Kategori: Konst, musik och litteratur (sida 2 av 2)

Påfyllning i bildarkivet. Många gamla hus, lite ost, allt från Roma 2013.

På väg till Rom? Hör av dig, så skickar jag ett ex av min guidebok!

Det fina mailet från några läsare som varit i Rom med min bok i högsta hugg gjorde mig på gott humör i en hel dag.

Dessutom fick jag en bra idé: jag ger bort fem exemplar av “Mitt Rom” till fem resenärer som ska till stan den närmaste tiden. I utbyte hoppas jag förstås på respons, synpunkter och gärna lite konstruktiv kritik.

Fyll i när du reser och vilken adress du har i formuläret nedanför, så kommer det en bok på posten. Mitt enda villkor är att jag får ringa upp dig när du kommit hem igen och höra vad du tyckte om boken!

/Eskil

Byline Eskil Pza Popolo 130222_019

[contact-form][contact-field label=’Vad heter du?’ type=’name’ required=’1’/][contact-field label=’Din e-postadress’ type=’email’ required=’1’/][contact-field label=’När reser du – och vad vill du se i Rom?’ type=’textarea’ required=’1’/][/contact-form]

SD2_131009_E1_A02

Blir intervjuad om Mitt Rom i dagens Sydsvenskan. Roligt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SD2_131009_E1_A02

L’Age D’Or och det abstrakta måleriet i Rom.

Åren efter andra världskrigets slut förnyades den italienska kulturen. Det gällde filmen men också bildkonsten. Nu bröts den tjugoåriga isolering från internationella trender och intryck som fascismen påtvingat landets kulturutövare.

I främsta ledet gick en grupp konstnärer i Rom, som runt 1947 började samlas hos konstnären Renato Guttuso, som ägde en stor ateljé på Via Margutta.

I enlighet med avantgardets egen tradition publicerade gruppen inom kort ett manifest där medlemmarnas gemensamma konstnärliga ideal formulerades. Den publikation de valde var deras egen: tidskriften Forma 1 och med tiden blev gruppen också känd under detta namn.

Inspiration hämtades inte minst från ryska och italienska futurister som Vassilij Kandinsky, Giacomo Balla och Gino Severini. Men ett studentutbyte till Paris som Forma 1-konstnärerna Achille Perilli, Piero Dorazio, Pietro Consagra, Carla Accardi och Giulio Turcato gjorde också gav nya intryck.

Hemma i Rom översatte de intrycken till italienska: arta astratta concreta. Abstrakt och konkret konst.

Medlemmar i Forma 1 (Piero Dorazio och Achille Peretti, framför allt) låg också bakom galleriet och bokhandeln L’Age D’Or – en central plats för den italienska modernismen och Roms konstliv. L’Age d’Or öppnade 1950 på via del Babuino alldeles där den öppna plats som sträcker ut sig nedanför Spanska trappan tar slut.

Piero Dorazio och Achille Perilli började genast ställa ut sina generationskamrater (och sig själva, förstås) i sitt minimala galleri.

File:Gruppo Forma 1.jpg

Målarna i “Gruppo Forma 1”: Pietro Consagra, Mino Guerrini, Ugo Attardi, Carla Accardi, Achille Perilli, Antonio Sanfilippo och Piero Dorazio. Rom, 1947.

 

Utställningstitlarna anger vad det handlar om: Arte Astratta e Concreta Contemporanea hette till exempel Piero Dorazios egen utställning. Genomslaget kom fort för gruppen: redan året efter, 1951, hjälpte de tre galleristerna till att organisera en stor utställning på Galleria Nazionale d’Arte Moderna, kallad Arte Astratta e Concreta in Italia som kom att utgöra den abstrakta konstens definitiva genombrott i landet.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Forma 1 upplöstes efter några år – men medlemmarna fortsatte dominera italiensk konst i decennier. Enda kvinnan, Carla Accardi, var verksam ända in på 2010-talet.

 

Il Tempietto: Bramantes koncentrerat av högrenässansen

050628 Rom Tempietto 01Ovanför Piazza San Cosimato tornar kullen Gianicolo upp sig. Det kostar på i benen att klättra upp för de allt brantare gatorna. Här uppe finns dock en av arkitekturhistoriens mest betydelsefulla verk, Donato Bramantes så kallade Tempietto från 1506.

Bramante (1444-1514) är tillsammans med Michelangelo och Rafael den italienska renässansens viktigaste arkitekt. Hans ”lilla tempel” är inte stort, men introducerade helt nya, banbrytande idéer om hur en byggnad kunde se ut.

Varje konstart och stil har ju sina ikoniska verk – en låt, en roman, en dikt som anses stå för det perfekta uttrycket, själva essensen av en trend eller stil. Det är som sådant Tempietto ska ses, som ett fulländat koncentrat av idéer om arkitektur.

Blotta tanken på att skapa en rund byggnad, krönt av en kupol, var ny, liksom återupplivandet av den doriska kolonnordningen.

Platsen för det lilla templet har en egen, intressant historia: enligt traditionen var det just här som aposteln Petrus korsfästes och dog.

Hemma hos Pasolini (nästan) i Monteverde

Pier Paolo Pasolini är avgjort en av de viktigaste personerna i det intellektuella Italien under 1900-talet. Poet, författare, filmare, debattör – sannolikt mest känd för sin skandalomsusade sista film, “Sodoms 120 dagar” från 1975. Därtill har det ännu olösta mord som ändade hans liv 1975 fått hans gärning och person att hänga kvar i offentligheten.

Under sina första tio år i karriären, från flytten till Rom i början av 1950-talet och framåt, var dock Pasolinis karriär och gärning ytterst romersk. Han studerade ivrigt den romerska slangen, rörde sig i de fattiga migranternas kåkstäder och gjorde Roms halvvilda gatpojkar till huvudpersoner i sina böcker.

I sina båda första filmer, “Accattone” (1961) och “Mamma Roma” (1962) skildras livet för en helt ny klass romare. Det samma sker i genombrottsromanen “Una vita violenta” från 1955, där huvudkaraktärerna är trasproletariatets grabbar.

Vill man gå i den tidige Pasolinis fotspår – och skaffa sig merit som imponerar på den mest inbitet intellektuelle – kan man bege sig till Monteverde, ett område sydost om Trastevere.

Huset där Pier Paolo Pasolini och hans mor Susanna Colussi flyttade in 1954 ligger på en höjd, med utsikt över sluttningarna ner mot Tibern.  Adressen är via Fonteiana 86.

[googlemaps https://maps.google.se/maps?ie=UTF8&layer=c&sll=41.880891,12.454464&cbp=13,222.61,,0,-13.78&cbll=41.881296,12.454551&q=via+fonteiana+86+roma&hq=&hnear=Via+Fonteiana,+86,+Roma,+Lazio,+Italien&ll=41.880891,12.454464&spn=0.001142,0.002207&t=m&z=14&panoid=jOS7a0HYZEFXa3qefg7fsA&source=embed&output=svembed&w=425&h=350]

Lägenheten var inte stor, men flytten innebar ändå ett stort steg: de första åren i Rom hade de haft det mycket knapert ekonomiskt.

I huset på via Fonteiana bodde också författaren Attilio Bertolucci och hans familj. Ett av barnen, Bernardo, skulle med tiden bli en av Italiens stora filmregissörer, känd för filmer som ”1900” och ”Den siste kejsaren”.

Gänget grabbar som Una vita violenta handlar om hänger en hel del kring både il gasometro, den stora gasklockan på andra sidan Tibern och betongindustrin il Ferrobedo‘ som vid under 1950-talet tid låg mellan Monteverde och floden.

Nå, huset. Ett högst ordinärt men välhållet femvåningshus, förmodligen alldeles nybyggt när Pasolinis flyttade in. Ingen skylt på utsidan, men väl en inne i porten.

Sätt dig på baren på andra sidan gatan och begrunda det faktum att Pier Paolo Pasolini faktiskt delade en tvåa tillsammans med sin mor under alla år. En slags generationsboende som som fortfarande är relativt vanligt i Italien – det finns till och med ett ord, mammone, för hemmaboende bortskämda halvunga män.

Mack-a-rownee – jag ska krossa er! Italiensk films mest älskade matscen.

http://youtu.be/8UFEmv9o420

Du ser den överallt i stan: den svartvita filmbilden av en halvung man i underställ och keps som lassar in spaghetti med enfaldig uppsyn. Till skillnad från fontänbadet med Anita Ekberg och Marcello Mastroianni är det knappast en bild som ickeitalienare relaterar till, även om den förstås är rolig i sig. I Italien däremot är bilden och filmen den är hämtad från, “Un Americano Roma” (1954) en klassiker.

Filmens huvudkaraktär, ynglingen Nando Moriconi, spelas av ärkeromaren Alberto Sordi. Nando är besatt av allt amerikanskt och kvällen då den berömda scenen utspelar sig, har han varit på bio och sett ännu en westernfilm.

Uppeggad och med sinnet fullt av westerndramatik gör han entré i köket baklänges, viftar med sina två imaginära revolvrar och muttrar på sin hemkokade blandning av fejk-amerikanska och kraftig Rom-dialekt.

På bordet står den mat som Nandos arma föräldrar lämnat kvar till honom: en tallrik med pasta. Med en utstuderad rörelse snurrar Nando ner sina icke-existerande revolvrar i hölstret. Han tittar på pastan på tallriken med avsmak.

– Mack-a-rownee! Mack-a-rownee! Jag äter inte maccheroni. Jag är amerikan, det är jag.

Han skjuter tallriken åt sidan och sätter igång att göra ett riktigt amerikanskt mål mat.

– Amerikaner äter marmellata. Detta är amerikanska grejer. Yoghurt, senap. Det är därför amerikanerna alltid besegrar apacherna.

Nando vänder stolen bak och fram, sätter sig ner och måttar en örfil mot pastatallriken.

– I’m gonna take you down!

Han fortsätter med sin helamerikanska smörgås med sylt, yoghurt, senap. – Detta är vad amerikaner äter. Hälsosamma och nyttiga grejer!

Han tar en tugga, i självsäker John Wayne-stil. Så stelnar plötsligt till och spottar ut brödet. En harang av svordomar följer. Den äkta amerikanska smörgåsen smakar …fasansfullt.

Efter någon sekund finner han sig dock, sträcker ut handen, tar tallriken med pasta och hugger in.

– Maccarone, m’hai provocato e io ti distruggo adesso, maccarone! Io me te magno, ahmm!

“Makaroner! Ni har hånat mig – nu ska jag göra slut på er! Jag ska äta upp er!

Det här var år då Italien översvämmades av amerikansk kultur, inte minst film. USA stod för rikedom, framgång och modernitet. Men – och det är väl det filmscenen visar: inte ens en halvfåne med huvudet fyllt av cowboyfilmer kunde lura sig själv att amerikansk mat skulle vara bättre än mammas pasta.

 

Nyare inlägg