Kategori: Film (sida 1 av 3)

Några tankar om monumentet Pasolini.

Den italienske poeten, författaren, debattören, teoretikern och filmregissören Pier Paolo Pasolini fascinerat mig länge. Egentligen är jag inte alls så väl bekant med hans verk – pinsamt nog – som jag borde eller önskade att jag var. Samtidigt är hans samlade produktion enorm: ett tjugotal filmer, flera romaner, floder av dikter, essäer och andra texter. Det blir lite svårt att veta vad man ska börja. Och vem är jag att tycka något om ett sådant monument?

Min ingång har varit Pasolinis förhållande till staden Rom. Poeten (för det var så han var känd då) flyttade dit 1950, efter att ha blivit påkommen med att ha sex med några unga pojkar i sin hemby Casarsa i Friulien – något som givetvis var otänkbart där och då.

Från ytterst blygsamma förhållanden byggde Pasolini under några intensiva år upp ett stort nätverk och en betydande ryktbarhet i Rom. Han blev också en ivrig och entusiastisk student av staden: dess subkulturer, dess dialekt, det litterära värld. Särskilt viktigt – och hyllat – blev livet i stadens förorter, borgate, dit det under dessa italienska rekordår formligen vällde in fattiga migranter från framför allt södra Italien. På det sättet var han unik i sin tid, en poet som samtidigt var reporter och förkämpe för ett nytt fattigfolk, städernas migranter.

Idag hade kanske samma utifrånskildring varit otänkbart: de fattiga har numera sina egna röster, de behöver inte en självutnämnd tolk från parnassen som tolkar deras erfarenheter åt dem. Men på 1950-talet var det förstås så, då när redan dialekten obönhörligen avslöjade om det du sa var värt att ta på allvar.

För Pasolini (som var en djupt övertygad kommunist) stod de myllrande, kaotiska, kåkstäderna och bostadsområdena – och då särskilt deras fräcka, oborstade, vitala tonårsgrabbar – för en äkthet, ursprunglighet och ett sätt att leva i opposition mot samhällets utveckling i riktning mot konsumism, utslätning och “homologisering” av kulturen. I senare texter blev hans djupa pessimism över dessa tendenser allt svartare och mer dystopisk: allt som är heligt profaneras, proletariatet smittas av bourgeosins värderingar, varusamhället är en ny sorts totalitär fascism – bara så mycket svårare att frigöra sig från än 1930-talets.

I skarven mellan 1950- och 1960-talet gör Pasolini sina första filmer. De är på ett plan amatörmässiga – han saknade helt formell filmutbildning – men på ett annat förstås geniala. Både i Accattone (1961) och Mamma Roma (1962) står förorternas folk i centrum. En djupare tolkning är jag kanske inte i stånd att göra, men att säga att båda filmerna handlar om bevarandet av något essentiellt, att hitta mening och sätt att leva i en snabbt förändrande värld tror jag inte är fel. Och insikten om att det heliga föröds i snabb takt, att det djupast mänskliga håller på att rinna oss mellan fingrarna.

Sina sista dagar i livet tillbringade Pasolini i för övrigt Stockholm, inbjuden av Svenska Filminstitutet. Hans poesi hade också översatts och regissören gav intervjuer och träffade personer ur svenskt kulturliv. En kväll ber Pasolini att värdinnan, Svenska filminstitutets chef Anna-Lena Wibom, ska visa honom lite av Stockholms beryktat syndiga nattliv. De hamnar sedemera tillsammans på Döbelnsgatan, på porrklubben Chat Noir med strippor och livesex. Fast då beger sig Wibom hemåt. “Jag hade man och barn”, kommenterar hon i Pasolini Requiem. Sjuttiotalet var sannerligen en helt annan tid.

Mycket har gjorts av Pasolinis sista, dramatiska tid i livet – och förstås hans fasansfulla död i november 1975. Det är nog inte fel att säga att mordet och det plågsamt utdragna trauma som den havererade polisutredningen inneburit i mycket överskuggat Pasolinis verk. Mordet beseglade hans ikonstatus, men har också skymt hans produktion. Kanske har också 1960- och 1970-talets terminologi ställt till det. Det var länge sedan “klasskamp” uppfattades som ett nyckelord för att förstå samtiden. Det finns också en slags “smutsighet” som klibbar vid Pasolini, en stank av pedofili som är svår att tvätta bort. Skicket att betala sexton-sjuttonåriga grabbar för avsugningar i bilen på undanskymda parkeringsplatser … nej, det är kanske inte så fräscht, och dessutom svårt att förena med ett envetet rasande mot sedernas förfall och kommersialismens fasor på kontorstid.

Men man bör komma ihåg att det både innan och efter Pasolinis död fanns en mer eller mindre organiserad smutskastningskampanj mot honom. För de som ville dölja det egentliga, sinistra motivet för mordet (och de var många, Pasolini var vid tiden för sin död både mycket väl informerad och formulerad om de många genomruttna sidorna av det italienska sjuttiotalssamhället) var “pervers bög”-ett effektivt sätt att hitta motiv till och urskulda den påstådda gärningsmannen, Giuseppe “Pino” Pelosi. Han försökte ju bara freda sig.

Samtidigt tänker jag, när jag läser i Barth David Schwarz biografi “Pasolini Requiem”, att själv grundfrågorna består. Hur ändras samhället? Vad förlorar vi i senmodernitetens rasande, accelererade förändringshets? Hur var det innan? Vilka värderingar styr egentligen våra liv – och har vi verkligen valt dem själva? Och ligger det inte något i det han säger om den intellektuelles skyldighet att protestera? “För att bestridandet ska vara meningsfullt, måste det vara stort, betydande och totalt. Absurt och icke vettigt”, sa han i en intervju kort före sin död. Vem har den kraften och precisionen idag?

Ett bekant citat av Fredric Jameson lyder “vi har idag lättare att föreställa oss världens undergång än kapitalismens slut”. En anledning till oförmågan är kanske just det förtryck Pasolini så outtröttligt pekade på och varnade för. Hedonismen, marknaden och den snabbt snurrande kapitalismen som den nya totalitära ideologin, det system som det inte går att ställa sig utanför.

Pier Paolo och hans mor.

Pier Paolo med sin mor Susanna Colussi.

Nu finns “Mitt Toscana och Umbrien” ute i handeln!

Nu finns äntligen “Mitt Toscana och Umbrien” att köpa! Du hittar den till exempel på Adlibris till det överkomliga priset av 168 kronor – inte ens en krona per utvalt Toscana- och Umbrientips. http://www.adlibris.com/se/bok/mitt-toscana-och-umbrien-9789187239410

Bokus har den förstås också – då på följande adress:

http://www.bokus.com/bok/9789187239410/mitt-toscana-och-umbrien/

Och vill du veta mer om boken kan du titta på den här filmen!

Fem fantastiska streetfood-ställen i Florens

Att man äter gott i Italien är ju ingen nyhet. Kvaliteten är genomgående hög, råvarorna ofta fantastiska. Och kom ihåg att det italienska köket är så mycket mer än pizza och pasta. Reser du i Umbrien och Toscana är det knappast pizza du ska frossa i. Prova vildsvin, kanin, mustiga soppor och utsökta charkuterier i istället, är mitt råd.

En spännande utveckling på senare år är det växande utbudet för riktigt bra gatumat, street food. Inte minst i Florens vimlar det idag av ställen som tillverkar de mest makalösa smörgåsar. Här är fem favoriter i genren.

Mer i samma stil finns förstås att läsa i min nyutkomna guidebok, “Mitt Toscana och Umbrien”. Du hittar den till exempel på Adlibris

MittToscana_kap1-DaRocco-2 MittToscana_kap1-giorgio2-1 MittToscana_kap1-inopanini-1 MittToscana_kap1-mercatocentrale-2 MittToscana_kap1-vinattieri-1

Giorgio Det här klassiska bageriet har stått som vinnare i flera olika omröstningar om stadens allra bästa sockerbageri. Det är mörkt trä, tårtor i glasskåp, praliner och smördegsfras och blänkande mässing i en härlig blandning. Roligt nog har de också satsat på fantastiskt fina smörgåsar – jag åt en absolut utsökt frasig macka med grillad aubergine och zucchini, buffelmozzarella och kryddig olivolja för fyra euro sist jag var där.  Ligger aningens avsides – men väl värt ett besök.

‘Ino Panini I Florens togs 2006 ett stort steg för att höja paninons status då Alessandro Frassica öppnade sin minimala smörgåsbutik ’Ino på en bakgata mellan Ponte Vecchios norra brofäste och Uffizierna. Här serveras fortfarande makalöst goda, frasvarma mackor med pålägg i högsta gourmetklass: från enkel taleggio och kokt skinka till flerårslagrad parmesan, tryffel och lyxig cinta senese-prosciutto. Vin kan man också dricka till.

Da’Vinattieri Här erbjuds hela paletten: från traditionella bullar med ångande lampredotto (fint strimlad komage som fått koka länge i buljong) till smarta schiacciate (mättande, krispig focaccia med porchetta, salami, tryffelsalsa eller annan valfri tokgod fyllning) samt polenta med vildsvinsragu. Missa inte heller att beställa en pappstrut fylld med Da Vinattieris ovanliga friterade degknyten, coccoli eller panzerotti. Da’Vinattieri, Via Santa Margherita 4r, Florens

Trattoria Da Rocco Sedan snart trettio år har familjen Mangino drivit sin trattoria mitt inne i Florens mest genuina matmarknad, Sant’Ambrogio. Här kan du käka pappa (tjock tomat- och brödsoppa), specialiteter som trippa och lampredotto, men också mer lättsmälta alternativ som pasta med ceci (kikärtor), fagioli (bönor) eller helt enkelt pancetta, vitlök och chili.

Mercato Centrale Den stora saluhallen i Florens ska du absolut besöka. Sedan våren 2014 finns det också en stor, härligt stimmig och välsorterad food court på ovanvåningen. Och jo, de har utmärkt pizza också. Titta och välj mellan både italienska klassiker och toskansk husmanskost och beundra den magnifika, svindlande höga arkitekturen. Personalens halmhattar får du på köpet.

Pellegrino Artusti – den okände matentusiasten bakom Italiens första och mest spridda moderna kokbok.

Ytterligare ett utdrag ur min kommande guidebok, “Mitt Toscana och Umbrien”. Håll till godo!

—————————

Så många av de företeelser som vi idag kallar ”italienska” är i själva verket rätt så nya påfund. Särskilt om man betänker kulturen och civilisationens urgamla rötter på den italiska halvön.

Risorgimento-rörelsen och nationens enande var förstås grunden. Den tidiga fascismen gjorde också sitt till, med vägnät, postväsende och en utbyggd statsapparat. Under 1950-talet tog själva det kulturella enandet fart på allvar: genom radio, TV, filmen och så småningom egen bil skapades växte känslan av att halvön var en nation, ett folk med ett gemensamt språk.

En omistlig ingrediens i det italienska är förstås även maten. Fortfarande är förvisso de regionala köken urstarka: maten i Bologna och Parma är distinkt annorlunda än det som serveras på Sicilien. Ja, det räcker faktiskt att röra sig mellan, säg, Pitigliano och Orvieto, för att menyerna och specialiteterna ska skifta.

Men trots allt – visst det finns ett italienskt kök. Åtminstone framstår det ju så för oss utomstående. Och här finns ett namn att lägga på minnet: Pellegrino Artusi (1820-1911).

mmqvxc

Pellegrino Artusi.

Artusi föddes i en apotekarfamilj i Emilia-Romagna, men flyttade 1852 till ett hus på Piazza d’Azeglio. Som ungkarl hade han gott om tid för sina två stora fritidsintressen och passioner: litteratur och matlagning. Under resor samlade han på sig recept från hela Italien, recept som han slutligen sammanställde till kokboken La Scienza in cucina e l’Arte di mangiar bene (Ungefär: ”Om köksvetenskapen och konsten att äta väl”). Ingen ville ge ut 71-åringens samling av 475 recept, utan han fick bekosta tryckningen ur egen ficka.

Trots en okänd författare och en obefintlig marknadsföring blev dock boken en framgång utan dess like. På sätt och vis är Artusi föregångare till alla moderna kokbokssuccéer.

CopArtusi2

Första upplagan av Italiens viktigaste kokbok: La Scienza in Cucina e L’Arte di Mangiar Bene från 1891.

I sin bok inkluderade Artusi recept från hela Italien. För för första gången fanns hela den enorma kulinariska rikedomen i landet samlad och snart var boken en given bröllopspresent. Att laga mat som en modern medborgare var att följa Artusis enkla och pedagogiska instruktioner i köket.

Fjorton utgåvor hann Pellegrino Artusi med innan sin död vid 91 års ålder.  Sedan dess har Artusi fortsatt att vara i tryck – och du hittar den fortfarande i varje bokhandel. Den är också den mest spridda italienska boken genom tiderna.

I Florens bodde Artusi på Piazza d’Azeglio 25. Han är begravd på kyrkogården strax nedanför kyrkan San Miniato al Monte.

Vad ska Italien leva av i framtiden? Krönika i Sydsvenskan idag.

Skriver i Sydsvenskan om några intryck från min resa i Toscana. Så mycket är underbart – men oron för framtiden är också ständigt närvarande.

——————

Jag reser i ett höstligt, varmt och bedövande vackert Toscana. Piazzorna är tomma, restaurangerna är stängda. I vanligtvis proppfulla städer som Montepulciano eller Siena syns plötsligt lokalbefolkningen. Tempot är lugnt, stressen obefintlig, tycks det som.

En tidig, småregnig morgon har jag hela Piazza del Campo för mig själv – en ovanlig lyx. Livskvalitet? Jo, visst.

Men allt står inte bra till i Italien. Visst, att gnälla på regeringen och på det egna landet är en nationalsport och kommer nog alltid att vara. Fast det finns också en oro som återkommer, gång efter gång.

Det är något med vädret – sommaren var kall, vintern som gick var regnig och större delen av både kastanj- och olivskörden har förstörts av en ny sorts parasit.

I Terni demonstrerar stålverksarbetarna för att behålla jobb i en dödsdömd bransch, den nya regeringen under Renzi kämpar för en reform av valsystemet. I Repubblica läser jag att landet i princip varit utan tillväxt sedan 2000. Kommuner, län och regioner – alla har slut på pengar.

Och över allt svävar frågan: vad ska landet leva av om fem, tio eller tjugo år?

“Det borde införas en skatt på kinesiska varor. De kopierar ju allt vid gör och kallar det Made in Italy. Jag som företagare måste betala riktiga löner till mina arbetare, se till att de kan ta semester och har begränsad arbetstid. Klart mina varor blir dyrare då”, säger bronsgjutaren Simone Calcinai.

Oron går igen i turistindustrin, en av de näringar som trots allt ännu växer och utvecklas. I Florens, Montepulciano, Siena och Pienza låter det likadant:

“Hur ska vi få dem att stanna mer än någon dag eller några timmar? Hur ska vi få den stora massan av turister att stanna upp, våga upptäcka mer än huvudgatan och domkyrkan, göra av med mer pengar?”

“Vi kämpar mot de stora researrangörerna i USA, Kina och Ryssland. Men det är svårt att få dem att ändra sig. När de säljer sina resor vill de packa in så mycket som möjligt: en dag i Rom, en halv dag i Siena, några timmar i Montepulciano, en dag i Florens.”

Mest syns de stora grupperna av kinesiska turister: ofta avskärmade med hörlurar i öronen, följande en guide. Första gången i Europa, som de betar av på tio dagar eller mindre.

Resandet för människor samman, sägs det. Men grupperna är inte på baren om morgonen, eller på marknaden eller på trattorian om kvällen.

Däremot sitter de i stora grupper framför Palazzo Vecchio och äter medhavd matsäck. De fotograferar sina fruar framför kopian av Michelangelos David, framför katedralen, framför Lorenzo Ghibertis berömda reliefdörrar till baptisteriet. Inne i lyxaffärer som Gucci och Bulgari tas de emot av kinesisktalande expediter.

Mitt under en rundvisning i Lucca ringer telefonen hos min guide, som nyss berättat att hon inte vet om hon ska få behålla sitt jobb hos kommunen, eftersom all turistinformation ska centraliseras till Florens – ett sätt att spara pengar, förklarar hon.

Det är från hennes sons skola som, säger hon, nu saknar både skolböcker, fungerande kopieringsapparater och där det dessutom regnar in på grund av obefintligt underhåll.

“Jag är klassförälder. Nu måste jag ringa runt till alla föräldrar och be dem ta med vattenflaskor till barnen. Dricksvattnet är inte säkert att dricka längre.”

Oreficeria Carli – familjeföretag sedan 1665, nu i TOLFTE generationen.

Antica Gioelleria Carli i Lucca. Grundad 1665, i samma familjs ägo sedan dess.

Antica Gioelleria Carli i Lucca. Grundad 1665, i samma familjs ägo sedan dess.

Familjeföretagen har länge varit Italiens ekonomiska ryggrad. På ett helt annat sätt än i Sverige drivs firmor i generation efter generation. Att hitta företag som på detta sätt gått i arv i hundra år eller mer är ingen ovanlighet. Fascinerade är också hur familjeföretagen i många fall vare sig vuxit eller krympt: de har bara rullat på, en trygg försörjning för ett par personer i decennium efter decennium. Jag har hört den här historien berättas med stolthet många gånger – “det var min farfars far som startade firman”.

I Lucca, på den gamla huvudgatan Via Fillungo, ligger Oreficeria Carli, som (om nu historien är sann, men det verkar det som) har ett svårslaget rekord i genren. Silverhandeln grundades 1665 (ett par årtionden efter regalskeppet Vasas förlisning, mitt under svenska stormaktstiden, två hundra år innan Italiens enande) av en viss Carlo Carli och har alltså gått i arv i familjen sedan dess.

På bilden sitter nuvarande innehavaren, Pietro Carli vid sitt skrivbord. Nuvarande inredning är inte från grundandet, men väl från en renovering 1831. Lokalen är ännu äldre och har fortfarande en liten balkong i ena hörnet, som användes för att medeltidens tyghandlare skulle kunna rulla ut sina vackra sidentyger inför ögonen på kunderna. I taket är det valv och fresker, förstås.

Hur affärerna går vet jag inte. Marknaden för begagnade praktpjäser i silver borde inte vara så stor. Å andra sidan kanske familjen får jobb med renoveringen av infattningen kring Luccas mest vördade religiösa föremål: träskulpturen Volto Santo, vars ansikte sägs ha skulpterats av en ängel och som har en praktfull inramning av silver, utförd av medlemmar ur familjen Carli.

Min gissning är att familjen äger fastigheten sedan ett par århundraden och kan leva gott på hyresintäkterna … men det förstås bara en gissning.

After the Polar Music Prize boycott: Why the Swedish Court owe Chuck Berry an apology

”I just felt for my self that this was something I could not accept”, said Queen Silvia of Sweden, and refused, together with her daugther Princess Madeleine, to attend the Polar Prize Music Award ceremony last Monday.

What the queen could not accept was that one of the awardees, rock legend Chuck Berry, 87, ”in the 1960s was convicted for having sex with a fourteen old girl”.

Several things could be said about this. Such as Queen Silvias long commitment to fighting child abuse and child pornography is one of the more laudable parts of the Swedish royal’s activities. You may also suggest that the limitation period of a 55-year old transgression is long ended.

Chuck Berry is no saint. He has spent time in jail for tax evasion, and was accused of (although never convicted) of secredly videotaping his female employees’ locker room.

But more important still is to scrutinize the truth in the Queens repeated – and basically very grave – accusations and decision to refrain from attending the awards ceremony in Stockholm.

In the summer 1959 Mr Berry was touring in Texas. In a hotel bar he was approached by a girl, Janice Escalanti, 14. She was of Native American descent and had run away from home a year earlier. Since then, she had lived on the road and already had a police record of arrests for drunkedness and prostitution.

When asked about her age, Janice Escalanti stated that she was 21. She hung around the star (who, if the comparison is allowed, was something like Jay-Z of his day). After a couple of days Berry offered her employment at his newly opened club in St Louis, and she traveled with the band by car up to the town.

The job was no success. Janice Escalanti would not disclose her social security number, and she was not paying attention to her duties in the cloakroom. After a couple of weeks Berry decided to fire her. He bought her a return ticket to El Paso and gave her som pocket money.

Ms Escalanti, however, were not interested in returning back home to family and school. Instead, she contated the police in Yuma, Arizona, where she had relatives. After hearing her story, the Yuma police contacted their colleagues in St Louis.

The St Louis officers reacted swiftly and arrested Mr Berry at his club, a few days before Christmas 1959.

Berry was charged with breaking a very particular law: The Mann Act.

This act was a product of the early 19th century, created as a response to a at the tme widespread moral panic, fueled by greatly exaggerated stories about so-called ”white slave trade”, where white women allegedly was abducted and forced into prostitution.

The Mann Act (named after a US senator) made it illegal for men to transport women over state lives for ”immoral purposes”.

One infamous early case involved heavyweight champion Jack Johnson, but as the white woman he was travelling with denied being abused in any way (and indeed later married Johnson) the obviously racially motivated charges was dropped.

Another well known case – vigorously pursued by FBI head J Edgar Hoover – involved comedian and actor Charlie Chaplin. The evidence was that Chaplin (who was a well known communist sympathizer) had bought a railway ticket from New York to Los Angeles for his mistress.

By the time Chuck Berry was arrested the Mann Act had deteriorated and was widely used as an excuse for local police departments to stop an harrass black men travelling together with white women.

When questioned by the investigators, Janice Escalanti stated that she and Berry did have sex at several occasions (something the entertainer himself denied).

The prosecutor, hovewer, saw the journey from Texas to St Louis as grounds for charging Berry with violation of the Mann Act.

Did Mr Berry, then, have a sexual relation with a fourteen-year old girl in 1959? Maybe, maybe not. As the Mann Act was written there were no need to prove this: it was enough that he had the intention of abusing or exploiting her.

To state, as Queen Silvia of Sweden did, that Berry was sentenced for engaging in sexual relations with Escalanti in 1959 is therefore incorrect. The purported crime was transporting her over state lines.

The jury was all-white, the judge kept referring to Berry as ”the negro” or ”the nigger”. The racism in the courtroom was in fact so blatant that Berry managed to get another trial. In 1961 the appeal was conducted, ending in three years in prison for Berry (he served 20 months of his sentence).

When he was released his creative momentum had passed, and he never returned to the charts. He was also a changed man: bitter, suspicious and quiet, another rock legend who knew him well, Carl Perkins, stated.

To be seen as guilty until innocence have been proved, have for a long time been an everyday experience for black men in the US. It happened recently in Ferguson (ironically enough in the very same city that Berry still calls home.)

Strangely enough this thinking seems to flourish even the Swedish court, who chooses to repeat the racially biased accusations against the singer and guitarist, half a century after the claims first was made by the St Louis prosecutor.

The conclusions of all this is obvious: Queen Silvia and Princess Madeleine owe Chuck Berry an apology.

 

Sources:

Bruce Pegg: Brown Eyed Handsome Man: The Life and Hard Times of Chuck Berry

Henry Louis Gates, Evelyn Brooks Higginbotham: African American Lives

Melissa Hope Ditmore: Prostitution and Sex Work

Langum, David J: Crossing Over the Line: Legislating Morality and the Mann Act

Bra frågor från grävande journalist-magasinet Scoop

I nästa nummer av Grävande Journalisters tidskrift Scoop kommer ett utdrag ur “Sanningen bakom Tambourinehärvan”. Dessutom en liten fråga svar med mig. Här är en del av intervjun. Bra frågor från redaktören Fredrik Nejman!

Varför har du skrivit den här boken?

Det började med att jag som nyhetsreporter på Sydsvenskan bevakade rättegången mellan The Cardigans och The Hives. När jag efterhand satte mig in storyn insåg jag att mycket i den ganska omfattande bevakningen av ”härvan” varit både grunt och i vissa fall rent missvisande – så det kändes att det fanns saker att rota i.

Jag insåg också att här fanns en ovanlig historia och en chans att berätta i detalj om en sida av musikbransch det annars talas ganska tyst om: pengarna. När så ett förlag hörde av sig kändes det som en spännande utmaning att försöka göra en berättelse av alla spridda detaljer och missuppfattningar.

Hur lyckades medlemmarna i The Hives göra av med de 120 miljoner kronor de fick för tre skivor?

För det första fick de aldrig 120 miljoner kronor, utan 12 miljoner dollar. Kontraktet skrevs när dollarkursen var rekordhög, men pengarna betalades ut under år då kursen av lägre. Så där försvann en stor del. För det andra var det ju bruttoomsättningen, alltså innan kostnader för turnéer, inspelningar, löner, skatter och så vidare.

Det som fick det hela att kantra var dock att bandet – egentligen två av deras medlemmar – köpte en väldig massa grejer, främst gitarrer och bilar. De byggde upp ett gigantiskt lager av prylar, helt enkelt.

När värdet var på topp fanns det gitarrer och bilar för uppskattningsvis 40 miljoner kronor i bandets ”koncern” av bolag. Och det hade inte råd med. Sen var deras konsumtion också väldigt hög – periodvis hundratusentals kronor i månaden för varje medlem.

Vilka källor har du använt?

Inga konstigheter: vanliga beprövade metoder. Gängse databaser för för personuppgifter och årsredovisningar, handlingar från tingsrätten i ett tiotal mål, intervjuer (öppna och för bakgrund), Mediearkivet. Jag har också lyssnat igenom och transkriberat ett hundratal timmar inspelade förhör från två huvudförhandlingar och suttit med på rättegångar.

Vad är de största problemen du stött på när du skrivit boken?

Tvistemål är speciellt att bevaka. Till skillnad från brottmål har man ingen åklagare eller förundersökning att luta sig emot – allt i målet är bokstavligen partsinlagor. Ett annat problem är att flera inblandade parter inte velat uttala sig, framför allt The Cardigans. Det skulle kunna ha gjort bilden mer heltäckande. För The Hives del fanns gott om material från rättegångarna, där de ger sin syn på saken.

Du skriver att du förbluffats över att The Hives och de andra artisterna haft eländig koll på papper, bristande ekonomisinne och en strutsmentalitet. Borde inte nöjesjournalister upptäckt detta långt tidigare om de granskat branschen hårdare?

Svårt att säga. När härvan väl uppdagades tycker jag fler reportrar borde gått till källorna. Istället nöjer man sig med artisterna och deras jurister – som inte alltid redovisat hela bilden, för att uttrycka det försiktigt. Innan dess … jo, kanske. Att kolla vilka skulder och fordringar några av våra stora artister har är ju inte så komplicerat.

Men att affären bevakats illa tror jag nog har att göra med att det varit nöjesjournalister som skrivit, inte krimreportrar. Plus att artisterna själva faktiskt haft ganska dålig koll på vad som egentligen hänt, så deras versioner har inte varit till så mycket hjälp.

Är det The Hives som är ensamma skurkar i den här härvan?

De gjorde av med massor av pengar, byggde upp en stor skuld, och vägrade lyssna på Tambourines varningar och uppmaningar att sluta spendera – och när de ställdes in för återbetalningskrav så svarade de med stämningar och anklagelser. Så visst, de har ett stort ansvar.

Samtidigt hade ju aldrig röran kunnat uppstå om inte Tambourine varit beredda att låna ut framför allt The Cardigans pengar, så som skedde. Jag tror inte studion är skyldiga till något brottsligt eller ohederligt – det finns inga som helst belägg för det. Lånen bokfördes och fanns med i bokföringen. Men om polletten verkligen ramlade ner hos artisterna, om de verkligen insåg vad som pågick, är tveksamt.

Varken Jason Diakité (Timbuktu), The Hives eller The Cardigans har varit i närheten av att ta sitt ansvar som styrelseledamöter i aktiebolag för hur deras företag skötts. Istället har de – bekvämt nog – skyllt på Tambourine.

Du tackar anställda på Tambourine Studios i boken för att de ställt upp berättat sin version av händelserna. Men artisterna lyser med sin frånvaro. Är boken en partsinlaga?

Nej, absolut inte. Och Jason Diakité medverkar i boken och The Hives har ju vittnat (alla medlemmar i flera timmar var i två mål) så deras synsätt redovisas också. Tambourine har helt enkelt varit villiga att hjälpa mig med mycket material ur sina arkiv, utan att ställa några villkor på hur jag ska skriva. Det är den hjälpen jag tackar för.

Hela intervjun och utdraget finns i nästa nummer av Scoop, som utkommer i månadskiftet juni/juli.

Intervjuad om “Sanningen bakom Tambourinehärvan” i Sydsvenskan idag

Svarar på några frågor om min bok i dagens Sydsvenskan. Här är hela texten också, som Elin Falkenström har skrivit.

Varför ville du skriva en bok om Tambourinetvisterna?

– Affären har ju ett rykte om sig att vara så komplicerad. Men egentligen är det inte så svårt, snarare väldigt omfattande. Ett tiotal processer löper parallellt och jag ville lägga pusslet. Jag hade ett intryck av att det fanns en story, en sammanhängande bild som inte kommit fram.

Vad är det som gör härvan så intressant?

– Musikvärlden är oftast en sluten värld, där ingen vill prata om detaljer, som vad man tjänar eller vad man gör med sina pengar. Historien om Tambourinehärvan väcker frågor som: Hur är det att bli stjärna som ung och tjäna mångmiljonbelopp, men aldrig tagit ett huslån eller läst en årsredovisning?

Image

 

Vad består boken av?

– Den bygger på nya intervjuer, mediernas bevakning, handlingar och utdrag från förhandlingar och förhör. Men jag ville också titta på vad som hände innan rättegångarna och den börjar med att beskriva Tambourine Studios och The Hives bakgrund. Sedan följer jag deras samarbete fram till brytningen då skulderna uppdagas, och spelet kring och under de långa rättegångarna i Lunds och Malmös tingsrätter 2012-2014.

Hur hanterade du det omfattande materialet?

– Jo, det gällde ju att hålla tungan rätt i mun. Ett fyrtiotal personer och ett tjugotal företag är inblandade. Jag har lyssnat på en enorm massa förhör, läst otaliga årsredovisningar och inlagor till tingsrätten och försökt att utifrån det skapa en levande berättelse. Jag såg på det som ett mysterium som skulle lösas och då blev det väldigt spännande.

Är det någon som varit emot boken?

– Ja, The Hives tycker att jag tagit Tambourines sida. Det är tråkigt. Samtidigt måste jag ju dra mina egna slutsatser. Dessutom har nu två tingsrätter dömt emot dem, så jag är ju inte ensam i mitt sätt att se på vad som hänt.

Vad har varit mest uppseendeväckande med att bevaka hela den här härvan?

– The Hives advokats agerande. Som jag ser det har hon lett in dem i processer som varit väldigt svåra att vinna. Det har varit misstag som kostat dem enorma summor. Även journalisternas arbetssätt har varit anmärkningsvärt. Man har bara skrivit rakt av vad de inblandade artisterna sagt, även sådant som visat sig vara rena lögner, utan att sätta sig in i det eller ifrågasätta.

Hur ser läget ut just nu?

– Allt är långt ifrån avgjort. Målet mellan Cardigans och The Hives behandlas just nu i hovrätten och dom kommer antagligen i slutet av sommaren. Även målet mellan Hives och Tambourine ska avgöras i hovrätten, men det är oklart när det blir.

Och varför skrev du boken nu, innan allt är klart?

– Det känns som att det är nu det är aktuellt, och i och med de två domarna från tingsrätten tycker jag man får en tydlig fingervisning om hur det kommer sluta. I alla fall juridiskt.

Vem tycker du ska läsa boken?

– Är man intresserad av musikbranschen så tror jag man uppskattar den. Den ger en inblick i en värld man inte läser om så ofta. En lång utdragen historia som börjar med att alla är polare och litar på varandra, men som slutar i en tragedi utan vinnare. Förutom de inblandade advokaterna som har fått mycket jobb, förstås.

Blir du intresserad finns boken – i print och som e-bok – att köpa på Adlibris och Bokus.

 

Finfin exponering för “Sanningen bakom Tambourinehärvan” i Expressen idag.

Image

Äldre inlägg