoffra sig för det allmännas bästa, skulle gång på gång använda politiken för att gynna sina egna ekonomiska intressen.

Lika märkligt vald var den fiende som Berlusconi menade att landet behövde: kommunismen. År efter Berlinmurens fall, med det gamla italienska kommunistpartiet på fallrepet, var det förbluffande nog kommunismen som mer än något annat hotade landet.

Likt Trump drygt två decennier senare, utlovade Berlusconi att med affärsmannens smartness och erfarenhet vända landets ekonomi. I realiteten innebar hans epok det motsatta: år av nolltillväxt, uppskjutna reformer och uteblivna investeringar i det som kunnat ta landet från industri- till kunskapsnation. Att krisen 2008 slog så djupt mot landet är till stor del epoken Berlusconis fel.

Populismen är en stark underström i italiensk politik. Giuseppe Garibaldi, Benito Mussolini, Beppe Grillo, Umberto Bossi och Matteo Salvini – alla har de exploaterat italienarnas skepsis och misstro. För Garibaldi var det fransmännen och österrikarna, för Mussolini socialisterna (och senare judarna). För Beppe Grillo var det politikerna, för Umberto Bossi syditalienarna och makten i Rom. För Salvini – just nu Italiens mäktigaste man – är det invandrarna.

Italiens politiska liv hade fram till 1994 präglats av kalla kriget, som i nära ett halvsekel garanterade statsbärande kristdemokraternas maktinnehav. Själva nationen vilade också tungt på värderingarna från andra världskrigets motståndsrörelse, som kodifierades i landets progressiva konstitution från 1947.

Berlusconis entré fullbordade nedmonteringen av detta system. Hans valallians Forza Italia, som till allas förvåning segrade i valet bara två månader efter TV-talet, legitimerade såväl främlingsfientliga Lega Nord som postfascisterna i Alleanza Nationale. Från Fininvests många mediekanaler, förlag och tidningar riktades nu angreppen mot partisanrörelsens ideal, mot den fria pressen, mot domstolsväsendet.

Kanske var alla lika goda kålsupare? ”Mussolini har aldrig mördat någon”, sade Berlusconi själv 2003. Och varför skulle man ta allt så allvarligt, när det finns halvnakna, dansande tjejer i tv-rutan att njuta av? Gör som jag, dansa och le och var framgångsrik!

1994 stod Italien och vägde mellan gammalt och nytt, omskakat av förändringarna i omvärlden och av den stora korruptionsskandalen Mani Pulite, som i grunden komprometterat den gamla politiska ledningen. En annan framtid var möjlig.

Så blev det inte. Istället var det Berlusconi som grep ögonblicket. I talets avslutning lovade han italienarna att bygga ett land som var mer rättvist, mer generöst, rikare, mer modernt och som skulle utgöra en stark kraft i både Europa och världen.

Idag ser vi effekterna av berlusconismen: en italiensk regering som skyller på de svagaste, som exploaterar EU-fientligheten, som känner sig befryndad med Viktor Orbán och Jair Bolsonaro och där 1,2 miljoner barn lever i fattigdom.