Kategori: Italiens första decennier

Enrico Toti: enbent cyklist och krigshjälte

Bildresultat för Enrico Toti

Enrico Toti på en bild från 1910.

Åren runt 1900 var cykeln ett nytt inslag i Italien. Som andra tekniska nymodigheter knöts både förhoppningar och farhågor till la macchina, maskinen.

Cykelsporten tog snart fart med lopp som Milano-San Remo och Giro di Lombardia. Det största loppet av alla, Giro d’Italia kördes första gången i maj 1909.

Men myndigheterna oroades också av cykelns snabba spridning – den gjorde arbetarna mobila – och ökade deras förmåga att snabbt samla folk till strejker, manifestationer och demonstrationer. I Milano förbjöd myndigheterna under en period cyklar i staden av just denna anledning.

Arbetarrörelsen omfamnade snart cykeln. Det skapades socialistiska cykelklubbar och ciclisti rossi – röda cyklister – blev en vanlig syn på vägarna i norra Italien. Klubbarna förmedlade dessutom möjligheten att köpa cyklar till subventionerat pris. Märket hette Avanti! (Framåt!) och de tillhörande däcken kallades Carlo Marx.

Bildresultat för Enrico Toti

Enrico Toti (1882-1916)

Också i militären tog man sig an det nya, effektiva transportmedlet. Särskilda cykelburna bersagligeri-förband skapades och många av dem deltog i striderna i norr under första världskriget.

Det är också i detta sammanhang en av den italienska cykelhistoriens mest besynnerliga hjältar dyker upp. Han hette Enrico Toti och föddes i Rom 1882.

Hans far arbetade vid järnvägen och Enrico följde – efter några år i flotten i faderns spår och fick arbetet som eldare vid Ferrovie dello Stato, statsjärnvägarna.

Den 27 mars 1908 arbetade Enrico Toti med att fylla på vatten på ett lokomotiv på stationen i Colleferro sydöst om Rom, när han halkade och föll ner på spåret. Han under ett rullande tåghjul och förlorade omgående sitt vänsterben strax under bäckenet.

Toti var dock en äventyrlig själ – och han tänkte inte låt sig hindras av olyckan. Efter några år som måttligt framgångsrik uppfinnare gav han sig 1911 ut på en extraordinär cykeltur.

Från Rom cyklade han norrut mot Paris, för att sedan fortsätta mot Belgien, Danmark, Sverige och Finland. Den enbente cyklisten fortsatte därefter ner genom Ryssland och Polen och återkom först 1912 till Italien.

Resan gav mersmak, för redan året efter var Toti ute på vägarna igen. Den här gången cyklade han söderut: via Levanten nådde han Alexandria i Egypten och trampade därifrån ner mot gränsen till Sudan. Där stötte han dock på patrull i form av brittiska soldater, som gjorde bedömningen att resan var allt för farlig. De förmådde honom att återvända till Kairo, varifrån han tog färjan tillbaka hem.

Bildresultat för Enrico Toti

Samtida propagandabild, visande Totis död i första världskriget 1916. Enligt propagandan ska han – dödligt sårad – ha kastat sin krycka mot fienden och ropat ”Jag dör inte”, innan han segnade ner.

År 1915 gick Italien in i första världskriget genom att förklara krig mot sin tidigare allierade, Österrike-Ungern. Patriotismen svallade – särskilt för de italienskspråkiga områden som ännu behärskades av Österrike-Ungern, och som nationalisterna förstås ansåg rätteligen borde inlemmas i Italien.

Att strida för sitt land var något Enrico Toti inte ville missa och han anmälde sig snart som frivillig. Tre gånger om nekades han att ta värvning; armén hade inte plats för en nu drygt trettioårig enbent världscyklist och ex-eldare.

Trots detta begav sig Toti mot fronten i Friulien, i nordöst, för att om möjligt ansluta sig till trupperna där.

Vid den här tiden hade Toti blivit något av en celebritet i Italien och en av befälhavarna lät honom följa med trupperna som frivillig, icke-stridande. Totis exempel ansågs ha en god inverkan på moralen hos trupperna, som vid den här tiden var inbegripna i mycket hårda och kostsamma strider, med tunga förluster. Toti fungerade också som kurir och cyklade med bud mellan olika truppenheter.

Inte heller detta var dock gott nog för patrioten Toti – han ville strida, vid frontlinjen. Och till slut lyckades det: han upptogs som menig i ett cykelburet bersaglieriförband. Bataljonens befälhavare förklarade att han nu var en av dem och förärade honom truppernas kännetecken, den plymförsedda hjälmen.

Bildresultat för Enrico Toti

Toti i tjänst som kurir vid fronten under första världskriget.

På eftermiddagen den 6 augusti 1916 avancerade Totis grupp mot höjd i närheten av Monfalcone i Friulien, norr om Trieste och nära gränsen till dagens Slovenien. Toti gick i täten med gevär och krycka när han träffades av ett skott och föll till marken.

Enligt samtida skildringar – i tidstypisk heroisk stil – fortsatte han att kasta granater, trots sin skada. När han åter reste sig träffades han åter av en kula och sårades dödligt.

Enligt legenden ska han ha kastat sin krycka mot fienden och ropat Nun moro io! – Jag dör inte! – innan han segnade ner. Därefter kysste han plymen på sin bersagliere-hjälm och somnade in. (De heroiska överdrifterna har senare visat sig vara propaganda och efterhandskonstruktioner).

Krigspropagandan gjorde snart ett stort nummer av Totis öde. Han tilldelades arméns guldmedalj för sina insatser och flera minnesmärken uppfördes till hans ära, ett av dem på Pincio i Rom.

Toti kom också efter kriget att bli en hjälte för den nationalistiska och proto-fascistiska grupp av krigsveteraner som skulle bli en så viktig stödtrupp för Mussolinis fascistparti ett par år senare. När Toti i början av 1920-talet slutligen begravdes i Rom bröt kravaller ut i San Giovanni-området mellan anarkister och fascister.

Än idag bär en lång rad gator över hela Italien Enrico Totis namn.

Bildresultat för Enrico Toti

Totis cykel finns att se på bersaglierimuséet i Rom. På den cyklade han från Lappland till Sudan under åren 1911-1913.

Skakande nya siffror kring Syditaliens ekonomi. ”Sedan 2000 sämre tillväxt än Grekland”

Att Syditalien – il mezzogiorno, som området söder om Napoli kallas på italienska – knappast tillhör världens tigerekonomier är väl känt. Sedan länge ligger medelinkomsten i regioner som Kalabrien och Sicilien på ungefär hälften av snittet i det rika Norditalien. Konflikten och kontrasten mellan nord och syd är en av de krafter som format och fortsätter att forma Italien. Och oförmågan att jämna ut skillnaderna är definitivt en av statens största misslyckanden.

Inte för att inte ansträngningar har gjorts: miljarder och åter miljarder har plöjts ned i söderns ofruktbara ekonomiska mylla. En stor del av försvunnit i helt fel fickor – framför allt till korrupta politiker, byggherrar och till maffian. Söderns underutveckling ligger också bakom mycket av den norditalienska separatismen och partiet Lega Nords framgångar. Varför ska vi – som ekonomiskt är en del av Bayern – fortsätta att sponsra ett kriminellt och stagnerande stycke av Algeriet? Ungefär så går snacket och har så gjort länge.

I förrgår kom nya skrämmande data om ekonomin i mezzogiorno, presenterade av Svimez, För sjunde året i rad faller söderns bruttonationalprodukt. Tillväxten mellan 2001 och 2013 är bara hälften av Greklands. Ja, av Greklands. Om Italien söder om Napoli vore ett eget land vore det … en katastrof.

Och inte är det särskilt roligt nu heller. Medelinkomsten i förhållande till nord är lägre än någonsin, födelsetalen är lägre än någon gång sedan Italiens enande. Av de arbetstillfällen som förlorats i Italien sedan krisen slog till 2007 har också en oproportionerligt stor del försvunnit härifrån. Idag har bara var femte kvinna i södern ett arbete, vilket ska jämföras med 51 procent i EU som helhet. Var tredje person i Mezzogiorno lever i fattigdom, mot var tionde i norra Italien. Antalet jobb är tillbaka på 1977 års nivå, med katastrofala följder för framför allt unga.

Data från statliga Istat (motsvarande svenska SCB) som visar medelinkomsten i Italiens regioner. Sedn 2011 har klyftorna vidgats ytterligare mellan nord och syd.

Data från statliga Istat (motsvarande svenska SCB) som visar medelinkomsten i Italiens regioner. Sedan 2013 har klyftorna vidgats ytterligare..

Rapporten fick bland annat författaren Roberto Saviano att reagera. I ett öppet brev till premiärminister Matteo Renzi kräver han insatser, omgående. Södern dör, skriver han. Och som det nu är ”sticker till och med maffian härifrån, för det finns inga pengar att tjäna”.

”Att det föds så få barn beror på att det blivit en lyx att skaffa barn. Och att skaffa två, är rena dårskapen. Och de som ändå föds, växer upp med idén om att fly, bort från den förnedring det innebär att aldrig få ett erkännande för sin kapacitet”, skriver Saviano. Han efterlyser statligt stöd – men inte på det gamla, Stålverk 80-liknande, sättet. Nej, södern måste få växa på sitt eget sätt, få bli ett laboratorium.

”Vi ska inte återöppna Cassa del Mezzogiorno [det gamla, kritiserade industristöds-organet som existerade 1950-1984] utan tillåta begåvade och skickliga företagare att växa, utan att bli uppätna av byråkrati, skatter och korruption.”

Matteo Renzi har nu reagerat. Kanske känner han pressen från både statistiken och opinionen. Den 7 augusti sammanträder topparna i regeringspartiet för att om möjligt skaka fram en nödplan för en region som riskerar, enligt Svimez, en permanent underutveckling och en desertificazione industriale.

Påfyllning i bildarkivet. Många gamla hus, lite ost, allt från Roma 2013.

Om Priebkes (och Mussolinis) begravningar

Efter krigsförbrytaren och SS-kaptenen Erich Priebkes (1913-2013) död häromveckan, har av naturliga skäl frågan om begravning blivit aktuell.

Roms borgmästare Ignazio Marino, stadens polischef och en hög tjänsteman i Vatikanen – alla har de deklararerat att de inte vill se någon Priebke-begravning i stan. Argentina, där han bodde från andra världskriget och fram till 1990-talet, vill inte heller begrava hans kropp. Det gäller också för Priebkes fädernesland Tyskland.

Roms rabbi, Riccardo Pacifici, sade till nyhetsbyrån Ansa att Priebkes kropp ”borde kremeras och hans aska spridas för vinden, precis som våra mor- och farföräldrars aska”.

Nu lutar det – enligt Priebkes advokat – åt att SS-kaptenen begravs i det fria, någonstans i närheten av Rom, utan någon som helst ceremoni eller manifestation.

Allt får mig att tänka på den lika surrealistiska som långdragna frågan om vad som skulle ske med Benito Mussolinis kvarlevor. Om deras osannolika och vindlande öden går det att läsa i en fascinerande bok: The Body of Il Duce av Sergio Luzzato.

Själv besökte jag Mussolinis grav i hembyn Predappio för några år sedan – och skrev så här om erfarenheten:

Vi gick in och där låg den till sist, längst upp på kyrkogården. ”Cripta Mussolini” stod det på en skylt. Frun och bebisen väntade utanför medan jag och femåringen gick ned.

Där låg de hela bunten i en inte särskilt storslagen gravkällare: storpappa Mussolini, fru Mussolini, barnen Mussolini. Levande ljus brann och i gästboken hade bara denna dag, obehagligt nog, runt 50 personer skrivit hyllningar.

Femåringen var förundrad i ungefär en minut. Sedan fick han en idé.

— Pappa, jag vill tända ljus. Kan vi tända ljus här som i Domkyrkan?

— Nej, det ska vi inte, sa jag.

— Varför inte?

— Öhh, fabrorn som är begravd här var inte så snäll.

Vi skyndade oss ut. Solen höll på att gå ner. Hela besöket hade tagit tio minuter. Men ja, rätt intressant var det ju. Och vad gör man inte för att ha sett något ingen annan sett?

Smakprov ur Mitt Rom

Min guidebok om Rom – Mitt Rom – har just publicerats. Lönegård & Co, som gjort formen, lägger upp ett litet smakprov på sin sajt. Kolla här!

Här är ett bildspel med lite uppslagsbilder: