Har du hört James Carr någon gång? Om inte är det avgjort dags. Andra soulsångare, som James Brown och Otis Redding var större showmän. Andra hade helt unika röster, som Sam Cooke, Levi Stubbs i The Four Tops eller Marvin Gaye. Och så virtuoserna som Aretha Franklin eller kanske Jackie Wilson.

Men James Carr, han hade djupet. Ingen annan soulartist ger samma känsla av att sjunga direkt från smärtpunkten, att sången är ett sätt att komma ur något, att fly från något, att slippa kvalen. Han har en bruten baryton, lite mörkare än Otis Reddings (som är den han ligger närmast i stil och frasering) men med bättre klang och större allvar.

james-carr2

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen hade han ju en del att fly ifrån. Född i utfattiga Coahoma County i Mississippideltat 1942 började han under 1960-talets första år spela in för lilla Goldwax Records. 1964 kom första singeln, ”Only Fools Run Away”. Genombrottet – om man kan tala om ett sådant för en så obskyr artist – var ”You’ve Got My Mind Messed Up” 1966. Sen kom mästerverket: den första inspelade versionen av Dan Penn och Chips Momans ”The Dark End of the Street” 1967. Den gick till plats tio på R’n’B-listan, vilket var en hyfsad framgång.

Någon stor crossover till den vita publiken gjorde James Carr aldrig. Under hela sitt liv led han av psykisk sjukdom. Emellanåt var han som paralyserad av ångest och det kunde gå hela dagar i inspelningsstudion utan att han fick ur sig en ton. Istället satt han och stirrade tomt framför sig i luften, helt uttryckslös. Att ge sig ut på den tidens stenhårda turné – hundratals one-nighters med nätterna i buss mellan spelställena – var helt omöjligt för Carr. Efter 1970 slutade han helt framträda eller spela in, med undantag för ett par ganska miserabla försök till synthbackad comeback i början av 1990-talet.

På YouTube finns ett enda klipp från en sällsynt spelning under de sena åren. Rösten är sliten, men klangen finns ändå kvar.
2001 avled han, 58 år gammal, i lungcancer på ett vårdhet i Memphis.

Det är lätt att tänka att smärtan i hans röst kommer ur den psykiska sjukdomen – så kan det förstås vara. Fast då tycker jag man förminskar honom. Han sjunger med stor säkerhet, bra intonation och de för soulen helt avgörande diftongerna, frasernas slut, sitter stensäkert. Han har förmågan att låta rösten spricka i de höga tonerna, men samtidigt sjunga rent. Det är svårt att sjunga soul och att göra det på den här nivån kräver en extrem begåvning och kontroll.

Det som skiljer ut honom är till syvende och sist den magiska egenskap som kännetecknar riktigt stora artister: förmågan att kommunicera, att få lyssnaren eller betraktaren att känna. Och där tycker jag inte Carr har några som helst övermän eller – kvinnor.

Hans sista och möjligen bästa inspelning, innan sjukdomen tog över, gjordes 1969 för Goldwax. Sångaren satt tyst och orörlig under flera timmar innan musiker och producent äntligen lyckades få honom att sjunga något. Valet blev Bee Bees ”To Love Somebody” – den enda låten han lyckades sätta på hela dagen. Efter det gick han in i dimmorna och tystnaden.

1960-talets musik från amerikanska Södern kallas inte ”Deep Soul” utan anledning. Och James Carr grävde djupare i känsloregistret än någon annan.