Kategori: Krönika

Dokument rörande tre förvirrade dagar i Ligurien

Det är bara att erkänna. Jag skriver det här som en motprestation. Jag blev bjuden på tre nätters hotellboende i Levanto i Ligurien, mot att jag skrev en – förmodar jag – uppskattande text om staden. Staden arrangerade en festival och vi var en grupp skribenter som raggats upp för att göra reklam.

En grundprincip för journalister är ju att man inte ska göra något som kan ifrågasätta ens trovärdighet och oberoende. Jag kan inte ena dagen medieträna kommunpolitiker, för att nästa dag granska dem.

Nu tänkte jag att chansen nog inte så stor att jag framöver skulle behöva hårdgranska den lilla staden Levantos handelskammare eller turistmyndighet. Det fanns nog ingen intressekonflikt ändå. Och så lockade förstås solen och värmen och maten. Lite semester har man väl gjort sig förtjänt av?

Dessutom gillade jag kvinnan som kontaktat mig, en smart och drivande resekonsult i Toscana som jag träffat några gånger tidigare.

Vi var en brokig skara som mötte upp på en enklare restaurang den första kvällen. Här fanns DJ, mannen bakom sajten DreamEuroTrip (slogan: If you can dream it, you can achieve it”) en filippinsk-tysk hypersocial partyprisse med spexiga glasögon som inte gillade historia, konst eller djupa grejer i allmänhet.

Här fanns Georgette, texansk-toscansk sociala medier-entreprenör med sisådär 100 000 följare på Instagram. En doldis var tjejen bakom Instakontot Browsing Italy med ännu fler följare. Ett äldre amerikanskt par – också Italienbloggare – och en ung journalist från Lucca hängde också på.

Det var en trevlig stämning. Vi skulle åka båt, besöka en vingård, cykla på en nedlagd järnväg och äta. I min naivitet trodde jag också att vi skulle besöka den där festivalen, Festival delle Geografie, som pågick. Vi fick i alla fall ett presskit med upptryckta vykort som promotade festivalen och en uppmaning att tagga våra foton med rätt hashtag. Det kändes jävligt vagt.

Vad betyder ordet geografi idag? Vilka nya geografier återstår att utforska?

Tja, inte vet jag. Till det kom ett föreläsningsprogram med ännu mer vaga rubriker som Wave watching, Literature and Poetry: Mind Maps och helt enkelt Impossible Maps.

Nå, tänkte jag som gillar kartor. Alltid lär man sig något. Även om jag efter många resor i Italien börjat lära mig att promotionsnack ofta förhåller sig tämligen fritt i förhållande till verkligheten i det här landet.

Vi skribenter, som nu hade fått stora skyltar med texten ”BLOGGER” att bära på jackan, skulle visade det sig, inte komma i närheten av några tråkiga föreläsningar. Vilket jag tror att alla utom jag begrep, de hade varit med förr på den här sortens arrangemang.

Vi samlades morgonen efter nere i hamnen. Åka fiskebåt i solen utanför Liguriens kust är aldrig fel. Havet låg grönblått, det kluckade i vattnet vid kajen och skepparen hade ringt en kompis som kom med ett paket nybakade croissanter. Vi mullrade ut i ett moln av diesel och till en entusiastisk guidning.

I tre timmar åkte vi upp och ner längst den förvisso vackra, men till slut lite enahanda kusten. Emellanåt drog skepparen ner lite på gasen och pekade på en liten inbuktning i bergväggen.

– This is the cave of the Virgin. Because if you are here and look up it looks like the virgins dress.

Eller:

– This is the cave of the Spider. Because once there was a man who got bitten by a spider here.

Efter ungefär halva tiden slutade guidningen eftersom skepparen tappade rösten. Men vi fick i alla fall kallt vitt vin och nybakta bullar.

Jag försökte höra mig för bland mina medbloggare om hur de jobbade. Att bygga upp ett Instagramkonto från noll till 100 000 följare är ändå en prestation. Själv har jag runt tvåhundra, vilket jag försökte låta bli att nämna.

DJ hade ägnat fem-sex år åt att bygga upp sitt konto och sitt företag. Det handlar om att projicera en bild av sig själv som en människa som ständigt gör fantastiska upplevelser, träffar amazing people, äter underbar mat och är grateful i största allmänhet. Och som förstås tackar alla hotell, restaurangägare och guider med rätt Instagramnamn och hashtag.

Nu blev det också lättare att se värdet för arrangörerna av upplägget. För priset av ett par hotellnätter kunde en Levantos handelskammare få ut en mångfaldigad ström av vackra bilder från staden – och nå ut till hundratusentals resesugna följare. Allt dessutom förpackat i en form som inte liknar en traditionell annons, utan snarare framstod som ett personlig val av en rutinerad, vänskaplig och lite avundsvärd instagrammare. Dessutom långt billigare än helsidor i internationell press.

Skribenter som DJ, GirlinFlorence och Browsing Italy (för att inte tala om internationella storstjärnor som Kirsten Alana )- och jag själv, då, den här gången – aktiverar alltså sitt personliga nätverk, sin följarskara och sitt varumärke i utbyte mot marknadsföring av ett resmål. Om de stora skribenterna dessutom får betalt vet jag inte. Men med tanke på vilken påverkan de kan ha för en enskild restaurang eller ett resmål är det nog inte helt otänkbart. I gengäld stärks också deras personliga varumärke

Ett annat sätt att överleva – eller bli rik – i reseskribentbranschen är via det som kallas affiliate marketing. Stora kommersiella aktörer på nätet som Amazon, Hotels.com eller Booking.com erbjuder nämligen ersättning, om man som bloggare nämner och länkar till deras produkter.

Om en bokning görs på Booking.com genom en länk på din sida utgår automatiskt en ersättning, liksom om någon köper en bok eller en kamera efter att du länkat till försäljningsstället. Nästa gång du ser en sajt som gör jobb i stil med ”Ten great travel books for spring” eller ”Florence’s ten best design hotels” så vet du alltså vad som rör sig i bakgrunden. Än mer lönsamt är annonser för kreditkort – att locka en av sina läsare att teckna sig för ett nytt betalkort kan vara värt hundratals dollar. För en stor sajt kan alltså en handfull sådana hänvisningar gott och väl betala skribentens lön.

Båtturen varade länge. Tre timmar. Kusten var förvisso stilig, men efter ett tag såg det mesta ganska likt ut. Och jag funderar över det här intresset för bergarter som förväntas uppstå när man är utomlands. Jag bryr mig inte så mycket om gnejs och granit hemmavid, men så fort man är ute och reser så ska någon börja snacka om bergarter. Varför?

Efter lunch cyklade vi längst den gamla järnvägen, genom en massa tunnlar, bort mot grannbyn Bonassola. Där åt vi lunch och det var fint, det måste jag erkänna. Restaurangen låg på en liten hylla över havet, med en stor klippa utanför och färgglada båtar.

Det klagas ju en del på folk som fotograferar sin mat, men här var det ju så att säga legitimt – ja, hela syftet med besöket. Alla instagrammade och efter några minuter fylldes deras flöden med förföriska bilder på vinglas i motljus och klatschiga texter om hur amazing och truly gorgeous den här blogtouren var. Alla taggade varandra i alla bilder. Jag tyckte det var lite pinsamt att jag bara hade 200 följare.

Värden kom in och presenterade maten. Det ingår förstås att man ska bli imponerad, men jag tyckte ärligt talat det var sådär. Friterade färska sardiner var väl inte så dumt, men sedan var det någon underlig kall sallad med potatis och ärtor och bläckfisk, och sen några alldeles för feta och salta gnocchi. Bättre har jag ätit. Vi fick förstås de obligatoriska elva broschyrerna med ord som passione och tradizione och terra och autenticità. De är bra på sånt snack.

Däremot uppskattade jag vinet. Ja, det är ju svårt att förhålla sig objektiv till kallt, vitt vin på en terrass 30 meter ovanför Liguriska havet en solig dag i början av april. Men jag tyckte ändå det var gott. Det var förstås lokalt; jag tyckte man kunde kända något av sältan från havet i smaken.

Jag undrade om vi möjligen skulle besöka några av de föreläsningar om geografi som själva festivalen handlade om, men det var tydligt att det inte på något sätt förväntades av blogger-kollektivet. Vi tog cyklarna tillbaka till hotellet och somnade. Det tar på krafterna med all frisk luft.

Resejournalistik har alltid förbryllat mig. Det finns en inneboende förljugenhet i själva premisserna. För du ska ju inte resa till ett resmål för att beskriva hur det verkligen är – du ska resa dit för att beskriva hur det är att vara turist just där. Klart man kan låta verkligheten lysa igenom emellanåt, men då blir egentligen ingen glad. Inte redaktören, som utgår från att syftet med resejournalistiken är att locka till resor, och inte arrangörerna.

Ofta är byteshandeln fullständigt genomskinlig. En stor charterarrangör lanserar ett nytt resmål – och bjuder dit journalister, som i sin tur rapporterar om ”kontrasternas land” och ”det okända” Långbortistan. En annan premiss som i grunden krockar med god journalistik är ju att beskrivningen måste vara positiv. Om man inte lockar folk att resa är det ju ingen mening att publicera texten. Det skrivs om hotell man inte bott på och restauranger man aldrig ätit på. Man plåtar det vackra, lägger på ett filter och struntar i det som inte verkar attraktivt.

Nästa dag besökte vi den kombinerade vingården och pensionatet Cà  du Ferrà i Bonassola, en par kilometer från Levanto. Själva pensionatet var väl sådär – det låg långt ifrån stranden och ett av husen långt inne i en skuggig ravin. Ägaren visade oss klipp ur resemagasin där stället blivit omnämnt: ”Är ni från Sverige, då ska jag visa er den här nederländska tidningen!”

Bäst och mest äkta var ändå besöket på Cà du Ferràs vingård på kullarna högt ovanför kusten och Bonassola. Det var ägarens far som drivit upp odlingarna – bara något decennium tidigare hade hela området varit fullständigt igenväxt, sedan stora delar av Liguriens bönder lämnade lantbruken i samband med den italienska industriboomen under 1950- och 1960-talen. Men nu prunkade rankorna igen – Albarola, Bosco och Vermentino – och det visade sig att det var här som gårdagens vita vin kommit från.

Pappan var bäst: han såg ut som en väderbiten seriefigur och hade tidigare haft en firma i byggbranschen. Efter att ha sålt företaget lade han nu all sin tid på vinodlingen här uppe, förstås enligt gamla metoder och ekologiskt och certifierat på alla sätt och vis. Vi fick smaka på kallt vitt vin och äta nybakad focaccia med oliver och tomater. Dessutom var han intresserad av historia, särskilt nordamerikanska indianer. En skylt vid infarten citerade det gamla Cree-indian-talesättet om hur människan, när väl det sista trädet huggits ned och den sista floden förgiftats, kommer ett upptäcka att det inte går att äta pengar.

En intressant aspekt var att ägarsonen Davide faktiskt var utbildad jurist, med examen från ett fint universitet i Milano. Kanske var det hans högsta önskan, men att han ändå valde att återvända till slitet med familjeföretaget med mamma och pappa hemma i byn – dessutom som öppet homosexuell och gift med en man i ett katolskt konservativt Italien – fick mig att fundera.

Antingen är (och det är ett faktum på ett övergripande plan) utsikterna att få ett jobb som färsk jurist väldigt små i Italien om man inte har de rätta kontakterna – så kan det ha varit i Davides fall. Men också talande att attityderna till homosexualitet är så pass tillåtande idag att hans val att återvända till lilla Bonassola och verka i familjeföretaget uppenbarligen kändes helt rimligt.

Jag lämnade Ligurien med lite blandade känslor. Inte för landskapet eller havet – det var strålande. Cà du Ferràs vita vin var utmärkt och det är rörande och lite läskigt hur beroende små turistföretagare är av exponeringen i diverse medier för sina företags överlevnad.

Kusten runt Levanto är utan tvekan en vacker trakt, perfekt för utflykter, bad och snorkling men också ganska översållad av turister under högsäsong. Det gäller särskilt de fem byarna i Cinque Terre, lite söder om Levanto. Och känslan av att vara en del av en styrd gruppresa där de underliggande, outtalade transaktionerna inte riktigt var tydliga lämnade mig inte.

Fotnot. För den här resan fick jag tre hotellnätter betalda, en lunch och en middag på restaurang, en tre timmars båttur och ett guidat besök på en vingård. Betalningen gjordes av Officine del Levante, en lokal organisation för marknadsföring av området med företag, enskilda och organisationer som medlemmar.  I gengäld skulle jag skriva en bloggpost om mina erfarenheter, vilket jag nu gjort. Övriga omkostnader betalade jag ur egen ficka. 

 

 

 

Marmorn, kapitalet och meningen.

Jag var nyss på en verkstad i Pietrasanta på studiebesök. Via bekanta fick vi tag i en konstnär som visade oss. Det var en stor verkstad, inrymd i en modern verkstadslokal i ett industriområde. Utanför stod halvfärdiga, icke levererade och förmodligen icke betalda skulpturer på rad. Hundratals, alla huggna i ett av konstens mest berömda råmaterial – Michelangelos favorit – den snövita, kompakta Carrara-stenen. Den bryts i närheten, i norra Toscana någon mil in från kusten.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Att hugga marmor är stort i Carrara och har varit det i tusentals år. Och hantverksskickligheten är förstås enorm. På Studio Cervietti jobbar killarna som utan tvekan fixar en kopia av Michelangos ”David” eller ”Pieta” om du kan betala för dig.

De fixar mycket annat också. Ett tio meter långt bord, hugget så att det ska se ut om det ligger en skrynklig duk på. Eller ett meterhögt huvud av Michael Jackson, nu äntligen med just den snövita hudfärg som popidolen verkade önska sig på senare dar. En skräckaktig byst av en ung Gina Lollobrigida. Galnast var nog det ungefär fyra meter höga dubbelporträttet, i helfigur, av ett kinesiskt par. Skulle väl stå i en trädgård någonstans. Marble are forever.

En våning upp fanns Cerviettis samling av bozzetti, alltså de förlagor i gips som används som mall vid den slutliga huggningen av stenen. De är märkta med ett sinnrikt system av punkter och noder, vars mått förs över till marmorn med stora passare. Samma metod som under renässansen. Det var roligt att gå runt i detta myller av färdigt och halvfärdigt, största skönhet och gräsligaste kitsch. Också intressant att fundera över exakt när något blir just … kitsch. Michelangelos original-David är tveklöst ett av skulpturhistoriens största ögonblick. Kopian i en lagerlokal däremot – gjord med enorm hantverksskicklighet, i exakt samma sten – är bara smaklös. Eller åtminstone rejält tråkig.

Hur ser det ut i skallen på någon som lägger ett par miljoner kronor på en kopia av David att ha i sin trädgård? Vad står skulpturen för för en sådan beställare? Varför accepterar vi kopior av vissa konstverk och inte av andra?

Att se kopior är förresten fascinerande i sig. Betraktaren får förstås inte samma upplevelse av att se en nyproducerad David på ett lager i ett industriområde, som att se den på Galleria dell’Academia i Florens. Men beror det på mig och min förförståelse – eller på skulpturen i sig? Hur många av dem som trängs framför originalet skulle märka om det byttes ut mot någon av Studio Cerviettis habilt utförda kloner? Förmodligen inte så många, om man bara lade till lagom mycket patinering.

En annan sorts tömning eller karisma-dränage gäller själva formen. Hur kan ett så fantastiskt material, en sådan rik tradition och teknik idag i princip ha nått vägs ände som konstnärligt uttrycksmedel? Finns det längre någon form som är möjligt att utföra i marmor som egentligen kan lägga till något, som kan stå för något nytt? Jag har svårt att se det. I alla fall om inte marmorn och formen i sig fördjupas av andra betydelsenivåer, som ger verket mer komplexitet. Det är lite som med frijazzen. Efter total frihet kommer … ja, vadå?

Staden Pietrasanta är hur som helst ett utmärkt resmål om du är konstintresserad. Inte minst är stan full av ganska eländig skulptur: klunsig, konstig modernism, mästerligt utförd men helt utan lokalt sammanhang. Liksom bortglömd av gästande konstnärer. Men att se halvdåliga verk har också sin tjusning – de brukar lära en vad man inte gillar och varför, vilket faktiskt är en bra utgångspunkt för ett fördjupad konstintresse.

Från latinarnas heliga berg till … antennstation för Mediaset. 3000 år på Monte Cavo.

Var började allt, allt med latinet, romarna och den romerska kulturen? Ja, latinarna var ju en av många stammar som vandrade ner i Italien någon gång runt år 1000 före vår tideräknings början. De kom att bosätta sig i nuvarande Lazio och organiserade sig i självständiga stadsstater. Största av dem alla var förstås Rom, staden som grundades (enligt legenden) år 753 f Kr invid ett praktiskt vadställe över floden Tibern. Genom Roms gradvisa underkuvande av första de övriga latinska folken, därefter så väl etrusker, galler och vidare ut över hela den kända världen, blev latinarna och deras språk, latinet,  ett av fundamenten för all västerländsk kultur.

Rester av Jupiter Latiaris-templet på toppen av Monte Cavo.

Rester av Jupiter Latiaris-templet på toppen av Monte Cavo. Foto: Wikicommons

Ungefär 20 kilometer söder om Rom reser sig Albaner-bergen, en serie vulkaniska berg som sträcker sig upp mot runt 1000 meters höjd. Här ligger anrika städer som Nemi, Velletri, Frascati och Ardea, liksom påvens sommarresidens i Castel Gandolfo. Den nästa högsta toppen i Albanerbergen heter Monte Cavo och var latinernas allra heligaste plats. Här låg ett stort tempel helgat åt Jupiter Latiaris, som latinerna själva såg som sin anfader. Kulten här övergick in i romersk tid – ja, ända in på medeltiden.

Med tiden utrymdes förstås templet och toppen fick ett kloster, helgat åt Sankt Petrus. Klostereran blev lång: de ena bröderna efter de andra bebodde toppen fram till 1890. Då blev platsen istället hotell – och med sin långa och lysande historia blev hotellet och berget ett eftertraktat resmål för antikintresserade turister och kungligheter. Först under andra världskriget bröts linjen, då den strategiska punkten (inte minst för radiokommunikation) fick se hårda strider när de allierade styrkorna avancerade söderifrån. Därefter övergavs toppen och det gamla klostret-hotellet förföll.

Klostret, som blev hotell, som blev - ruin och radarstation. Monte Cavo, latinarnas andliga urhem har länge fått förfalla.

Templet som blev klostret, som blev hotell, som blev – ruin och radarstation. Monte Cavo, latinarnas andliga urhem.

De senaste åren har toppen fört en sorglig tillvaro, särskilt förstås med tanke på sin roll som latinarnas andliga urhem. Inte minst har den gamla kullen översållats med antenner – för mobilkommunikation, satellit-TV och militära ändamål. Den anrika platsen har alltså vanprytts av en snårskog av master och paraboler, vilket inte minst irriterat de nyhedniska troende i Via romana agli dei, som ser sig som återuppväckare av den antika tron. För dem är förstås platsen helig och ska inte befläckas av Mediasets tv-master.

Radarstation, tv-master och risk för ”elettrosmog”. Toppen på Monte Cavo har varit omstridd i många år. Nu kan det vara dags för en upprensning. Foto: www.noelettrosmog.it

En likaledes lång kamp har förts av den kommun som Monte Cavo är beläget i, Rocca di Papa. Och efter elva års processande kom faktiskt ett genombrott för bara någon vecka sedan: en domstol ger de klagande rätt, masterna ska börja plockas ned. 8 oktober meddelade Consiglio di Stato att såväl Canal 5, Italia 1 och Retequattro måste ta ner sina master. ”Det här är vändningen vi väntat på i åratal”, sa borgmästaren i den lilla kommunen, Pasquale Bocca. ”Det har varit en lång kamp! Med med uthållighet och envishet har vi äntligen lyckats befria staden Rocca di Papa från det fula järnskrot som illagalt belamrat bergets topp”.

Bolaget Società EI Towers SpA som driver masterna (och ägs, kanske inte så förvånande, av familjen Berlusconis bolag Mediaset) har nu sex månader på sig att montera ner eländet.

Minskar värdet av en god gärning om man skryter om den på Facebook? Ja. Och nej.

”Jag har skänkt pengar. Jag har samlat in kläder. Jag donerar – ett fyrsiffrigt belopp – till UNHCR. Jag har länkat till en video med Hans Rosling. Jag skriver eftertänksamma små rader om hur djupt berörd jag blir av den döde pojken på stranden.”

Jo, det är mycket sådant i mina flöden. Från mig själv också. Hur mycket som helst. För det mesta blir jag glad av att läsa det. Bra att det händer något. Andra gånger känner jag mig lite skamsen, eftersom jag inte gjort så mycket som andra verkar ha gjort.

Ska man vara ärlig, har förstås ingen av oss gjort så mycket som vi borde. Vem är jag att lägga tiotusentals kronor på en semesterresa, när människor svälter, dör och går under? Hur kan jag ge mina barn var sitt eget rum, när tusentals andra – lika fina, lika värdefulla – ungar sover under bar himmel? Vad vår moral säger oss är egentligen tydligt. Det är inte rätt att vissa är galet rika, när andra är fattiga.

Det är förstås bra att dela exempel på goda gärningar. Alla har inte några självklara idéer för hur man kan hjälpa, och om jag delar mitt initiativ eller mitt sätt att ge på Facebook, kan andra inspireras.

Samtidigt finns det en annan del i det hela. Något som stör mig. Som får en att må lite illa, mitt i all solidaritet. Intrycket av det är lika viktigt att visa upp sin godhet för andra som att hjälpa.

Det går tillbaka till ett synsätt som bland annat återfinns i Matteusevangeliet. Så här står det i sjätte kapitlet:

”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen. När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människorna skall prisa dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”

I en av berättelserna (haditherna) om profeten Mohammeds liv finns samma tanke (fast med lite värre konsekvenser som skrämseleffekt):

“He who lets the people hear of his good deeds intentionally, to win their praise, Allah will let the people know his real intention (on the Day of Resurrection), and he who does good things in public to show off and win the praise of the people, Allah will disclose his real intention (and humiliate him).”

Med andra ord: om du skryter om dina goda gärningar, får du inga pluspoäng hos Gud. Om du länkar till hjälpinitiativ och uppbyggliga videoklipp på Facebook med baktanken att det kan dig att stiga i aktning hos andra – bli delad och lajkad – så förlorar den goda gärningen sin mening, menar evangelisten och även hadith-författaren.

På ett intuitivt sätt tror jag många av oss vänder sig emot skryt om den egna godheten, liksom skryt i största allmänhet. Å andra sidan är det ju få av oss som har en Gud som utvärderar våra handlingar. Och för mottagaren av matpaketet, menskoppen eller tältet, spelar det mindre roll om givaren haft ett snövitt eller mer grådaskigt samvete. Ett tält är bra att ha om man bor i flyktingläger på vintern, oavsett om givaren fått 5000 lajks eller ej för sin gåva.

När hjälporganisationer erbjuder en ”dela med sig på Facebook”-knapp när du satt in din stödpeng är det kanske bara smarta nog att låta vår fåfänga, egoism och längtan efter aktning vara med och driva insamlingen. Pengarna gör nytta, även om de kommer från en hycklare. Och att kritisera någon för att de använder sociala medier för att väcka opinion, organisera stöd och inspirera andra vore ju helt fel.

Kanske är detta ytterst inte en fråga om att ge eller inte. Det ska man göra. Hjälpen behövs. Snarare handlar det om dig själv. Varför ger du – och varför ger du inte? Vilken roll spelar andras aktning för dina val?

Det är i alla fall sådant jag funderar på, när hjälpviljan fyller ens sociala flöden till brädden. Inte vet jag var sann godhet består i. Fast jag tror inte förmågan att bygga sitt personliga varumärke tillhör de mest nödvändiga delarna.

Italienanalys 2. Lite separatism kanske inte är så dumt ändå?

Under några heta sommardagar reser jag runt i en för mig alldeles nya region, Veneto. Vi kör över ett platt, bördigt slättlandskap och längst vägkanten radar industrierna och verkstäderna upp sig. En del lokaler står förstås tomma, men inte alls i samma utsträckning som i till exempel Umbrien eller (givetvis) södra Italien.

De gamla kulturstäderna ligger tätt. Vicenza, Verona, Padova, Treviso – alla har de mångtusenåriga anor och deras stadskärnor är som smycken: vindlande gator med karakteristiska övertäckta arkadgångar, skinande välskötta små butiker och barer. Och – otroligt nog – nästan inga bilar. Kvällarna är lugna, musik och sorl hörs över piazzorna. Fontänerna porlar, parkeringsautomaterna fungerar, gatlyktorna lyser och det är rent, nästan pedantiskt städat.

Tankarna går förstås till arma, smutsiga, kaotiska Rom. Raderna av gatuförsäljare, sopbergen, den havererade kollektivtrafiken, hela det grandiosa urbana misslyckande som stadens kaotiska tillväxt efter andra världskriget inneburit. Den politiska klassen, de förfelade stödmiljarderna till Syditalien. Nu senaste upplöstes kommunfullmäktige i Ostia, eftersom hela den kommunala administrationen ansågs allt för infiltrerad av organiserad brottslighet.

Nej, det är kanske inte så konstigt att Lega Nords kandidat till regionpresidentposten, Luca Zaia, samlade över 50 procent av rösterna i lokalvalet i våras. Varför ska egentligen de rika, skötsamma, konkurrenskraftiga delarna av Italien fortsätta att subventionera sina fattiga landsmän i söder? För att några prilliga romantiker fick en idé om ”Italien” i början av 1800-talet?

Om medelinkomsten i Norrland var hälften av den i Skåne, och du visste att en god del av dina skattepengar gick till misslyckade gruvprojekt, havererade motorvägar och uppblåst byråkrati norr om Dalälven – hur mycket resurser hade du velat skicka norrut, decennium efter decennium? S

om de flesta förknippar jag separatism med bruna krafter, sönderfall och motsättningar. Men kan det inte också vara ett logiskt val – åtminstone plånboksmässigt? SÅ framstår det i alla fall för Italiens rika regioner.

Kanske har räddningen för Italien legat i att Lega Nord i så många andra avseenden under Umberto Bossi varit ett så populistiskt och vulgärt xenofobiskt parti. Samt att varje försök att ta sig fram i korridorerna i Rom automatiskt misskrediterat partiets företrädare som en del av etablissemanget. Rörelsen är också – eftersom den försökt samla in en rad olika politiska strömningar – splittrad mellan strömmingar av konservatism, libertarianism, separatism, federalism och främlingsfientlighet.

”Eppur si muove”, ändå rör hon sig, sa Galileo Galileo inför inkvisitionen, som dömt ut hans teoribygge. Han pratade förstås om kosmologi – att solen rör sig runt jorden – men kunde nog lika gärna talat om statsbygget Italien, som fortsätter att existera mot alla odds.

 

 

 

 

 

Fruktkorgar! Namnskyltar! Powerpoints! Framtiden stavas (som vanligt) KONGRESSCENTER

Sydsvenskans granskning av jättebygget Malmö Live fick mig att dra mig till minnes en gammal krönika från 2011.

Det dröms stort i Lund. Drömmarna rymmer tusen viktiga expertpersoner inbegripna i tillväxtfrämjande samtal om neutroner och molekyler.

I drömmarna strålar fyrtio videokanoner, i dem hörs slamret av stolar som kan vippas upp och ned och av små fiffiga bord som fälls. I drömmarna skallrar backar fulla med mineralvatten, där dignar korgarna med frukt och små karameller med logotyper på. ”Lunds kongresscentrum” står de på dem.

Lund behöver nämligen ett kongresscentrum, det kunde vi läsa om i veckan som gick. Faktiskt och förbluffande nog är styrande borgerlig majoritet och socialistisk opposition eniga om detta.

Eller helt ense är de inte. Socialdemokraterna tycker att det suttit fint med lite konserter också i kongresscentret. Moderaterna däremot vill inte ha några sådana distraktioner.

Jag håller med. Powerpoint, mineralvatten, fruktkorg, anteckningsblock med logotyp, kaffepaus, strulande mikrofoner, namnlappar – varför ändra ett vinnande koncept? Dessutom, säger Lundamoderaterna, är det ”företagsevenemang som man tjänar pengar på”.

Kongresscentret kan komma att ligga vid Spoletorp, vid Västra Stationstorget eller vid lasarettet. Men det måste bli stort och nytt. Hundra miljoner kronor kan det kosta.

Som alla vet har kongresscentra varit av avgörande betydelse genom historien. Platons akademi i Aten, vad var den om inte ett kongresscentrum? Hade inte kyrkan haft ett riktigt bra kongresscentrum att tillgå i Nicaea år 787 skulle vi fortfarande suttit fast i ikonoklasmens förlamande grepp.

Och det är föga känt – men eventuellt sant – att innan Christofer Columbus beslöt sig för att upptäcka Amerika så ställde han krav på att den portugisiske kungen Johan I skulle uppföra ett kongresscentrum där tusen ledande experter skulle kunna samlas och lägga fram heta forskningsrön om ”upptäckandets prekoloniala estetik”, ”dekonstruktion av sjökaptensrollen”, ”skeppsmaskens nervsystem”, ”arytmiska virvelbildningar kring fören vid svag bris” och annat.

Ja, du milde. Så mycket nytt och spännande som kan komma ur ett kongresscentrum! Tusen slipsnissar på stormöte, det är vad den här stan behöver. För att inte tala om alla arbetstillfällen i byggindustrin som skapas. Kanske kan Arne Paulsson gå in med pengar, som vid bygget av FoF-arenan? Det brukar löpa smidigt då. Friktionsfritt.

Men det kanske är där vi är nu: vid ideologiernas slut, vid de illaluktande resterna av 1900-talets utopiska projekt. För politiker återstår 2012 bara två möjliga utvägar om de önskar visa handlingskraft: antingen privatisera något offentligt eller bygga ett stort hus. Som en konferensanläggning.

Men vänta… det kanske ÄR detta som är visionen om det goda livet? Den nya utopin. Alla vi som känner att mer och mer av vår tid tas upp av möten på jobbet, vi är något på spåren. Framtidens Lund är en enda stor kongress.

Så här ser de senaste planerna för Lunds stationsområde ut.

Ikonoklasm: ursprungligen en teologisk strid i den kristna kyrkan om avbildning av religiösa motiv.