Kategori: Film (sida 2 av 3)

Nakenchocken – ett garanterat vårtecken.

Skriver lite om våren och den (alltför) exponerade huden i dagens Sydsvenskan. Läs ungefär här.

Image

Chuck Berry, geni och skitstövel

Skrev lite musik idag på jobbet för omväxlings skull. Det var ju Polarprisdags och som bekant tyckte juryn i Stockholm att det var dags att hylla ännu en gammal farbror: Chuck Berry, 87.

Fantastisk musik har han gjort – och fantastiskt knepig och i längden självdestruktiv vad gäller sin karriär och eftermäle har han varit, “Chucken”. “Ett sånt jäkla svin”, som en person som faktiskt både träffat och jobbat ihop med honom kärnfullt uttryckte saken. 

Så här skrev jag i alla fall: 

Ett självklart val? Ja, det får man väl säga. Få personer har betytt mer för att definiera rocken än den nu 87-årige Charles Edward Anderson Berry, mer känd som “Chuck”.

Därmed inte sagt att det är lätt att älska årets Polarpristagare som artist. Chuck Berry påminner om Elvis Presley: ett par gyllene år i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet och så en lång kreativ ökenvandring efter det. Med den viktiga skillnaden att Elvis Presley fick både comeback och konstnärlig revansch under sina sista år i livet.

Den comebacken, åtminstone musikaliskt, kom aldrig för Chuck Berrry. Han fortsatte lira, oförtröttligt, samma låtar och samma gitarrlicks, med en oändlig rad snabbt ihopkastade backupband, mer och mer lomhört och rutinmässigt. Hans knepiga personlighet – bråk, stämningar och fängelsevistelser har följt honom under åren – verkar dessutom ha gjort honom till någon slags paria i branschen. Det där kreativa producentsamarbetet som lyft till exempel BB King, Johnny Cash eller Solomon Burke under den sena karriären har aldrig infunnit sig.

Ändå var han ju så förbannat bra en gång. Han snodde beatet och hooksen från gospelsångare som Sister Rosetta Tharpe, showen och vitsigheten från Louis Jordan, gitarrspelet från T-Bone Walker, några av låtarna från countryn. Hans texter var så smarta och roliga att de förmådde sprida hans svarta rhythm and blues till den breda vita publiken. Det var genialiskt.

Ljudbilden skämmer ibland produktionen, det är som om Chuck Berrys gitarr och sång inte riktigt gifter sig med kompet. Kanske har lyhördheten aldrig varit hans starka sida. Samtidigt ska man komma ihåg att det var de här plattorna som uppfann rocken. Då kanske inte allt är på plats från dag ett.

Men när det smäller till? Ojoj. Hans första studioalbum från 1957 innehåller alltså “School Days”, “Too Much Monkey Business”, “Roll Over Beethoven”, “Brown Eyed Handsome Man” och “No Money Down”. Det är mycket rockhistoria på 33 minuter. Så fortsatte det i fem-sex storartade år.

Och så kan man notera den oerhört nära relationen med skivbolaget Chess’ och Muddy Waters redan väl samspelta stall av musiker med Willie Dixon, Fred Below, Otis Spann, Jimmy Rogers och så förstås Chuck Berrys mentor och låtskrivarkollega, pianisten Johnnie Johnson: musiker som matchade Berry.

Kanske kan man säga att Chuck Berrys genialitet, som så ofta med stora artister, låg i att skapa en syntes av det bästa från flera olika genrer. Det tidiga 1950-talet var en makalöst kreativ tid i den svarta musiken, och Berry lyckades översätta det som hände i blues, swing och rhythm and blues till något som var tillräckligt lättillgängligt och – om man ska hårddra, “icke-svart” – för den vita publiken.

Kommer Chuck Berry till Stockholm? Låt oss hoppas det, det kan bli ett spektakel att minnas. Nyligen gjorde han en makalöst förvirrad, sorglig och usel spelning i Danmark. Att som 87-åring åka på världsturné och spela rock har nog sina sidor.

Det blir spännande att se vad Chuck Berry ställer till på Polarprisgatan. Låt oss hoppas på en tillställning värdig en en gång stor, stor artist.

 

Image

Chuck Berry i studion hos Chess Records, Chicago, cirka 1960.

“Sanningen bakom Tambourinehärvan” – ute om en månad

Under våren har jag jobbat med min tredje bok, en reportagebok om den så kallade “Tambourinehärvan“. Boken beskriver bakgrunden till den serie av rättsprocesser som flera kända artister varit inblandade i de senaste åren – bland annat Jason Diakité, The Cardigans och framför allt The Hives. Ungefär så här ska omslaget se ut:

Image

Du kan läsa lite om bakgrunden här och här.

Så här ser mitt utkast till baksidestext ut:

När allt blev offentligt, sommaren 2010, början kändes storyn ganska tydlig. Artisten Jason ”Timbuktu” Diakité har blivit av med fyra miljoner kronor. Pengarna hade hans bokförare lånat ut till sina andra klienter – rockband som nu vägrade betala tillbaka.

Ja, de vägrade faktiskt alls erkänna att de lånat något. ”Mina pensionspengar är borta”, rasade Jason Diakité.

Men sen blev det komplicerat.

För det var kanske inte Jason Diakité som var historien epicentrum, utan rockbandet The Hives, en av landets största musikexporter under 2000-talet.

Eller så handlade allt om 1990-talsikonerna The Cardigans, som också visade sig vara djupt insnärjt i det besynnerliga nät av lån som under flera år tycktes ha vävts utifrån företaget Tambourine Studios kontor i Malmö.

Vem var egentligen skyldig vem pengar? Vem hade stulit från vem? Och vad visste egentligen artisterna om hur tiotals miljoner kronor lånades ut och in mellan deras företag?

Så gick åren.

Det sprakade, det rasades, det stämdes och tvistades. Men trots den stora mediala uppmärksamheten gavs få riktiga svar. Åren gick, tvisterna rullade vidare men dimridåerna skingrades aldrig riktigt. Missförstånden bestod. Få orkade sätta sig in i de sex-sju stora tvistemål som ännu inte är avslutade.

I ”Sanningen bakom Tambourinehärvan” berättar journalisten Eskil Fagerström för första gången historien vad som verkligen hände – och vad de många och långa rättsprocesserna mellan banden egentligen handlat om.

Boken är utgiven av Bokfabriken i Malmö.

De här fem sevärdheterna är Roms största turistfällor.

Rom som resmål är gammalt som gatan. Och lika gammal är också födkroken att försöka livnära sig på turisterna. Försäljare, tiggare, rundtursorganisatörer, oanmälda guider – ibland kan uppvaktningen bli tröttsam. Man håller hårt i plånboken, kontrollräknar notorna, känner sig lurad och utsatt. Det i sin tur gör resan tråkigare – och det var ju inte meningen.

Så här tänker jag. För det första: att bli blåst i Rom är en fin gammal tradition. Har du betalat för mycket för en droska sällar du dig till ett lysande sällskap Romresenärer från Goethe till Jean-Paul Sartre. Så länge det inte är enorma belopp och ren kriminalitet må det vara hänt. För det andra: ibland kan även en rip off vara värd varenda krona. En aperitif på Canovas uteservering vid Piazza del Popolo kostar skjortan. Å andra sidan sitter du på ett av världens vackraste torg, blir ompysslad av servitören och drycken smakar antagligen prima. Därmed inte sagt att det inte finns ett par genuina turistfällor i Rom. Här är min (högst subjektiva) svarta lista.

1. Äta på Piazza Navona (eller på torget framför Pantheon). Restauranger för turister som inte lär komma igen betyder minimal omsorg om kunden och maten i kombination med höga priser.

2. Båtturer på Tibern. Kan också tyckas som en bra idé. Det är bara det att Tibern sedan länge rinner nedgrävd i ett tio–femton meter djupt stentråg med höga kajer på sidorna. Där nerifrån ser du med andra ord noll och intet av staden.

3. Blanka kioskbussar. De dyker upp överallt i stan, framför allt nära stora turistattraktioner. Små, fyrkantiga mobila kioskbussar behängda med drivor av chipspåsar. I dem köper du exempelvis allt svindyrt -askvatten, trötta pizzabitar och dyra panini. Allt kan du få bättre på annat håll (särskilt vattnet, som du får gratis till ditt kaffe på varje bar). Att bussarna kontrolleras av ett maffialiknande syndikat gör beslutet att avstå än lättare.Image

4. Bocca della verità. Det berömda gamla brunnslocket i sten med sin mun som sägs knipa av handen på lögnare, känt från filmklassikern ”Prinsessa på vift”. Sommartid löper köerna av turister som vill sticka in handen långa, långa. Varför är det få som vet – locket är på intet sätt särskilt intressant rent historiskt. Lägg din tid på annat (som 500-talskyrkan Santa Maria in Cosmedin strax bakom).

5. Spanska trappan. Vill du komma till en plats i Rom där allt är tokdyrt, där det är massor med turister och där alla andra vill sälja något till dig? Bege dig då till Spanska Trappan. Och ja, jag vet att man hamnar där ändå. Trappan i sig är ju också trevlig, det får man erkänna. Men torget och trappans status som måste-attraktioner i Rom har alltid förbryllat mig. Det är långt ifrån Roms vackraste torg, Frågan är om det ens är Roms längsta trappa. Vägen upp mot Campidoglio är vackrare på alla sätt.

 

 

Tagliatelle med tryffel i Norcia

Den lilla staden Norcia i östra delen av Umbrien är känd för två saker. Den ena är de skickliga slaktare och charkuterister som av tradition finns här – så välkända är de att ordet norcineria faktiskt används som en beteckning på kötthandlare och slaktare i resten av landet. Inte minst vimlar det av vildsvin – cinghiale – i bergen runt byn.

Norcias andra storhet är den svarta tryffeln, tartufo. Här finns firman Urbani, som kontrollerar i stort sett halva världshandeln med den unika och tokdyra delikatessen. Den lilla svampen växer som en parasit på rötterna på lövträd (främst ek) och måste letas upp med hjälp av särskilt tränade hundar. Givetvis helst nattetid, så att ingen annan av tryffeljägarna får nys om ens favoritställen. Vilket kanske är begripligt: ett kilo tryffel av god kvalitet kan kosta runt 45 000 kronor i handeln.

Image 

När jag besökte Norcia hösten 2007 ville jag förstås prova. Den ärligaste smakupplevelsen med tryffel är förmodligen bara färsk, handgjord pasta, lite oliv olja – och så färskriven tryffel ovanpå det. Tallriken (som är just den som syns på bilden ovan) gick nog lös på 25 euro, men det var den värd. Smaken var stor, aromatisk och intensiv. Magisk mat.

 

Uppföljaren till “Mitt Rom” kommer att heta “Mitt Umbrien och Toscana” och ges ut våren 2015.

Att jobba med guideboken “Mitt Rom” har varit något av det roligaste jag gjort som journalist. Ett rent nöje – och en chans att få fördjupa mina kunskaper om en plats jag älskar.

Boken har också sålt ganska bra – sedan nyår har den legat bland de tre-fyra bäst säljande guideböckerna på Adlibris. Dessutom har jag fått massor av fina kommentarer från vänner, kollegor och andra som läst och använt boken på plats. 

Kort sagt: väldigt, väldigt kul. Räknar med många minnesvärda måltider och spännande upplevelser.

Nu har Karavan förlag och jag enats om en uppföljning: “Mitt Toscana och Umbrien”. Jag har tillbringat ganska många somrar i ett fint hus på landet mellan Perugia och Orvieto, så det känns som en naturlig fortsättning. Toscana har jag besökt några gånger – men där behövs avgjort mer research. Har du som läser det här några guldkorn du vill dela med dig av, så hör av dig!

“Mitt Toscana och Umbrien” ska skrivas under sommar och höst 2014 och kommer – om allt går vägen – att utkomma om ungefär ett år, alltså våren 2015. Upplägget är det samma: personliga tips om restauranger, barer, kaféer, shopping och ovanliga sevärdheter.

Image

Den stora – slentriangubbiga – skönheten, en film av Paolo Sorrentino

Hade höga förväntningar på Paolo Sorrentinos Oscarsbelönade La grande belezza. Inte minst efter hyllningar i till exempel Sydsvenskan. Och visst, det var mycket som var fräckt. Fotot, miljöerna, de underbara tagningarna i morgonljuset i ett öde sommar-Rom. Huvudrollsinnehavaren Tony Servillo gör den åldrande och långsamt tillnyktrande playboyen Jep Gambardella med perfekt ironisk, blaserad underskruv.

Image

Interiörerna och den botoxade ytligheten i de romerska överklassmiljöerna, den prilliga kardinalen som bara vill prata matlagning, hommagén till Fellinis La Dolce Vita – allt det gillar jag. Förresten har kommunen satt ihop en egen guide till platserna i den hyllade filmen – du hittar dem här om du vill reka för en framtida tur i Jep Gambardellas fotspår.

Men det är också en film med problem. Risken är stor att en film, vars ämne egentligen är den bedrägliga, tomma ytligheten, också i sig blir rätt mycket av bedräglig, tom yta. Jep Gambardella verkar vara en hyggligt sympatisk prick – åtminstone tycks han ha varit det en gång i tiden – men idag? Bryr jag mig om hur det ska gå för honom? Bryr han sig ens själv? Nja, det är tveksamt.

Filmen har ju också presenterats som en satir över den sexistiska hedonismen under Berlusconi-eran. Men går det att samtidigt kritisera den förkastliga sexismen och exploateringen av kvinnor – och samtidigt låta kameran slicka i sig denna parad av nakna och halvnakna kvinnokroppar? Också som lök på laxen den så ofta sedda “scenen på strippklubben”, alltid den genaste vägen för en filmare att visa lite naket.

Den stora skönheten är en film som inte är i närheten av att klara Bechdel-testet, så mycket är säkert. Det är en film som inte ens klarar ett test att två kvinnor pratar med varandra överhuvudtaget. Vilket är synd, för fluktandet fyller faktiskt inte någon större funktion i filmen. Det bara är där, oreflekterat.

Det sorgliga är att La Grande Bellezza kanske säger en del om hur ingrodd sexismen är i Italien. Kvinnokroppar är så vanligt visuellt pynt och utfyllnad i alla sammanhang, att ingen reagerar. Inte heller i en annars så ambitiös och skickligt gjord film som den här. Och slutet, den stora skönheten, vad kan den bestå av? Ja, de är en flashback när en underskön kvinna visar sina bröst för den unge Jep på stranden. Det var grejer det. Då var han lycklig.

Men den där takterassen med utsikt över Colosseo, där Jep ligger och dricker och degar bort sina eftermiddagar med en isklirrande drink i sin hängmatta, den hade man inte tackat nej till.

Föreläsning på Grand Hotel i Lund om romersk mat

På söndag, den 23 mars, föreläser jag om romersk mat på Grand Hotel i Lund.

Det blir en djupdykning i det folkliga romerska köket, och historien bakom några underbara och – i vissa fall – halvt motbjudande rätter. Medan få skulle tacka nej till en saltimbocca eller pasta carbonara med äkta guanciale (lufttorkad griskind) så kanske skepsisen är större mot andra klassiska romerska delikatesser som trippa (komage) och pajata (tunntarm från diande kalv, tillagad med den ännu osmälta mjölken inuti). Arrangör är Grandiosa Sällskapet. Välkomna!

(Och nej, det är ingen dödsannons, även om formatet antyder det. Tvärtom, det blir livat!)

Image

Håll ut, ni som väntar på ert exemplar av “Mitt Rom”. Nytrycket är på gång.

För några veckor sedan bad jag läsare att skriva till mig och berätta om sina Romplaner – och få en bok av mig att testköra under sin kommande resa. Ett tjugotal personer har hört av sig!

Skärmavbild 2013-11-09 kl. 12.09.31

Däremot har ingen av dem fått några böcker. För böckerna är slutsålda. Här hemma hos mig, i bokhandeln, på förlaget och så vidare. Kärt besvär förstås – långt bättre än motsatsen.

Nytryck har nu beställts och i nästa vecka ska nästa laddning anlända. Och då kommer böckerna! Dessutom har jag lagt till några nya bilder från den här serien.

 

Nytt och ännu bättre videoklipp om #mittrom! Men motorcykeln i bakgrunden är inte min.

Äldre inlägg Nyare inlägg