Hade höga förväntningar på Paolo Sorrentinos Oscarsbelönade La grande belezza. Inte minst efter hyllningar i till exempel Sydsvenskan. Och visst, det var mycket som var fräckt. Fotot, miljöerna, de underbara tagningarna i morgonljuset i ett öde sommar-Rom. Huvudrollsinnehavaren Tony Servillo gör den åldrande och långsamt tillnyktrande playboyen Jep Gambardella med perfekt ironisk, blaserad underskruv.

Image

Interiörerna och den botoxade ytligheten i de romerska överklassmiljöerna, den prilliga kardinalen som bara vill prata matlagning, hommagén till Fellinis La Dolce Vita – allt det gillar jag. Förresten har kommunen satt ihop en egen guide till platserna i den hyllade filmen – du hittar dem här om du vill reka för en framtida tur i Jep Gambardellas fotspår.

Men det är också en film med problem. Risken är stor att en film, vars ämne egentligen är den bedrägliga, tomma ytligheten, också i sig blir rätt mycket av bedräglig, tom yta. Jep Gambardella verkar vara en hyggligt sympatisk prick – åtminstone tycks han ha varit det en gång i tiden – men idag? Bryr jag mig om hur det ska gå för honom? Bryr han sig ens själv? Nja, det är tveksamt.

Filmen har ju också presenterats som en satir över den sexistiska hedonismen under Berlusconi-eran. Men går det att samtidigt kritisera den förkastliga sexismen och exploateringen av kvinnor – och samtidigt låta kameran slicka i sig denna parad av nakna och halvnakna kvinnokroppar? Också som lök på laxen den så ofta sedda “scenen på strippklubben”, alltid den genaste vägen för en filmare att visa lite naket.

Den stora skönheten är en film som inte är i närheten av att klara Bechdel-testet, så mycket är säkert. Det är en film som inte ens klarar ett test att två kvinnor pratar med varandra överhuvudtaget. Vilket är synd, för fluktandet fyller faktiskt inte någon större funktion i filmen. Det bara är där, oreflekterat.

Det sorgliga är att La Grande Bellezza kanske säger en del om hur ingrodd sexismen är i Italien. Kvinnokroppar är så vanligt visuellt pynt och utfyllnad i alla sammanhang, att ingen reagerar. Inte heller i en annars så ambitiös och skickligt gjord film som den här. Och slutet, den stora skönheten, vad kan den bestå av? Ja, de är en flashback när en underskön kvinna visar sina bröst för den unge Jep på stranden. Det var grejer det. Då var han lycklig.

Men den där takterassen med utsikt över Colosseo, där Jep ligger och dricker och degar bort sina eftermiddagar med en isklirrande drink i sin hängmatta, den hade man inte tackat nej till.