Hösten 2001 gjorde jag ett reportage från Cinecittà, som sedan slutet av 1930-talet varit centrum för italiensk filmindustri. Bland annat träffade jag Gunilla Flodin, som började jobba på Cinecittà i början av 1970-talet.

 
Drömfabrik är ett slitet ord. Men en gång i tiden var det förstås ett nytt ord och uttrycket kan mycket väl ha skapats för ett beskriva Cinecittà. Under sina snart 65 år har Roms filmstad producerat nästan 3000 filmer. Och dess språk har ofta varit just drömmarnas: det storslagna, burleska, fantastiska.

Vi har alla sett scener från Cinecittàs gigantiska Teatro 5 – vare sig det gäller bergsklättrardramatik i Stallones Cliffhanger eller Ralph Fiennes i Den engelske patienten.

Den 21 april 1937, på höjden av sin makt, begav sig Italiens diktator Benito Mussolini ut från Roms centrum för en viktig invigning. Den nya filmstaden, Cinecittà, stod klar och äntligen skulle Europa få något som kunde konkurrera med Hollywood. Dagen var väl vald – den mytiska årsdagen av Roms grundande. Film var ingen oviktig del av det fascistiska maskineriet.

På den tiden låg Cinecittà en bra bit utanför staden. Filmfolket brukade köpa färska ägg av en bonde, som hade sin mark alldeles bredvid. Så var det fortfarande när Gunilla Flodin började jobba här.

Det fanns en lucka i muren. Vi knackade på och så kom bondens fru med kycklingar och ägg, berättar Gunilla Flodin.

Idag har staden krupit tätt inpå det enorma studioområdet. Slätten eller ödetomten bakom, där Clint Eastwood red förbi under inspelningen av Per Un Pugno di Dollari – eller som den kom att heta på engelska: Fistful of Dollars – har fått en ny fond av fula, svartbyggda höghus. Det är förresten ännu en av Cinecittàs bidrag till filmhistorien: spaghettiwestern.

Idag mår själva Cinecittà, med sina verkstäder, studios och ateljéer bättre än på länge. 1998 privatiserades studiorna och kraven skärptes på effektivitet och ekonomi. De ekonomiska bekymren från början av 80-talet har gradvis klarats ut. Nya inkomstkällor gör att det åter är full fart på området.

Nu har vi dessutom en hel del TV-produktion, både fiction och direktsändningar. Vi gör också reklamfilmsproduktion, berättar Gunilla Flodin.

Gunilla kom hit av en slump 1973. Gunilla var på en fest hos vänner. Där träffade hon Cinecittàs nyblivna generaldirektör, som behövde någon som kunde språk. Kort därefter var hon anställd – och positionen som chefsassistent har hon haft sedan dess.

När Gunilla kom till studiorna arbetade 500 personer här ute. Av dem var tre kvinnor!

Att det då skulle komma en blond svenska hit var något oerhört. Man märktes, om man säger så.

Någon lunch behövde hon inte betala själv, direkt. Inte de första fem åren.

Fellini brukade kalla mig Gunillina! Och Marcello Mastroianni minns jag väl, alltid lika vänlig.

Annars kan det vara si och så med stjärnornas attityd. Robert de Niro var nere och fikade i baren med personalen som vem som helst. Leonardo di Caprio, å andra sidan, svepte bara förbi i en limousin med mörka glas efter nätternas hårda festande inne i Rom.

Martin Scorsese gav alla instruktioner om att de inte skulle titta på honom – han var trött på folk som glodde, sa han.

Att berätta Cinecittàs historia är att spegla hela den italienska filmen. Under den italienska filmens guldålder under 50- och 60-talen spelades så gott som allt in här ute. Framför allt Federico Fellini älskade området och gjorde alla sina filmer här.

Studio 5 i Cinecittà, när den är alldeles t.o.m. Det är mitt favorittillhåll. Den absoluta, upphetsande, extatiska känslan infinner sig just när jag står framför en tom inspelningsstudio: ett tomrum att fylla, en värld att skapa, berättade Fellini i en intervju.

Fellini gillade inte att inte ha kontroll över omständigheterna. Han lät Cinecittàs snickare och tekniker bygga det han behövde filma. I La Dolce Vita, filmen som gjorde Anita Ekberg till världsstjärna,från 1959 är de berömda utescenerna från Roms Via Veneto alla inspelade i Teatro 5. Fellini gillade att ha kontroll – och så slapp han verkliga Via Venetos knepiga lutning. Istället byggdes alla miljöer upp i Teatro 5, den allra största studion på området.

Vi får en grundlig rundvandring på Cinecittà. De visuella intrycken av en vandring genom denna drömfabrik är surrealistiska. Vi viker runt ett hörn och befinner oss plötsligt mitt på Broadway, anno 1850. Eller på torget i en romersk stad från filmen S.P.Q.R, eller mitt i en glittrande quizshow-inredning.

I ett långt vitt tält träder vi in i en komplett ubåtsinteriör. Den användes i filmen U-571, där bland andra Matthew McConaughey och Harvey Keitel medverkade. Ett enormt tält, åtminstone 50 gånger 100 meter står tomt i ett hörn av det 40 hektar stora området. Tältet användes som loge under inspelningen av Martin Scorseses senaste film, Gangs of New York. 15 000 statister medverkade – precis som bland andra Leonardo Di Caprio och Cameron Diaz.

Det var Cinecittàs fantastiska hantverkare som lockade regissören bakom Taxi Driver och Tjuren från Bronx att filma i Italien.

Det finns ingen som bygger så vackra kulisser, set, som Cinecittà. Italienare är ett konstnärligt folk och i våra ateljéer finns fantastiska hantverkare. Många har jobbat här i både 30 och 40 år, berättar Gunilla Flodin.

Filmbyggarna är i full fart när vi tittar in i verkstaden. De bygger kulisser för en film om 1200-talshelgonet Franciscus som snart ska spelas in. De har fantastiska byggen bakom sig: hela området med klostret och biblioteket i Rosens Namn, Gudfadern III, Ben Hur, Venedigs kanaler för 70-talsklassikern Döden i Venedig, Fellinis Amarcord, Roma och Satyricon. Plus ett par tusen andra filmer av skiftande kvalitet och genre.

– Jag älskar att jobba här, säger snickaren Giulio Isidori som arbetat på Cinecittà i 17 år.

Han och kollegorna skapar sina berömda kulisser och modeller i stora, öppna verkstäder. De finns kvar från 1937, slitna och dammiga och med ljuset flödande genom stora fönster. Basen i verkstaden går förbi sjungandes – tro det eller ej, det är nästan för klichéitalienskt – en operaaria för full hals.

– Det är hela tiden nya problem att lösa, nya utmaningar, säger Giulio. Det här ska bli huvudpersonens lägenhet i filmen The Sin Eater, som vi börjar filma efter jul.

På en kulle i utkanten av området, mitt bland bråtet efter gamla inspelningar – till exempel ett komplett snabbtågslok, ett medeltida torg, en spårvagn och Fred Flintas flintmobil – står en av Italiens mest uppmärksammade hus.

Här spelas nämligen Italiens egen version av dokusåpan Big Brother in. Under en av de första omgångarna hade två deltagare sex bakom en soffa. Vatikanen och påven rasade mot osedligheten.

– Programmet är oerhört stort i Italien. Det är lika stort som Robinson i Sverige, om inte större.

En raggig hund med ett grönt och ett blått öga följer oss när vi går runt bland hangarliknande inspelningsstudios, verkstäder och kontor. Vilda hundar är inte ovanliga i Italien, så först bryr vi oss inte om dem. Men det visar sig att det är Cinecittàs egna hushund.

– De heter Oscar, berättar Vittorio som är vakt och vår guide runt området.

Gunilla Flodin följer oss mot porten. Gräsmattorna är välskötta och det växer pinjer bland de gamla studiobyggnaderna. Husets färg flagnar, men det ska det bli ändring på nu när ekonomin blivit bättre.

Bara inte amerikanernas nya ovilja att resa, efter den 11 september, slår igenom allt för mycket. Cinecittà har redan missat lukrativt reklamkontrakt på grund av terrorattackerna. Å andra sidan väntar nya projekt – bland annat en eventuell film av Anthony Minghella (som gjorde The Talented Mr Ripley här). Sonderingarna har redan inletts.

Samtidigt är det en del som förändrats under de nästan 30 år som Gunilla arbetat här. Kraven på effektivitet har ökat och tempot är som sagt högre idag.

– När jag började var det så familjärt här ute. Det fanns alltid någon som kunde hjälpa en, vad man än ville ha lagat. Folk kände varandra.

Efter snart 30 år i Italien är Gunilla Flodin förmodligen mer italiensk än svensk, även om svenskan fortfarande flyter så gott som utan brytning. Hon verkar trivas på Cinecittà och med den italienska filmbranschen – även om det var länge sedan hon blev imponerad av kändisar. Men jul firar hon fortfarande hemma i Sverige.

– Jag har haft mycket kul här på Cinecittà, många upplevelser, träffat folk. Jag har aldrig ångrat att jag började arbeta här.

Eskil Fagerström, 2001.

Fakta/Cinecittà

Grundades 1937 för att bli centrum för den italienska filmen.

Europas största filmstudios, omfattande ett område på 40 hektar. Den största inspelningsstudion, Studio 5, är på 3200 kvadratmeter.

Berömt för filmer som: Prinsessa på vift, Ben Hur, Cleopatra, La Dolce Vita, Rosens namn, Den engelske patienten, Gudfadern III, En midsommarnattsdröm, The Talented Mr Ripley, Livet är underbart, Il Postino och många fler.

Studiorna har 250 anställda och kan utföra för alla steg i filmprocessen – från manusidé till lansering. Sedan Cinecittà skapades har mer än 3000 filmer spelats in här. Tillsammans har de vunnit 47 Oscars.