Skrev lite musik idag på jobbet för omväxlings skull. Det var ju Polarprisdags och som bekant tyckte juryn i Stockholm att det var dags att hylla ännu en gammal farbror: Chuck Berry, 87.

Fantastisk musik har han gjort – och fantastiskt knepig och i längden självdestruktiv vad gäller sin karriär och eftermäle har han varit, “Chucken”. “Ett sånt jäkla svin”, som en person som faktiskt både träffat och jobbat ihop med honom kärnfullt uttryckte saken. 

Så här skrev jag i alla fall: 

Ett självklart val? Ja, det får man väl säga. Få personer har betytt mer för att definiera rocken än den nu 87-årige Charles Edward Anderson Berry, mer känd som “Chuck”.

Därmed inte sagt att det är lätt att älska årets Polarpristagare som artist. Chuck Berry påminner om Elvis Presley: ett par gyllene år i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet och så en lång kreativ ökenvandring efter det. Med den viktiga skillnaden att Elvis Presley fick både comeback och konstnärlig revansch under sina sista år i livet.

Den comebacken, åtminstone musikaliskt, kom aldrig för Chuck Berrry. Han fortsatte lira, oförtröttligt, samma låtar och samma gitarrlicks, med en oändlig rad snabbt ihopkastade backupband, mer och mer lomhört och rutinmässigt. Hans knepiga personlighet – bråk, stämningar och fängelsevistelser har följt honom under åren – verkar dessutom ha gjort honom till någon slags paria i branschen. Det där kreativa producentsamarbetet som lyft till exempel BB King, Johnny Cash eller Solomon Burke under den sena karriären har aldrig infunnit sig.

Ändå var han ju så förbannat bra en gång. Han snodde beatet och hooksen från gospelsångare som Sister Rosetta Tharpe, showen och vitsigheten från Louis Jordan, gitarrspelet från T-Bone Walker, några av låtarna från countryn. Hans texter var så smarta och roliga att de förmådde sprida hans svarta rhythm and blues till den breda vita publiken. Det var genialiskt.

Ljudbilden skämmer ibland produktionen, det är som om Chuck Berrys gitarr och sång inte riktigt gifter sig med kompet. Kanske har lyhördheten aldrig varit hans starka sida. Samtidigt ska man komma ihåg att det var de här plattorna som uppfann rocken. Då kanske inte allt är på plats från dag ett.

Men när det smäller till? Ojoj. Hans första studioalbum från 1957 innehåller alltså “School Days”, “Too Much Monkey Business”, “Roll Over Beethoven”, “Brown Eyed Handsome Man” och “No Money Down”. Det är mycket rockhistoria på 33 minuter. Så fortsatte det i fem-sex storartade år.

Och så kan man notera den oerhört nära relationen med skivbolaget Chess’ och Muddy Waters redan väl samspelta stall av musiker med Willie Dixon, Fred Below, Otis Spann, Jimmy Rogers och så förstås Chuck Berrys mentor och låtskrivarkollega, pianisten Johnnie Johnson: musiker som matchade Berry.

Kanske kan man säga att Chuck Berrys genialitet, som så ofta med stora artister, låg i att skapa en syntes av det bästa från flera olika genrer. Det tidiga 1950-talet var en makalöst kreativ tid i den svarta musiken, och Berry lyckades översätta det som hände i blues, swing och rhythm and blues till något som var tillräckligt lättillgängligt och – om man ska hårddra, “icke-svart” – för den vita publiken.

Kommer Chuck Berry till Stockholm? Låt oss hoppas det, det kan bli ett spektakel att minnas. Nyligen gjorde han en makalöst förvirrad, sorglig och usel spelning i Danmark. Att som 87-åring åka på världsturné och spela rock har nog sina sidor.

Det blir spännande att se vad Chuck Berry ställer till på Polarprisgatan. Låt oss hoppas på en tillställning värdig en en gång stor, stor artist.

 

Image

Chuck Berry i studion hos Chess Records, Chicago, cirka 1960.