Kategori: Florens

Marmorn, kapitalet och meningen.

Jag var nyss på en verkstad i Pietrasanta på studiebesök. Via bekanta fick vi tag i en konstnär som visade oss. Det var en stor verkstad, inrymd i en modern verkstadslokal i ett industriområde. Utanför stod halvfärdiga, icke levererade och förmodligen icke betalda skulpturer på rad. Hundratals, alla huggna i ett av konstens mest berömda råmaterial – Michelangelos favorit – den snövita, kompakta Carrara-stenen. Den bryts i närheten, i norra Toscana någon mil in från kusten.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Att hugga marmor är stort i Carrara och har varit det i tusentals år. Och hantverksskickligheten är förstås enorm. På Studio Cervietti jobbar killarna som utan tvekan fixar en kopia av Michelangos ”David” eller ”Pieta” om du kan betala för dig.

De fixar mycket annat också. Ett tio meter långt bord, hugget så att det ska se ut om det ligger en skrynklig duk på. Eller ett meterhögt huvud av Michael Jackson, nu äntligen med just den snövita hudfärg som popidolen verkade önska sig på senare dar. En skräckaktig byst av en ung Gina Lollobrigida. Galnast var nog det ungefär fyra meter höga dubbelporträttet, i helfigur, av ett kinesiskt par. Skulle väl stå i en trädgård någonstans. Marble are forever.

En våning upp fanns Cerviettis samling av bozzetti, alltså de förlagor i gips som används som mall vid den slutliga huggningen av stenen. De är märkta med ett sinnrikt system av punkter och noder, vars mått förs över till marmorn med stora passare. Samma metod som under renässansen. Det var roligt att gå runt i detta myller av färdigt och halvfärdigt, största skönhet och gräsligaste kitsch. Också intressant att fundera över exakt när något blir just … kitsch. Michelangelos original-David är tveklöst ett av skulpturhistoriens största ögonblick. Kopian i en lagerlokal däremot – gjord med enorm hantverksskicklighet, i exakt samma sten – är bara smaklös. Eller åtminstone rejält tråkig.

Hur ser det ut i skallen på någon som lägger ett par miljoner kronor på en kopia av David att ha i sin trädgård? Vad står skulpturen för för en sådan beställare? Varför accepterar vi kopior av vissa konstverk och inte av andra?

Att se kopior är förresten fascinerande i sig. Betraktaren får förstås inte samma upplevelse av att se en nyproducerad David på ett lager i ett industriområde, som att se den på Galleria dell’Academia i Florens. Men beror det på mig och min förförståelse – eller på skulpturen i sig? Hur många av dem som trängs framför originalet skulle märka om det byttes ut mot någon av Studio Cerviettis habilt utförda kloner? Förmodligen inte så många, om man bara lade till lagom mycket patinering.

En annan sorts tömning eller karisma-dränage gäller själva formen. Hur kan ett så fantastiskt material, en sådan rik tradition och teknik idag i princip ha nått vägs ände som konstnärligt uttrycksmedel? Finns det längre någon form som är möjligt att utföra i marmor som egentligen kan lägga till något, som kan stå för något nytt? Jag har svårt att se det. I alla fall om inte marmorn och formen i sig fördjupas av andra betydelsenivåer, som ger verket mer komplexitet. Det är lite som med frijazzen. Efter total frihet kommer … ja, vadå?

Staden Pietrasanta är hur som helst ett utmärkt resmål om du är konstintresserad. Inte minst är stan full av ganska eländig skulptur: klunsig, konstig modernism, mästerligt utförd men helt utan lokalt sammanhang. Liksom bortglömd av gästande konstnärer. Men att se halvdåliga verk har också sin tjusning – de brukar lära en vad man inte gillar och varför, vilket faktiskt är en bra utgångspunkt för ett fördjupad konstintresse.

På krogen i Florens: bistecca, crostini, pici.

Jag har just kommit tillbaka från en månads researchresa i Toscana. Ja, jag vet – jag får emellanåt nypa mig i armen när jag inser att det faktiskt – i någon mån – kan ingå i mitt yrkesliv att resa runt i Italien och prova mat och vin. Men så är det faktiskt.

Här är ett försmak från restaurangen Alla Vecchia Bettola i Florens. Klassisk italiensk trattoria, men med klass och och ambitioner i matlagningen, tyckte jag. Texten är förstås på väg in i min kommande guide bok ”Mitt Toscana och Umbrien”, som utkommer våren 2015.

*****

Som nordbo tar det ett tag att vänja sig vid de italienska mattiderna. Middagen kan ju inte sällan dra iväg mot både 22 och 23 på kvällen, särskilt under de varmaste månaderna.

DSCF4688

Bistecca. Minimibeställning ett kilo, mörkt rå i mitten.

Att vara tidig (vilket vanligen betyder från 19.30, när köket öppnar) har emellertid sin charm. Inte minst ökar chansen att få ett bord. Att komma tidigt innebär också att du kan få uppleva hur stället långsamt fylls med andra gäster. Om de andra gästerna dessutom visar sig vara alldeles vanliga italienska familjer i flera generationer, par som vill äta något gott tillsammans eller kräsna gubbagäng – ja, då vet du att du hamnat på ett bra ställe.

Så där är det på Alla Vecchia Bettola, som ligger alldeles utanför stadskärnan, söder om Oltrarno och Porta Romana. Restaurangen är en trevlig mix av bistrokänsla med marmorbord och klinker och överpyntat hembygdsmuseum.

Maten är strikt toskansk: crostini med varm leverpastej, utsökta charkuterier, trippa och förstås bistecca alla fiorentina. Köttigare än så här blir det inte: ett hypermört, dallrande stycke kött, grillat på utsidan och mörkrött i mitten.

140710_0360

Chianina-kalvar i Val d’Orcia.

Själv har jag provat – mest av misstag – den udda kombinationen av kanin, kronärtskocka och zucchiniblommor, allt friterat i krispig, lätt smet. Men gott var det. Vill du prova än mer radikala toskanska specialiteter som nervetti (märg från nötdjurens klövar) och cervello (hjärna) är La Vecchia Bettola ett utmärkt val.