Kategori: Journalistik (sida 1 av 2)

Bilden av staden har alltid handlat om makt. Essä om Rom, Baltimore och Malmö.

Det är numer en ofta upprepad iakttagelse att vi tycks leva i en tid och ett samhälle där bilden av något – en religion, en stad, ett land – ofta tycks vara viktigare än verkligheten. Objektiva fakta har begränsat värde, det är om tolkningen som striden står.

Och ju mer politiserade tolkningarna bli, desto mer oförenliga blir bilderna. Numera lever vårt land ett dubbelliv: i några ögon ett mångkulturellt inferno på väg mot stupet i full fart, i andra världens lyckligaste, mest jämställda och kreativa land.

Samma problem har drabbat Malmö. Det märks i den regelbundet återkommande våndan inför ”Malmöbilden”. Om det är skönmålarna eller svartmålarna som har mest rätt vet jag inte. Det handlar kanske snarast om vem som har bredast pensel. Det enda alla tycks kunna enas om är att Malmö absolut inte är något vanligt ställe.

NIgel Farage, påven Bonifacius, Katrin Stjernfeldt Jammeh och Omar Little. Alla aktörer i strider om bilden av staden.

Att städer existerar på ett symboliskt och ett reellt plan samtidigt är ingen nyhet. Och ju längre ifrån vi befinner oss, desto mer tenderar vi att reducera en stad till klichéer. Allt det vanliga i en stad tonar bort. Ibland blir bilden så stark att den nästan raderar ut den verkliga staden.

Jerusalem är ett sådant exempel: i sekel efter sekel har staden existerat som en metafor, en längtan, ett pris att slåss om. Det finns till och med en religiös föreställning om ett himmelskt Jerusalem, en perfekt stad i paradiset.

Ytterligare ett exempel på symbolernas makt över verkligheten och tanken – en plats jag tänkte uppehålla mig vid här – är Rom. Det är en stad som i snart 3000 år haft en förmåga att förhäxa och blända sina betraktare. Några har sett storhet, andra förfall. De mäktiga har i Rom sett ett redskap, ett dragdjur att spänna för sina egna ambitioner. Det som inte passat in i deras bild av den imaginära staden har rivits.

Först ut var den store imperiebyggaren Augustus. Hans ambitioner för Rom var grandiosa: staden skulle större, ståtligare, rikare. Den skulle mäta sig med andra metropoler i romarriket, som Alexandra. Det skulle stråla om Roms gator, tempel och teatrar. Det här var maktens centrum och det behövde manifesteras i byggnader.

I sitt testamente, som spreds i otaliga kopior över imperiet, lade kejsaren största vikt vid vilka byggnader som tillkommit, renoverats eller fått nytt tak under hans långa tid som regent. Och, konstaterar han nöjt i ett berömt citat: ”Jag tog över en stad i tegel och efterlämnade en i marmor”.

Rom var inte bara en stad, den var också ett skyltfönster för imperiet. Ett varumärke.

Genom årtusenden fortsatte kejsare och påvar att drämma sina visioner i huvudet på den faktiska staden. Under medeltiden befolkades staden av mer eller mindre fiktiva helgon, martyrer och heliga platser. Bakgrunden var i stora stycken rent ekonomisk: genom att ge staden status – och på den här tiden var det heliga ben som gav status – konsoliderades stadens ställning som kristendomens centrum.

Det betydde i sin tur att skaror av pilgrimer sökte sig till staden, med förträffliga intäkter för alla från skomakare till kardinaler som välkommen effekt. Att staden från år 1300 sockrade erbjudandet med fullständig syndaförlåtelse i samband med särskilda jubelår skadade förstå inte heller. Så nästa gång du hör en stad som vill marknadsföra sig som evenemangs- eller konferensstad så vet du nu var idén föddes först: i medeltidens Rom.

Under renässansen på 1400-talet laddades det antika arvet med helt ny mening när vittrade stenar och halv oläsliga handskrifter plötsligt visade sig rymma nycklar till en helt ny syn på människan. Och under barocken skapades multimediala kulissmiljöer som jesuiternas moderkyrka Il Gesù, den närbelägna kyrkan Sant’Ignazio och förstås Peterskyrkan och Petersplatsen i samma propagandasyfte.

Il Gesù, Rom.

Den verkliga staden, den verkliga religionen i all ära – men det var skenet som var anledningen de enorma investeringarna. Stadens utformning reflekterade och stärkte dess symboliska roll som Västerlandets andliga huvudstad.

Ett par hundra år senare vallfärdade Nordeuropas unga överklassmän till Rom på jakt efter bildning. Inte heller nu handlade deras längtan efter den verkliga staden, en vid den här tiden ganska nedgången, stillastående kyrkoenklav, stor som dagens Kalmar eller Kristianstad. Nej, det var vingslagen från det mytiska, antika Rom som lockade; att bara blicka ut över och kontemplera Forum Romanum ansågs utveckla och förädla den unge mannens själ.

Ofta blev mötet med stadens handfast stinkande gränser och tiggare en besvikelse. Reseskildringarna beklagar hur lite av den stolta, antika karaktären som bevarats hos romarna.

Under den unga italienska nationens första halvsekel, mellan 1870 och 1920 var bilden av Rom ett ständigt huvudbry för makthavarna. Staden var inte tillräckligt stor, inte tillräckligt modern och inte tillräckligt grandios för att duga som projektionsyta för nationalistiska fantasier. Den var ett bakvatten, om än med ett storslaget förflutet.

Inte heller hjälpte det att floden Tibern, som rinner rakt genom staden, med jämna mellanrum svämmade över och dränkte stadens centrala delar i gyttja, skräp och stinkande avloppsvatten. Aldrig var disprepansen mellan symbolen Rom och verklighetens sjaskiga småstad så skriande som när Italiens första kung Viktor Emanuel besökte den nya huvudstaden vid nyåret 1870-1871. Den otyglade Tibern hade förvandlat de centrala kvarteren till en blöt, stinkande och smutsig plats.

Roms innerstad vid översvämning i Tibern i slutet av 1800-talet. Målning av Ettore Roesler Franz.

Under Italiens fascistiska era nådde besattheten av sken och bländverk ett svårslaget crescendo. Hela kvarter och stadsdelar jämnades med marken i ambitionen att frilägga de delar av Rom som Mussolini ansåg värda att lyfta fram – det vill säga ruinerna från antiken, helst då kejsartiden. Å andra sidan var inte det antika arvet viktigare än att regimen kunde tänka sig att asfaltera över stora delar av Forum Romanum för att anlägga en spikrak paradgata, via dell’Impero, mellan Piazza Venezia och Colosseum. Där skulle Mussolinis långväga gäster kunna färdas i konvoj och beundra de ståtliga kulisserna. Och inför en sådan anblick skulle det inte längre råda någon tvekan om att Roms tredje stora imperium hade anlänt.

Än idag är det imaginära Rom oerhört starkt. Lager på lager av mytbildning – från Augustus till Federico Fellini – har skapat ett fantastins Rom vitt skilt från verklighetens 3,5-miljonersstad. Sanningen är att nittionio av hundra turister aldrig rör sig utanför den del av staden är endast en tiondel av romarna bor och arbetar, alltså det innersta centrum.

Utanför breder en helt annan stad ut sig, anonym och kaotisk. Det är som om Stockholm hade likställts med Gamla Stan eller Malmö med Gamla Väster. Tolv miljoner turister om året anländer för att beskåda bländverket, inte för att ta del av den egentliga staden.

Jag läste i ett nummer av magasinet Skåne att Malmös kommunalråd Karin Stjernfeldt Jammeh (S) är trött på snacket om bilden av Malmö och på de etiketter som stnädigt klistras på orten, inte minst av högerpopulister. Brittiska Ukip-ledaren Nigel Farage utmålade till och med Malmö som ”Europas våldtäktshuvudstad”, vad nu en sådan etikett kan tänkas betyda. Det är Malmö som rekvisita i en skruvad politisk fars utan verklighetsankytning.

Samtidigt har socialdemokraternas hegemoni i staden som bekant också vilat på en solid grund av symboliskt kapital. Som ett proffscykellag skulle invånarna sugas med i vinddraget efter skyskrapor och broar. Att några ändå inte orkade med i tempot verkar idag mer än uppenbart.

Kontrollen över bilden kräver numera dessutom betydande resurser i form av pengar och personal. I journalistkretsar har det sedan länge funnits en pyrande irritation över stadens offensiva informationsarbete. Det är flera år sedan antalet kommunalt anställda kommunikatörer passerade antalet granskande journalister – och de håller ögonen på vad som skrivs och rapporteras om Malmös problem.

Är nyheterna för misshagliga låter de oss journalister veta det och försöker desarmera vad de uppfattar som skadegörelse på bilden av staden. Det ängsliga bevakandet av ”bilden” har också stadens politiska opposition skjutit in sig på; socialdemokraterna bryr sig mer om att sminka över och resa kulisser än att ärligt diskutera de verkliga problemen.

Ännu längre gick myndigheterna i Baltimore år 2002. Då hade just den banbrytande kriminalserien ”The Wire” börjat sändas i USA. Serien gav en skoningslös bild av våldet och drogerna i Baltimores fattiga kvarter. Alltför skoningslös – och inte rättvisande, menade stadens kommunfullmäktige, som anordnade en hearing om hur en bättre och mer positiv bild av staden skulle kunna spridas.

Enligt politikerna bidrog serien till att förstärka en bild av staden som fylld av hopplöshet och misär. Allt för lite ansträngning gjordes i serien för att belysa alla de ”storartade och underbara saker som också sker här, istället för att i ett svep anklaga hela befolkningen, rättssystemet och skolan”.

Andra städers deckarserier är inte allt så dystra som ”The Wire”, klagade polischefen Frederick H Bealefeld. ”Vet ni hur Miami framställs i sin deckarserie? De har utredare som ser ut som modeller, som kör runt i sportbilar. Och i New York? Stenhårda förhörsledare, kompetenta polismän som lyckas ro i land även de mest skruvade, komplicerade utredningar”. Skadan var djup och långtgående, fortsatte polischefen. ”The Wire är en smutskastning av staden som kommer att ta decennier att övervinna”.

Baltimore och Bagdad. Detroit och Beirut. Florens, San Francisco och Södertälje. Några städer glittrar det om, andra manar fram bilder av rök, damm, våld och skräck. Ändå är förstås sanningen den att den största delen av livet i städer flyter på som vanligt. Det smäller bomber i Bagdad, men några miljoner går också till jobbet varje dag. Det finns många utbrända ödekåkar i Detroit, men också knattefotbollsturneringar, loppis och gårdsdagar. På trappstegen till Peterskyrkan jobbade skomakare, grönsaksförsäljare och bokhandlare.

Lärdomen från historien blir att aldrig glömma bort att bilden av en stad är en ständigt pågående dragkamp. Och ju mer som står på spel, politiskt och ideologiskt, desto hårdare blir kampen om att äga och definiera bilden.

Vem som tillåts bestämma bilden av staden har alltid handlat om makt.

 

 

 

 

 

Nyfascism i uppdaterad kostym. Italienska Casapound lånar vänsterns aktivism – och vinner sympatier

Det kom nyheter från Ostia i veckan som gick. Ostia är en förort till Rom, belägen ute vid Tyrrenska havet. Till Ostia åker romarna för att bada varma sommardagar.

Ostia är också den plats i trakten runt Rom som haft allvarligast problem med infiltration av organiserad brottslighet. Hotell, restauranger, kasinon och nattklubbar har blivit intressanta investeringsobjekt för pengar söderifrån; framför allt från den napolitanska camorran. , commissariato, eftersom kommunledningen ansågs så djupt indragen i den stora korruptionsskandalen Mafia Capitale.

År av vanskötsel har satt spår i Osta, ofta i frågor som – med rätta – irriterar lokalbefolkningen. Ambulerande försäljare slår ut laglydiga affärsinnehavare, parkeringar tas över av självutnämnda “parkeringsvakter” som vill bluffa eller skrämma till sig “avgifter” och så vidare. Det finns med andra ord en god grogrund för både populism och ett avgrundsdjupt misstroende mot politiker.

I väntan på det kommande borgmästarvalet försöker nyfascistiska Casapound vinna röster. I sommarvärmen har de patrullerat stränderna och skrämt bort gatuförsäljare, liksom rensat upp i mängden av “parkeringsvakter”. Tidigare i år genomförde Casapound en manifestation för att vräka de flyktingar som sedan många år bosatt sig i en övergiven sommarkoloni-anläggning, också i Ostia. 

Hösten 2015 skrev jag ett längre reportage för tidningen Expo om Casapounds bakgrund och arbetsmetoder. Det är en bitvis skrämmande läsning om hur ett nyfascistiskt parti smart kan exploatera det missnöje som uppstår när det offentliga – som i så hög grad skett i Italien de senaste tio åren – inte förmår fylla sitt uppdrag och lämnar medborgarna i sticket.

Här kommer texten.

 

Medborgargarden och soppkök – ny fascism för en ny tid?

Jag kör ut från Rom i rusningstrafiken. Stadens ytterområden är något helt annat än det vackra centrum: kilometer efter kilometer av illa planerade höghus, en stadsplanerares mardröm. Och det är här ute i röran vanligt folk bor, inte i etagevåningar med utsikt över Piazza Navona.

Halvvägs mellan centrum och havet hittar jag Acilia. I utkanten av byn ligger en vändplats, en parkering och så ett långt hus i i fem våningar, ett centro di assistenza allogiativa temporanea, (ungefär ”tillfälligt boendecenter”). Här bor sedan ett par år runt 90 familjer, men till en hög kostnad för kommunen. Och nu ska familjerna vräkas, eller i alla fall omplaceras.

På fasaden hänger lakan med sprayade slagord om rätten till boende och nej till vräkning. Entrén har spärrats av med gallergrindar och ett tiotal unga män håller vakt. De är militanti, aktivister, från Italiens snabbast växande högerextremistiska grupp, Casapound Italia.

En Casapound-manifestation i Napoli.

– De vill vräka familjerna, och så ska det bo negrer och marockaner här istället. Vräka italienska familjer. Det går åt helvete med det här landet, säger en av dem, när jag frågar som står på och vad de vill.

Aktionen är typisk för Casapound, som de senaste åren vunnit stort folkligt stöd för sin fusion av populism, fascism och kritik av kapitalismens effekter för ”vanliga italienare”. Att vräkningen i det här fallet handlar om att många av familjerna blivit kvar, trots att de nu tjänar mer än maxbeloppet för rätt till boendestöd (åtminstone enligt kommunen) spelar mindre roll.

– Vi kräver att vräkningarna skjuts upp. Det är inte rätt att kvinnor, barn och handikappade ska tvingas ut på gatan i kylan. VI är rädda att det bakom avhysningarna döljer sig planer på ännu en i en oändlig rad med flyktingboenden, skriver Casapound i ett pressmeddelande.

Det är snart jämnt ett sekel sedan det italienska fascistpartiet såg dagens ljus i Milano. Då som nu var landets ekonomi i gungning, då som nu fanns många unga män som hade svårt att se en framtid. Många av dem var veteraner från första världskriget, och i den gryende fascistiska rörelsen hittar de en ny gemenskap – och en effektiv demagog, journalisten och tidigare socialisten Benito Mussolini.

Sen går det fort. 1922 tar så fascisterna makten och styr landet i 21 år (eller 23, i vissa delar).

Kontinuiteten med de fascistiska rötterna har aldrig brutits i den italienska yttersta högern. Kort efter slutet av andra världskriget ombildades fascistpartiet till Movimento Sociale Italiana, MSI. Partiet leddes av veteraner från fascisttiden och satt i parlamentet under hela efterkrigstiden och nådde som mest nio procent av rösterna.

Under 1970-talet fylls leden på av en ny generation. Många av dem har en bakgrund i högerextrema gatugäng (som Roms borgmästare 2008-2013, Gianni Alemanno) och/eller partiernas ungdomsorganisationer (som Gianfranco Fini). Parallellt med MSI har också utomparlamentarisk högerextremism existerat i Italien, inte minst under 1970-talet. Ofta var dessa grupper (till exempel Ordine Nuovo) omöjliga att skilja från rena terroristorganisationer.

Casapounds högkvarter på Esquilien i Rom. Rörelsen har lånat många metoder från vänstern. På flera håll i landet driver man “sociala center” med soppkök, bostäder, fritidsaktiviteter – och politisk aktivism.

Högerextremismen i Italien har också alltid fått näring av en kvardröjande ambivalens gentemot den klassiska fascismen och dess ledare Mussolini. Man talar om gli anni di consenso, samförståndsåren under 1920- och 1930-talet då Italien industrialiserades och moderniserades, då tågen gick i tid och posten kom fram – och över Mussolini har, åtminstone för några, den aura av landsfader och nationsbyggare han fick under denna era dröjt kvar.

Det senaste tillskottet i den flora av rörelser, partier och organisationer som utgjort den italienska yttersta högern är Casa Pound. Det lite märkliga namnet hämtades från en av rörelsens idoler, den amerikanska modernistiska poeten och uttalade fascistsympatisören Ezra Pound, vars avsky för ocker och banker (och i förlängningen, förtäcka anti-semitism) inspirerat Casapound. Under senare år har rörelsen vuxit från Rom och ut över Italien. Idag finns de via studentorganisationen Blocco Studentesco i hela landet, och har regelrätta lokalkontor på minst 50 orter.

Casapounds rötter står att finna i sent 1990-tal, när rörelsens ledare Gianluca Iannone bildar rockbandet ZetaZeroAlfa i Rom.  Bandet spelar vad de själva kallar ”identitär rock” och sjunger om våld, antikapitalism, fascism och globalisering. Kretsen kring bandet samlas på puben Cutty Sark i området Esquilino i Rom. 2002 och 2003 utökas gängets verksamhet med två husockupationer, Casa Montag och Casa Pound – ett nytt drag i italiensk extremhöger.

Betoningen av direkt aktion fjärmar dem från ett det äldre, stelare och mer konventionellt styrda profascistiska partiet Fiamma Tricolore.

– Inledningsvis står de nära Fiamma Tricolore. Bland annat hade Iannone varit aktiv i en ganska hårdför ungdomskrets av partiet Men 2008 bryter de med Fiamma Tricolore och börjar agera under sitt nya namn, Casapound Italia, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Han är doktor i statsvetenskap vid universitet i Pisa och gjorde under 2014 och 2015 en intervjustudie med Casapound-medlemmar – delvis tvärs emot sin handledande professors råd.

– Han frågade mig ständigt varför jag skulle hålla på med Casapound. Varför vad de relevanta? Var de inte bara ett randfenomen? Men jag menar förstås att de är viktiga, att de står för något nytt i italiensk politik.

Han hittar ursprunget till Casapound i den så kallade tredje positionens nyfascism i Europa, och inte minst från hypotesen – lånad från den kommunistiska teoretiksen Antonio Gramsci – att den fascistiska revolutionen måste byggas underifrån, som en kulturell gräsrotsrörelse. Rötter finns också i den franska Nouvelle Droite och dess teoretiker Alain de Benoist, som från slutet av 1960-talet ser den europeiska identiteten hotad av fenomen som immigration, globalisering och liberalism: världen mår bäst när kultur inte blandas.

– Den tredje positionens indikerar en politik som varken är höger eller vänster, som står över denna skala. Och det är en distinktion som varit väldigt vanligt i Casapounds propaganda, säger Pietro Castelli Gattinara.

Casapound driver på flera ställen soppkök och matutdelning till “fattiga italienska familjer”. Foto: Wikimedia Commons.

För Casapound betyder detta att deras självutnämnda ”fascism för det tredje årtusendet” inte har några problem att omfamna revolutionärer som Che Guevara eller frihetshjältar som Bobby Sands, eftersom de likt Casapound var antikapitalister eller oppositionella. Det innebär också att de konsekvent vägrat kalla sig politiskt parti – även om enskilda medlemmar emellanåt ställt upp i både lokal- och regionalval.

Från den klassiska fascismen lånar man ett starkt redigerat urval av ställningstaganden. Framför allt menar Casapound att fascismen hade en social dimension, att den i grunden gjorde livet bättre för vanliga italienare. Det aldrig realiserade idédokument, Veronamanifestet, som resterna av fascistpartiet antog 1943 spelar en viktig roll.

– Det dröjer kvar en uppfattning i Italien att fascismen var en progressiv rörelse som gjorde Italien starkt, som byggde vägar och infrastruktur och den strömningen har Casapound försökt exploatera, säger Pietro Castelli Gattinara.

För sin storlek har Casapound – som länge var ett strikt romerskt fenomen – fått möjligen oproportioneligt stort medialt utrymme. Samtidigt har rörelsen visat en fingertoppskänslighet vad gäller newsability. Kort sagt: de är mycket skickliga i att presentera sitt budskap i en form som får media att haka på. Affischerna med Che Guevara – som förstås retade gallfeber på vänsteraktivister – är bara ett exempel.

De har också plockat upp frågor som de hoppas kan tilltala många unga i ett land vars ekonomi som sedan finanskrisen 2008 i princip krympt konstant. Ett exempel är kampanjen Tempo di Essere Madri (”Tid att vara mamma”) som driver frågan om rätt till deltidsarbete för anställda småbarnsmammor. Ett annat intiativ är dotterorganisationen La Foresta che avanza (”Skogen som rör sig”) som i vissa kommuner lyckats få stöd för lokala miljöprojekt. Organisationen La Salamandra (”salamandern”) bedriver frivilligt hjälparbete, städar i parker och bistår hemlösa italienare efter till exempel jordbävningar.

Särskilt udda är kanske Casapounds biståndsgren, som säger sig driva projekt i Sydafrika och Kenya. För ett par år sedan lät sig ledaren Gianluca Iannone fotograferas lekande med afrikanska barn i Kenya, som hans rörelse bistått med mat och leksaker.

Främst har dock Casapound velat driva frågan om bostad, en mycket angelägen fråga för många unga italienare.

– När tv-showen Big Brother spelades in i en villa i centrala Rom begav sig Casapounds aktivister dit hotade att bryta sig in i lokalen. ”Rätten till bostad är ingen lek”, stod det på banderollerna, berättar Pietro Castelli Gattinara.

För rörelsens allt fler lokalkontor är matinsamling till ”fattiga italienska familjer” en stående syssla akvititet. Eller så bildar aktivister kedja för att förhindra vräkning av italienska pensionärer som inte kunnat betala sina lån till de förhatliga bankerna. Samma uppmärksamhet har rörelsens husockupationer fått. Trots att Casapound faktiskt bara tagit över tre byggnader i Italien, har de fått rykte om sig som ”husockupanter” som ställer sig på de ungas sida i kampen för bostad. Det mycket synliga huvudkontoret, i centrala Rom, en fastighet som sedan 2005 ockuperats av Casapound, fungerar också som ett skyltfönster.

Rörelsens karismatiske ledare Gianluca Iannone ligger bakom mediestrategier och aktivism. Här är han på plats i Afrika som “volontär” för att hjälpa fattiga barn. Foto: Wikimedia Commons

– De har mycket effektivt lånat metoder från den utomparlamentariska vänstern, som husockupationer och gatumanifestationer. Casapound förstår medielogiken perfekt. I det har de varit oerhört smarta, säger Pietro Castelli Gattinara.

Den instabila positionen mellan höger och vänster, mellan populism och extremism har organisationen kunnat behålla tack vare en hård intern hierarki och centralstyrning.  Hängivenheten inför ledaren Gianluca Iannone har också ett drag av sekt eller kyrka över sig, menar många.

– Alla beslut är centraliserade och toppstyrningen total. En av de mest iögonfallande intrycken av de intervjuer vi gjorde är också beundran för ledare – han kan inte ha fel, han är omöjlig att ifrågasätta. Han är dux, praktiskt taget.

– Många aktivister talar om mötet med Iannone som en återfödelse, en dag då deras liv får en ny mening och ser ljuset, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Den traditionella rekryteringsvägen för Casapound har varit i kampsport- och gymmiljö. Att med sådana grabbar i rörelsen ändå kunna hålla kontroll över sitt budskap vittnar om stor disciplin och lojalitet, menar Pietro Castelli Gattinara.

– Jag tror det handlar om att personer som engagerar sig i Casapound ofta finner ett nytt liv inom organisationen. De har också varit bra på att fånga upp medlemmarnas intressen, också utanför politiken.

De har till exempel en del som jobbar praktiskt med miljöfrågor, och en klubb för fallskärmshoppning. Om man gillar mat och dryck kan det finnas jobb på någon av de pubar och restauranger som idag är knutna till rörelsens nätverk. Mer intellektuellt lagda kan engagera sig i diskussionsklubbar kring den identitära rörelsen eller till och med spela teater.

En annan sida av Casapound är ett eget, gryende nätverk av företag: restauranger, klubbar, en bokhandel och några pubar kontrolleras av rörelsen och genererar vissa inkomster.

 

Allt detta kan ge en relativt oskydlig bild av Casapound. Samtidigt har flera rörelsen närstående personer dömts för grova brott med politiska och rasistiska förtecken.

Casapounds entré på den nationella scenen kom i december 2011, då en av deras sympatisörer sköt ner två afrikanska försäljare på öppen gata i Florens, en typ av våld som är mycket ovanligt i Italien. Rörelsen var snar att distansera sig från dådet, gärningsmannen var psykiskt sjuk, men faktum är att våldet – och inte minst retoriken och symboliken kring våld – har följt med Casapound under alla år.

Ledaren Gianluca Iannone dömdes till exempel själv år 2009 till fångelse för våldsamt motstånd. En lokalordförande i Rom, Alberto ”Zippo” Palladino, fälldes 2011 för att grovt ha misshandlas tre personer från Partito Democraticos ungdomsförbund. Och har sedan dess blivit något av en martyr i rörelsen.

Tvekampen mellan Casapound och utomparlamentarisk vänster i Italien har också resulterat i en serie brand- och sprängattentat mot respektive organisations lokaler.

På senare tid har Casapound i vissa avseenden ändrat politisk position eller tyngdpunkt. Den tidigare ganska nedtonade främlingsfientligheten har fått mer utrymme – framför allt genom en serie maskerande och flaggviftande manifestationer i stadsdelar där flyktingförläggningar planeras. Också detta kan ses som ett strategiskt val: Italien har de senaste fyra-fem åren kraftigt byggt ut sitt mottagningssystem för flyktingar, vilket skapat många möjligheter att exploatera lokalt missnöje med planerade förläggningar. Italien är utsatt för en ”invasion”, förklarade Gianluca Iannone i en intervju 2014.

– Vi har en invasion av immigranter, som tar sig hit tack vare en kriminell politik, lanserad av en allians av katoliker och kommunister. Men vi har också en invasion av utländska makter som lägger beslag på våra strategiska tillgångar, tack vare medlöperiet hos våra ledare. Och vi har en andlig invasion av undermåliga, pseudoamerikanska skitprodukter … jag tänker på en del rappares moraliska budskap.

Rörelsen har dock även, våren 2015, presenterat en strategisk allians med Italiens stora populistiska, EU-kritiska och flyktingfientliga parti Lega Nord.

– Det är ett närmande från Casapounds sida till den gängse partipolitiken. Kanske också ett sätt för Lega Nord att skaffa sig röster i Rom och Mellanitalien, kommenterar Pietro Castelli Gattinara.

***

Jag kör vidare några kilometer från Acilia, ner till centrum i hamnstaden. På en av huvudgatorna lyser det lysrörskallt från Casapounds lokalavdelnings kontor. Tre kvällar i veckan är det öppet för insamling av mat, leksaker och hygienartiklar. Mottagare: fattiga italienska barnfamiljer.

– Vi är en rörelse i medvind, säger en av de funktionärer som jobbar den här kvällen, Bruna. Men vi är inget parti, vi arbetar utomparlamentariskt. Vi är italienare som fått nog av hur politikerna och EU kört det här landet i botten.

– Nu finns vi över hela landet, i alla kommuner. Vi har en studentrörelse, vi har radio, vi gör aktioner, fortsätter hon.

En man i sjuttioårsåldern griper in i samtalet. Jo, vi är fascister, säger han.

– De andra partierna har tagit de bästa idéerna från fascismen, för att sedan svartmåla vad fascismen stod för, förklarar han.

Han ger sig in i en lång förklaring om hur det internationella storkapitalet – med Goldman Sachs i spetsen – kontrollerat oljepriserna och förslavat och sugit ut Italien.

– Vi är dom riktiga fattiga nu, säger han.

I ett hörn står konservburkar med mat och påsar med mjöl, på golvet en bilbarnstol och lite leksaker. Under den halvtimme jag är där kommer inga nya varor in.

Väggarna är vita och blå, med den italienska flaggan som ett band i brösthöjd. När vi går tackar jag och skakar hand.

– Så här gör vi i Casapound, säger den tredje partiarbetaren och visar mig.

Ett stadigt grepp med handen om underarmen, som gladiatorerna i filmer (om hälsningen verkligen användes i det antika Rom är mer oklart.

– Så här hälsar vi Casapound, il saluto romano.

Januari 2016

 

 

 

Fascistpartiets ledare Benito Mussolini vid tiden för maktövertagandet i oktober 1922.

 

Tidsaxel – italiensk fascism

1919 Det italienska fascistpartiet tar form i Milano. Ledare är journalisten och krigsveteranen Benito Mussolini.

1922 Mussolini blir premiärminister i Italien. Stegvis införs en totalitär diktatur.

1943 Den fascistiska regimen faller efter svåra motgångar i kriget. En övergångsregering bildas. Mussolini fängslas, men fritas och blir ledare för Repubblica Sociale Italiana (Salò-republiken).

1945 Under våren faller Salò-regimen. Mussolini dödas av partisaner den 25 april.

1946 Efter kriget blir Movimento Sociale Italiano, MSI, arvtagare till fascistpartiet. Kärnan består av veteraner från Salò-republiken och fascistpartiet. Under 1950-talet agerar MSI stödparti åt dominerade kristdemokraterna, men marginaliseras gradvis under 1960-talet.

Under efterkrigstiden framstår MSI som det mest etablerade och stabila av alla europeiska högerextrema partier. MSI och tar bland annat initiativ till den Europeiska sociala rörelsen (med bland annat Per Engdahl som deltagare).

1956 Den utomparlamentariska och paramilitära gruppen Ordine Nuovo bryter sig ut ur MSI.

1969 I december genomför högerextremister från Ordine Nuovo en bombattack på Piazza Fontana i Milano. 16 personer dödas. Attentatet ses som inledningen på spänningsstrategin, ett försök att bereda vägen för en militärkupp i Italien genom att destabilisera landet. Under 1970-talet genomför Ordine Nuovo flera terroristattacker. Under perioden upprätthålls nära band mellan italiensk säkerhetstjänst, högerextrema kretsar och ren kriminell verksamhet.

1972 MSI gör sitt bästa val och når nio procent av rösterna.

1987 Resterna av MSI tas över av den unge Gianfranco Fini. En mindre del bryter sig ut och bildar Fiamma Tricolore, som menar sig stå närmare det fascistiska arvet.

1989 Populistiska, separatistiska och främlingsfientliga Lega Nord bildas i regionen Veneto.

1995 Gianfranco Fini ombildar MSI som Alleanza Nazionale, nationella alliansen.

2009 Alleanza Nazionale förenas 2008 med Forza Italia i PdL, Popolo della Libertà, för valet. Alliansen blir sedemera ett parti och ingår i Berlusconis regeringsunderlag. Fini blir bland annat utrikesminister.

2012 Ett nytt parti, Fratelli d’Italia, bildas. Ledare är idag Giorgia Meloni, med förflutet i Alleanza Nazionales ungdomsorganisation och som minister i Berlusconis regering. Fratelli d’Italia står franska Front National nära, också i sin retorik mot flyktingar och migranter.

2013 Matteo Salvini blir ledare för Lega Nord. En rörelse bort från separatism inleds, med ambitionen att göra högerpopulistiska Lega Nord till ett nationellt gångbart part.

2015 Lega Nord och Casa Pounds dotterorganisation Sovranità offentliggör nya planer på att samarbeta nationellt politiskt.

Dokument rörande tre förvirrade dagar i Ligurien

Det är bara att erkänna. Jag skriver det här som en motprestation. Jag blev bjuden på tre nätters hotellboende i Levanto i Ligurien, mot att jag skrev en – förmodar jag – uppskattande text om staden. Staden arrangerade en festival och vi var en grupp skribenter som raggats upp för att göra reklam.

En grundprincip för journalister är ju att man inte ska göra något som kan ifrågasätta ens trovärdighet och oberoende. Jag kan inte ena dagen medieträna kommunpolitiker, för att nästa dag granska dem.

Nu tänkte jag att chansen nog inte så stor att jag framöver skulle behöva hårdgranska den lilla staden Levantos handelskammare eller turistmyndighet. Det fanns nog ingen intressekonflikt ändå. Och så lockade förstås solen och värmen och maten. Lite semester har man väl gjort sig förtjänt av?

Dessutom gillade jag kvinnan som kontaktat mig, en smart och drivande resekonsult i Toscana som jag träffat några gånger tidigare.

Vi var en brokig skara som mötte upp på en enklare restaurang den första kvällen. Här fanns DJ, mannen bakom sajten DreamEuroTrip (slogan: If you can dream it, you can achieve it“) en filippinsk-tysk hypersocial partyprisse med spexiga glasögon som inte gillade historia, konst eller djupa grejer i allmänhet.

Här fanns Georgette, texansk-toscansk sociala medier-entreprenör med sisådär 100 000 följare på Instagram. En doldis var tjejen bakom Instakontot Browsing Italy med ännu fler följare. Ett äldre amerikanskt par – också Italienbloggare – och en ung journalist från Lucca hängde också på.

Det var en trevlig stämning. Vi skulle åka båt, besöka en vingård, cykla på en nedlagd järnväg och äta. I min naivitet trodde jag också att vi skulle besöka den där festivalen, Festival delle Geografie, som pågick. Vi fick i alla fall ett presskit med upptryckta vykort som promotade festivalen och en uppmaning att tagga våra foton med rätt hashtag. Det kändes jävligt vagt.

Vad betyder ordet geografi idag? Vilka nya geografier återstår att utforska?

Tja, inte vet jag. Till det kom ett föreläsningsprogram med ännu mer vaga rubriker som Wave watching, Literature and Poetry: Mind Maps och helt enkelt Impossible Maps.

Nå, tänkte jag som gillar kartor. Alltid lär man sig något. Även om jag efter många resor i Italien börjat lära mig att promotionsnack ofta förhåller sig tämligen fritt i förhållande till verkligheten i det här landet.

Vi skribenter, som nu hade fått stora skyltar med texten “BLOGGER” att bära på jackan, skulle visade det sig, inte komma i närheten av några tråkiga föreläsningar. Vilket jag tror att alla utom jag begrep, de hade varit med förr på den här sortens arrangemang.

Vi samlades morgonen efter nere i hamnen. Åka fiskebåt i solen utanför Liguriens kust är aldrig fel. Havet låg grönblått, det kluckade i vattnet vid kajen och skepparen hade ringt en kompis som kom med ett paket nybakade croissanter. Vi mullrade ut i ett moln av diesel och till en entusiastisk guidning.

I tre timmar åkte vi upp och ner längst den förvisso vackra, men till slut lite enahanda kusten. Emellanåt drog skepparen ner lite på gasen och pekade på en liten inbuktning i bergväggen.

– This is the cave of the Virgin. Because if you are here and look up it looks like the virgins dress.

Eller:

– This is the cave of the Spider. Because once there was a man who got bitten by a spider here.

Efter ungefär halva tiden slutade guidningen eftersom skepparen tappade rösten. Men vi fick i alla fall kallt vitt vin och nybakta bullar.

Jag försökte höra mig för bland mina medbloggare om hur de jobbade. Att bygga upp ett Instagramkonto från noll till 100 000 följare är ändå en prestation. Själv har jag runt tvåhundra, vilket jag försökte låta bli att nämna.

DJ hade ägnat fem-sex år åt att bygga upp sitt konto och sitt företag. Det handlar om att projicera en bild av sig själv som en människa som ständigt gör fantastiska upplevelser, träffar amazing people, äter underbar mat och är grateful i största allmänhet. Och som förstås tackar alla hotell, restaurangägare och guider med rätt Instagramnamn och hashtag.

Nu blev det också lättare att se värdet för arrangörerna av upplägget. För priset av ett par hotellnätter kunde en Levantos handelskammare få ut en mångfaldigad ström av vackra bilder från staden – och nå ut till hundratusentals resesugna följare. Allt dessutom förpackat i en form som inte liknar en traditionell annons, utan snarare framstod som ett personlig val av en rutinerad, vänskaplig och lite avundsvärd instagrammare. Dessutom långt billigare än helsidor i internationell press.

Skribenter som DJ, GirlinFlorence och Browsing Italy (för att inte tala om internationella storstjärnor som Kirsten Alana )- och jag själv, då, den här gången – aktiverar alltså sitt personliga nätverk, sin följarskara och sitt varumärke i utbyte mot marknadsföring av ett resmål. Om de stora skribenterna dessutom får betalt vet jag inte. Men med tanke på vilken påverkan de kan ha för en enskild restaurang eller ett resmål är det nog inte helt otänkbart. I gengäld stärks också deras personliga varumärke

Ett annat sätt att överleva – eller bli rik – i reseskribentbranschen är via det som kallas affiliate marketing. Stora kommersiella aktörer på nätet som Amazon, Hotels.com eller Booking.com erbjuder nämligen ersättning, om man som bloggare nämner och länkar till deras produkter.

Om en bokning görs på Booking.com genom en länk på din sida utgår automatiskt en ersättning, liksom om någon köper en bok eller en kamera efter att du länkat till försäljningsstället. Nästa gång du ser en sajt som gör jobb i stil med “Ten great travel books for spring” eller “Florence’s ten best design hotels” så vet du alltså vad som rör sig i bakgrunden. Än mer lönsamt är annonser för kreditkort – att locka en av sina läsare att teckna sig för ett nytt betalkort kan vara värt hundratals dollar. För en stor sajt kan alltså en handfull sådana hänvisningar gott och väl betala skribentens lön.

Båtturen varade länge. Tre timmar. Kusten var förvisso stilig, men efter ett tag såg det mesta ganska likt ut. Och jag funderar över det här intresset för bergarter som förväntas uppstå när man är utomlands. Jag bryr mig inte så mycket om gnejs och granit hemmavid, men så fort man är ute och reser så ska någon börja snacka om bergarter. Varför?

Efter lunch cyklade vi längst den gamla järnvägen, genom en massa tunnlar, bort mot grannbyn Bonassola. Där åt vi lunch och det var fint, det måste jag erkänna. Restaurangen låg på en liten hylla över havet, med en stor klippa utanför och färgglada båtar.

Det klagas ju en del på folk som fotograferar sin mat, men här var det ju så att säga legitimt – ja, hela syftet med besöket. Alla instagrammade och efter några minuter fylldes deras flöden med förföriska bilder på vinglas i motljus och klatschiga texter om hur amazing och truly gorgeous den här blogtouren var. Alla taggade varandra i alla bilder. Jag tyckte det var lite pinsamt att jag bara hade 200 följare.

Värden kom in och presenterade maten. Det ingår förstås att man ska bli imponerad, men jag tyckte ärligt talat det var sådär. Friterade färska sardiner var väl inte så dumt, men sedan var det någon underlig kall sallad med potatis och ärtor och bläckfisk, och sen några alldeles för feta och salta gnocchi. Bättre har jag ätit. Vi fick förstås de obligatoriska elva broschyrerna med ord som passione och tradizione och terra och autenticità. De är bra på sånt snack.

Däremot uppskattade jag vinet. Ja, det är ju svårt att förhålla sig objektiv till kallt, vitt vin på en terrass 30 meter ovanför Liguriska havet en solig dag i början av april. Men jag tyckte ändå det var gott. Det var förstås lokalt; jag tyckte man kunde kända något av sältan från havet i smaken.

Jag undrade om vi möjligen skulle besöka några av de föreläsningar om geografi som själva festivalen handlade om, men det var tydligt att det inte på något sätt förväntades av blogger-kollektivet. Vi tog cyklarna tillbaka till hotellet och somnade. Det tar på krafterna med all frisk luft.

Resejournalistik har alltid förbryllat mig. Det finns en inneboende förljugenhet i själva premisserna. För du ska ju inte resa till ett resmål för att beskriva hur det verkligen är – du ska resa dit för att beskriva hur det är att vara turist just där. Klart man kan låta verkligheten lysa igenom emellanåt, men då blir egentligen ingen glad. Inte redaktören, som utgår från att syftet med resejournalistiken är att locka till resor, och inte arrangörerna.

Ofta är byteshandeln fullständigt genomskinlig. En stor charterarrangör lanserar ett nytt resmål – och bjuder dit journalister, som i sin tur rapporterar om “kontrasternas land” och “det okända” Långbortistan. En annan premiss som i grunden krockar med god journalistik är ju att beskrivningen måste vara positiv. Om man inte lockar folk att resa är det ju ingen mening att publicera texten. Det skrivs om hotell man inte bott på och restauranger man aldrig ätit på. Man plåtar det vackra, lägger på ett filter och struntar i det som inte verkar attraktivt.

Nästa dag besökte vi den kombinerade vingården och pensionatet Cà  du Ferrà i Bonassola, en par kilometer från Levanto. Själva pensionatet var väl sådär – det låg långt ifrån stranden och ett av husen långt inne i en skuggig ravin. Ägaren visade oss klipp ur resemagasin där stället blivit omnämnt: “Är ni från Sverige, då ska jag visa er den här nederländska tidningen!”

Bäst och mest äkta var ändå besöket på Cà du Ferràs vingård på kullarna högt ovanför kusten och Bonassola. Det var ägarens far som drivit upp odlingarna – bara något decennium tidigare hade hela området varit fullständigt igenväxt, sedan stora delar av Liguriens bönder lämnade lantbruken i samband med den italienska industriboomen under 1950- och 1960-talen. Men nu prunkade rankorna igen – Albarola, Bosco och Vermentino – och det visade sig att det var här som gårdagens vita vin kommit från.

Pappan var bäst: han såg ut som en väderbiten seriefigur och hade tidigare haft en firma i byggbranschen. Efter att ha sålt företaget lade han nu all sin tid på vinodlingen här uppe, förstås enligt gamla metoder och ekologiskt och certifierat på alla sätt och vis. Vi fick smaka på kallt vitt vin och äta nybakad focaccia med oliver och tomater. Dessutom var han intresserad av historia, särskilt nordamerikanska indianer. En skylt vid infarten citerade det gamla Cree-indian-talesättet om hur människan, när väl det sista trädet huggits ned och den sista floden förgiftats, kommer ett upptäcka att det inte går att äta pengar.

En intressant aspekt var att ägarsonen Davide faktiskt var utbildad jurist, med examen från ett fint universitet i Milano. Kanske var det hans högsta önskan, men att han ändå valde att återvända till slitet med familjeföretaget med mamma och pappa hemma i byn – dessutom som öppet homosexuell och gift med en man i ett katolskt konservativt Italien – fick mig att fundera.

Antingen är (och det är ett faktum på ett övergripande plan) utsikterna att få ett jobb som färsk jurist väldigt små i Italien om man inte har de rätta kontakterna – så kan det ha varit i Davides fall. Men också talande att attityderna till homosexualitet är så pass tillåtande idag att hans val att återvända till lilla Bonassola och verka i familjeföretaget uppenbarligen kändes helt rimligt.

Jag lämnade Ligurien med lite blandade känslor. Inte för landskapet eller havet – det var strålande. Cà du Ferràs vita vin var utmärkt och det är rörande och lite läskigt hur beroende små turistföretagare är av exponeringen i diverse medier för sina företags överlevnad.

Kusten runt Levanto är utan tvekan en vacker trakt, perfekt för utflykter, bad och snorkling men också ganska översållad av turister under högsäsong. Det gäller särskilt de fem byarna i Cinque Terre, lite söder om Levanto. Och känslan av att vara en del av en styrd gruppresa där de underliggande, outtalade transaktionerna inte riktigt var tydliga lämnade mig inte.

Fotnot. För den här resan fick jag tre hotellnätter betalda, en lunch och en middag på restaurang, en tre timmars båttur och ett guidat besök på en vingård. Betalningen gjordes av Officine del Levante, en lokal organisation för marknadsföring av området med företag, enskilda och organisationer som medlemmar.  I gengäld skulle jag skriva en bloggpost om mina erfarenheter, vilket jag nu gjort. Övriga omkostnader betalade jag ur egen ficka. 

 

 

 

När processionen stannade utanför maffians gudmors hus i Corleone

I söndags hölls en av många lokala helgonfester i Italien; Johannes döparen hyllades med en procession längst stadens gator.

Tåget gick dock inte i vilken liten by som helst, utan i Corleone, staden på västra Sicilien som kommit att representera den vidrigaste och mest blodiga epoken i maffians historia under 1980- och början av 1990-talet. Inte för inte fick orten låna sig namn åt gudfadern i Mario Puzos bestseller med samma namn, Vito Corleone. Från Corleone har flera av den verkliga maffians värsta mördare kommit: Luciano Liggio, Bernardo Provenzano och Salvatore Riina.

Även adressen där tåget stannade upp, en liten lutande gränd i stadens utkant, någon neutral mark.

corleone

Utsikt över staden Corleone. Den ligger på västra Sicilien och har cirka 12 000 invånare.

via Scorsone 24 bor nämligen fortfarande Ninetta Bagarella, hustru till den nu 85-årige fängslade maffiabossen Salvatore ”Toto” Riina. Det finns inget provinsiellt romantiskt kring Riina; under sin kriminella bana tros han personligen ha mördat tjogtals personer – och beordrat avrättningar av ytterligare hundratals, bland dem åklagaren Paolo Borsellino.

Också 72-åriga Ninetta Bagarella har en synnerligen maffiatyngd bakgrund – familjen Bagarella har funnits i maffians ledarskap i decennier.

ninetta-bagarella

Ninetta Bagarella, 72.

När Johannes-processionen närmade sig via Scorsone ringde en av det religiösa sällskapets funktionärer i en klocka, varpå hela tåget stannade upp framför huset. Ett tydligt tecken på vördnad och underkastelse, som blev än klarare när Ninetta Bagarella och hennes systrar kom ut på balkongen för att vinka åt folksamlingen som fortsatte att prisa Johannes.

Både den lokala polischefen och karabinjär-officeren reagerade omedelbart genom att lämna tåget – och upprätta en anmälan hos Siciliens antimaffia-åklagare.

Riina är fortfarande en symbol för maffian, och en hel del tyder på att han från fängelset försökt använda donna Ninetta som sitt ombud i sina affärer, liksom för att skicka pengar till sin maffiadömde son Salvuccio Riina.

0c1a8d52a52a869bda5e3db3b9beb12b

Salvatore Riina, livstidsdömd maffialedare från Corleone.

Varför stannade processionen utanför Riinas hus? Förundersökningen har redan visat att donna Ninetta hade släktingar i Johannes-sällskapet.

Ändå har förstås saker och ting ändrats, även i Corleone. Polisens resoluta agerande är ett tecken på det. Ett annat är den lokala kyrkoherdens, Domenico Mancuso, avståndstagande.

– Att stanna upp tåget framför makthavare eller pseudomakthavare är inte hur jag vill ha det. Nu måste vi alla tillsammans se till att San Giovanni-tåget aldrig mer går via Scorsone, säger prästen till La Repubblica.

Mancuso backas upp av biskopen i Monreale.

– Jag har föreslagit för polismyndigheten i Palermo att vi ska ta fram en avsiktsförklaring, för att förhindra liknande episoder. Mitt förslag är att vi från och med nu koordinerar alla stopp processionerna ska göra med ordningsmakten. Så undviker vi obehagliga överraskningar.

 

Vem är Elena Ferrante? Ett reportage från Napoli och Rom.

Den italienska författaren Elena Ferrante har gjort världssuccé med sina fyra romaner om kvinnlig vänskap, klass och bildning. Nu finns den första, “Min fantastiska vännina” på svenska.

I december besökte jag de hemkvarter i Napoli där Napolikvartettens böcker utspelar sig. Det menade i alla fall min vägvisare, den napoletanska kulturjournalisten Laura Petrazzuoli.

Reportaget publicerades för några veckor sedan i Femina. Här är texten.

——–

Elena Ferrante är Italiens största litterära sensation på åratal. Hennes romaner om kvinnors liv och vänskap läses idag av miljoner – och hyllas av kritikerna. Men vem är egentligen dem hemlighetsfulla författaren? Ytterst få vet vem som döljer sig bakom pseudonymen.

”Vad Dickens var för London är Ferrante för Napoli”, skrev en kritiker. Och det ligger något i orden. Ferrantes böcker berättar. Hon gör det med ett myller av personer och en berättelse som spänner över ett 60 år av italiensk historia. Hon skriver med ett driv och en psykologisk insikt som lyfter berättelsen om den livslånga vänskapen mellan Elena Greco och Lila Cerullo långt, långt bort från Napolis bakgator.

I vår är Ferrante aktuell på svenska med romanen ”Min fantastiska väninna” (Norstedts), den bok som blivit hennes stora genombrott och är den första av fyra i hennes så kallade Neapelkvartett.

När boken inleds befinner vi oss i 1950-talets Napoli. Där lever Lila och Elena, två flickor i sju-åttaårsåldern i ett tätt sammansvetsat arbetarklasskvarter i utkanten av staden. Här känner alla varandras hemligheter och skamligheter. Fattigdomen och våldet är ständigt närvarande. Männen, kvinnorna, barnen – alla slåss i en kultur där det gäller att hävda sin heder och rätt. Världen utanför kvarteret långt, långt borta.

Men Lila är annorlunda. Hon är gatusmart, fullständigt orädd, blixtrande intelligent och blir den blyga Elenas bästa vän. Lila är allt det som Elena skulle vilja vara. Men, ska det visa sig, också dominant och manipulerande.

Deras vägar genom livet skiljer sig. När Elena genom studier lyckas lämna Napoli blir Lila kvar och gifter sig med kvarterets camorrista, en maffiaman. I många år har de ingen kontakt: det sista Elena vill är att Lila återigen ska ta plats, styra och ställa i hennes liv.

Lila bemästrar uppväxtvärlden, Neapels gator, och startar en skoaffär. Elena vinner sin frihet och når framgång som författare. Men friheten har ett högt pris: en bitter konflikt med modern, kraschade förhållanden och ett frätande dåligt samvete för barnen.

Den första delen i Neapelkvartetten publicerades i Italien 2011. Året efter kom den ut i USA, där den fick bästa tänkbara skjuts in i de litterära finrummen av översättaren Ann Goldstein, redaktör på inflytelserika magasinet New Yorker. Fyra år senare ligger ”Min fantastiska väninna” fortfarande i topp på försäljningslistorna i USA. Det är ovanligt för en översatt bok och än mer ovanligt för en italiensk. Dessutom har framgångarna kommit utan det som ofta ses nyckeln till framgång för dagens litteratur: en karismatisk, aktiv, popstjärna till författare.

För vem som egentligen döljer sig bakom namnet ”Elena Ferrante” har sedan debuten 1991 alltså förblivit en hemlighet. Så när som på två intervjuer (via mail) har författaren bakom fenomenet konsekvent vägrat all form av offentlighet.

”Jag har redan gjort tillräckligt för den här långa berättelsen: jag skrev den. Om boken är värt något, så borde det räcka”, skrev hon i ett brev till sin förläggare 1991 inför publiceringen av första boken.

Framför allt i Italien har hemlighetsmakeriet skapat både irritation och spekulation. En lång rad kända författare med napolitanska rötter har pekats ut – och nekat till – att vara den ”riktiga” Elena Ferrante.

En som gått till botten med saken är den napolitanska kulturjournalisten Laura Petrazzuoli, som just nu arbetar på en dokumentär om Ferrantes miljöer i Napoli. En dag i början av december tar hon och jag pendeltåget till Luzzatti, en förort ett par kilometer ut från centrum.

– Det här är den plats där ”Min fantastiska väninna” utspelar sig, det är jag övertygad om, säger Laura Petrazzuoli.

Vi går genom i ett rörigt industrilandskap av järnvägsspår, bilverkstäder, ödetomter och bortglömda lagerlokaler. Under spåren löper en smutsig gångtunnel.

– Minns du scenen när Lila och Elena rymmer för att se havet? I början av första boken? Det här den här tunneln de går igenom då, säger Laura Petrazzuoli.

Inför arbetet med sin dokumentär har hon systematiskt samlat på sig sådana kopplingar mellan text och plats. Och de har lett henne hit till Luzzatti, ett område med enkla fyra-fem våningshus från 1930-talet.

– De här bostäderna byggdes framför allt för järnvägsanställda, och tillhörde Napolis första nya arbetarkvarter.

Aha, tänker jag. Att flickorna växer upp i ett bostadsområde som gränsar till järnvägen framgår av den första romanen. En nyckelperson i boken, Donato Sarratore, arbetar som konduktör men skriver också poesi, ett livslopp som också visar sig rymma en ledtråd.

– Domenico Starnones far var också konduktör. Senare slog han igenom som konstnär.

Domenico Starnone? Han är en aktad italiensk romanförfattare och dramatiker, född i Napoli 1943, precis som de fyra romanernas berättare, Elena och med en stil inte helt olik Ferrantes. Just därför har han länge varit av dem som misstänkts dölja sig bakom pseudonymen. Själv har Starnone med eftertryck förnekat att så är vara fallet. Och dessutom: kan verkligen en så stark kvinnors villkor vara skriven av en man?

– Nej, jag tror inte det, medger Laura Petrazzuoli. Därför är jag övertygad om att bakom Elena Ferrante döljer sig Anita Raja, Domenico Starnones fru.

Ett nytt namn: Anita Raja. Och faktum är att det idag finns en viss samsyn om att det är just Raja som döljer sig bakom författarskapet. Raja har hittills varken fått frågan eller svarat på om hon är Ferrante.

– Det är så mycket som stämmer. Anita Raja är också född i Napoli och har arbetat som översättare från tyska, något som också bokens Elena gör, säger Laura Petrazzuoli.

Därtill har Anita Raja en lång och framgångsrik bana som redaktör och översättare just för Ferrantes förlag, EO Edizioni.

– En översättare är ju van att verka i bakgrunden, att låta författaren synas.

Några som gång på gång fått förneka att de är ”Elena Ferrante” är två strävsamma bokförläggare i sjuttioårsåldern, det äkta paret Sandro Ferri och Sandra Ozzola Ferri. Deras förlag, EO Edizini, har gett ut Ferrante från start.

– Ja, det har varit alldeles tokigt. Särskilt från de italienska journalisterna. Jag vet inte varför de har varit så upptagna, och provocerade, av det här med anonymiteten, säger Sandro Ferri när jag träffar honom i Rom på det lilla förlagskontoret nära Vatikanen.

För paret Ferri har har Ferrantes anonymitet inte varit någon större fråga, inte heller deras andra författare är några mediala kändisar. Förläggarparet berättar också en annan sak: att anonymiteten mycket väl kan ha varit en förutsättning för att Napolikvartetten alls skulle kunna publiceras. Och kravet på anonymitet har funnits med allt sedan början av 1990-talet, då hennes allra första bok, ”L’amore molesta” (ungefär ”Den skändade kärleken”) gavs ut.

– Jag hade ingen aning om att en författare kunde beskriva en mor-dotterrelation på ett så våldsamt och fysiskt sätt, berättar Sandra Ozzola. Men jag förstod också att hon ville vara anonym för att skydda sig själv och sina närstående.

I Italien ställdes situationen på sin spets våren 2015, då Ferrante seglade upp som förhandsfavorit till Strega-priset, landets mest prestigefyllda litterära utmärkelse. En tung jurymedlem, författaren Sandro Veronese, menade att Ferrante inte var värdig Strega.

– Om du väljer att inte existera, ska du inte heller delta i Italiens viktigaste litteraturtävling. Varför ska inte samma regler gälla för dig som för alla andra?, rasade han och hotade med att avgå från juryn om Ferrante nominerades.

Också författaren Roberto Saviano tyckte Ferrante borde träda fram. ”För att vitalisera priset och för att blåsa liv i italiensk litteratur borde du ge dig till känna, kära Elena”, skrev han. Den här gången svarade faktiskt författaren. Hon tänkte inte träda fram för något gammalt pris’ skull. ”Stregapriset är ett gammalt maskangripet bord, menade hon. ”Att belöna min bok skulle bara betyda att det rangliga maskätna bordet pallades upp ytterligare ett år”.

Laura Petrazzuoli och jag beger oss in mot stan igen, ned mot strandpromenaden. Solen skiner, det är lördag och gatorna myllrar av liv. Neapel har ett dåligt rykte som korrupt och kriminellt – en oregerlig miljonstad som i italienarnas ögon får stå som symbol för allt det sämsta med landet.

– Javisst är det så. Napoli har många problem. Men det här är också en levande, äkta stad, en plats där människor lever nära varandra.

Nere vid havet fotograferas och videofilmas ett bröllopspar med Vesuvius som fond, och jag kommer att tänka på den storslagna bröllopsscenen som avslutar ”Min fantastiska väninna”, när Lila gifter sig med den förmögne camorristan som lovat att rusta upp familjens slitna skomakeri.

– Det Ferrante har gjort är att ge röst åt hur de är att leva som kvinna i den här medelhavsvärlden, i Neapel. Och hon har gjort det så att Lila och Elenas öden förmår beröra alla.

 

Namn: Elena Ferrante (pseudonym)

Född: 1943 i Napoli

Utgivna böcker: Debut 1991 med ”L’amore modesta”. Därefter sju romaner, en barnbok och en essäsamling.

Aktuell: I dagarna ger Norstedts ut ”Min fantastiska väninna”, den första av fyra delar i Ferrantes romansvit om Lila och Elenas livslånga vänskap.

 

 

 

Den nya italienska högerextremismen som lånar sina metoder från – vänstern. Reportage i Expo

Casa Pound är en liten, men dynamisk grupp på den yttersta politiska högerkanten i italiensk politik. Hårt centralstyrd, nästan en sekt – och med ett intressant sätt att kopiera metoder från den utomparlamentariska vänstern för att väcka opinion och reta massmediernas intresse. I ett reportage i Expo beskriver jag Casa Pound och deras metoder.

casapound002.jpg

Casa Pounds högkvarter på Esquilinen i Rom: kulturhus, bostäder, propagandacentral.

Minskar värdet av en god gärning om man skryter om den på Facebook? Ja. Och nej.

”Jag har skänkt pengar. Jag har samlat in kläder. Jag donerar – ett fyrsiffrigt belopp – till UNHCR. Jag har länkat till en video med Hans Rosling. Jag skriver eftertänksamma små rader om hur djupt berörd jag blir av den döde pojken på stranden.”

Jo, det är mycket sådant i mina flöden. Från mig själv också. Hur mycket som helst. För det mesta blir jag glad av att läsa det. Bra att det händer något. Andra gånger känner jag mig lite skamsen, eftersom jag inte gjort så mycket som andra verkar ha gjort.

Ska man vara ärlig, har förstås ingen av oss gjort så mycket som vi borde. Vem är jag att lägga tiotusentals kronor på en semesterresa, när människor svälter, dör och går under? Hur kan jag ge mina barn var sitt eget rum, när tusentals andra – lika fina, lika värdefulla – ungar sover under bar himmel? Vad vår moral säger oss är egentligen tydligt. Det är inte rätt att vissa är galet rika, när andra är fattiga.

Det är förstås bra att dela exempel på goda gärningar. Alla har inte några självklara idéer för hur man kan hjälpa, och om jag delar mitt initiativ eller mitt sätt att ge på Facebook, kan andra inspireras.

Samtidigt finns det en annan del i det hela. Något som stör mig. Som får en att må lite illa, mitt i all solidaritet. Intrycket av det är lika viktigt att visa upp sin godhet för andra som att hjälpa.

Det går tillbaka till ett synsätt som bland annat återfinns i Matteusevangeliet. Så här står det i sjätte kapitlet:

”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen. När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människorna skall prisa dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”

I en av berättelserna (haditherna) om profeten Mohammeds liv finns samma tanke (fast med lite värre konsekvenser som skrämseleffekt):

“He who lets the people hear of his good deeds intentionally, to win their praise, Allah will let the people know his real intention (on the Day of Resurrection), and he who does good things in public to show off and win the praise of the people, Allah will disclose his real intention (and humiliate him).”

Med andra ord: om du skryter om dina goda gärningar, får du inga pluspoäng hos Gud. Om du länkar till hjälpinitiativ och uppbyggliga videoklipp på Facebook med baktanken att det kan dig att stiga i aktning hos andra – bli delad och lajkad – så förlorar den goda gärningen sin mening, menar evangelisten och även hadith-författaren.

På ett intuitivt sätt tror jag många av oss vänder sig emot skryt om den egna godheten, liksom skryt i största allmänhet. Å andra sidan är det ju få av oss som har en Gud som utvärderar våra handlingar. Och för mottagaren av matpaketet, menskoppen eller tältet, spelar det mindre roll om givaren haft ett snövitt eller mer grådaskigt samvete. Ett tält är bra att ha om man bor i flyktingläger på vintern, oavsett om givaren fått 5000 lajks eller ej för sin gåva.

När hjälporganisationer erbjuder en ”dela med sig på Facebook”-knapp när du satt in din stödpeng är det kanske bara smarta nog att låta vår fåfänga, egoism och längtan efter aktning vara med och driva insamlingen. Pengarna gör nytta, även om de kommer från en hycklare. Och att kritisera någon för att de använder sociala medier för att väcka opinion, organisera stöd och inspirera andra vore ju helt fel.

Kanske är detta ytterst inte en fråga om att ge eller inte. Det ska man göra. Hjälpen behövs. Snarare handlar det om dig själv. Varför ger du – och varför ger du inte? Vilken roll spelar andras aktning för dina val?

Det är i alla fall sådant jag funderar på, när hjälpviljan fyller ens sociala flöden till brädden. Inte vet jag var sann godhet består i. Fast jag tror inte förmågan att bygga sitt personliga varumärke tillhör de mest nödvändiga delarna.

Rosenblad från helikopter, ledmotivet från “Gudfadern” och sex svarta hästar. Gangsterbegravning i Rom idag.

Alla storskurkar dör ju inte i uppgörelser. En del kolar bara av naturligt vid sisådär 65 års ålder. Det gäller till exempel Vittorio Casamonica, överhuvud för en av Roms mäktigaste maffiaklaner. Så här gick det till (och min text är en översättning från Roma Todays referat).

Kistan åtföljdes av tonerna från Gudfadern, framförda av en orkester som stod uppställda framför kyrkan Don Bosco, i kvarteret med samma namn i stadsdelen Tuscolano. Hundratals släktingar, vänner och bekanta hade samlats för att ta ett sista avsked av Vittorio Casamonica, överhuvud över klanen med samma namn /…/ som sedan decennier verkat i stadsdelarna Morena, Anagnina och Romanina. 

Vid begravningen, som hölls denna eftermiddag, sparades inte på något: katafalk, svarta hästar, kuskar, musik, plakat, en veteran-Rolls Royce och till och med en helikopter, från vilken det kastades ut tusentals röda rosenblad. Det sista avskedet täppte igen en hel stadsdel. Kistan transporterades inuti en svart snidad kaross som drogs av sex svarta hästar och kördes av två kuskar, och processionen, som gick genom hela Tuscolana, blockerade tidvis hela området.

Här är Repubblicas video från begravningen (via Youtube).

Bland de hundratals i publiken syntes flera stora skyltar och banderoller – en av dem föreställande bossen själv, helt klädd i vitt framför ett fotomontage med Colosseum och Peterskyrkan och med texten “Kung av Rom”. På en annan skylt stod skrivet “Du erövrade Rom, nu kommer du att erövra paradiset”. Uttåget ur kyrkan skedde till tonerna av musiken från Stanley Kubricks “2001” (det vill säga, Richard Strauss bombastiska “Also Sprach Zarathustra”, min anm)

Klanen Casamonica anses allmänt tillhöra Roms mäktigaste brottsorganisationer. Familjen anlände från Abruzzi i början av 1970-talet och har kopplats samman med svart låneverksamhet, pengatvätt, narkotikasmuggling och riggade upphandlingar. De har också samarbetat med Banda della Magliana.

Efter begravningen har församlingen Don Bosco fått hård kritik för att ha tillåtit den showartade begravningen av en känd boss från undre världen. Bland annat har nyhetsbyrån Ansa påmint om att kyrkan för ett par år sedan vägrade förrätta begravningsgudstjänst för Piergiorgio Welby (1945-2006). Welby, som var politiker för Partito Radicale, var en stark förespråkare för dödshjälp till svårt sjuka (han led själv av obotlig muskeldystrofi) och fick också hjälp att avsluta sitt eget liv.

När hans hustru önskade en katolsk begravning vägrade dock kyrkan – som är emot eutanasi – att befatta sig med någon sådan. Welbys begravning hölls istället utanför kyrkan, på piazzan.

Inrikesminister Angelino Alfano har nu begärt en redogörelse för händelsen av Roms polischef Franco Gabrielli.

Italienanalys 2. Lite separatism kanske inte är så dumt ändå?

Under några heta sommardagar reser jag runt i en för mig alldeles nya region, Veneto. Vi kör över ett platt, bördigt slättlandskap och längst vägkanten radar industrierna och verkstäderna upp sig. En del lokaler står förstås tomma, men inte alls i samma utsträckning som i till exempel Umbrien eller (givetvis) södra Italien.

De gamla kulturstäderna ligger tätt. Vicenza, Verona, Padova, Treviso – alla har de mångtusenåriga anor och deras stadskärnor är som smycken: vindlande gator med karakteristiska övertäckta arkadgångar, skinande välskötta små butiker och barer. Och – otroligt nog – nästan inga bilar. Kvällarna är lugna, musik och sorl hörs över piazzorna. Fontänerna porlar, parkeringsautomaterna fungerar, gatlyktorna lyser och det är rent, nästan pedantiskt städat.

Tankarna går förstås till arma, smutsiga, kaotiska Rom. Raderna av gatuförsäljare, sopbergen, den havererade kollektivtrafiken, hela det grandiosa urbana misslyckande som stadens kaotiska tillväxt efter andra världskriget inneburit. Den politiska klassen, de förfelade stödmiljarderna till Syditalien. Nu senaste upplöstes kommunfullmäktige i Ostia, eftersom hela den kommunala administrationen ansågs allt för infiltrerad av organiserad brottslighet.

Nej, det är kanske inte så konstigt att Lega Nords kandidat till regionpresidentposten, Luca Zaia, samlade över 50 procent av rösterna i lokalvalet i våras. Varför ska egentligen de rika, skötsamma, konkurrenskraftiga delarna av Italien fortsätta att subventionera sina fattiga landsmän i söder? För att några prilliga romantiker fick en idé om “Italien” i början av 1800-talet?

Om medelinkomsten i Norrland var hälften av den i Skåne, och du visste att en god del av dina skattepengar gick till misslyckade gruvprojekt, havererade motorvägar och uppblåst byråkrati norr om Dalälven – hur mycket resurser hade du velat skicka norrut, decennium efter decennium? S

om de flesta förknippar jag separatism med bruna krafter, sönderfall och motsättningar. Men kan det inte också vara ett logiskt val – åtminstone plånboksmässigt? SÅ framstår det i alla fall för Italiens rika regioner.

Kanske har räddningen för Italien legat i att Lega Nord i så många andra avseenden under Umberto Bossi varit ett så populistiskt och vulgärt xenofobiskt parti. Samt att varje försök att ta sig fram i korridorerna i Rom automatiskt misskrediterat partiets företrädare som en del av etablissemanget. Rörelsen är också – eftersom den försökt samla in en rad olika politiska strömningar – splittrad mellan strömmingar av konservatism, libertarianism, separatism, federalism och främlingsfientlighet.

“Eppur si muove”, ändå rör hon sig, sa Galileo Galileo inför inkvisitionen, som dömt ut hans teoribygge. Han pratade förstås om kosmologi – att solen rör sig runt jorden – men kunde nog lika gärna talat om statsbygget Italien, som fortsätter att existera mot alla odds.

 

 

 

 

 

Fotograf + reporter = team? Om varför är det så svårt att få det att funka.

Jag har jobbat som reporter i snart tjugo år och delat uppdrag och framsäte med hundratals fotografer. Många av dem oerhört skickliga – åtminstone på att fotografera. Och bra personer, sådana man trivs med att tillbringa ett par timmar i bilen med. Vilket ju också är viktigt. Ändå vet jag inte riktigt om jag någonsin hittat det där samarbetet jag längtat efter. Det är så mycket i vägen, så mycket om gör relationen mellan reporter och fotograf om inte komplicerad, så i alla fall ojämlik. Men varför?

Skillnader i förkunskaper är nog jobbigast av allt. Reportern har allt som oftast ägnat dagar och månader åt ett ämne eller en story, fotografen har slängts in i sista sekunden. Det är också en situation som blivit allt mer accentuerad i takt med att fotoavdelningarna skurits ner och anställda pressfotografer förväntas göra allt mer, allt snabbare.

Skillnaden i utbildning och klassbakgrund är en annan faktor. Fotografer är oftast utbildade i foto, reportrar i statsvetenskap eller ekonomi eller liknande. Det gör att det ofta infinner sig en slags över- underordning, där reportern ska förklara jobbet “på ett begripligt sätt” för fotografen, hen ska försöka förstå (samtidigt hen kör bil och ev pratar i mobil om ett annat uppdrag) vad det hela går ut på och reportern ska försöka undvika att låta som en mästrande föreläsare. Det blir ojämlikt, helt enkelt. Och om jag tycker det är jobbigt, kan jag ju bara föreställa mig hur otillfredsställande situationen är för fotografen.

Till saken hör också att reportrar (särskilt om de är av min typ) och fotografer ofta går igång på helt olika jobb och teman. Fotografen föreställer sig bilder som berättar, medan åtminstone jag går igång på strukturer, samhällsförändringar, intellektuella resonemang, teorier, maktförhållanden. Sånt som är svårt att skildra i bild. Av den anledningen tycker jag ofta lite synd om de fotografer jag ska jobba med. “Ännu en gubbe på kontor”, brukar det handla om.

När jag är ute på jobb så skäms jag därför ofta för att jag inte har roligare motiv – med action och människor i starka färger! – att ställa upp framför fotografens kamera. Jag tänker att fotografen nog har rätt tråkigt och att det är mitt fel. Men när jag tänker så brukar jag samtidigt bli lite arg. Varför är det mitt ansvar att fixa bra förutsättningar för bilder?

Jag har för stor respekt för fotografers kunnande för att släpa runt begåvade bildjournalister att ta idiotiska gubbebilder. Med åren har jag också åldersskillnaden mellan mig och många av fotograferna ökat – och därmed förstärks känslan av att jag på något sätt är “chef” över uppdraget. Det är en roll jag inte känner mig särskilt bekväm i. Ofta är understryks det sneda förhållandet av hur intervjupersonerna bemöter teamet, med en timme åt reportern och tio minuter åt fotografen.

För frilansar blir situationen än mer sned eftersom reportern är den som kan och säljer in jobbet och fotografen blir än mer en andra klassens medarbetare.

Ett svårighet är också – menar jag i alla fall – att press- och reportagefotografi inte nödvändigtvis är som bäst när det följer reporterns story i hälarna. De bästa bilderna berättar sin egen historia och går att tolka på andra sätt, mer öppet än journalistiska texter. De har ett annat sätt att kommunicera – i bild, nämligen. Riktigt bra bildjournalistik behöver nästan inte någon text. Den talar för sig själv. Och riktigt bra reportage eller nyheter är sällan beroende sällan de bästa och mest intressanta bilderna. Det ser man inte minst när man delar på uttrycksformerna – det går för det mesta lätt som en plätt att visa bilder för sig, texter för sig.

När tidningarnas bildavdelningar slimmats har också fotografernas förmåga att bjuda motstånd och stå upp för bilden minskat. Det länge sedan jag hörde någon bli rejält utskälld för att ha beskurit en bild utan att be om lov, om man säger så. Många mediechefer (som nästan alltid har en bakgrund som skrivande reportrar) är också enormt okunniga kring bilder, och saknar tilltro till bildens förmåga att beröra och berätta. De fattar inte kraften i något som går att tolka på många sätt, eller som berör känslomässigt (vilket för övrigt också gäller texter som på något sätt avviker från mallen). Det gör att fotografen reduceras till en platt illustratör av texten – och tidningarna blir allt tristare.

Jag hoppas att jag ska hitta en sån där fotograf någon gång. Kanske behövs det helt enkelt mer tid för att kunna etablera ett mer jämlikt samarbete, en arbetsfördelning som gör att båda är lika insatta och engagerade i jobben. Som det nu är känns det som om det riktiga samarbetet alltid bara dinglat en bit bort, något som skulle kunna bli, men oftast inte. Det är tråkigt.

Äldre inlägg