Kategori: Lazio

Dunderkuren: berättelsen om teriak, historiens mest långlivade läkemedel

I nästan 2000 år var teriak det förnämaste läkemedel som gick att köpa för pengar. Med 64 ingredienser – bland dem torkat ormkött, honung och opium – ansågs blandningen både förebygga och bota alla sjukdomar.

Berättelsen börjar vid Svarta havet kust. Härifrån utgick under århundradena före vår tideräknings början ett mäktigt imperium, Pontus. Den siste av Pontus regenter var Mithridates IV. Under Mithridates tid vid makten växte Pontus, för att till slut nå från Armenien och Syrien i söder till Svarta havets norra kust.

Idag är Mithridates förstås så gott som bortglömd. Men under sin storhetstid var han en beryktad figur i den antika världen, inte minst för sin förmåga att hålla de romerska arméerna stången.

Ett romersk porträtt av Mithridates.

Mithridates led av en stor skräck: att bli förgiftad. I sitt eget, kungliga laboratorium bedrev han därför ingående studier kring såväl gifter som motgifter. Enligt sentida romerska författare prövade den grymme kungen sina giftteorier på dödsdömda fångar, som han lät utsättas för ormbett eller förgiftning.

Därefter undersökte han vilka motgifter som eventuellt kunde ha effekt. Efter år av forskning kombinerade kungen alla sina mest kraftfulla motmedel till en enda undergörande blandning.

År 66 f Kr erövrade en romersk här slutligen Pontus och tvingade Mithridates i landsflykt norrut mot Krim. Romarnas befälhavare Pompejus lät nu lägga beslag på kungens bibliotek och snart började läkare hemma i Rom framställa sina egna varianter av kungens berömda medicin, som de kallade mithridatium efter sin beryktade upphovsman.

Enligt ryktet skyddade mithridatium mot förgiftningar, både orsakade av djurs bett och av illasinnade människors ränker. Giftmord var inte ovanliga i Rom; faktum är att munskänkarna, pregustatores, var så många att de hade ett eget skrå. En medicin som skyddade mot gift fanns det många som skulle kunna tänka sig att betala för.

En som visste en del om gift var den beryktade kejsaren Nero (37-68 e Kr). Antika källor nämner att han en gång själv anlitade en professionell förgiftare från Gallien, en viss Locusta.

“Locusta prövar i närvaro av Nero det gift som förberetts åt Britannicus”. Målning av Joseph-Noël Sylvestre, 1876.

Nero hade också en skicklig husläkare från Grekland, Andromachos. Att hitta ett effektivt motgift mot gift stod – av förklarliga skäl – högt på hans dagordning. Andromachos utgick från kung Mithridates recept, men gjorde en rad tillägg. Till slut var antalet ingredienser uppe i 64, varav pulveriserad ormkött ansågs allra viktigast.

Logiken bakom är inte svår att förstå: ont skulle kunna fördriva ont, gift skulle motverka gift. Ormens förmåga att motstå sitt eget dödliga gift fascinerade romarna; kunde då inte dess kött ge människan samma förmåga?

Till detta lades allt vad romarna kunde uppbringa av välgörande örter, exotiska kryddor och salvor, kostsamt vin och honung. Andromachos femdubblade också andelen av en annan mer potent ingrediens: saft från opiumvallmo. Resultatet var en kletig, starkt doftande och smakande deg eller smet med en avsevärt lugnande effekt, som kunde smörjas in, ätas rå eller upplöst i vin.

Doktor Andromachos gav sin blandning namnet theriaca, eller teriak.

Roten till namnet är ett grekiskt adjektiv för något vilt, odjursaktigt och otämjt – och medicinen var kort sagt ett botemedel mot bett och gifter. Namnet mithridatium fortsätter dock att användas, inte minst för den fascinerande kopplingen till den exotiske och mytiske giftkungen vid Svarta havet.

Vad Andromachos egentligen hade skapat var ett kraftfullt och beroendeframkallande lugnande medel. Teriak var också oerhört dyrt och komplicerat att framställa: en drog för de rikaste.

En av de mest hängivna teriakanvändarna var kejsaren Marcus Antonius (121-180). Hans livläkare Claudios Galenos beskrev hur kejsaren brukade ta en gnutta teriak ”stor som en egyptisk böna” i stort sett dagligen.

Galenos är förstås inte vem som helst. Han var en skicklig kirurg och en observant anatomiker, men har framför allt gått till historien för sin humoralpatologi, en pseudovetenskaplig teori som dominerade västerländsk medicin ända in på 1800-talet. Galenos menade att alla sjukdomar går att spåra till obalans mellan de fyra kroppsvätskorna gul galla, svart galla, slem och blod.

Teriak är en hörnsten i Galenos medicinska universum. I böcker som De Antidotis och De Theriacé argumenterar han för hur blandningens totalförsvar av ingredienser eliminerar behovet av att identifiera vilket gift som ska motverkas. Kombinationen av alla kända motgifter skapar en samlad massa, aktiv mot allt.

Galenos status färgar av sig på teriaken: den blir kungen av mediciner, kronan på en apotekares hantverk. Med tiden utökas antalet åkommor som kan botas eller motverkas med teriak. Från sitt ursprung som skydd mot förgiftning blir den en universalmedicin, verksam mot allt. Både Septimius Severus (193-211) och Caracalla (198-217) var flitiga nyttjare.

Den grekisk-romerske läkaren Galenos (cirka 130-210 e Kr).

Seklerna efter Västroms fall tycks det hyperexklusiva preparatet, sammansatt av örter från när och fjärran, ha försvunnit från Västeuropa. I Bysans levde dock medicinen kvar och det var härifrån den återintroducerades i väst runt år 900.

En berömd läkekonstbok från England från denna tid berättar att Alfred, kung av Wessex, lät sända efter läkemedel från patriarken Elias av Jerusalem – bland dem teriak. De antika läkarnas skrifter (bland dem Galenos) hade också bevarats och spritts i den muslimska världen, och under namnet tiryaq fortsatte medicinen att framställas där.

När klassiska medicinska texter översattes tillbaka till latin i början av medeltiden följde naturligt nog de gamla recepten på teriak med och under 1100-talet tillverkades teriak i Venedig, Padua, Bologna, Konstantinopel och Kairo och handlades vida omkring. På många platser omgavs tillverkningen av särskilda ritualer.

Ofta blandades ingredienserna inför publik på allmän plats, för att bibehålla förtroendet för medicinens absoluta äkthet. Tron på blandningens krafter var så stark, att om någon mot förmodan inte skulle bli botad av teriak, var den givna förklaringen att det fuskats med någon av de 64 ingredienserna.

När digerdöden drabbar Europa i mitten av 1300-talet satte många förmögna personer åter sitt hopp till den romerska kuren. Också medicinens kopplingen till ormar, ödlor och grodor framstod som logisk, då det var en spridd uppfattning att digerdöden spreds just genom reptiler. Italien var först ut att drabbas av farsoten och i städer som Siena och Florens avled en tredjedel eller mer av befolkningen.

Några mil söder om Siena verkade läkaren Gentile da Foligno, vars traktat om pesten fick stor spridning. Enligt honom var teriak överlägset som bot och skydd mot smittan. Men den skulle vara minst ett år gammal för att få bästa effekt. Och barn ska inte äta eller dricka den berömda mixturen. För dem räcker det att smörja in sig, menade Gentile da Foligno.

Tillredning av teriak vid universitetet i Bologna, 1700-tal.

I England blev teriak känt som treacle och behöll in på 1500-talet sin status. Problemet med falsarier var dock betydande, vilket fick som följd att det brittiska läkarskrået 1540 antog ett av världens första program för kvalitetskontroll av läkemedel.

En särskild inspektörskår fick i uppgift att besöka städernas apotek och undersöka de mediciner som där framställdes och såldes. Reglementet gavs kunglig sanktion av Henrik VIII – och dryga böter väntade fuskare. Under Elisabeth I:s regering var endast en apotekare betrodd att framställda teriak.

Under 1500-talet dök farmakopéer upp i flera europeiska storstäder. De listade recept och tillverkningsmetoder för läkemedel. London var i sammanhanget ganska sent ute – först 1618 kom första versionen av London Pharmacopoeia. Den innehöll som förväntat detaljerade instruktioner för tillredningen av teriak.

När pest bröt ut i London 1665 gav kung Charles II läkarskrået i uppgift att publicera en samling råd för hur sjukdomen skulle bemötas. Främst i arsenalen: teriak och dess systermedicin, mithridatium. En av dem som under 1600-talet satte i sig rejäla mängder av medicinen var Oliver Cromwell – det var oklart om den räddade honom från pesten, men själv uppgav han att blandningen gjort underverk med hans acne.

Bildresultat för Anti Theriaca

William Heberdens essä om teriak från 1745 blev början till slutet för den över tvåtusen år gamla traditionen.

Först 1745 började den antika häxblandningens förmåga att ifrågasättas på allvar. Läkaren William Heberden gav då ut sin pamflett Antitherica, Essay on Mithridatium and Theriac som grundligt sågade den märkvärdiga blandningen. Heberdens kritik fick effekt och 1746 års brittiska farmakopé blev den sista där teriak upptogs.

Receptet inkluderade 61 olika ingredienser – många av dem identiska med Andromachos ursprungsrecept. I andra länder gick processen ännu långsammare. I den tyska farmakopén fanns ”galeniska” preparat innehållande orm med 1874, i den franska motsvarigheten ända till 1884.

Också i Sverige har teriak funnits på apotekens hyllor. Olaus Petri nämner medicinen redan 1530 och under försvenskade namn som treakel, treåkelse, träakel och trähackelse finns den belagt genom århundradena. ”Theriaker tagas in at swetta på” rekommenderas till exempel Linné år 1750.

Det mest seglivade bruket av teriak i Sverige kan vi tacka Kristian Henrik Hjärne (1709-1794) för. Han var bland annat livläkare åt drottning Ulrika Eleonora och lämnade efter sig ett populärt recept som blev känt som Hjärnes testamentes droppar, ett beskt örtelixir som påstods vara som både upplivande och livsförlängande.

Hjärnes testamentes droppar tillreddes av bland annat saffran, lärkträdssvamp, kinesisk rabarber, purpurgentiana, myrra, leveraloe och – naturligtvis – teriak, allt löst i alkohol för optimal effekt. Flaskor med Hjärnes testamentes droppar såldes i Sverige så sent som på 1950-talet.

Bildresultat för Alla testa d’oro

Alla testa d’oro i Venedig markerar platsen för ett gammalt apotek, specialiserat på just teriak.

Idag finns få spår kvar av den tvåtusenåriga medicinska rövarhistorian om mithridatium och teriak. Ett påtagligt sådant går dock att se i Venedig, den stad som under teriakens glansdagar ansågs stå för den förnämsta versionen av produkten.

Alldeles nära Ponte Rialto, sex meter upp på en husfasad, hänger ett huvud i förgylld brons i en kedja. På platsen låg en gång Venedigs mest berömda apotek, Alla testa d’oro (”Vid Guldhuvudet”), som började tillreda teriak år 1603.

Den invecklade processen upprepades tre gånger om året under noggrann övervakning av republikens ledning. Receptet höll Guldhuvudets apotek flytande i 240 år, innan strängare och modernare lagar under 1940-talet förbjöd användandet av opium och därmed gjorde det omöjligt att framställa enligt det gamla receptet. Men huvudet hänger alltså kvar.

Därmed kunde förstås historien om teriak och mithridatium ha nått sitt slut. Men så är det inte. Hjärnes testamentes droppar tillverkas nämligen fortfarande och under namn som ”Swedish bitter” och ”Schwedenbitter” fortsätter den beska örtblandningen att hitta köpare i hälsokostmarknadens utkanter.

Hösten 2016 kan man på den amerikanska näthandeln ”Pure Inside and Out” kan man beställa en flaska ”Swedish Bitter” som sägs hjälpa mot allt från sömnlöshet till diabetes och förstoppning. Långt ner i innehållsförteckningen dyker en bekant ingrediens upp: theriac venezian. Än lever kejsar Mithridates mystiska motgift.

 

 

64 ingredienser för att bota allt

Vill du göra din egen teriak? Bered till på att leta ordentligt i växtskafferiet. Dessutom behöver du vänta månader, eller år, på att blandningen ska fermenteras. Men den som väntar på något riktigt gott, som det heter …

Rötter: Iris, balsamrot, revfingerört, rabarber, ingefära, lavendel, gentiana, björnrot, valeriana, hålnunneört och lakritsrot.

Stjälkar och bark: Kassiakanel och ceylonkanel.

Blad: Lökgamander, ask, stenkyndel, kransborre, västindiskt citrongräs, gamander, cypress, lagerblad,

Blommor: ros, krokus, lavender, klint.

Frukter och frön: raps, persilja, svartkummin, anis, kardemumma, fänkål, johannesört, säfferötter, skärvfrön, morot, svartpeppar, långpeppar, en, kryddnejlika och champinjoner.

Gummi, olja och kådor: akacia, bensoeträd, gummi arabicum, stinkfloka, söt myrra, rökelse, terpentin, muskot, opiumvallmo.

Animaliska produkter: bävergäll, torkat och pulveriserat ormkött, ljus honung.

Mineraler: Bitumen (asfalt) från Döda havet, kopparhaltiga mineral.

 

Källor:

Nancy G Siraisi: Medieval and Early Renaissance Medicine

Norman F. Cantor: In the Wake of the Plague. The Black Death and the World it made

Guido Majno: The Healing Hand. Man and Wound in the Ancient World

Griffin, J P: Venetian treacle and the foundation of medicines regulation (British Journal of Clinical Pharmacology 2004)

Totelin, Laurence: Mithradates’ Antidote: A Pharmcological Ghost (Early Science and Medicine, 2004)

Norton, Stata: The Pharmacology of Mithridatum: A 2000-Year-Old Remedy (Molecular Interventions, 2006).

 

 

Nyfascism i uppdaterad kostym. Italienska Casapound lånar vänsterns aktivism – och vinner sympatier

Det kom nyheter från Ostia i veckan som gick. Ostia är en förort till Rom, belägen ute vid Tyrrenska havet. Till Ostia åker romarna för att bada varma sommardagar.

Ostia är också den plats i trakten runt Rom som haft allvarligast problem med infiltration av organiserad brottslighet. Hotell, restauranger, kasinon och nattklubbar har blivit intressanta investeringsobjekt för pengar söderifrån; framför allt från den napolitanska camorran. , commissariato, eftersom kommunledningen ansågs så djupt indragen i den stora korruptionsskandalen Mafia Capitale.

År av vanskötsel har satt spår i Osta, ofta i frågor som – med rätta – irriterar lokalbefolkningen. Ambulerande försäljare slår ut laglydiga affärsinnehavare, parkeringar tas över av självutnämnda “parkeringsvakter” som vill bluffa eller skrämma till sig “avgifter” och så vidare. Det finns med andra ord en god grogrund för både populism och ett avgrundsdjupt misstroende mot politiker.

I väntan på det kommande borgmästarvalet försöker nyfascistiska Casapound vinna röster. I sommarvärmen har de patrullerat stränderna och skrämt bort gatuförsäljare, liksom rensat upp i mängden av “parkeringsvakter”. Tidigare i år genomförde Casapound en manifestation för att vräka de flyktingar som sedan många år bosatt sig i en övergiven sommarkoloni-anläggning, också i Ostia. 

Hösten 2015 skrev jag ett längre reportage för tidningen Expo om Casapounds bakgrund och arbetsmetoder. Det är en bitvis skrämmande läsning om hur ett nyfascistiskt parti smart kan exploatera det missnöje som uppstår när det offentliga – som i så hög grad skett i Italien de senaste tio åren – inte förmår fylla sitt uppdrag och lämnar medborgarna i sticket.

Här kommer texten.

 

Medborgargarden och soppkök – ny fascism för en ny tid?

Jag kör ut från Rom i rusningstrafiken. Stadens ytterområden är något helt annat än det vackra centrum: kilometer efter kilometer av illa planerade höghus, en stadsplanerares mardröm. Och det är här ute i röran vanligt folk bor, inte i etagevåningar med utsikt över Piazza Navona.

Halvvägs mellan centrum och havet hittar jag Acilia. I utkanten av byn ligger en vändplats, en parkering och så ett långt hus i i fem våningar, ett centro di assistenza allogiativa temporanea, (ungefär ”tillfälligt boendecenter”). Här bor sedan ett par år runt 90 familjer, men till en hög kostnad för kommunen. Och nu ska familjerna vräkas, eller i alla fall omplaceras.

På fasaden hänger lakan med sprayade slagord om rätten till boende och nej till vräkning. Entrén har spärrats av med gallergrindar och ett tiotal unga män håller vakt. De är militanti, aktivister, från Italiens snabbast växande högerextremistiska grupp, Casapound Italia.

En Casapound-manifestation i Napoli.

– De vill vräka familjerna, och så ska det bo negrer och marockaner här istället. Vräka italienska familjer. Det går åt helvete med det här landet, säger en av dem, när jag frågar som står på och vad de vill.

Aktionen är typisk för Casapound, som de senaste åren vunnit stort folkligt stöd för sin fusion av populism, fascism och kritik av kapitalismens effekter för ”vanliga italienare”. Att vräkningen i det här fallet handlar om att många av familjerna blivit kvar, trots att de nu tjänar mer än maxbeloppet för rätt till boendestöd (åtminstone enligt kommunen) spelar mindre roll.

– Vi kräver att vräkningarna skjuts upp. Det är inte rätt att kvinnor, barn och handikappade ska tvingas ut på gatan i kylan. VI är rädda att det bakom avhysningarna döljer sig planer på ännu en i en oändlig rad med flyktingboenden, skriver Casapound i ett pressmeddelande.

Det är snart jämnt ett sekel sedan det italienska fascistpartiet såg dagens ljus i Milano. Då som nu var landets ekonomi i gungning, då som nu fanns många unga män som hade svårt att se en framtid. Många av dem var veteraner från första världskriget, och i den gryende fascistiska rörelsen hittar de en ny gemenskap – och en effektiv demagog, journalisten och tidigare socialisten Benito Mussolini.

Sen går det fort. 1922 tar så fascisterna makten och styr landet i 21 år (eller 23, i vissa delar).

Kontinuiteten med de fascistiska rötterna har aldrig brutits i den italienska yttersta högern. Kort efter slutet av andra världskriget ombildades fascistpartiet till Movimento Sociale Italiana, MSI. Partiet leddes av veteraner från fascisttiden och satt i parlamentet under hela efterkrigstiden och nådde som mest nio procent av rösterna.

Under 1970-talet fylls leden på av en ny generation. Många av dem har en bakgrund i högerextrema gatugäng (som Roms borgmästare 2008-2013, Gianni Alemanno) och/eller partiernas ungdomsorganisationer (som Gianfranco Fini). Parallellt med MSI har också utomparlamentarisk högerextremism existerat i Italien, inte minst under 1970-talet. Ofta var dessa grupper (till exempel Ordine Nuovo) omöjliga att skilja från rena terroristorganisationer.

Casapounds högkvarter på Esquilien i Rom. Rörelsen har lånat många metoder från vänstern. På flera håll i landet driver man “sociala center” med soppkök, bostäder, fritidsaktiviteter – och politisk aktivism.

Högerextremismen i Italien har också alltid fått näring av en kvardröjande ambivalens gentemot den klassiska fascismen och dess ledare Mussolini. Man talar om gli anni di consenso, samförståndsåren under 1920- och 1930-talet då Italien industrialiserades och moderniserades, då tågen gick i tid och posten kom fram – och över Mussolini har, åtminstone för några, den aura av landsfader och nationsbyggare han fick under denna era dröjt kvar.

Det senaste tillskottet i den flora av rörelser, partier och organisationer som utgjort den italienska yttersta högern är Casa Pound. Det lite märkliga namnet hämtades från en av rörelsens idoler, den amerikanska modernistiska poeten och uttalade fascistsympatisören Ezra Pound, vars avsky för ocker och banker (och i förlängningen, förtäcka anti-semitism) inspirerat Casapound. Under senare år har rörelsen vuxit från Rom och ut över Italien. Idag finns de via studentorganisationen Blocco Studentesco i hela landet, och har regelrätta lokalkontor på minst 50 orter.

Casapounds rötter står att finna i sent 1990-tal, när rörelsens ledare Gianluca Iannone bildar rockbandet ZetaZeroAlfa i Rom.  Bandet spelar vad de själva kallar ”identitär rock” och sjunger om våld, antikapitalism, fascism och globalisering. Kretsen kring bandet samlas på puben Cutty Sark i området Esquilino i Rom. 2002 och 2003 utökas gängets verksamhet med två husockupationer, Casa Montag och Casa Pound – ett nytt drag i italiensk extremhöger.

Betoningen av direkt aktion fjärmar dem från ett det äldre, stelare och mer konventionellt styrda profascistiska partiet Fiamma Tricolore.

– Inledningsvis står de nära Fiamma Tricolore. Bland annat hade Iannone varit aktiv i en ganska hårdför ungdomskrets av partiet Men 2008 bryter de med Fiamma Tricolore och börjar agera under sitt nya namn, Casapound Italia, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Han är doktor i statsvetenskap vid universitet i Pisa och gjorde under 2014 och 2015 en intervjustudie med Casapound-medlemmar – delvis tvärs emot sin handledande professors råd.

– Han frågade mig ständigt varför jag skulle hålla på med Casapound. Varför vad de relevanta? Var de inte bara ett randfenomen? Men jag menar förstås att de är viktiga, att de står för något nytt i italiensk politik.

Han hittar ursprunget till Casapound i den så kallade tredje positionens nyfascism i Europa, och inte minst från hypotesen – lånad från den kommunistiska teoretiksen Antonio Gramsci – att den fascistiska revolutionen måste byggas underifrån, som en kulturell gräsrotsrörelse. Rötter finns också i den franska Nouvelle Droite och dess teoretiker Alain de Benoist, som från slutet av 1960-talet ser den europeiska identiteten hotad av fenomen som immigration, globalisering och liberalism: världen mår bäst när kultur inte blandas.

– Den tredje positionens indikerar en politik som varken är höger eller vänster, som står över denna skala. Och det är en distinktion som varit väldigt vanligt i Casapounds propaganda, säger Pietro Castelli Gattinara.

Casapound driver på flera ställen soppkök och matutdelning till “fattiga italienska familjer”. Foto: Wikimedia Commons.

För Casapound betyder detta att deras självutnämnda ”fascism för det tredje årtusendet” inte har några problem att omfamna revolutionärer som Che Guevara eller frihetshjältar som Bobby Sands, eftersom de likt Casapound var antikapitalister eller oppositionella. Det innebär också att de konsekvent vägrat kalla sig politiskt parti – även om enskilda medlemmar emellanåt ställt upp i både lokal- och regionalval.

Från den klassiska fascismen lånar man ett starkt redigerat urval av ställningstaganden. Framför allt menar Casapound att fascismen hade en social dimension, att den i grunden gjorde livet bättre för vanliga italienare. Det aldrig realiserade idédokument, Veronamanifestet, som resterna av fascistpartiet antog 1943 spelar en viktig roll.

– Det dröjer kvar en uppfattning i Italien att fascismen var en progressiv rörelse som gjorde Italien starkt, som byggde vägar och infrastruktur och den strömningen har Casapound försökt exploatera, säger Pietro Castelli Gattinara.

För sin storlek har Casapound – som länge var ett strikt romerskt fenomen – fått möjligen oproportioneligt stort medialt utrymme. Samtidigt har rörelsen visat en fingertoppskänslighet vad gäller newsability. Kort sagt: de är mycket skickliga i att presentera sitt budskap i en form som får media att haka på. Affischerna med Che Guevara – som förstås retade gallfeber på vänsteraktivister – är bara ett exempel.

De har också plockat upp frågor som de hoppas kan tilltala många unga i ett land vars ekonomi som sedan finanskrisen 2008 i princip krympt konstant. Ett exempel är kampanjen Tempo di Essere Madri (”Tid att vara mamma”) som driver frågan om rätt till deltidsarbete för anställda småbarnsmammor. Ett annat intiativ är dotterorganisationen La Foresta che avanza (”Skogen som rör sig”) som i vissa kommuner lyckats få stöd för lokala miljöprojekt. Organisationen La Salamandra (”salamandern”) bedriver frivilligt hjälparbete, städar i parker och bistår hemlösa italienare efter till exempel jordbävningar.

Särskilt udda är kanske Casapounds biståndsgren, som säger sig driva projekt i Sydafrika och Kenya. För ett par år sedan lät sig ledaren Gianluca Iannone fotograferas lekande med afrikanska barn i Kenya, som hans rörelse bistått med mat och leksaker.

Främst har dock Casapound velat driva frågan om bostad, en mycket angelägen fråga för många unga italienare.

– När tv-showen Big Brother spelades in i en villa i centrala Rom begav sig Casapounds aktivister dit hotade att bryta sig in i lokalen. ”Rätten till bostad är ingen lek”, stod det på banderollerna, berättar Pietro Castelli Gattinara.

För rörelsens allt fler lokalkontor är matinsamling till ”fattiga italienska familjer” en stående syssla akvititet. Eller så bildar aktivister kedja för att förhindra vräkning av italienska pensionärer som inte kunnat betala sina lån till de förhatliga bankerna. Samma uppmärksamhet har rörelsens husockupationer fått. Trots att Casapound faktiskt bara tagit över tre byggnader i Italien, har de fått rykte om sig som ”husockupanter” som ställer sig på de ungas sida i kampen för bostad. Det mycket synliga huvudkontoret, i centrala Rom, en fastighet som sedan 2005 ockuperats av Casapound, fungerar också som ett skyltfönster.

Rörelsens karismatiske ledare Gianluca Iannone ligger bakom mediestrategier och aktivism. Här är han på plats i Afrika som “volontär” för att hjälpa fattiga barn. Foto: Wikimedia Commons

– De har mycket effektivt lånat metoder från den utomparlamentariska vänstern, som husockupationer och gatumanifestationer. Casapound förstår medielogiken perfekt. I det har de varit oerhört smarta, säger Pietro Castelli Gattinara.

Den instabila positionen mellan höger och vänster, mellan populism och extremism har organisationen kunnat behålla tack vare en hård intern hierarki och centralstyrning.  Hängivenheten inför ledaren Gianluca Iannone har också ett drag av sekt eller kyrka över sig, menar många.

– Alla beslut är centraliserade och toppstyrningen total. En av de mest iögonfallande intrycken av de intervjuer vi gjorde är också beundran för ledare – han kan inte ha fel, han är omöjlig att ifrågasätta. Han är dux, praktiskt taget.

– Många aktivister talar om mötet med Iannone som en återfödelse, en dag då deras liv får en ny mening och ser ljuset, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Den traditionella rekryteringsvägen för Casapound har varit i kampsport- och gymmiljö. Att med sådana grabbar i rörelsen ändå kunna hålla kontroll över sitt budskap vittnar om stor disciplin och lojalitet, menar Pietro Castelli Gattinara.

– Jag tror det handlar om att personer som engagerar sig i Casapound ofta finner ett nytt liv inom organisationen. De har också varit bra på att fånga upp medlemmarnas intressen, också utanför politiken.

De har till exempel en del som jobbar praktiskt med miljöfrågor, och en klubb för fallskärmshoppning. Om man gillar mat och dryck kan det finnas jobb på någon av de pubar och restauranger som idag är knutna till rörelsens nätverk. Mer intellektuellt lagda kan engagera sig i diskussionsklubbar kring den identitära rörelsen eller till och med spela teater.

En annan sida av Casapound är ett eget, gryende nätverk av företag: restauranger, klubbar, en bokhandel och några pubar kontrolleras av rörelsen och genererar vissa inkomster.

 

Allt detta kan ge en relativt oskydlig bild av Casapound. Samtidigt har flera rörelsen närstående personer dömts för grova brott med politiska och rasistiska förtecken.

Casapounds entré på den nationella scenen kom i december 2011, då en av deras sympatisörer sköt ner två afrikanska försäljare på öppen gata i Florens, en typ av våld som är mycket ovanligt i Italien. Rörelsen var snar att distansera sig från dådet, gärningsmannen var psykiskt sjuk, men faktum är att våldet – och inte minst retoriken och symboliken kring våld – har följt med Casapound under alla år.

Ledaren Gianluca Iannone dömdes till exempel själv år 2009 till fångelse för våldsamt motstånd. En lokalordförande i Rom, Alberto ”Zippo” Palladino, fälldes 2011 för att grovt ha misshandlas tre personer från Partito Democraticos ungdomsförbund. Och har sedan dess blivit något av en martyr i rörelsen.

Tvekampen mellan Casapound och utomparlamentarisk vänster i Italien har också resulterat i en serie brand- och sprängattentat mot respektive organisations lokaler.

På senare tid har Casapound i vissa avseenden ändrat politisk position eller tyngdpunkt. Den tidigare ganska nedtonade främlingsfientligheten har fått mer utrymme – framför allt genom en serie maskerande och flaggviftande manifestationer i stadsdelar där flyktingförläggningar planeras. Också detta kan ses som ett strategiskt val: Italien har de senaste fyra-fem åren kraftigt byggt ut sitt mottagningssystem för flyktingar, vilket skapat många möjligheter att exploatera lokalt missnöje med planerade förläggningar. Italien är utsatt för en ”invasion”, förklarade Gianluca Iannone i en intervju 2014.

– Vi har en invasion av immigranter, som tar sig hit tack vare en kriminell politik, lanserad av en allians av katoliker och kommunister. Men vi har också en invasion av utländska makter som lägger beslag på våra strategiska tillgångar, tack vare medlöperiet hos våra ledare. Och vi har en andlig invasion av undermåliga, pseudoamerikanska skitprodukter … jag tänker på en del rappares moraliska budskap.

Rörelsen har dock även, våren 2015, presenterat en strategisk allians med Italiens stora populistiska, EU-kritiska och flyktingfientliga parti Lega Nord.

– Det är ett närmande från Casapounds sida till den gängse partipolitiken. Kanske också ett sätt för Lega Nord att skaffa sig röster i Rom och Mellanitalien, kommenterar Pietro Castelli Gattinara.

***

Jag kör vidare några kilometer från Acilia, ner till centrum i hamnstaden. På en av huvudgatorna lyser det lysrörskallt från Casapounds lokalavdelnings kontor. Tre kvällar i veckan är det öppet för insamling av mat, leksaker och hygienartiklar. Mottagare: fattiga italienska barnfamiljer.

– Vi är en rörelse i medvind, säger en av de funktionärer som jobbar den här kvällen, Bruna. Men vi är inget parti, vi arbetar utomparlamentariskt. Vi är italienare som fått nog av hur politikerna och EU kört det här landet i botten.

– Nu finns vi över hela landet, i alla kommuner. Vi har en studentrörelse, vi har radio, vi gör aktioner, fortsätter hon.

En man i sjuttioårsåldern griper in i samtalet. Jo, vi är fascister, säger han.

– De andra partierna har tagit de bästa idéerna från fascismen, för att sedan svartmåla vad fascismen stod för, förklarar han.

Han ger sig in i en lång förklaring om hur det internationella storkapitalet – med Goldman Sachs i spetsen – kontrollerat oljepriserna och förslavat och sugit ut Italien.

– Vi är dom riktiga fattiga nu, säger han.

I ett hörn står konservburkar med mat och påsar med mjöl, på golvet en bilbarnstol och lite leksaker. Under den halvtimme jag är där kommer inga nya varor in.

Väggarna är vita och blå, med den italienska flaggan som ett band i brösthöjd. När vi går tackar jag och skakar hand.

– Så här gör vi i Casapound, säger den tredje partiarbetaren och visar mig.

Ett stadigt grepp med handen om underarmen, som gladiatorerna i filmer (om hälsningen verkligen användes i det antika Rom är mer oklart.

– Så här hälsar vi Casapound, il saluto romano.

Januari 2016

 

 

 

Fascistpartiets ledare Benito Mussolini vid tiden för maktövertagandet i oktober 1922.

 

Tidsaxel – italiensk fascism

1919 Det italienska fascistpartiet tar form i Milano. Ledare är journalisten och krigsveteranen Benito Mussolini.

1922 Mussolini blir premiärminister i Italien. Stegvis införs en totalitär diktatur.

1943 Den fascistiska regimen faller efter svåra motgångar i kriget. En övergångsregering bildas. Mussolini fängslas, men fritas och blir ledare för Repubblica Sociale Italiana (Salò-republiken).

1945 Under våren faller Salò-regimen. Mussolini dödas av partisaner den 25 april.

1946 Efter kriget blir Movimento Sociale Italiano, MSI, arvtagare till fascistpartiet. Kärnan består av veteraner från Salò-republiken och fascistpartiet. Under 1950-talet agerar MSI stödparti åt dominerade kristdemokraterna, men marginaliseras gradvis under 1960-talet.

Under efterkrigstiden framstår MSI som det mest etablerade och stabila av alla europeiska högerextrema partier. MSI och tar bland annat initiativ till den Europeiska sociala rörelsen (med bland annat Per Engdahl som deltagare).

1956 Den utomparlamentariska och paramilitära gruppen Ordine Nuovo bryter sig ut ur MSI.

1969 I december genomför högerextremister från Ordine Nuovo en bombattack på Piazza Fontana i Milano. 16 personer dödas. Attentatet ses som inledningen på spänningsstrategin, ett försök att bereda vägen för en militärkupp i Italien genom att destabilisera landet. Under 1970-talet genomför Ordine Nuovo flera terroristattacker. Under perioden upprätthålls nära band mellan italiensk säkerhetstjänst, högerextrema kretsar och ren kriminell verksamhet.

1972 MSI gör sitt bästa val och når nio procent av rösterna.

1987 Resterna av MSI tas över av den unge Gianfranco Fini. En mindre del bryter sig ut och bildar Fiamma Tricolore, som menar sig stå närmare det fascistiska arvet.

1989 Populistiska, separatistiska och främlingsfientliga Lega Nord bildas i regionen Veneto.

1995 Gianfranco Fini ombildar MSI som Alleanza Nazionale, nationella alliansen.

2009 Alleanza Nazionale förenas 2008 med Forza Italia i PdL, Popolo della Libertà, för valet. Alliansen blir sedemera ett parti och ingår i Berlusconis regeringsunderlag. Fini blir bland annat utrikesminister.

2012 Ett nytt parti, Fratelli d’Italia, bildas. Ledare är idag Giorgia Meloni, med förflutet i Alleanza Nazionales ungdomsorganisation och som minister i Berlusconis regering. Fratelli d’Italia står franska Front National nära, också i sin retorik mot flyktingar och migranter.

2013 Matteo Salvini blir ledare för Lega Nord. En rörelse bort från separatism inleds, med ambitionen att göra högerpopulistiska Lega Nord till ett nationellt gångbart part.

2015 Lega Nord och Casa Pounds dotterorganisation Sovranità offentliggör nya planer på att samarbeta nationellt politiskt.

Den nya italienska högerextremismen som lånar sina metoder från – vänstern. Reportage i Expo

Casa Pound är en liten, men dynamisk grupp på den yttersta politiska högerkanten i italiensk politik. Hårt centralstyrd, nästan en sekt – och med ett intressant sätt att kopiera metoder från den utomparlamentariska vänstern för att väcka opinion och reta massmediernas intresse. I ett reportage i Expo beskriver jag Casa Pound och deras metoder.

casapound002.jpg

Casa Pounds högkvarter på Esquilinen i Rom: kulturhus, bostäder, propagandacentral.

Från latinarnas heliga berg till … antennstation för Mediaset. 3000 år på Monte Cavo.

Var började allt, allt med latinet, romarna och den romerska kulturen? Ja, latinarna var ju en av många stammar som vandrade ner i Italien någon gång runt år 1000 före vår tideräknings början. De kom att bosätta sig i nuvarande Lazio och organiserade sig i självständiga stadsstater. Största av dem alla var förstås Rom, staden som grundades (enligt legenden) år 753 f Kr invid ett praktiskt vadställe över floden Tibern. Genom Roms gradvisa underkuvande av första de övriga latinska folken, därefter så väl etrusker, galler och vidare ut över hela den kända världen, blev latinarna och deras språk, latinet,  ett av fundamenten för all västerländsk kultur.

Rester av Jupiter Latiaris-templet på toppen av Monte Cavo.

Rester av Jupiter Latiaris-templet på toppen av Monte Cavo. Foto: Wikicommons

Ungefär 20 kilometer söder om Rom reser sig Albaner-bergen, en serie vulkaniska berg som sträcker sig upp mot runt 1000 meters höjd. Här ligger anrika städer som Nemi, Velletri, Frascati och Ardea, liksom påvens sommarresidens i Castel Gandolfo. Den nästa högsta toppen i Albanerbergen heter Monte Cavo och var latinernas allra heligaste plats. Här låg ett stort tempel helgat åt Jupiter Latiaris, som latinerna själva såg som sin anfader. Kulten här övergick in i romersk tid – ja, ända in på medeltiden.

Med tiden utrymdes förstås templet och toppen fick ett kloster, helgat åt Sankt Petrus. Klostereran blev lång: de ena bröderna efter de andra bebodde toppen fram till 1890. Då blev platsen istället hotell – och med sin långa och lysande historia blev hotellet och berget ett eftertraktat resmål för antikintresserade turister och kungligheter. Först under andra världskriget bröts linjen, då den strategiska punkten (inte minst för radiokommunikation) fick se hårda strider när de allierade styrkorna avancerade söderifrån. Därefter övergavs toppen och det gamla klostret-hotellet förföll.

Klostret, som blev hotell, som blev - ruin och radarstation. Monte Cavo, latinarnas andliga urhem har länge fått förfalla.

Templet som blev klostret, som blev hotell, som blev – ruin och radarstation. Monte Cavo, latinarnas andliga urhem.

De senaste åren har toppen fört en sorglig tillvaro, särskilt förstås med tanke på sin roll som latinarnas andliga urhem. Inte minst har den gamla kullen översållats med antenner – för mobilkommunikation, satellit-TV och militära ändamål. Den anrika platsen har alltså vanprytts av en snårskog av master och paraboler, vilket inte minst irriterat de nyhedniska troende i Via romana agli dei, som ser sig som återuppväckare av den antika tron. För dem är förstås platsen helig och ska inte befläckas av Mediasets tv-master.

Radarstation, tv-master och risk för “elettrosmog”. Toppen på Monte Cavo har varit omstridd i många år. Nu kan det vara dags för en upprensning. Foto: www.noelettrosmog.it

En likaledes lång kamp har förts av den kommun som Monte Cavo är beläget i, Rocca di Papa. Och efter elva års processande kom faktiskt ett genombrott för bara någon vecka sedan: en domstol ger de klagande rätt, masterna ska börja plockas ned. 8 oktober meddelade Consiglio di Stato att såväl Canal 5, Italia 1 och Retequattro måste ta ner sina master. “Det här är vändningen vi väntat på i åratal”, sa borgmästaren i den lilla kommunen, Pasquale Bocca. “Det har varit en lång kamp! Med med uthållighet och envishet har vi äntligen lyckats befria staden Rocca di Papa från det fula järnskrot som illagalt belamrat bergets topp”.

Bolaget Società EI Towers SpA som driver masterna (och ägs, kanske inte så förvånande, av familjen Berlusconis bolag Mediaset) har nu sex månader på sig att montera ner eländet.