Kategori: Historia

Den gudabenådade klättraren Marco Pantani – en cyklingens martyr?

När cyklisten Marco Pantani (1970-2004) sommaren 1994 dansade upp för två av Giro d’Italias mest berömda klättringar, Stelvio och Mortirolo, var det början på en lika spektakulär som tragisk karriär. Med sina 172 centimeter och 57 kilo var Marco Pantani perfekt byggd för proffscyklingens mest vördade specialitet; de långa, skoningslösa bergsetapperna.

Marco Pantani.

Sedan 1970-talet hade fotbollen varit landets dominerande idrott, men när Pantani klättrade stannade Italien.

Det vedertagna sättet att klättra går ut på att spara sina krafter i en noga kalibrerad ansträngning. “Il Pirata” Pantani kastade i stället av sig sin karakteristiska bandana, sina solglasögon (och ibland också sina diamantörhängen) och attackerade hårt. 1997 gjorde han de 14,5 kilometrarna upp för Alpe d’Huez på 37 minuter och 35 sekunder, ett rekord som står sig än idag.

Det var cykling som drama, känslor och show – och för sitt dristiga sätt att tävla vann han publikens hjärtan, trots att hans tävlingsmässiga framgångar egentligen inte var särskilt enastående och att hans tid på toppen bara varade tre-fyra år.

Ett danskt tv-inslag med den berömda klättringen uppför Alpe d’Huez under Tour de France 1997. Efter Pantani följer Richard Virenque, Bjarne Riis och Jan Ulrich. Alla tre skulle senare erkänna att de dopat sig med epo-preparat.

Pantanis framgångssaga – den sköre, blyge, tunnhårige killen från Cesenatico som blev nationalidol – var oemotståndlig. 1998 stod han på topp och vann både Giro d’Italia och Tour de France.

Hans fall skulle dock bli hårt och brutalt. Pantanis storhetstid sammanföll med cykelsportens mest perverterade. På hotellrum och lagbussar skvalpade påsarna med dopningspreparat, kanyler var lika viktiga i träningen som vattenflaskor och det sades att cyklisterna hade så extrema halter av röda blodkroppar, och så låg vilopuls, att de behövde kliva upp om nätterna och cykla en stund på en stationär cykel för att inte riskera hjärtinfarkt eller stroke.

Pantani var inget undantag. Visserligen låg hans uppmätta värden sällan särskilt mycket över de tillåtna. Men de varierade kraftigt, vilket i sig är ett tecken på manipulation. Man kan också notera att de åkare han mätte sig mot – Jan Ullrich, Bjarne Riis och Richard Virenque, till exempel – samtliga senare skulle erkänna att de använt epo, ett hormon som hjälper kroppen att tillverka fler röda blodkroppar och alltså förbättrar syreupptagningsförmågan.

Mot slutet av Giro d’Italia 1999 tycktes segern säkrad för Pantani; han hade varit fullständigt dominerande under hela loppet och ledde med över fem minuter. Men en tidig morgon i Madonna di Campiglio väcktes han en hård knackning på hotellrummets dörr. Utanför stod internationella cykelförbundets dopingteam. Ett snabbt test visade att Pantanis värden låg strax över de tillåtna och han diskvalificerades omgående.

Pantani förs ut från sitt hotell i Madonna di Campiglio 1998. Under morgonen har tester visat förhöjda blodvärden, och han diskvalificeras från tävlingen. Vid tillfället ledde han stort med bara tre etapper kvar.

En mardröm av mediadrev och utdragna dopingrättegångar följde. Den ofta otursförföljde Pantani hade lyckats ta sig tillbaka från allvarliga skador och missöden tidigare, men denna offentliga förödmjukelse var något annat.

Inför nationen vidhöll han sin oskuld, muttrade om konspirationer och komplotter. Men psykiskt var han i fritt fall. Han barrikaderade sig i sitt hus i Cesenatico, grät i dagar och drog i sig kokain. Under kommande år gjorde han ett par försök till comeback, men skulle aldrig visa samma form som tidigare.

Morgonraiden i Madonna di Campiglio har på sedvanligt italienskt manér blivit en närmast mytisk händelse. Vem hade egentligen intresse av att stoppa Marco Pantani? Vem ville stjäla hans stora seger, bara dagar innan målgången? Också cyklisten själv greps av paranoian. Några kaotiska, drogindränkta år följde, ständigt påpassad av journalister och i allt sämre psykiskt skick.

Bildresultat för pantani funerali
Marco Pantanis begravning i hemstaden Cesenatico i februari 2004.

I februari 2004 bröt personal upp en dörr till ett av rummen på ett strandhotell i Rimini och hittade Pantani livlös på golvet. Dödsorsaken var akut kokainförgiftning. Fem år hade gått sedan han vann Girot och Touren. Pantantis mor vidhöll att sonen blivit mördad och anklagade anklagade internationella cykelförbundet.

Miljontals cykelfans kunde ägna sig åt vad italienarna kallar dietrologia, ett sökande efter konspirationen och komplotten bakom (Mångårige svenske Rom-korrespondenten Åke Malm förklarar termen i den här texten).

Trots de starka beläggen för systematisk doping och hans tragiska fall har Pantani alltså förblivit en hjälte i mångas ögon. Italien må på många sätt vara ett sekulariserat samhälle. Men katolicismens ideal – inte minst om martyrskap – lever starkt. Det visar inte minst den dyrkan som gestalter som Marco Pantani fortsätter att väcka.


Bomben på Piazza Fontana 1969 blev inledningen till den svarta terrorismen

Den militanta vänsterrörelse som växte fram under 1968 och 1969 i Italien skrämde och förfärade många. Inom högerextrema kretsar, där många ledare var veteraner från fascismen, fanns det många som menade att demokratiska metoder inte räckte för att stoppa hotet från kommunismen.

Postfascisterna i MSI hade dessutom anhängare i alla delar av samhället, inte minst inom polis, försvar och säkerhetspolis. Ur dessa kretsar skulle det mest förödande svaret på utvecklingen 1968-1969 komma: en organiserad, blodig och utdragen attack på den italienska demokratin.

Redan i tonåren förklarade Franco Freda, född 1940 i Padua, att han var nazist. 1963 grundade han ett förlag för att ge ut nazistisk och antisemitisk litteratur och något år senare öppnade Freda boklådan Ezzelino i Padua. Han blev också en drivande lokal kraft i Ordine Nuovo, en krets aggressiva högerextremister med lös anknytning till Movimento Sociale Italiana, ett postfascistiskt parti grundat av veteraner från Mussolinis sista Salòrepublik 1948.

Franco Freda, ledande inom den “svarta terrorismen” i början av 1970-talet, under en rättegång.

MSI hade under hela efterkrigstiden lyckats hålla sig kvar i politiken, ofta som stödtrupp till kristdemokraterna, med ett väljarstöd på runt fem procent. Ur MSI:s kretsar kom en stor del av de högerextrema terrorister som, likt Franco Freda, skulle slå till mot Italien under 1970-talet.

 I början av 1969 publicerade Franco Freda ett manifest som förespråkade våldsamma terroraktioner i syfte att destabilisera staten och bereda väg för en fascistisk statskupp. Landet skulle ”traumatiseras” av terrordåd, skulden skulle läggas på vänstern och ett militärt maktövertagande snart framstå som en nödvändighet för att återställa ordningen, var planen. Och låter det långsökt idag, ett halv sekel senare, bör man komma ihåg att detta var en tid då såväl Portugal, Spanien och Grekland (det sistnämnda efter en kupp så sent som 1967) styrdes av militärjuntor.

Franco Freda började också köpa material för att tillverka bomber. Pengar fanns det gott om: högerextrema företagare som ville ha ett slut på strejkerna, fascistiska överlevare och inte minst delar av Italiens olika säkerhetstjänster.

Den 5 april exploderade en första sprängladdning mot Enrico Opocher, professor och progressiv rektor för universitetet i Padova. Ingen människa skadas, men rektorskontoret totalförstörs. Tre veckor senare skadades tjugo personer när en bomb briserar i Fiats monter på en stor industrimässa i Milano. Polis och säkerhetspolis riktade omedelbart sin uppmärksamhet åt fel håll; en grupp anarkister i Milano sätts under övervakning. I början av augusti återfanns åtta mindre bomber på olika passagerartåg i norra Italien och ytterligare två sprängladdningar hittas på stationerna i Milano och Venedig. Signalen är tydlig: en organisation med vis organisationsförmåga och kapacitet tycks vara i farten.

Correre della sera, dagen efter sprängattentatet mot en bank i Milano. ”Fasansfull massaker i Milano. Tretton döda och nittio skadade” lyder rubriken. Bomben inledde flera års högerextrem terror i Italien, den så kallade “spänningsstrategin”.

Den 12 december sker så attentatet som ska bli en vattendelare i Italiens historia. En sprängladdning detonerar på Banca Nazionale dell’Agricoltura på Piazza Fontana, i centralaste Milano. 16 personer omkommer, 88 skadas. Samma dag sprängs två bomber i Rom som skadar ytterligare 18 personer.

Polisens förundersökning trampar än en gång snett från början. Två bekanta anarkister grips nästan omgående och pekas ut som ansvariga. En av dem, spårvagnsföraren Giuseppe Pinelli, faller tre dagar senare från ett fönster på polisstationen och omkommer. Den andre, en dansare från Rom, skulle sitta tre år i fängelse innan han 1985 frikändes helt från all inblandning i dådet på Piazza Fontana.

Undan för undan började dock anarkisthypotesen falla i bitar. Bevis pekade istället på den nyfascistiska cell i Veneto som leddes av Franco Freda och Giovanni Ventura. Utredningen uppdagade också en serie oroande kontakter mellan framför allt Ventura och en högst uppsatt överste, i den militära underrättelsetjänsten, Guido Giannettini. Under kommande år skulle trycket på ett fullständigt klarläggande av SID:s agerande kring Piazza Fontana-dådet växa, men utan riktig klarhet nåddes. Freda, Ventura och Giannettini dömdes 1981 till livstid för bomben, en dom som dock upphävdes av en överinstans.

Det inre av banken efter bomben i december 1969.

Att högerkrafter på allvar hotade den italienska demokratin underströks ungefär ett år senare, då en grupp fascister underledning av prins Junio Valerio Borghese – en veteran från Mussolinis Salòrepublik – försökte genomföra en regelrätt, om än nästan komiskt orealistisk, statskupp. Under ett par timmar ockuperade Borgheses hejdukar inrikesministeriet i Rom, innan de drog sig tillbaka utan att några skott avlossats.

Under 1970-talets första år utför högerextremister en lång rad terrorattacker. Detta var la strategia della tensione, (”spänningsstrategin”). Tanken var att den revolutionära vänstern skulle få skulden för våldet, vilket i sin tur skulle skapa acceptans för en statskupp från höger för att återställa lag och ordning. I denna anda detonerade i juli 1970 en bomb på ett tåg i Kalabrien och dödade sex personer. 1972 omkom tre polismän i norditalienska Peteano i ett annat sprängdåd. Året efter kastades en sprängladdning in i en folksamling i Milano och krävde ytterligare fyra dödsoffer. Under 1974 attackerade högerextremistiska terrorister mål i både Brescia och Bologna, bomber som krävde tjugo döda och hundratals skadade.

Våldet lämnade ett ont arv, inte minst då det italienska rättsväsendet ofta visade sig inkapabelt att ställa ansvariga till svar. Och i bristen på tydliga svar frodades konspirationsteorierna om hur djupt inblandade delar av säkerhetstjänsten och armén egentligen varit i la strategia della tensione.

Sjuttonåriga Franca Viola tog strid mot tvångsäktenskap

Italiensk lag var i mitten av 1970-talet ännu ett lapptäcke av regler från från olika epoker i landets historia. Brottsbalken hade antagits av fascistregimen 1930, och stod i många stycken i konflikt med konstitutionens ideal från 1948.

Först sedan författningsdomstolen 1961 satt ner foten öppnades domaryrket för kvinnor. 1965 kunde de första åtta kvinnliga domarna tillträda sina tjänster. Deras manliga kollegor var 5 647.

Rättsskipningen i landet var en spegel av ett patriarkalt förtryck, där tydliga rester av hederskultur levde kvar. En man som kom på sin syster, dotter eller maka med att vara otrogen kunde i praktiken räkna med ett mycket lågt straff om han i vredesmod tog hennes eller hennes partners liv. Enligt brottsbalkens paragraf 587 var nämligen otroheten en kränking av hans heder – och därmed en förmildrande omständighet.

Bildresultat för Franca VIola
“Aldrig att min dotter Franca gifter sig med mannen som våldtagit och vanärat henne”, lyder rubriken. Citatet är från Franca Violas far, intervjuad i La Stampa 1966.

Ett annat uttryck för samma hederskultur var bruket av matrimonio riparatore. Lagen föreskrev att en våldtäkt kunde “sonas” genom förövaren gifte sig med sitt offer, vilket i praktiken innebar att kvinnan tvingades ingå äktenskap med våldtäktsmannen. På så sätt kunde hennes och hennes familjs ”heder” återupprättats, enligt detta arkaiska resonemang.

I slutet av 1960-talet utmanades detta människovidriga system av en ung kvinna från Alcamo på Sicilien, Franca Viola. Hon var bara sjutton år när i slutet av 1965 hon kidnappades och våldtogs av en viss Filippo Melodia, son till en lokal maffiaboss.

Som första italienska vägrade Viola – som fick stöd av sin familj – dock att ingå matrimonio riparatore, utan pekade istället ut Filippo Melodia för brottet. I väntan på rättegången hotades hennes familj, och pappan förlorade sitt arbete.

Franca Viola vid tiden för rättegången, våren 1966.

Vid rättegången gjorde också försvaret allt för svärta ner hennes trovärdighet, men Franca Viola stod fast. ”Jag är ingens egendom, ingen kan tvinga mig att älska en person som jag inte hyser någon respekt för. Det är den som gör vissa saker som förlorar sin heder, inte den som blir utsatt”.

Rättegången slutade med att Filippo Melodia dömdes till två års fängelse. Långsamt började också opinionen att svänga, mycket tack vare ett envetet arbete av 1970-talets starka kvinnorörelse, och kraven på att rensa ut hedersförtrycket ur lagstiftningen växte.

Det skulle dock dröja ända till 1981 innan matrimonio riparatore och hedersmotiv som förmildrande omständighet vid mord eller dråp eliminerades i italiensk lag. Först 1996 ändrades lagen så att våldtäkt inte längre betraktades som ett brott mot den allmänna moralen, utan ett brott med den utsatta kvinnan som målsägare.

År 2014 utsågs Franca Viola av president Giorgio Napolitano till Grande Ufficiale Ordine al Merito della Repubblica Italiana för sina insatser för Italiens kvinnor.

Italien – ett förskrämt och åldrande land?

Att Italien står inför en demografisk utmaning är ingen nyhet. Denna katastrof i slow motion har pågått i åratal. Det föds helt enkelt för få barn här. Mer avlägsna landsändar och i mindre städer och byar framstår allt mer som reservat för pensionärer.

Exakt hur illa det är ställt blev återigen tydligt häromveckan, när statistikmyndigheten Istat presenterade nya siffror. Till att börja med kan man konstatera att landets befolkning minskar, en utveckling som pågått sedan 2015.

Under 2018 föddes 439 000 barn i landet. Det är 140 000 färre än för tio år sedan och – vilket är svårt att ta in – färre än under något år sedan Italiens enande 1861. På den tiden var förstås familjerna större, men landets befolkning var å andra sidan ungefär hälften dagens (28 miljoner mot dagens cirka 60 miljoner).

Vi kan att jämföra med Sverige där det föds ungefär 12 barn per 1 000 invånare, eller runt 120 000 barn om året. I Italien är motsvarande siffra knappt 8 barn per 1 000 invånare, vilket innebär att det varje år ”saknas” runt 240 000 barn för att nå upp till Sveriges nivå. Och då ska man ju komma ihåg att även Sverige är ett åldrande land.

Det går också att se födelsetalen i Italien som en bild av tilltron till det italienska samhället, särskilt sedd genom ekonomins utveckling. Under il boom, den expansiva tillväxtfasen under åren 1958-1963, föddes mer än dubbelt så många barn som idag. Under åren 1985-2008 låg siffran relativt stabilt kring 10 barn per 1 000 invånare, för att efter den förödande finanskrisen 2008 falla ytterligare.

Effekten av en lång period av lågt barnafödande visar sig nu också genom att det helt enkelt finns ganska få unga kvinnor, alltså blivande mammor. Bara i familjer med utländsk bakgrund föds det idag fler barn – och det är bara tack vare denna grupp (för närvarande ungefär var tionde italienare) som inte födslotalen rasat ytterligare.

Hur reagerar då det italienska samhället och dess politiker inför denna denna långsamma demografiska katastrof? Kanske sätter full fart för att skapa ett samhälle där barn, omsorg och jämställdhet sätts i första rummet?

Nja, inte riktigt. Landets starke man, inrikesminister Matteo Salvini från Lega, har gjort politisk karriär på Jimmie Åkesson-manér – det vill säga, genom att fokusera politiken på stänga landets gränser och slänga ut så många av de invandrare som eventuellt lyckats rota sig här.

I veckan har nyhetsförmedlingen dominerats av en upptrappad konflikt mellan intresseorganisationen Sea Watch, vars fartyg bistår nödställda båtflyktingar från Nordafrika i vattnen söder om Sicilien. På Legas initativ har en ny lag skapats för att neka organisationer som Sea Watch att gå hamn i Italien. Men efter två veckor – och med 42 utmattade båtflyktingar ombord – ansåg sig inte den tyska kaptenen Carola Rackete till slut sig inte ha något val och förra onsdagen trotsade hon kustbevakningens blockad och gick in i hamnen i Lampedusa. På vägen in tycks hennes fartyg ha touchat en italiensk polisbåt, med fyra polismän ombord.

Sea Watch-kaptenen Carola Rackete grips av italiensk polis.

Där väntade poliser, redo att gripa besättningen och köra ut flyktingarna till havs igen. På Twitter rasade förstås Salvini: ”Vi ska använda varje demokratisk metod för att stoppa detta hån av våra lagar. Italien kan inte vara en landningsplats för vem som helst som vill dumpa människor.”

Nu finns det ännu ett oberoende rättsväsende i Italien, och inte minst på Sicilien är stödet för att ta hand om båtflyktingarna stort. En domare i Agrigento beslutade därför efter några dagar att Carola Rackete skulle frigivas. Misstankarna – att hon riskerat livet på fyra italienska polismän när hon körde på en patrullbåt vid kajen – avskrevs av domaren.

Salvini var förstås inte road. Han var rasande, kränkt men lovade att inte ge upp kampen. ”Vi ska återbörda heder, stolhet och välstånd till Italien, kosta vad det kosta vill”, förklarade han.

Vad ville de 42 utmattade båtflyktingarna? Skapa sig ett bättre liv förstås. De var förmodligen unga, starka och beredda att jobba stenhårt och ta risker för att få en bättre framtid. Kanske skulle de – precis som många andra – kunna göra det otacksamma och tunga manuella arbetet i det italienska jordbruket, källa till så stor stolthet för detta matglada land. Eller så skulle de kanske kunnat ha bidra i vården  – landet har nu 2,2 miljoner medborgare över 85 år.

Istället ligger Salvinis fokus på att ”försvara landets gränser”, fraternisera med övriga europeiska (och ryska) högerspöken och gasta om symbolpolitik på Twitter. Samtidigt visar EU-kommissionen att Italien ligger i botten av EU:s länder vad gäller tillväxt, investeringar och sysselsättning.

Det finns så mycket att älska med det här landet. Men vad gäller framtiden – åtminstone på kort sikt – är det emellanåt svårt att hålla pessimismen stången.

Den fascistiska diktaturen konsolideras: Mordet på Matteotti 1924

Hösten 1922 blir Benito Mussolini premiärminister i Italien. Men fascismens grepp om makten är ännu osäkert. Under de närmaste åren fortgår dock utvecklingen om diktatur. Ett avgörande skede är våren 1924 – och mordet på den socialistiska parlamentsledamoten Giacomo Matteotti. (Ett utdrag ur min kommande bok ”Det moderna Italiens historia, som ges ut 2020.)

Våren 1924 präglades av en smutsig och våldsam valkampanj. Oberoende tidningar hotades och trakasserades, oppositionella parlamentsledamöter misshandlades och fick sina hem förstörda. I ett smart drag hade fascistfunktionärer landet över arbetat för att rekrytera etablerade, lokala makthavare och starka män – och deras personliga nätverk av klienter och röstkapital – till den fascistiska rörelsen.  Inför valet lockades lokala även polischefer med löften om stora mutor, om de gick med på att försvåra oppositionens arbete inför valet. Särskilt hårt åtgångna blev Mussolinis eget gamla parti: socialisterna.

För det senare ändamålet hade Mussolini rekryterat två yrkeskriminella krigsveteraner, Albino Volpi och Amerigo Dumini, som tidigare varit aktiva i en squadra i Ligurien och även deltagit i flera aktioner i Milano. De bildade nu ett särskilt våldskommando i Rom, vars syfte var i syfte att terrorisera besvärliga politiska motståndare. De skulle också komma att bli centrala aktörer i hanteringen av en av socialistpartiets skickligaste och modigaste parlamentariker, Giacomo Matteotti. Denna affär skulle sommaren 1924 kasta in den unga fascistregimen i en djup kris.

I valet den 6 april kunde fascistpartiet sålunda räkna in 65 procent av rösterna och 374 av parlamentets 554 mandat. När parlamentet återsamlades checkade också Volpi och Duminis gäng in på ett lyxhotell några meter därifrån, redo att vid behov ta i med hårdhandskarna. Snart talade Mussolini i parlamentet, stärkt av framgången i valet och av den snabba ökningen av antalet partimedlemmar: från cirka 300 000 vid maktövertagandet 1922 till runt 800 000 i början av 1924.

En stor del av de nya partimedlemmarna kom från södra Italien. Där hade rörelsen varit sen i starten, men förstärkes nu genom de röstblock som kontrollerades av lokala makthavare – vilket i princip var samma struktur som maffian. Inför parlamentet krävde nu Mussolini att flera tusen lagar skulle godkännas på en gång, i ett enda beslut. Ett annat krav var att de otaliga klagomål som inkommit rörande valfusk och våld mot oppositionella under valkampanjen omgående skulle skrivas av.

Denna begäran fick socialisten Matteotti – som inför valet hotats och misshandlats svårt av Volpi och Duminis ceka – att begära ordet. Från talarstolen redogjorde han  30 maj detalj för hur valet manipulerats. ”Det här valets cyniska våld kan bara jämföras med förhållandena i Mexiko, om det inte vore en sådan förolämpning mot just Mexiko”, konstaterade han. ”Kommer Mussolini att vara beredd att ta till våld i valrörelser”, frågade han, varvid den fascistiska bänkens svartskjortor svarade med ett rungande ”Ja!”.

Benito Mussolini på väg till vallokalen för att rösta i april 1924.

Matteotti hade också samlat ihop en fyllig dokumentation över fascister som varit involverade i korrupta och brottsliga affärer, handlingar som nu höll på att översättas till både franska och engelska. Framför allt berörde de mutor som det amerikanska oljebolaget Sinclair Oil betalat till fascistiska politiker (bland dem Mussolinis bror Armando) för att ge bolaget oljemonopol på den italienska marknaden – exakt den sortens principlösa skumraskaffärer fascismen påstår sig vilja göra rent hus med.

Giacomo Matteotti (i mitten av bilden).

Efter talet och inför hotet om skandal började Mussolini till sin närmaste krets antyda att det var ”dags att bli av med Matteotti”, att man borde ”lära honom en läxa” och att ”mot motståndare som Matteotti hjälper bara revolvern”.

Förmodligen behövde han inte ge tydligare order än så: i hans närhet fanns många som ägnat år åt att misshandla och mörda framför allt kritiska socialister.

Den 9 juni hördes Mussolini säga till Dumini att deras ceka ”snart måste göra något för att legitimera sin existens”.

På eftermiddagen den 10 juni klev Matteotti ut från sin bostad på via Pisanelli i stadsdelen Flaminio i centrala Rom. Snart gled en svart Lancia upp vid hans sida. I bilen fanns bland andra Amerigo Dumini och Albino Volpi. Matteotti drogs in i bilen, där han i stort sett omgående knivhöggs till döds av Volpi i baksätet. Därpå styckades hans kropp i två delar och begravdes i hemlighet en skog på landet nära Riano em bit norr om Rom.

De närmaste dagarna surrade landets politiska kretsar av rykten. Var fanns Matteotti? Mussolini uppgav sig vara helt ovetande.

Bildresultat för delitto matteotti
Matteottis kvarlevor hittades i augusti 1924.

Snart uppdagades mordkomplotten, inklusive dess miserabla amatörmässighet. Den 12 juni återfanns den blodiga bilen på en verkstad. Den hade lämnats in av en viss Filippo Filippelli, tidningsman med nära kontakter med Mussolinis pressekreterare Aldo Finzi. Det ökar trycket på Mussolini, som 13 juni åter förnekar all kännedom om dådet i parlamentet. Samma dag lämnar oppositionen – ett hundratal ledamöter – kammaren i protest mot utvecklingen. Den 23 juni hålls en begravning för Matteotti, utan att hans kropp återfunnits. Först 16 augusti hittas liket, illa åtgånget av sommarhettan.

Vem som gav order om attacken på Matteotti har aldrig riktigt blivit klarlagt. Att Mussolini sände signaler om att något borde göras var tydligt. Men mordet gav honom också stora politiska problem. Att tvinga socialisten i exil hade varit enklare och mindre politiskt skadligt.

Förstastidan på det italienska kommunistpartiets tidning Avanti!.”Matteottis kropp återfunnen i en buskage. 22 kilometer från Rom begravd vid foten av en ek”

I en udda gest av medkänsla – särskilt för diktatorer – såg Mussolini också till att staten stöttade Matteottis efterlevande familj ekonomiskt. En teori är uppdraget egentligen var att skrämma Matteotti utan att döda honom, men att de våldsverkare som regimen använde för sina smutsiga affärer gick för långt – och alltså fick ett oönskat lik på halsen.

Mussolini tog nu hand om polisutredningen, som tvärt emot lagen anförtroddes till en fascistisk polischef, snarare än till åklagare. I en farsartad rättegång två år senare, där våldsverkarna försvarades av partibossen Farinacci som öppet hyllade deras gärningar, dömdes ett par av dem till korta fängelsestraff. Volpi avled i Milano 1939, men Dumini överlevde både fascismen och andra världskriget och anslöt sig efter kriget till MSI, det postfascistiska partiet. Han dog i Rom 1967.

Mussolini agerade resolut för att lägga ansvaret för mordet på Matteotti på andra än sig själv och sparkade flera ledande fascister från sina poster för påstådd inblandning. Dessutom upphöjde han, i ett drag för att legitimera regimen, den etablerade och respekterade Lugi Federzoni (som grundat nationalistpartiet 1911) till inrikesminister. Snart rättade både Vatikanen, konservativa politiker, arméledningen, kungahuset och alla som valde att se fascismen som Italiens räddning undan bolsjevikerna in sig i ledet.

Mussolini planerade också ytterligare drag för att stärka sitt grepp om makten. Den 30 december kallade han in de jullediga parlamentsledamöterna för att meddela att han snart skulle hålla ett viktigt tal i kammaren.

Den 3 januari ställde han sig i talarstolen. Någon ceka existerade alls inte i Italien, och kunde alltså inte ligga bakom mordet på Matteotti, som för övrigt var en tröttsam affär som inte längre spelade någon roll. Han utmanade också parlamentet att rösta bort honom om de så önskade, men ingen väckte frågan. Istället gick Mussolini vidare, emellanåt avbruten av applåder och leverop:

”Jag förklarar här, inför denna församling och det italienska folket, att jag, och bara jag, tar ansvar, politiskt, moraliskt och historiskt för det som hänt. Om allt våld i vårt land har orsakats av ett visst historiskt, politiskt och moraliskt klimat, så tar jag ansvaret för det också.

Med talet utmanade Mussolini sina motståndare. Men oppositionen var allt för splittrad för ett kraftfullt svar. Italien hade nu en ledare som bokstavligen kunde klara sig undan ansvaret för ett politiskt mord på en parlamentsledamot; en diktator.

På eftermiddagen samma dag skickade Mussolini ett telegram till landets samtliga polischefer, som innehöll ett förbud mot alla spontana politiska manifestationer. Polisen skulle dessutom sätta stopp för all opposition och alla politiska partier, förutom fascistpartiet. En vecka senare avskaffades pressfriheten och landets ledande tidningar fick en efter en fascistiska medlöpare som chefredaktörer.

Från 1928 blev partimedlemskap obligatoriskt för journalister. På det nya kommunikationsdepartementet placerades Costanzo Ciano, en korrupt ex-officer, som såg till att även tidens nya medium, radion, följde regimens linje. Costanzo Ciano var far till Galeazzo Ciano, som 1931 skulle gifta sig med Edda Mussolini, ledarens äldsta favoritdotter.

Bildresultat för Piero Gobetti
Piero Gobetti.

Det närmaste året misshandlades flera oppositionella till döds. Bland dem fanns den briljante antifascistiske journalisten Piero Gobetti som avled i Paris 1926, bara 25 år gammal, i sviterna av de skador han fått efter misshandeln. Gobetti låg bakom en berömd och slående beskrivning av Italiens nye ledare: ”hans personifiering av en självmedveten optimism, hans slughet som orator, hans kärlek till framgång och söndagsceremonier, hans virtuosa kontroll över mystifikation och emfas – allt detta gör honom ytterst populär bland italienarna”. Nyckeln till Mussolinis framgång, menade Gobetti, var ”hans totala brist på känsla för ironi”. Även politiker som socialistpartiets ledare Filippo Turati och tidigare premiärministern Francesco Saverio Nitti tvingades exil. Kommunistpartiets verksamhet blev underjordisk, och deras partiorgan L’Unità fortsatte att komma ut från Frankrike. Partiledaren Palmiro Togliatti flydde till Sovjetunionen.

Partiets ledande ideolog – och en av Italiens allra främsta politiska teoretiker någonsin – Antonio Gramsci, fängslades 1926 och skulle förbli i fångenskap till sin bortgång på ett sjukhus i Rom 1937. Gramscis politiska tankegods formades under de många åren i fängelse, och återfinns framför allt i 33 efterlämnade anteckningsböcker, quaderni.

Dåtidens kommunister såg Marx teorier som vetenskaplig sanning, snarare än som politik, och Gramsci skulle i teoribildning försöka hitta sätta att förklara hur fascismens tycktes ha förmåga att på obestämd tid ställa in den samhällsomvälvning som hans generation av marxistiska tänkare tidigare hållit för oundviklig.


Antonio Gramsci.

Detta sökande ledde Gramsci till en analys av samhälleliga krafter bortom de rent ekonomiska och till nyckelbegreppet hegemoni, ett sätt att förstå hur borgarklassen kan använda kulturell dominans för att vinna arbetarklassens medhåll i ett i grunden förtryckande samhälle.

Denna syn gav i sin tur nya idéer om de intellektuellas och kulturskaparnas centrala roll i kampen för en revolution. Efter andra världskriget skulle Gramscis idéer få största betydelse för i stort sett alla vänsterrörelser i Västeuropa och Sydamerika i allmänhet, och för det italienska kommunistpartiet i synnerhet.

Det okända barnhemssystemet krävde hundratusentals spädbarns liv

Det är något av en truism att Italien är ett samhälle som sätter familjen högt. Det samma gäller, åtminstone traditionellt, för andra sociala institutioner som moderskapet och den kristna tron. Ändå hade Italien under flera hundra år ett system som tvingade ogifta kvinnor att lämna bort sina nyfödda spädbarn till barnhem – ett öde som i de allra flesta fall ledde till barnens snara död.

Detta lika barbariska som kvinno- och livsfientliga system står i fokus för den amerikanske historikern David I Kertzers fantastiska bok Sacrified for Honor, med undertiteln Italian Infant Abandonment and the Politics of Reproductive Control.

Bildresultat för sacrifice for honor kertzer

David I Kertzers bok om det italienska barnhemssystemet under 1800-talet kom ut 1993.

I boken spårar Kertzer det nätverk av barnhem som med start under motreformationen byggdes upp i den italienska halvöns många småstater. Själva motorn i systemet var kyrkans benhårda fördömande av utomäktenskapliga barn. Att föda ett barn utom äktenskapet ansågs förknippat med evig skam – inte bara för mamman, utanför hela hennes släkt.

En annan förevändning var att skydda själva barnet. Den ogifta mammans oerhörda skam skulle annars lätt driva henne till att döda sig eget barn; i det fall det skedde innan barnet döpts skulle dess själ vara dömd att för alltid existera i limbo, skuggvärlden mellan himmel och helvete. För att bevara mammans ära var det alltså viktigt att hon kunde lämna ifrån sig sitt nyfödda barn anonymt.

Sålunda etablerades ett nätverk av barnhem. Det äldsta och mest berömda är Ospedale degli Innocenti i Florens, känt för Filippo Brunelleschis nydanade arkitektur. Men den stora majoriteten var långt enklare: ofta fuktiga, mörka och smutsiga kåkar, där barnen kunde levereras in genom ett särskilt svänghjul, la ruota, som gjorde att modern och personalen på insidan inte behövde ha någon kontakt. På kyrkans uppdrag tvingades lokala borgmästare och barnmorskor att agera agenter: inga ogifta kvinnor skulle kunna dölja sin graviditet.

Efter förlossningen transporterades de nyfödda ofta långa sträckor – och ofta dog de på vägen. I teorin skulle ett system med betalda ammor hålla liv i spädbarnen, men i praktiken fungerade det illa. Det var ständigt ont om ammor, mjölken räckte in till och de små barnen dukade under i en fasansfull takt. På ett av de största barnhemmen, Annunziata i Napoli, lämnades i början av 1800-talet ungefär 2 000 barn in varje år. Men än hälften av dem dog av svält. I andra städer var dödstalen ännu högre.

En oönskad konsekvens av systemet med anonyma “inkast” för bebisar var att även gifta par började lämna in sina barn på barnhem. Detta skick sågs inte med blida ögon av myndigheterna; man menade att de gifta paren drog fördel av ett system som inte skapats för dem. Detta systematiska övergivande av nyfödda sammanföll med industrialiseringen, där många arbetarkvinnor helt enkelt inte förmådde att ta hand om sina barn.

Först genom Italiens enande från 1861 började attityderna förändras. Man började tala om barnets rättigheter, inte bara mammans rätt att behålla sin “ära”. Om faderns rättigheter talades det mycket tyst: det ansågs fullständigt självklart att det skulle finnas ett system på plats som “skyddade familjen” – det vill säga, lät män som gjort kvinnor gravida slippa undan varje form av ansvar. De inlämnade barnen hade inga som helst möjligheter att få reda på vem deras var var.

La routa – snurran – som hörde till sjukhuset Santo Spirito in Sassia i Rom finns ännu bevarad.

En lite mer kuriös sida av detta storskaliga barnamord – för ett sådant var det – var att de barnhemsbarnen genom dopet på barnhemmet gavs nya namn. Ofta avslöjade dessa namn omgående barnens status som oäktingar, eftersom de döptes efter det barnhem där de tagits emot.

I Florens fick de till exempel heta Degli Innocenti, i Siena Della Scala, i södra Italien Esposito eller Degli Esposti (de båda senare är former av esposto, “övergiven”). Eller så gavs de namn efter sin association med kyrkan: Del Frate eller Del Prete. Väldigt vanligt var också namnet Innocenti – i Bologna existerade det faktiskt ett kommunalt påbud om att alla barnhemsbarn skulle bära detta namn. En annat sätt var också att man lät efternamnet bildas av förnamnet, som Amato Amati eller Barbera Barberi. I Milano gavs alla barnhemsbarn namnet Colombo (“duva”), vilket gjort att namnet än idag är stadens näst mest förekommande efternamn. Namnskicket fick som konsekvens att barnens stigmata som bastardi blev livslångt.

Systemet med la routa – den snurrande luck-konstruktion där barn kunde lämnas in anonymt – började försvinna i slutet av 1800-talet. Men inrotade vanor försvinner långsamt, liksom skammen över att föda ett oäkta barn. Ännu in på 1930-talet fanns enstaka ruote kvar i delar av Mezzogiorno.

Barnhemsbarn i Potenza under 1930-talet.

David I Kertzers bok är en av de mest skakande och klargörande böcker jag läst om Italiens historia. Den ger också en djupare förståelse för det djupa hat mot kyrkan som var så bärande för många av Italiens ledande risorgimento-politiker: det var detta djupa, institutionaliserade hedersförtryck som den nya staten långsamt lyckades bryta.