Kategori: Ligurien

Dunderkuren: berättelsen om teriak, historiens mest långlivade läkemedel

I nästan 2000 år var teriak det förnämaste läkemedel som gick att köpa för pengar. Med 64 ingredienser – bland dem torkat ormkött, honung och opium – ansågs blandningen både förebygga och bota alla sjukdomar.

Berättelsen börjar vid Svarta havet kust. Härifrån utgick under århundradena före vår tideräknings början ett mäktigt imperium, Pontus. Den siste av Pontus regenter var Mithridates IV. Under Mithridates tid vid makten växte Pontus, för att till slut nå från Armenien och Syrien i söder till Svarta havets norra kust.

Idag är Mithridates förstås så gott som bortglömd. Men under sin storhetstid var han en beryktad figur i den antika världen, inte minst för sin förmåga att hålla de romerska arméerna stången.

Ett romersk porträtt av Mithridates.

Mithridates led av en stor skräck: att bli förgiftad. I sitt eget, kungliga laboratorium bedrev han därför ingående studier kring såväl gifter som motgifter. Enligt sentida romerska författare prövade den grymme kungen sina giftteorier på dödsdömda fångar, som han lät utsättas för ormbett eller förgiftning.

Därefter undersökte han vilka motgifter som eventuellt kunde ha effekt. Efter år av forskning kombinerade kungen alla sina mest kraftfulla motmedel till en enda undergörande blandning.

År 66 f Kr erövrade en romersk här slutligen Pontus och tvingade Mithridates i landsflykt norrut mot Krim. Romarnas befälhavare Pompejus lät nu lägga beslag på kungens bibliotek och snart började läkare hemma i Rom framställa sina egna varianter av kungens berömda medicin, som de kallade mithridatium efter sin beryktade upphovsman.

Enligt ryktet skyddade mithridatium mot förgiftningar, både orsakade av djurs bett och av illasinnade människors ränker. Giftmord var inte ovanliga i Rom; faktum är att munskänkarna, pregustatores, var så många att de hade ett eget skrå. En medicin som skyddade mot gift fanns det många som skulle kunna tänka sig att betala för.

En som visste en del om gift var den beryktade kejsaren Nero (37-68 e Kr). Antika källor nämner att han en gång själv anlitade en professionell förgiftare från Gallien, en viss Locusta.

“Locusta prövar i närvaro av Nero det gift som förberetts åt Britannicus”. Målning av Joseph-Noël Sylvestre, 1876.

Nero hade också en skicklig husläkare från Grekland, Andromachos. Att hitta ett effektivt motgift mot gift stod – av förklarliga skäl – högt på hans dagordning. Andromachos utgick från kung Mithridates recept, men gjorde en rad tillägg. Till slut var antalet ingredienser uppe i 64, varav pulveriserad ormkött ansågs allra viktigast.

Logiken bakom är inte svår att förstå: ont skulle kunna fördriva ont, gift skulle motverka gift. Ormens förmåga att motstå sitt eget dödliga gift fascinerade romarna; kunde då inte dess kött ge människan samma förmåga?

Till detta lades allt vad romarna kunde uppbringa av välgörande örter, exotiska kryddor och salvor, kostsamt vin och honung. Andromachos femdubblade också andelen av en annan mer potent ingrediens: saft från opiumvallmo. Resultatet var en kletig, starkt doftande och smakande deg eller smet med en avsevärt lugnande effekt, som kunde smörjas in, ätas rå eller upplöst i vin.

Doktor Andromachos gav sin blandning namnet theriaca, eller teriak.

Roten till namnet är ett grekiskt adjektiv för något vilt, odjursaktigt och otämjt – och medicinen var kort sagt ett botemedel mot bett och gifter. Namnet mithridatium fortsätter dock att användas, inte minst för den fascinerande kopplingen till den exotiske och mytiske giftkungen vid Svarta havet.

Vad Andromachos egentligen hade skapat var ett kraftfullt och beroendeframkallande lugnande medel. Teriak var också oerhört dyrt och komplicerat att framställa: en drog för de rikaste.

En av de mest hängivna teriakanvändarna var kejsaren Marcus Antonius (121-180). Hans livläkare Claudios Galenos beskrev hur kejsaren brukade ta en gnutta teriak ”stor som en egyptisk böna” i stort sett dagligen.

Galenos är förstås inte vem som helst. Han var en skicklig kirurg och en observant anatomiker, men har framför allt gått till historien för sin humoralpatologi, en pseudovetenskaplig teori som dominerade västerländsk medicin ända in på 1800-talet. Galenos menade att alla sjukdomar går att spåra till obalans mellan de fyra kroppsvätskorna gul galla, svart galla, slem och blod.

Teriak är en hörnsten i Galenos medicinska universum. I böcker som De Antidotis och De Theriacé argumenterar han för hur blandningens totalförsvar av ingredienser eliminerar behovet av att identifiera vilket gift som ska motverkas. Kombinationen av alla kända motgifter skapar en samlad massa, aktiv mot allt.

Galenos status färgar av sig på teriaken: den blir kungen av mediciner, kronan på en apotekares hantverk. Med tiden utökas antalet åkommor som kan botas eller motverkas med teriak. Från sitt ursprung som skydd mot förgiftning blir den en universalmedicin, verksam mot allt. Både Septimius Severus (193-211) och Caracalla (198-217) var flitiga nyttjare.

Den grekisk-romerske läkaren Galenos (cirka 130-210 e Kr).

Seklerna efter Västroms fall tycks det hyperexklusiva preparatet, sammansatt av örter från när och fjärran, ha försvunnit från Västeuropa. I Bysans levde dock medicinen kvar och det var härifrån den återintroducerades i väst runt år 900.

En berömd läkekonstbok från England från denna tid berättar att Alfred, kung av Wessex, lät sända efter läkemedel från patriarken Elias av Jerusalem – bland dem teriak. De antika läkarnas skrifter (bland dem Galenos) hade också bevarats och spritts i den muslimska världen, och under namnet tiryaq fortsatte medicinen att framställas där.

När klassiska medicinska texter översattes tillbaka till latin i början av medeltiden följde naturligt nog de gamla recepten på teriak med och under 1100-talet tillverkades teriak i Venedig, Padua, Bologna, Konstantinopel och Kairo och handlades vida omkring. På många platser omgavs tillverkningen av särskilda ritualer.

Ofta blandades ingredienserna inför publik på allmän plats, för att bibehålla förtroendet för medicinens absoluta äkthet. Tron på blandningens krafter var så stark, att om någon mot förmodan inte skulle bli botad av teriak, var den givna förklaringen att det fuskats med någon av de 64 ingredienserna.

När digerdöden drabbar Europa i mitten av 1300-talet satte många förmögna personer åter sitt hopp till den romerska kuren. Också medicinens kopplingen till ormar, ödlor och grodor framstod som logisk, då det var en spridd uppfattning att digerdöden spreds just genom reptiler. Italien var först ut att drabbas av farsoten och i städer som Siena och Florens avled en tredjedel eller mer av befolkningen.

Några mil söder om Siena verkade läkaren Gentile da Foligno, vars traktat om pesten fick stor spridning. Enligt honom var teriak överlägset som bot och skydd mot smittan. Men den skulle vara minst ett år gammal för att få bästa effekt. Och barn ska inte äta eller dricka den berömda mixturen. För dem räcker det att smörja in sig, menade Gentile da Foligno.

Tillredning av teriak vid universitetet i Bologna, 1700-tal.

I England blev teriak känt som treacle och behöll in på 1500-talet sin status. Problemet med falsarier var dock betydande, vilket fick som följd att det brittiska läkarskrået 1540 antog ett av världens första program för kvalitetskontroll av läkemedel.

En särskild inspektörskår fick i uppgift att besöka städernas apotek och undersöka de mediciner som där framställdes och såldes. Reglementet gavs kunglig sanktion av Henrik VIII – och dryga böter väntade fuskare. Under Elisabeth I:s regering var endast en apotekare betrodd att framställda teriak.

Under 1500-talet dök farmakopéer upp i flera europeiska storstäder. De listade recept och tillverkningsmetoder för läkemedel. London var i sammanhanget ganska sent ute – först 1618 kom första versionen av London Pharmacopoeia. Den innehöll som förväntat detaljerade instruktioner för tillredningen av teriak.

När pest bröt ut i London 1665 gav kung Charles II läkarskrået i uppgift att publicera en samling råd för hur sjukdomen skulle bemötas. Främst i arsenalen: teriak och dess systermedicin, mithridatium. En av dem som under 1600-talet satte i sig rejäla mängder av medicinen var Oliver Cromwell – det var oklart om den räddade honom från pesten, men själv uppgav han att blandningen gjort underverk med hans acne.

Bildresultat för Anti Theriaca

William Heberdens essä om teriak från 1745 blev början till slutet för den över tvåtusen år gamla traditionen.

Först 1745 började den antika häxblandningens förmåga att ifrågasättas på allvar. Läkaren William Heberden gav då ut sin pamflett Antitherica, Essay on Mithridatium and Theriac som grundligt sågade den märkvärdiga blandningen. Heberdens kritik fick effekt och 1746 års brittiska farmakopé blev den sista där teriak upptogs.

Receptet inkluderade 61 olika ingredienser – många av dem identiska med Andromachos ursprungsrecept. I andra länder gick processen ännu långsammare. I den tyska farmakopén fanns ”galeniska” preparat innehållande orm med 1874, i den franska motsvarigheten ända till 1884.

Också i Sverige har teriak funnits på apotekens hyllor. Olaus Petri nämner medicinen redan 1530 och under försvenskade namn som treakel, treåkelse, träakel och trähackelse finns den belagt genom århundradena. ”Theriaker tagas in at swetta på” rekommenderas till exempel Linné år 1750.

Det mest seglivade bruket av teriak i Sverige kan vi tacka Kristian Henrik Hjärne (1709-1794) för. Han var bland annat livläkare åt drottning Ulrika Eleonora och lämnade efter sig ett populärt recept som blev känt som Hjärnes testamentes droppar, ett beskt örtelixir som påstods vara som både upplivande och livsförlängande.

Hjärnes testamentes droppar tillreddes av bland annat saffran, lärkträdssvamp, kinesisk rabarber, purpurgentiana, myrra, leveraloe och – naturligtvis – teriak, allt löst i alkohol för optimal effekt. Flaskor med Hjärnes testamentes droppar såldes i Sverige så sent som på 1950-talet.

Bildresultat för Alla testa d’oro

Alla testa d’oro i Venedig markerar platsen för ett gammalt apotek, specialiserat på just teriak.

Idag finns få spår kvar av den tvåtusenåriga medicinska rövarhistorian om mithridatium och teriak. Ett påtagligt sådant går dock att se i Venedig, den stad som under teriakens glansdagar ansågs stå för den förnämsta versionen av produkten.

Alldeles nära Ponte Rialto, sex meter upp på en husfasad, hänger ett huvud i förgylld brons i en kedja. På platsen låg en gång Venedigs mest berömda apotek, Alla testa d’oro (”Vid Guldhuvudet”), som började tillreda teriak år 1603.

Den invecklade processen upprepades tre gånger om året under noggrann övervakning av republikens ledning. Receptet höll Guldhuvudets apotek flytande i 240 år, innan strängare och modernare lagar under 1940-talet förbjöd användandet av opium och därmed gjorde det omöjligt att framställa enligt det gamla receptet. Men huvudet hänger alltså kvar.

Därmed kunde förstås historien om teriak och mithridatium ha nått sitt slut. Men så är det inte. Hjärnes testamentes droppar tillverkas nämligen fortfarande och under namn som ”Swedish bitter” och ”Schwedenbitter” fortsätter den beska örtblandningen att hitta köpare i hälsokostmarknadens utkanter.

Hösten 2016 kan man på den amerikanska näthandeln ”Pure Inside and Out” kan man beställa en flaska ”Swedish Bitter” som sägs hjälpa mot allt från sömnlöshet till diabetes och förstoppning. Långt ner i innehållsförteckningen dyker en bekant ingrediens upp: theriac venezian. Än lever kejsar Mithridates mystiska motgift.

 

 

64 ingredienser för att bota allt

Vill du göra din egen teriak? Bered till på att leta ordentligt i växtskafferiet. Dessutom behöver du vänta månader, eller år, på att blandningen ska fermenteras. Men den som väntar på något riktigt gott, som det heter …

Rötter: Iris, balsamrot, revfingerört, rabarber, ingefära, lavendel, gentiana, björnrot, valeriana, hålnunneört och lakritsrot.

Stjälkar och bark: Kassiakanel och ceylonkanel.

Blad: Lökgamander, ask, stenkyndel, kransborre, västindiskt citrongräs, gamander, cypress, lagerblad,

Blommor: ros, krokus, lavender, klint.

Frukter och frön: raps, persilja, svartkummin, anis, kardemumma, fänkål, johannesört, säfferötter, skärvfrön, morot, svartpeppar, långpeppar, en, kryddnejlika och champinjoner.

Gummi, olja och kådor: akacia, bensoeträd, gummi arabicum, stinkfloka, söt myrra, rökelse, terpentin, muskot, opiumvallmo.

Animaliska produkter: bävergäll, torkat och pulveriserat ormkött, ljus honung.

Mineraler: Bitumen (asfalt) från Döda havet, kopparhaltiga mineral.

 

Källor:

Nancy G Siraisi: Medieval and Early Renaissance Medicine

Norman F. Cantor: In the Wake of the Plague. The Black Death and the World it made

Guido Majno: The Healing Hand. Man and Wound in the Ancient World

Griffin, J P: Venetian treacle and the foundation of medicines regulation (British Journal of Clinical Pharmacology 2004)

Totelin, Laurence: Mithradates’ Antidote: A Pharmcological Ghost (Early Science and Medicine, 2004)

Norton, Stata: The Pharmacology of Mithridatum: A 2000-Year-Old Remedy (Molecular Interventions, 2006).

 

 

Dokument rörande tre förvirrade dagar i Ligurien

Det är bara att erkänna. Jag skriver det här som en motprestation. Jag blev bjuden på tre nätters hotellboende i Levanto i Ligurien, mot att jag skrev en – förmodar jag – uppskattande text om staden. Staden arrangerade en festival och vi var en grupp skribenter som raggats upp för att göra reklam.

En grundprincip för journalister är ju att man inte ska göra något som kan ifrågasätta ens trovärdighet och oberoende. Jag kan inte ena dagen medieträna kommunpolitiker, för att nästa dag granska dem.

Nu tänkte jag att chansen nog inte så stor att jag framöver skulle behöva hårdgranska den lilla staden Levantos handelskammare eller turistmyndighet. Det fanns nog ingen intressekonflikt ändå. Och så lockade förstås solen och värmen och maten. Lite semester har man väl gjort sig förtjänt av?

Dessutom gillade jag kvinnan som kontaktat mig, en smart och drivande resekonsult i Toscana som jag träffat några gånger tidigare.

Vi var en brokig skara som mötte upp på en enklare restaurang den första kvällen. Här fanns DJ, mannen bakom sajten DreamEuroTrip (slogan: If you can dream it, you can achieve it“) en filippinsk-tysk hypersocial partyprisse med spexiga glasögon som inte gillade historia, konst eller djupa grejer i allmänhet.

Här fanns Georgette, texansk-toscansk sociala medier-entreprenör med sisådär 100 000 följare på Instagram. En doldis var tjejen bakom Instakontot Browsing Italy med ännu fler följare. Ett äldre amerikanskt par – också Italienbloggare – och en ung journalist från Lucca hängde också på.

Det var en trevlig stämning. Vi skulle åka båt, besöka en vingård, cykla på en nedlagd järnväg och äta. I min naivitet trodde jag också att vi skulle besöka den där festivalen, Festival delle Geografie, som pågick. Vi fick i alla fall ett presskit med upptryckta vykort som promotade festivalen och en uppmaning att tagga våra foton med rätt hashtag. Det kändes jävligt vagt.

Vad betyder ordet geografi idag? Vilka nya geografier återstår att utforska?

Tja, inte vet jag. Till det kom ett föreläsningsprogram med ännu mer vaga rubriker som Wave watching, Literature and Poetry: Mind Maps och helt enkelt Impossible Maps.

Nå, tänkte jag som gillar kartor. Alltid lär man sig något. Även om jag efter många resor i Italien börjat lära mig att promotionsnack ofta förhåller sig tämligen fritt i förhållande till verkligheten i det här landet.

Vi skribenter, som nu hade fått stora skyltar med texten “BLOGGER” att bära på jackan, skulle visade det sig, inte komma i närheten av några tråkiga föreläsningar. Vilket jag tror att alla utom jag begrep, de hade varit med förr på den här sortens arrangemang.

Vi samlades morgonen efter nere i hamnen. Åka fiskebåt i solen utanför Liguriens kust är aldrig fel. Havet låg grönblått, det kluckade i vattnet vid kajen och skepparen hade ringt en kompis som kom med ett paket nybakade croissanter. Vi mullrade ut i ett moln av diesel och till en entusiastisk guidning.

I tre timmar åkte vi upp och ner längst den förvisso vackra, men till slut lite enahanda kusten. Emellanåt drog skepparen ner lite på gasen och pekade på en liten inbuktning i bergväggen.

– This is the cave of the Virgin. Because if you are here and look up it looks like the virgins dress.

Eller:

– This is the cave of the Spider. Because once there was a man who got bitten by a spider here.

Efter ungefär halva tiden slutade guidningen eftersom skepparen tappade rösten. Men vi fick i alla fall kallt vitt vin och nybakta bullar.

Jag försökte höra mig för bland mina medbloggare om hur de jobbade. Att bygga upp ett Instagramkonto från noll till 100 000 följare är ändå en prestation. Själv har jag runt tvåhundra, vilket jag försökte låta bli att nämna.

DJ hade ägnat fem-sex år åt att bygga upp sitt konto och sitt företag. Det handlar om att projicera en bild av sig själv som en människa som ständigt gör fantastiska upplevelser, träffar amazing people, äter underbar mat och är grateful i största allmänhet. Och som förstås tackar alla hotell, restaurangägare och guider med rätt Instagramnamn och hashtag.

Nu blev det också lättare att se värdet för arrangörerna av upplägget. För priset av ett par hotellnätter kunde en Levantos handelskammare få ut en mångfaldigad ström av vackra bilder från staden – och nå ut till hundratusentals resesugna följare. Allt dessutom förpackat i en form som inte liknar en traditionell annons, utan snarare framstod som ett personlig val av en rutinerad, vänskaplig och lite avundsvärd instagrammare. Dessutom långt billigare än helsidor i internationell press.

Skribenter som DJ, GirlinFlorence och Browsing Italy (för att inte tala om internationella storstjärnor som Kirsten Alana )- och jag själv, då, den här gången – aktiverar alltså sitt personliga nätverk, sin följarskara och sitt varumärke i utbyte mot marknadsföring av ett resmål. Om de stora skribenterna dessutom får betalt vet jag inte. Men med tanke på vilken påverkan de kan ha för en enskild restaurang eller ett resmål är det nog inte helt otänkbart. I gengäld stärks också deras personliga varumärke

Ett annat sätt att överleva – eller bli rik – i reseskribentbranschen är via det som kallas affiliate marketing. Stora kommersiella aktörer på nätet som Amazon, Hotels.com eller Booking.com erbjuder nämligen ersättning, om man som bloggare nämner och länkar till deras produkter.

Om en bokning görs på Booking.com genom en länk på din sida utgår automatiskt en ersättning, liksom om någon köper en bok eller en kamera efter att du länkat till försäljningsstället. Nästa gång du ser en sajt som gör jobb i stil med “Ten great travel books for spring” eller “Florence’s ten best design hotels” så vet du alltså vad som rör sig i bakgrunden. Än mer lönsamt är annonser för kreditkort – att locka en av sina läsare att teckna sig för ett nytt betalkort kan vara värt hundratals dollar. För en stor sajt kan alltså en handfull sådana hänvisningar gott och väl betala skribentens lön.

Båtturen varade länge. Tre timmar. Kusten var förvisso stilig, men efter ett tag såg det mesta ganska likt ut. Och jag funderar över det här intresset för bergarter som förväntas uppstå när man är utomlands. Jag bryr mig inte så mycket om gnejs och granit hemmavid, men så fort man är ute och reser så ska någon börja snacka om bergarter. Varför?

Efter lunch cyklade vi längst den gamla järnvägen, genom en massa tunnlar, bort mot grannbyn Bonassola. Där åt vi lunch och det var fint, det måste jag erkänna. Restaurangen låg på en liten hylla över havet, med en stor klippa utanför och färgglada båtar.

Det klagas ju en del på folk som fotograferar sin mat, men här var det ju så att säga legitimt – ja, hela syftet med besöket. Alla instagrammade och efter några minuter fylldes deras flöden med förföriska bilder på vinglas i motljus och klatschiga texter om hur amazing och truly gorgeous den här blogtouren var. Alla taggade varandra i alla bilder. Jag tyckte det var lite pinsamt att jag bara hade 200 följare.

Värden kom in och presenterade maten. Det ingår förstås att man ska bli imponerad, men jag tyckte ärligt talat det var sådär. Friterade färska sardiner var väl inte så dumt, men sedan var det någon underlig kall sallad med potatis och ärtor och bläckfisk, och sen några alldeles för feta och salta gnocchi. Bättre har jag ätit. Vi fick förstås de obligatoriska elva broschyrerna med ord som passione och tradizione och terra och autenticità. De är bra på sånt snack.

Däremot uppskattade jag vinet. Ja, det är ju svårt att förhålla sig objektiv till kallt, vitt vin på en terrass 30 meter ovanför Liguriska havet en solig dag i början av april. Men jag tyckte ändå det var gott. Det var förstås lokalt; jag tyckte man kunde kända något av sältan från havet i smaken.

Jag undrade om vi möjligen skulle besöka några av de föreläsningar om geografi som själva festivalen handlade om, men det var tydligt att det inte på något sätt förväntades av blogger-kollektivet. Vi tog cyklarna tillbaka till hotellet och somnade. Det tar på krafterna med all frisk luft.

Resejournalistik har alltid förbryllat mig. Det finns en inneboende förljugenhet i själva premisserna. För du ska ju inte resa till ett resmål för att beskriva hur det verkligen är – du ska resa dit för att beskriva hur det är att vara turist just där. Klart man kan låta verkligheten lysa igenom emellanåt, men då blir egentligen ingen glad. Inte redaktören, som utgår från att syftet med resejournalistiken är att locka till resor, och inte arrangörerna.

Ofta är byteshandeln fullständigt genomskinlig. En stor charterarrangör lanserar ett nytt resmål – och bjuder dit journalister, som i sin tur rapporterar om “kontrasternas land” och “det okända” Långbortistan. En annan premiss som i grunden krockar med god journalistik är ju att beskrivningen måste vara positiv. Om man inte lockar folk att resa är det ju ingen mening att publicera texten. Det skrivs om hotell man inte bott på och restauranger man aldrig ätit på. Man plåtar det vackra, lägger på ett filter och struntar i det som inte verkar attraktivt.

Nästa dag besökte vi den kombinerade vingården och pensionatet Cà  du Ferrà i Bonassola, en par kilometer från Levanto. Själva pensionatet var väl sådär – det låg långt ifrån stranden och ett av husen långt inne i en skuggig ravin. Ägaren visade oss klipp ur resemagasin där stället blivit omnämnt: “Är ni från Sverige, då ska jag visa er den här nederländska tidningen!”

Bäst och mest äkta var ändå besöket på Cà du Ferràs vingård på kullarna högt ovanför kusten och Bonassola. Det var ägarens far som drivit upp odlingarna – bara något decennium tidigare hade hela området varit fullständigt igenväxt, sedan stora delar av Liguriens bönder lämnade lantbruken i samband med den italienska industriboomen under 1950- och 1960-talen. Men nu prunkade rankorna igen – Albarola, Bosco och Vermentino – och det visade sig att det var här som gårdagens vita vin kommit från.

Pappan var bäst: han såg ut som en väderbiten seriefigur och hade tidigare haft en firma i byggbranschen. Efter att ha sålt företaget lade han nu all sin tid på vinodlingen här uppe, förstås enligt gamla metoder och ekologiskt och certifierat på alla sätt och vis. Vi fick smaka på kallt vitt vin och äta nybakad focaccia med oliver och tomater. Dessutom var han intresserad av historia, särskilt nordamerikanska indianer. En skylt vid infarten citerade det gamla Cree-indian-talesättet om hur människan, när väl det sista trädet huggits ned och den sista floden förgiftats, kommer ett upptäcka att det inte går att äta pengar.

En intressant aspekt var att ägarsonen Davide faktiskt var utbildad jurist, med examen från ett fint universitet i Milano. Kanske var det hans högsta önskan, men att han ändå valde att återvända till slitet med familjeföretaget med mamma och pappa hemma i byn – dessutom som öppet homosexuell och gift med en man i ett katolskt konservativt Italien – fick mig att fundera.

Antingen är (och det är ett faktum på ett övergripande plan) utsikterna att få ett jobb som färsk jurist väldigt små i Italien om man inte har de rätta kontakterna – så kan det ha varit i Davides fall. Men också talande att attityderna till homosexualitet är så pass tillåtande idag att hans val att återvända till lilla Bonassola och verka i familjeföretaget uppenbarligen kändes helt rimligt.

Jag lämnade Ligurien med lite blandade känslor. Inte för landskapet eller havet – det var strålande. Cà du Ferràs vita vin var utmärkt och det är rörande och lite läskigt hur beroende små turistföretagare är av exponeringen i diverse medier för sina företags överlevnad.

Kusten runt Levanto är utan tvekan en vacker trakt, perfekt för utflykter, bad och snorkling men också ganska översållad av turister under högsäsong. Det gäller särskilt de fem byarna i Cinque Terre, lite söder om Levanto. Och känslan av att vara en del av en styrd gruppresa där de underliggande, outtalade transaktionerna inte riktigt var tydliga lämnade mig inte.

Fotnot. För den här resan fick jag tre hotellnätter betalda, en lunch och en middag på restaurang, en tre timmars båttur och ett guidat besök på en vingård. Betalningen gjordes av Officine del Levante, en lokal organisation för marknadsföring av området med företag, enskilda och organisationer som medlemmar.  I gengäld skulle jag skriva en bloggpost om mina erfarenheter, vilket jag nu gjort. Övriga omkostnader betalade jag ur egen ficka.