Kategori: Sicilien

Sjuttonåriga Franca Viola tog strid mot tvångsäktenskap

Italiensk lag var i mitten av 1970-talet ännu ett lapptäcke av regler från från olika epoker i landets historia. Brottsbalken hade antagits av fascistregimen 1930, och stod i många stycken i konflikt med konstitutionens ideal från 1948.

Först sedan författningsdomstolen 1961 satt ner foten öppnades domaryrket för kvinnor. 1965 kunde de första åtta kvinnliga domarna tillträda sina tjänster. Deras manliga kollegor var 5 647.

Rättsskipningen i landet var en spegel av ett patriarkalt förtryck, där tydliga rester av hederskultur levde kvar. En man som kom på sin syster, dotter eller maka med att vara otrogen kunde i praktiken räkna med ett mycket lågt straff om han i vredesmod tog hennes eller hennes partners liv. Enligt brottsbalkens paragraf 587 var nämligen otroheten en kränking av hans heder – och därmed en förmildrande omständighet.

Bildresultat för Franca VIola
“Aldrig att min dotter Franca gifter sig med mannen som våldtagit och vanärat henne”, lyder rubriken. Citatet är från Franca Violas far, intervjuad i La Stampa 1966.

Ett annat uttryck för samma hederskultur var bruket av matrimonio riparatore. Lagen föreskrev att en våldtäkt kunde “sonas” genom förövaren gifte sig med sitt offer, vilket i praktiken innebar att kvinnan tvingades ingå äktenskap med våldtäktsmannen. På så sätt kunde hennes och hennes familjs ”heder” återupprättats, enligt detta arkaiska resonemang.

I slutet av 1960-talet utmanades detta människovidriga system av en ung kvinna från Alcamo på Sicilien, Franca Viola. Hon var bara sjutton år när i slutet av 1965 hon kidnappades och våldtogs av en viss Filippo Melodia, son till en lokal maffiaboss.

Som första italienska vägrade Viola – som fick stöd av sin familj – dock att ingå matrimonio riparatore, utan pekade istället ut Filippo Melodia för brottet. I väntan på rättegången hotades hennes familj, och pappan förlorade sitt arbete.

Franca Viola vid tiden för rättegången, våren 1966.

Vid rättegången gjorde också försvaret allt för svärta ner hennes trovärdighet, men Franca Viola stod fast. ”Jag är ingens egendom, ingen kan tvinga mig att älska en person som jag inte hyser någon respekt för. Det är den som gör vissa saker som förlorar sin heder, inte den som blir utsatt”.

Rättegången slutade med att Filippo Melodia dömdes till två års fängelse. Långsamt började också opinionen att svänga, mycket tack vare ett envetet arbete av 1970-talets starka kvinnorörelse, och kraven på att rensa ut hedersförtrycket ur lagstiftningen växte.

Det skulle dock dröja ända till 1981 innan matrimonio riparatore och hedersmotiv som förmildrande omständighet vid mord eller dråp eliminerades i italiensk lag. Först 1996 ändrades lagen så att våldtäkt inte längre betraktades som ett brott mot den allmänna moralen, utan ett brott med den utsatta kvinnan som målsägare.

År 2014 utsågs Franca Viola av president Giorgio Napolitano till Grande Ufficiale Ordine al Merito della Repubblica Italiana för sina insatser för Italiens kvinnor.

Italien – ett förskrämt och åldrande land?

Att Italien står inför en demografisk utmaning är ingen nyhet. Denna katastrof i slow motion har pågått i åratal. Det föds helt enkelt för få barn här. Mer avlägsna landsändar och i mindre städer och byar framstår allt mer som reservat för pensionärer.

Exakt hur illa det är ställt blev återigen tydligt häromveckan, när statistikmyndigheten Istat presenterade nya siffror. Till att börja med kan man konstatera att landets befolkning minskar, en utveckling som pågått sedan 2015.

Under 2018 föddes 439 000 barn i landet. Det är 140 000 färre än för tio år sedan och – vilket är svårt att ta in – färre än under något år sedan Italiens enande 1861. På den tiden var förstås familjerna större, men landets befolkning var å andra sidan ungefär hälften dagens (28 miljoner mot dagens cirka 60 miljoner).

Vi kan att jämföra med Sverige där det föds ungefär 12 barn per 1 000 invånare, eller runt 120 000 barn om året. I Italien är motsvarande siffra knappt 8 barn per 1 000 invånare, vilket innebär att det varje år ”saknas” runt 240 000 barn för att nå upp till Sveriges nivå. Och då ska man ju komma ihåg att även Sverige är ett åldrande land.

Det går också att se födelsetalen i Italien som en bild av tilltron till det italienska samhället, särskilt sedd genom ekonomins utveckling. Under il boom, den expansiva tillväxtfasen under åren 1958-1963, föddes mer än dubbelt så många barn som idag. Under åren 1985-2008 låg siffran relativt stabilt kring 10 barn per 1 000 invånare, för att efter den förödande finanskrisen 2008 falla ytterligare.

Effekten av en lång period av lågt barnafödande visar sig nu också genom att det helt enkelt finns ganska få unga kvinnor, alltså blivande mammor. Bara i familjer med utländsk bakgrund föds det idag fler barn – och det är bara tack vare denna grupp (för närvarande ungefär var tionde italienare) som inte födslotalen rasat ytterligare.

Hur reagerar då det italienska samhället och dess politiker inför denna denna långsamma demografiska katastrof? Kanske sätter full fart för att skapa ett samhälle där barn, omsorg och jämställdhet sätts i första rummet?

Nja, inte riktigt. Landets starke man, inrikesminister Matteo Salvini från Lega, har gjort politisk karriär på Jimmie Åkesson-manér – det vill säga, genom att fokusera politiken på stänga landets gränser och slänga ut så många av de invandrare som eventuellt lyckats rota sig här.

I veckan har nyhetsförmedlingen dominerats av en upptrappad konflikt mellan intresseorganisationen Sea Watch, vars fartyg bistår nödställda båtflyktingar från Nordafrika i vattnen söder om Sicilien. På Legas initativ har en ny lag skapats för att neka organisationer som Sea Watch att gå hamn i Italien. Men efter två veckor – och med 42 utmattade båtflyktingar ombord – ansåg sig inte den tyska kaptenen Carola Rackete till slut sig inte ha något val och förra onsdagen trotsade hon kustbevakningens blockad och gick in i hamnen i Lampedusa. På vägen in tycks hennes fartyg ha touchat en italiensk polisbåt, med fyra polismän ombord.

Sea Watch-kaptenen Carola Rackete grips av italiensk polis.

Där väntade poliser, redo att gripa besättningen och köra ut flyktingarna till havs igen. På Twitter rasade förstås Salvini: ”Vi ska använda varje demokratisk metod för att stoppa detta hån av våra lagar. Italien kan inte vara en landningsplats för vem som helst som vill dumpa människor.”

Nu finns det ännu ett oberoende rättsväsende i Italien, och inte minst på Sicilien är stödet för att ta hand om båtflyktingarna stort. En domare i Agrigento beslutade därför efter några dagar att Carola Rackete skulle frigivas. Misstankarna – att hon riskerat livet på fyra italienska polismän när hon körde på en patrullbåt vid kajen – avskrevs av domaren.

Salvini var förstås inte road. Han var rasande, kränkt men lovade att inte ge upp kampen. ”Vi ska återbörda heder, stolhet och välstånd till Italien, kosta vad det kosta vill”, förklarade han.

Vad ville de 42 utmattade båtflyktingarna? Skapa sig ett bättre liv förstås. De var förmodligen unga, starka och beredda att jobba stenhårt och ta risker för att få en bättre framtid. Kanske skulle de – precis som många andra – kunna göra det otacksamma och tunga manuella arbetet i det italienska jordbruket, källa till så stor stolthet för detta matglada land. Eller så skulle de kanske kunnat ha bidra i vården  – landet har nu 2,2 miljoner medborgare över 85 år.

Istället ligger Salvinis fokus på att ”försvara landets gränser”, fraternisera med övriga europeiska (och ryska) högerspöken och gasta om symbolpolitik på Twitter. Samtidigt visar EU-kommissionen att Italien ligger i botten av EU:s länder vad gäller tillväxt, investeringar och sysselsättning.

Det finns så mycket att älska med det här landet. Men vad gäller framtiden – åtminstone på kort sikt – är det emellanåt svårt att hålla pessimismen stången.

När processionen stannade utanför maffians gudmors hus i Corleone

I söndags hölls en av många lokala helgonfester i Italien; Johannes döparen hyllades med en procession längst stadens gator.

Tåget gick dock inte i vilken liten by som helst, utan i Corleone, staden på västra Sicilien som kommit att representera den vidrigaste och mest blodiga epoken i maffians historia under 1980- och början av 1990-talet. Inte för inte fick orten låna sig namn åt gudfadern i Mario Puzos bestseller med samma namn, Vito Corleone. Från Corleone har flera av den verkliga maffians värsta mördare kommit: Luciano Liggio, Bernardo Provenzano och Salvatore Riina.

Även adressen där tåget stannade upp, en liten lutande gränd i stadens utkant, någon neutral mark.

corleone

Utsikt över staden Corleone. Den ligger på västra Sicilien och har cirka 12 000 invånare.

via Scorsone 24 bor nämligen fortfarande Ninetta Bagarella, hustru till den nu 85-årige fängslade maffiabossen Salvatore ”Toto” Riina. Det finns inget provinsiellt romantiskt kring Riina; under sin kriminella bana tros han personligen ha mördat tjogtals personer – och beordrat avrättningar av ytterligare hundratals, bland dem åklagaren Paolo Borsellino.

Också 72-åriga Ninetta Bagarella har en synnerligen maffiatyngd bakgrund – familjen Bagarella har funnits i maffians ledarskap i decennier.

ninetta-bagarella

Ninetta Bagarella, 72.

När Johannes-processionen närmade sig via Scorsone ringde en av det religiösa sällskapets funktionärer i en klocka, varpå hela tåget stannade upp framför huset. Ett tydligt tecken på vördnad och underkastelse, som blev än klarare när Ninetta Bagarella och hennes systrar kom ut på balkongen för att vinka åt folksamlingen som fortsatte att prisa Johannes.

Både den lokala polischefen och karabinjär-officeren reagerade omedelbart genom att lämna tåget – och upprätta en anmälan hos Siciliens antimaffia-åklagare.

Riina är fortfarande en symbol för maffian, och en hel del tyder på att han från fängelset försökt använda donna Ninetta som sitt ombud i sina affärer, liksom för att skicka pengar till sin maffiadömde son Salvuccio Riina.

0c1a8d52a52a869bda5e3db3b9beb12b

Salvatore Riina, livstidsdömd maffialedare från Corleone.

Varför stannade processionen utanför Riinas hus? Förundersökningen har redan visat att donna Ninetta hade släktingar i Johannes-sällskapet.

Ändå har förstås saker och ting ändrats, även i Corleone. Polisens resoluta agerande är ett tecken på det. Ett annat är den lokala kyrkoherdens, Domenico Mancuso, avståndstagande.

– Att stanna upp tåget framför makthavare eller pseudomakthavare är inte hur jag vill ha det. Nu måste vi alla tillsammans se till att San Giovanni-tåget aldrig mer går via Scorsone, säger prästen till La Repubblica.

Mancuso backas upp av biskopen i Monreale.

– Jag har föreslagit för polismyndigheten i Palermo att vi ska ta fram en avsiktsförklaring, för att förhindra liknande episoder. Mitt förslag är att vi från och med nu koordinerar alla stopp processionerna ska göra med ordningsmakten. Så undviker vi obehagliga överraskningar.

 

Italienanalys 2. Lite separatism kanske inte är så dumt ändå?

Under några heta sommardagar reser jag runt i en för mig alldeles nya region, Veneto. Vi kör över ett platt, bördigt slättlandskap och längst vägkanten radar industrierna och verkstäderna upp sig. En del lokaler står förstås tomma, men inte alls i samma utsträckning som i till exempel Umbrien eller (givetvis) södra Italien.

De gamla kulturstäderna ligger tätt. Vicenza, Verona, Padova, Treviso – alla har de mångtusenåriga anor och deras stadskärnor är som smycken: vindlande gator med karakteristiska övertäckta arkadgångar, skinande välskötta små butiker och barer. Och – otroligt nog – nästan inga bilar. Kvällarna är lugna, musik och sorl hörs över piazzorna. Fontänerna porlar, parkeringsautomaterna fungerar, gatlyktorna lyser och det är rent, nästan pedantiskt städat.

Tankarna går förstås till arma, smutsiga, kaotiska Rom. Raderna av gatuförsäljare, sopbergen, den havererade kollektivtrafiken, hela det grandiosa urbana misslyckande som stadens kaotiska tillväxt efter andra världskriget inneburit. Den politiska klassen, de förfelade stödmiljarderna till Syditalien. Nu senaste upplöstes kommunfullmäktige i Ostia, eftersom hela den kommunala administrationen ansågs allt för infiltrerad av organiserad brottslighet.

Nej, det är kanske inte så konstigt att Lega Nords kandidat till regionpresidentposten, Luca Zaia, samlade över 50 procent av rösterna i lokalvalet i våras. Varför ska egentligen de rika, skötsamma, konkurrenskraftiga delarna av Italien fortsätta att subventionera sina fattiga landsmän i söder? För att några prilliga romantiker fick en idé om “Italien” i början av 1800-talet?

Om medelinkomsten i Norrland var hälften av den i Skåne, och du visste att en god del av dina skattepengar gick till misslyckade gruvprojekt, havererade motorvägar och uppblåst byråkrati norr om Dalälven – hur mycket resurser hade du velat skicka norrut, decennium efter decennium? S

om de flesta förknippar jag separatism med bruna krafter, sönderfall och motsättningar. Men kan det inte också vara ett logiskt val – åtminstone plånboksmässigt? SÅ framstår det i alla fall för Italiens rika regioner.

Kanske har räddningen för Italien legat i att Lega Nord i så många andra avseenden under Umberto Bossi varit ett så populistiskt och vulgärt xenofobiskt parti. Samt att varje försök att ta sig fram i korridorerna i Rom automatiskt misskrediterat partiets företrädare som en del av etablissemanget. Rörelsen är också – eftersom den försökt samla in en rad olika politiska strömningar – splittrad mellan strömmingar av konservatism, libertarianism, separatism, federalism och främlingsfientlighet.

“Eppur si muove”, ändå rör hon sig, sa Galileo Galileo inför inkvisitionen, som dömt ut hans teoribygge. Han pratade förstås om kosmologi – att solen rör sig runt jorden – men kunde nog lika gärna talat om statsbygget Italien, som fortsätter att existera mot alla odds.

 

 

 

 

 

Höga insatser för granskande reportrar i Syditalien

Nyligen högtidlighölls årsdagen av attentatet mot åklagare Giovanni Falcone, mördad av maffian år 1992. Men hoten mot dem som tar strid mot maffian har inte avtagit sedan dess. Inte minst utsatta är de som granskar den organiserade brottsligheten och dess långa och många tentakler in i politiken och näringslivet: journalisterna.

Motorvägen mellan flygplatsen och Palermos centrum efter bomben mot Giovanni Falcone i maj 1992.

Reportrar på Sicilien och i Kalabrien, Italiens två sydligaste regioner, är vana att bli utsatta för hot och trakasserier. Att bevaka några av världens mäktigaste brottssyndikat har sitt pris. Många, som till exempel La Stampas reporter Lirio Abbate och förstås Roberto Saviano lever under ständig polisbevakning. I Abbates fall sattes bevakningen in sedan polis gripit två män i färd med att montera en bomb under hans bil – samma metod som användes för att avrätta Giovanni Falcone.

SItuationen är också ytterst allvarligt i Basilicata, en liten och fattig region i Syditalien. Enligt organisationen Ossigeno per l’Informazione framfördes nio gånger fler hot mot journalister i Basilicata än i hela resten av Italien sammanlagt. Det betyder att uppemot var tionde reporter i Basilicata hotades till livet under 2014.

Andra får utstå anonyma dödshot och uppbrända bilar. I början av december 2014 hittade maffiagranskande tv-reportern Pino Maniaci i Palermo sina båda hundar döda, uppspikade på kors.

En annan strategi är att initiera kostsamma och utdragna skadeståndsmål mot journalister. Bland dem som stämmer finns ofta lokala borgmästare, politiker eller affärsmän, som vill stoppa misshaglig publicitet. Hittills har inga stora skadestånd dömts ut – men hotet om rättsprocesser skrämmer och hämmar likväl journalistiken. Antalet sådana processer ökade från 84 (2013) till 129 (2014).

Under 2014 växte även antalet hot (421 totalt, en ökning med tio procent från året innan). Det gjorde även antalet fysiska attacker mot journalister i Italien (i fjol noterades 38 sådana fall) som fördubblats på några få år. Enligt en artikel i La Repubblica lever mellan 30 och 50 journalister med ständig poliseskort efter dödshot.

Den utsatta situationen ska dessutom ses mot bakgrund av att journalister i Kalabrien och på Sicilien har en nyckelroll i bevakningen av två stora frågor som i högsta grad berör Sverige.

Den ena är den organiserade importen av narkotika, framför allt kokain, som anländer till Europa via hamnar i framför allt Kalabrien.  Den andra är flyktingtrafiken över Medelhavet, som under 2015 är mer omfattande – och farlig – än någonsin tidigare.

Vad gäller missförhållanden på italienska flyktingförläggningar, framgångar och motgångar för EU:s räddningsinsatser på Medelhavet och arbetssätten hos de ligor som organiserar migranttrafiken är i stor utsträckning sicilianska journalister som stor för fot- och grovarbetet. En uppskattning av nättidningen Lettera 43 anger att handeln omsätter runt 900 miljarder kronor årligen och kontrolleras av kriminella organisationer.

Lirio Abbate, reporter för La Stampa i Palermo och expert på maffiafrågor, tillsammans med sina livvakter.