Kategori: Journalistik (page 2 of 2)

Fotograf + reporter = team? Om varför är det så svårt att få det att funka.

Jag har jobbat som reporter i snart tjugo år och delat uppdrag och framsäte med hundratals fotografer. Många av dem oerhört skickliga – åtminstone på att fotografera. Och bra personer, sådana man trivs med att tillbringa ett par timmar i bilen med. Vilket ju också är viktigt. Ändå vet jag inte riktigt om jag någonsin hittat det där samarbetet jag längtat efter. Det är så mycket i vägen, så mycket om gör relationen mellan reporter och fotograf om inte komplicerad, så i alla fall ojämlik. Men varför?

Skillnader i förkunskaper är nog jobbigast av allt. Reportern har allt som oftast ägnat dagar och månader åt ett ämne eller en story, fotografen har slängts in i sista sekunden. Det är också en situation som blivit allt mer accentuerad i takt med att fotoavdelningarna skurits ner och anställda pressfotografer förväntas göra allt mer, allt snabbare.

Skillnaden i utbildning och klassbakgrund är en annan faktor. Fotografer är oftast utbildade i foto, reportrar i statsvetenskap eller ekonomi eller liknande. Det gör att det ofta infinner sig en slags över- underordning, där reportern ska förklara jobbet “på ett begripligt sätt” för fotografen, hen ska försöka förstå (samtidigt hen kör bil och ev pratar i mobil om ett annat uppdrag) vad det hela går ut på och reportern ska försöka undvika att låta som en mästrande föreläsare. Det blir ojämlikt, helt enkelt. Och om jag tycker det är jobbigt, kan jag ju bara föreställa mig hur otillfredsställande situationen är för fotografen.

Till saken hör också att reportrar (särskilt om de är av min typ) och fotografer ofta går igång på helt olika jobb och teman. Fotografen föreställer sig bilder som berättar, medan åtminstone jag går igång på strukturer, samhällsförändringar, intellektuella resonemang, teorier, maktförhållanden. Sånt som är svårt att skildra i bild. Av den anledningen tycker jag ofta lite synd om de fotografer jag ska jobba med. “Ännu en gubbe på kontor”, brukar det handla om.

När jag är ute på jobb så skäms jag därför ofta för att jag inte har roligare motiv – med action och människor i starka färger! – att ställa upp framför fotografens kamera. Jag tänker att fotografen nog har rätt tråkigt och att det är mitt fel. Men när jag tänker så brukar jag samtidigt bli lite arg. Varför är det mitt ansvar att fixa bra förutsättningar för bilder?

Jag har för stor respekt för fotografers kunnande för att släpa runt begåvade bildjournalister att ta idiotiska gubbebilder. Med åren har jag också åldersskillnaden mellan mig och många av fotograferna ökat – och därmed förstärks känslan av att jag på något sätt är “chef” över uppdraget. Det är en roll jag inte känner mig särskilt bekväm i. Ofta är understryks det sneda förhållandet av hur intervjupersonerna bemöter teamet, med en timme åt reportern och tio minuter åt fotografen.

För frilansar blir situationen än mer sned eftersom reportern är den som kan och säljer in jobbet och fotografen blir än mer en andra klassens medarbetare.

Ett svårighet är också – menar jag i alla fall – att press- och reportagefotografi inte nödvändigtvis är som bäst när det följer reporterns story i hälarna. De bästa bilderna berättar sin egen historia och går att tolka på andra sätt, mer öppet än journalistiska texter. De har ett annat sätt att kommunicera – i bild, nämligen. Riktigt bra bildjournalistik behöver nästan inte någon text. Den talar för sig själv. Och riktigt bra reportage eller nyheter är sällan beroende sällan de bästa och mest intressanta bilderna. Det ser man inte minst när man delar på uttrycksformerna – det går för det mesta lätt som en plätt att visa bilder för sig, texter för sig.

När tidningarnas bildavdelningar slimmats har också fotografernas förmåga att bjuda motstånd och stå upp för bilden minskat. Det länge sedan jag hörde någon bli rejält utskälld för att ha beskurit en bild utan att be om lov, om man säger så. Många mediechefer (som nästan alltid har en bakgrund som skrivande reportrar) är också enormt okunniga kring bilder, och saknar tilltro till bildens förmåga att beröra och berätta. De fattar inte kraften i något som går att tolka på många sätt, eller som berör känslomässigt (vilket för övrigt också gäller texter som på något sätt avviker från mallen). Det gör att fotografen reduceras till en platt illustratör av texten – och tidningarna blir allt tristare.

Jag hoppas att jag ska hitta en sån där fotograf någon gång. Kanske behövs det helt enkelt mer tid för att kunna etablera ett mer jämlikt samarbete, en arbetsfördelning som gör att båda är lika insatta och engagerade i jobben. Som det nu är känns det som om det riktiga samarbetet alltid bara dinglat en bit bort, något som skulle kunna bli, men oftast inte. Det är tråkigt.

Italienanalys 1. Rom i maffians grepp?

Italiens huvudstad har länge ansetts vara relativt förskonad från närvaron av de tre stora maffiaorganisationerna ‘ndrangheta, camorra och costa nostra – i alla fall om man menar deras våldsamma vendettor.

Maffians närvaro har framför allt handlat om att genom mellanhänder påverka politiker och politiska beslut, samt att investera svarta pengar i fastigheter och rörelser som restauranger och hotell. Det mest kända fallet är anrika Café de Paris på Via Veneto, som för några år sedan visade sig kontrolleras av ‘ndranghetaklanen Piromalli, med hemvist i Gioia Tauro i Kalabrien – men det finns förstås många, många mer maffiakontrollerade verksamheter. (Att vara säker på att ens pengar inte understödjer kriminalitet är alltså så gott som omöjligt – särskilt om man väljer att spendera dem i de mest turistexploaterade kvarteren.)

Därmed inte sagt att det inte funnits rejäl kriminalitet – på alla nivåer i samhället – i Rom. Den mest ökända romerska brottsorganisationen under 1970- och 1980-talet var det så kallade Banda della Magliana, “Magliana-gänget”, döpt efter den förort där gängets grundare hade sina rötter. Genom en serie av kidnappningar och rån etablerade de från mitten av 1970-talet som Roms mäktigaste brottsorganisation.

La Banda della Magliana.

Magliana-gänget hade dock aldrig samma anspråk på kontroll av territorium, med utkrävande av beskyddarpengar, som till exempel cosa nostra) Snarare fungerade de som uppdragskriminella och hitmen. Den familjestruktur som hållit samman de äldre maffiorna fanns inte heller i Magliana-kretsarna, skriver till exempel tidigare chefsåklagaren Giancarlo Capaldo i sin bok “Roma Mafiosa”.

Däremot hade La banda della Magliana andra viktiga kontakter – inte minst användes de och infiltrerades av högerextrema krafter. En nyckelperson var Massimo Carminati, som även tillhörde den paramilitära fascistgruppen Nuclei Armati Rivoluzionari (NAR).

Samme Carminati greps i december 2014och anses vara en huvudperson i affären Mafia Capitale, som det senast halvåret skakat Roms ledande skikt.

I skuggan av Mafia Capitales grepp om bland annat renhållning, parkskötsel och andra offentliga uppdrag har dock även övrig organiserad brottslighet etablerat sig på allvar i Rom. I veckan, den 6 augusti, framträdde stadens polischef Franco Gabrielli inför det italienska parlamentets antimaffiakommission för att redogöra för läget. Gabrielli gjorde en direkt, och aningen oväntad, koppling mellan den romerska debatten om urbant förfall (degrado) och maffians grepp om staden.

“Såväl inhemska som utländska medier har under den senaste tiden ägnat stor uppmärksamhet åt förfallet i Roms kommun, något som inte enbart påverkar livskvaliteten, utan också riskerar att bereda mark för den organiserade brottsligheten”.

Enligt Gabrielli har på senare år flera av de syditalienska brottsorganisationerna stärkt sin närvaro i Rom, och även delat upp staden emellan sig, geografiskt och vad gäller affärsområden. Särskilt närvarande är den kalabriska ‘ndranghetan, som gjort enorma rikedomar på att hantera införseln av nästan allt kokain som når Europa, berättar polischefen i Il Messaggero.

‘Ndranghetans närvaro handlar framför allt om pengatvätt genom inköp av fastigheter och affärsverksamheter. De har också band till vissa romerska klaner, framför allt familjen Casamonica. Camorrans verksamhet är däremot koncentrerad till vissa särskilda delar av staden, till exempel investerar de i fastigheter i Roms historiska centrum, liksom i butiker på Esquilinen och Ostiense. De kontrollerar också droghandeln i Tor Bella Monaca. Cosa nostra håller sig framför allt i området kring Ostia, där de investerar i restauranger och hotell.”

 

 

 

Antimaffia-advokat mördad i Formia

I Italien har det ett högt pris att tala klarspråk om den organiserade brottsligheten. Och det gäller inte bara i Södern. I går morse mördades advokaten och bloggaren Mario Piccolino i Formia, belägen ungefär mitt emellan Rom och Napoli, rapporterar nyhetsbyrån Ansa. Mördaden klev in på hans kontor och avrättade honom med ett skott i huvudet på nära håll.

Avfall och gifter bränns ute i det fria i trakten norr om Napoli. Bränderna har förgiftat trakten – och fått antalet cancerfall att stiga dramatiskt.

Camorran är mycket aktiv i området runt Formia och norr om Napoli – trakterna är kända som Eldslandet, Terra dei Fuochi, på grund av det utbredda brännandet av miljöfarligt avfall. Att så mycket farliga sopor dumpats i området har fått ödesdigra konsekvenser: bland annat är antalet cancerfall kraftigt förhöjt sedan invånarna exponerats för tungmetaller och gifter.

Maria Piccolini drev en aktiv blogg, freevillage.it, som bevakade rättsfrågor och brottslighet i området. Redan 2009 utsattes han för en attack och misshandlades svårt. Han fick också ta emot hot: utanför hans hus lämnades slakteriavfall och rutten fisk.

“En oerhört allvarligt brott som djupt bedrövar alla oss, ett dåd utfört i fullt dagsljus /…/ vårt djupaste deltagande till alla dem som arbetat vid hans sida mot varje form av illegal verksamhet”, kommenterade Nicola Zingaretti, regionen Lazios president. Parlamentsledamoten Raffaele Ranucci (Pd) kallar mordet “ett attentat mot yttrandefriheten”.

Höga insatser för granskande reportrar i Syditalien

Nyligen högtidlighölls årsdagen av attentatet mot åklagare Giovanni Falcone, mördad av maffian år 1992. Men hoten mot dem som tar strid mot maffian har inte avtagit sedan dess. Inte minst utsatta är de som granskar den organiserade brottsligheten och dess långa och många tentakler in i politiken och näringslivet: journalisterna.

Motorvägen mellan flygplatsen och Palermos centrum efter bomben mot Giovanni Falcone i maj 1992.

Reportrar på Sicilien och i Kalabrien, Italiens två sydligaste regioner, är vana att bli utsatta för hot och trakasserier. Att bevaka några av världens mäktigaste brottssyndikat har sitt pris. Många, som till exempel La Stampas reporter Lirio Abbate och förstås Roberto Saviano lever under ständig polisbevakning. I Abbates fall sattes bevakningen in sedan polis gripit två män i färd med att montera en bomb under hans bil – samma metod som användes för att avrätta Giovanni Falcone.

SItuationen är också ytterst allvarligt i Basilicata, en liten och fattig region i Syditalien. Enligt organisationen Ossigeno per l’Informazione framfördes nio gånger fler hot mot journalister i Basilicata än i hela resten av Italien sammanlagt. Det betyder att uppemot var tionde reporter i Basilicata hotades till livet under 2014.

Andra får utstå anonyma dödshot och uppbrända bilar. I början av december 2014 hittade maffiagranskande tv-reportern Pino Maniaci i Palermo sina båda hundar döda, uppspikade på kors.

En annan strategi är att initiera kostsamma och utdragna skadeståndsmål mot journalister. Bland dem som stämmer finns ofta lokala borgmästare, politiker eller affärsmän, som vill stoppa misshaglig publicitet. Hittills har inga stora skadestånd dömts ut – men hotet om rättsprocesser skrämmer och hämmar likväl journalistiken. Antalet sådana processer ökade från 84 (2013) till 129 (2014).

Under 2014 växte även antalet hot (421 totalt, en ökning med tio procent från året innan). Det gjorde även antalet fysiska attacker mot journalister i Italien (i fjol noterades 38 sådana fall) som fördubblats på några få år. Enligt en artikel i La Repubblica lever mellan 30 och 50 journalister med ständig poliseskort efter dödshot.

Den utsatta situationen ska dessutom ses mot bakgrund av att journalister i Kalabrien och på Sicilien har en nyckelroll i bevakningen av två stora frågor som i högsta grad berör Sverige.

Den ena är den organiserade importen av narkotika, framför allt kokain, som anländer till Europa via hamnar i framför allt Kalabrien.  Den andra är flyktingtrafiken över Medelhavet, som under 2015 är mer omfattande – och farlig – än någonsin tidigare.

Vad gäller missförhållanden på italienska flyktingförläggningar, framgångar och motgångar för EU:s räddningsinsatser på Medelhavet och arbetssätten hos de ligor som organiserar migranttrafiken är i stor utsträckning sicilianska journalister som stor för fot- och grovarbetet. En uppskattning av nättidningen Lettera 43 anger att handeln omsätter runt 900 miljarder kronor årligen och kontrolleras av kriminella organisationer.

Lirio Abbate, reporter för La Stampa i Palermo och expert på maffiafrågor, tillsammans med sina livvakter.

Nyare inlägg »