Kategori: Italiensk politik

Den fascistiska diktaturen konsolideras: Mordet på Matteotti 1924

Hösten 1922 blir Benito Mussolini premiärminister i Italien. Men fascismens grepp om makten är ännu osäkert. Under de närmaste åren fortgår dock utvecklingen om diktatur. Ett avgörande skede är våren 1924 – och mordet på den socialistiska parlamentsledamoten Giacomo Matteotti. (Ett utdrag ur min kommande bok ”Det moderna Italiens historia, som ges ut 2020.)

Våren 1924 präglades av en smutsig och våldsam valkampanj. Oberoende tidningar hotades och trakasserades, oppositionella parlamentsledamöter misshandlades och fick sina hem förstörda. I ett smart drag hade fascistfunktionärer landet över arbetat för att rekrytera etablerade, lokala makthavare och starka män – och deras personliga nätverk av klienter och röstkapital – till den fascistiska rörelsen.  Inför valet lockades lokala även polischefer med löften om stora mutor, om de gick med på att försvåra oppositionens arbete inför valet. Särskilt hårt åtgångna blev Mussolinis eget gamla parti: socialisterna.

För det senare ändamålet hade Mussolini rekryterat två yrkeskriminella krigsveteraner, Albino Volpi och Amerigo Dumini, som tidigare varit aktiva i en squadra i Ligurien och även deltagit i flera aktioner i Milano. De bildade nu ett särskilt våldskommando i Rom, vars syfte var i syfte att terrorisera besvärliga politiska motståndare. De skulle också komma att bli centrala aktörer i hanteringen av en av socialistpartiets skickligaste och modigaste parlamentariker, Giacomo Matteotti. Denna affär skulle sommaren 1924 kasta in den unga fascistregimen i en djup kris.

I valet den 6 april kunde fascistpartiet sålunda räkna in 65 procent av rösterna och 374 av parlamentets 554 mandat. När parlamentet återsamlades checkade också Volpi och Duminis gäng in på ett lyxhotell några meter därifrån, redo att vid behov ta i med hårdhandskarna. Snart talade Mussolini i parlamentet, stärkt av framgången i valet och av den snabba ökningen av antalet partimedlemmar: från cirka 300 000 vid maktövertagandet 1922 till runt 800 000 i början av 1924.

En stor del av de nya partimedlemmarna kom från södra Italien. Där hade rörelsen varit sen i starten, men förstärkes nu genom de röstblock som kontrollerades av lokala makthavare – vilket i princip var samma struktur som maffian. Inför parlamentet krävde nu Mussolini att flera tusen lagar skulle godkännas på en gång, i ett enda beslut. Ett annat krav var att de otaliga klagomål som inkommit rörande valfusk och våld mot oppositionella under valkampanjen omgående skulle skrivas av.

Denna begäran fick socialisten Matteotti – som inför valet hotats och misshandlats svårt av Volpi och Duminis ceka – att begära ordet. Från talarstolen redogjorde han  30 maj detalj för hur valet manipulerats. ”Det här valets cyniska våld kan bara jämföras med förhållandena i Mexiko, om det inte vore en sådan förolämpning mot just Mexiko”, konstaterade han. ”Kommer Mussolini att vara beredd att ta till våld i valrörelser”, frågade han, varvid den fascistiska bänkens svartskjortor svarade med ett rungande ”Ja!”.

Benito Mussolini på väg till vallokalen för att rösta i april 1924.

Matteotti hade också samlat ihop en fyllig dokumentation över fascister som varit involverade i korrupta och brottsliga affärer, handlingar som nu höll på att översättas till både franska och engelska. Framför allt berörde de mutor som det amerikanska oljebolaget Sinclair Oil betalat till fascistiska politiker (bland dem Mussolinis bror Armando) för att ge bolaget oljemonopol på den italienska marknaden – exakt den sortens principlösa skumraskaffärer fascismen påstår sig vilja göra rent hus med.

Giacomo Matteotti (i mitten av bilden).

Efter talet och inför hotet om skandal började Mussolini till sin närmaste krets antyda att det var ”dags att bli av med Matteotti”, att man borde ”lära honom en läxa” och att ”mot motståndare som Matteotti hjälper bara revolvern”.

Förmodligen behövde han inte ge tydligare order än så: i hans närhet fanns många som ägnat år åt att misshandla och mörda framför allt kritiska socialister.

Den 9 juni hördes Mussolini säga till Dumini att deras ceka ”snart måste göra något för att legitimera sin existens”.

På eftermiddagen den 10 juni klev Matteotti ut från sin bostad på via Pisanelli i stadsdelen Flaminio i centrala Rom. Snart gled en svart Lancia upp vid hans sida. I bilen fanns bland andra Amerigo Dumini och Albino Volpi. Matteotti drogs in i bilen, där han i stort sett omgående knivhöggs till döds av Volpi i baksätet. Därpå styckades hans kropp i två delar och begravdes i hemlighet en skog på landet nära Riano em bit norr om Rom.

De närmaste dagarna surrade landets politiska kretsar av rykten. Var fanns Matteotti? Mussolini uppgav sig vara helt ovetande.

Bildresultat för delitto matteotti
Matteottis kvarlevor hittades i augusti 1924.

Snart uppdagades mordkomplotten, inklusive dess miserabla amatörmässighet. Den 12 juni återfanns den blodiga bilen på en verkstad. Den hade lämnats in av en viss Filippo Filippelli, tidningsman med nära kontakter med Mussolinis pressekreterare Aldo Finzi. Det ökar trycket på Mussolini, som 13 juni åter förnekar all kännedom om dådet i parlamentet. Samma dag lämnar oppositionen – ett hundratal ledamöter – kammaren i protest mot utvecklingen. Den 23 juni hålls en begravning för Matteotti, utan att hans kropp återfunnits. Först 16 augusti hittas liket, illa åtgånget av sommarhettan.

Vem som gav order om attacken på Matteotti har aldrig riktigt blivit klarlagt. Att Mussolini sände signaler om att något borde göras var tydligt. Men mordet gav honom också stora politiska problem. Att tvinga socialisten i exil hade varit enklare och mindre politiskt skadligt.

Förstastidan på det italienska kommunistpartiets tidning Avanti!.”Matteottis kropp återfunnen i en buskage. 22 kilometer från Rom begravd vid foten av en ek”

I en udda gest av medkänsla – särskilt för diktatorer – såg Mussolini också till att staten stöttade Matteottis efterlevande familj ekonomiskt. En teori är uppdraget egentligen var att skrämma Matteotti utan att döda honom, men att de våldsverkare som regimen använde för sina smutsiga affärer gick för långt – och alltså fick ett oönskat lik på halsen.

Mussolini tog nu hand om polisutredningen, som tvärt emot lagen anförtroddes till en fascistisk polischef, snarare än till åklagare. I en farsartad rättegång två år senare, där våldsverkarna försvarades av partibossen Farinacci som öppet hyllade deras gärningar, dömdes ett par av dem till korta fängelsestraff. Volpi avled i Milano 1939, men Dumini överlevde både fascismen och andra världskriget och anslöt sig efter kriget till MSI, det postfascistiska partiet. Han dog i Rom 1967.

Mussolini agerade resolut för att lägga ansvaret för mordet på Matteotti på andra än sig själv och sparkade flera ledande fascister från sina poster för påstådd inblandning. Dessutom upphöjde han, i ett drag för att legitimera regimen, den etablerade och respekterade Lugi Federzoni (som grundat nationalistpartiet 1911) till inrikesminister. Snart rättade både Vatikanen, konservativa politiker, arméledningen, kungahuset och alla som valde att se fascismen som Italiens räddning undan bolsjevikerna in sig i ledet.

Mussolini planerade också ytterligare drag för att stärka sitt grepp om makten. Den 30 december kallade han in de jullediga parlamentsledamöterna för att meddela att han snart skulle hålla ett viktigt tal i kammaren.

Den 3 januari ställde han sig i talarstolen. Någon ceka existerade alls inte i Italien, och kunde alltså inte ligga bakom mordet på Matteotti, som för övrigt var en tröttsam affär som inte längre spelade någon roll. Han utmanade också parlamentet att rösta bort honom om de så önskade, men ingen väckte frågan. Istället gick Mussolini vidare, emellanåt avbruten av applåder och leverop:

”Jag förklarar här, inför denna församling och det italienska folket, att jag, och bara jag, tar ansvar, politiskt, moraliskt och historiskt för det som hänt. Om allt våld i vårt land har orsakats av ett visst historiskt, politiskt och moraliskt klimat, så tar jag ansvaret för det också.

Med talet utmanade Mussolini sina motståndare. Men oppositionen var allt för splittrad för ett kraftfullt svar. Italien hade nu en ledare som bokstavligen kunde klara sig undan ansvaret för ett politiskt mord på en parlamentsledamot; en diktator.

På eftermiddagen samma dag skickade Mussolini ett telegram till landets samtliga polischefer, som innehöll ett förbud mot alla spontana politiska manifestationer. Polisen skulle dessutom sätta stopp för all opposition och alla politiska partier, förutom fascistpartiet. En vecka senare avskaffades pressfriheten och landets ledande tidningar fick en efter en fascistiska medlöpare som chefredaktörer.

Från 1928 blev partimedlemskap obligatoriskt för journalister. På det nya kommunikationsdepartementet placerades Costanzo Ciano, en korrupt ex-officer, som såg till att även tidens nya medium, radion, följde regimens linje. Costanzo Ciano var far till Galeazzo Ciano, som 1931 skulle gifta sig med Edda Mussolini, ledarens äldsta favoritdotter.

Bildresultat för Piero Gobetti
Piero Gobetti.

Det närmaste året misshandlades flera oppositionella till döds. Bland dem fanns den briljante antifascistiske journalisten Piero Gobetti som avled i Paris 1926, bara 25 år gammal, i sviterna av de skador han fått efter misshandeln. Gobetti låg bakom en berömd och slående beskrivning av Italiens nye ledare: ”hans personifiering av en självmedveten optimism, hans slughet som orator, hans kärlek till framgång och söndagsceremonier, hans virtuosa kontroll över mystifikation och emfas – allt detta gör honom ytterst populär bland italienarna”. Nyckeln till Mussolinis framgång, menade Gobetti, var ”hans totala brist på känsla för ironi”. Även politiker som socialistpartiets ledare Filippo Turati och tidigare premiärministern Francesco Saverio Nitti tvingades exil. Kommunistpartiets verksamhet blev underjordisk, och deras partiorgan L’Unità fortsatte att komma ut från Frankrike. Partiledaren Palmiro Togliatti flydde till Sovjetunionen.

Partiets ledande ideolog – och en av Italiens allra främsta politiska teoretiker någonsin – Antonio Gramsci, fängslades 1926 och skulle förbli i fångenskap till sin bortgång på ett sjukhus i Rom 1937. Gramscis politiska tankegods formades under de många åren i fängelse, och återfinns framför allt i 33 efterlämnade anteckningsböcker, quaderni.

Dåtidens kommunister såg Marx teorier som vetenskaplig sanning, snarare än som politik, och Gramsci skulle i teoribildning försöka hitta sätta att förklara hur fascismens tycktes ha förmåga att på obestämd tid ställa in den samhällsomvälvning som hans generation av marxistiska tänkare tidigare hållit för oundviklig.


Antonio Gramsci.

Detta sökande ledde Gramsci till en analys av samhälleliga krafter bortom de rent ekonomiska och till nyckelbegreppet hegemoni, ett sätt att förstå hur borgarklassen kan använda kulturell dominans för att vinna arbetarklassens medhåll i ett i grunden förtryckande samhälle.

Denna syn gav i sin tur nya idéer om de intellektuellas och kulturskaparnas centrala roll i kampen för en revolution. Efter andra världskriget skulle Gramscis idéer få största betydelse för i stort sett alla vänsterrörelser i Västeuropa och Sydamerika i allmänhet, och för det italienska kommunistpartiet i synnerhet.

Ett förödande kvartssekel med Berlusconi

TV-talet i januari 1994 blev en vattendelare i italiensk politik. Och följderna av Berlusconis amoralism, handlingsförlamning och populism präglar ännu landet.

Klockan 17.30, den 26 januari 1994, började bandet rulla. Nio minuter och trettio sekunder långt var talet; ett minutiöst utformat och repeterat framträdande, inspelat vid skrivbordet i mediemagnaten Silvio Berlusconis palats i Arcore norr om Milano. ”Italien är det land jag älskar”, började talet. Och här, fortsatte Berlusconi, ”har jag också fått min passion för friheten”.

Det var för att ”försvara friheten” affärsmannen beslutat att ”kliva in på plan”, som han uttrycker det. För Berlusconi vill inte leva i ett ”illiberalt land som styrs av samma gamla politiska intressen, med dolda agendor och ansvariga för landets nuvarande prekära sociala och ekonomiska situation.”

Den framgångsrike entreprenören offrar sig för sitt älskade Italien, lät han tittarna förstå. Samtidigt lanserades en raffinerad propagandakampanj – utformad av Fininvests kader av experter på pr, reklam och opinionsundersökningar – till stöd för hans parti Forza Italia.

Silvio Berlusconi håller tal i italiensk teve i november 1994.Det är idag omöjligt att återse talet utan känslor av både bitter ironi och sorg. Det verkliga motivet för Berlusconis entré i politiken var inte friheten, utan snarare att slå vakt om sin företagskoncerns unika grepp över det italienska medielandskapet, som hotades av en trolig vänsterregering i nästa val.

Också kritiken mot det gamla systemet var falsk. Det monopol på reklam-tv som gjort honom stormrik hade han roffat åt sig just genom sina kontakter med 1980-talets djupt korrupta italienska politikerklass. Om det gamla systemet haft en vinnare, så var det Berlusconi.

Den slipade entreprenören, som med högtidlig stämma förklarade att han frånträtt alla sina privata uppdrag för att uppoffra sig för det allmännas bästa, skulle gång på gång använda politiken för att gynna sina egna ekonomiska intressen.

Lika märkligt vald var den fiende som Berlusconi menade att landet behövde: kommunismen. År efter Berlinmurens fall, med det gamla italienska kommunistpartiet på fallrepet, var det förbluffande nog kommunismen som mer än något annat hotade landet.

Likt Trump drygt två decennier senare, utlovade Berlusconi att med affärsmannens smartness och erfarenhet vända landets ekonomi. I realiteten innebar hans epok det motsatta: år av nolltillväxt, uppskjutna reformer och uteblivna investeringar i det som kunnat ta landet från industri- till kunskapsnation. Att krisen 2008 slog så djupt mot landet är till stor del epoken Berlusconis fel.

Populismen är en stark underström i italiensk politik. Giuseppe Garibaldi, Benito Mussolini, Beppe Grillo, Umberto Bossi och Matteo Salvini – alla har de exploaterat italienarnas skepsis och misstro. För Garibaldi var det fransmännen och österrikarna, för Mussolini socialisterna (och senare judarna). För Beppe Grillo var det politikerna, för Umberto Bossi syditalienarna och makten i Rom. För Salvini – just nu Italiens mäktigaste man – är det invandrarna.

Italiens politiska liv hade fram till 1994 präglats av kalla kriget, som i nära ett halvsekel garanterade statsbärande kristdemokraternas maktinnehav. Själva nationen vilade också tungt på värderingarna från andra världskrigets motståndsrörelse, som kodifierades i landets progressiva konstitution från 1947.

Berlusconis entré fullbordade nedmonteringen av detta system. Hans valallians Forza Italia, som till allas förvåning segrade i valet bara två månader efter TV-talet, legitimerade såväl främlingsfientliga Lega Nord som postfascisterna i Alleanza Nationale. Från Fininvests många mediekanaler, förlag och tidningar riktades nu angreppen mot partisanrörelsens ideal, mot den fria pressen, mot domstolsväsendet.

Kanske var alla lika goda kålsupare? ”Mussolini har aldrig mördat någon”, sade Berlusconi själv 2003. Och varför skulle man ta allt så allvarligt, när det finns halvnakna, dansande tjejer i tv-rutan att njuta av? Gör som jag, dansa och le och var framgångsrik!

1994 stod Italien och vägde mellan gammalt och nytt, omskakat av förändringarna i omvärlden och av den stora korruptionsskandalen Mani Pulite, som i grunden komprometterat den gamla politiska ledningen. En annan framtid var möjlig.

Så blev det inte. Istället var det Berlusconi som grep ögonblicket. I talets avslutning lovade han italienarna att bygga ett land som var mer rättvist, mer generöst, rikare, mer modernt och som skulle utgöra en stark kraft i både Europa och världen.

Idag ser vi effekterna av berlusconismen: en italiensk regering som skyller på de svagaste, som exploaterar EU-fientligheten, som känner sig befryndad med Viktor Orbán och Jair Bolsonaro och där 1,2 miljoner barn lever i fattigdom.