Kategori: Fascismen (sida 2 av 2)

Mördaren från Fosse Ardeatine 1944, nazisten Erich Priebke, är död.

Så dog han då till sist, 100 år gammal. Erich Priebke (1913-2013) var en av officerarna som utförde massakern i Fosse Ardeatine utanför Rom 1944. Det sista decenniet av sitt liv satt han i husarrest i Rom, men rörde sig rätt fritt vilket väckte stora protester, bland annat från judiska organisationer.

Så här skriver jag i Mitt Rom om händelserna:

Det är smått otroligt att kulhålen fortfarande finns kvar, sjuttio år efter attentatet. Men titta uppåt i korsningen mellan via Rasella och via del Boccaccio, så ser du dem.

Via Rasella är en obemärkt bakgata som sluttar ner från Palazzo Barberini ner mot Traforo Umberto I. Nerför gatan kom på morgonen den 23 mars 1943 cirka 150 tyska militärpoliser marscherade, högljutt sjungande.

Via Rasella, kort efter bombattentatet i mars 1943.

Utanför Palazzo Tittoni (nummer 155) väntade då partisanen Rosario Bentivegna förklädd till gatusopare. I sin kärra hade han en kraftfull bomb, omgiven av järnskrot för maximal effekt. Klockan 15.52 tände han stubintråden och försvann sedan snabbt in bland gränderna.

Bomben exploderade just när den tyska kolonnen marscherade förbi. I samma ögonblick som de hört explosionen, kom tre partisaner fram från via Boccaccio, kastade fyra granater och försvann sedan in i tunneln under Quirinalpalatset, i riktning mot via Nazionale. Ytterligare andra partisaner besköt de tyska soldaterna bakifrån, innan även de flydde.

32 tyska soldater dog direkt, ytterligare ett tiotal avled senare på sjukhus. Dessutom omkom sex civila, bland dem en trettonårig italiensk pojke som råkade gå förbi.

Tyskarna reagerade i panik. Några försökte fly, andra började skjuta vilt mot fönstren på själva via Rasella. Efter fem minuter hade samtliga inblandade partisaner lyckats undkomma. Istället greps oskyldiga civila som radades upp mot staketet utanför Palazzo Barberini.

Kulhål i fasaderna utmed via Rasella, kvar sedan 1944.

Bomben på Via Rasella var inte den första partisanattacken i Rom, även om det var den ojämförligt största. Ändå hade händelserna på Via Rasella förmodligen aldrig blivit så kontroversiella om de inte kommit att ses i ljuset av vad som hände under det dygn som följde på attacken.

Hitler gav nämligen order om att hela kvarteret runt Via Rasella skulle jämnas med marken – samt att tio italienare skulle dö för varje tyskt offer. Så skulle också komma att ske i massakern vid Fosse Ardeatine, där över trehundra italienare sköts och begravdes i ett sandtag redan dagen efter sprängattentatet. En av de ansvariga officerarna var Erich Priebke (1913-2013).

Både Rosario Bentivegna och Carla Capponi, som var hjärnorna bakom attentatet, var kommunister. Tolkningen av Via Rasella-attentatet är än idag politiserad. Den italienska vänstern och kommunisterna (som utgjorde den största delen av partisanstyrkorna) har alltid betraktat via Rasella som ett legitimt attentat, ett hjältedåd. Högern (och särskilt extremhögern) har pekat på partisanernas ansvar för massakern i Fosse Ardeatine och 335 personers död, att de borde förutsett nazisternas vedergällning.

Mer att läsa om via Rasella – och hur olika berörda sett på händelsen – finns i historikern Alessandro Portellis lysande intervjubok The Order Has Been Carried Out (2003).

Romare radas upp mot staketet invid Palazzo Barberini (idag museum) efter attentatet. Många av dem skulle komma att avrättas i Fosse Ardeatine följande dag.

L’Age D’Or och det abstrakta måleriet i Rom.

Åren efter andra världskrigets slut förnyades den italienska kulturen. Det gällde filmen men också bildkonsten. Nu bröts den tjugoåriga isolering från internationella trender och intryck som fascismen påtvingat landets kulturutövare.

I främsta ledet gick en grupp konstnärer i Rom, som runt 1947 började samlas hos konstnären Renato Guttuso, som ägde en stor ateljé på Via Margutta.

I enlighet med avantgardets egen tradition publicerade gruppen inom kort ett manifest där medlemmarnas gemensamma konstnärliga ideal formulerades. Den publikation de valde var deras egen: tidskriften Forma 1 och med tiden blev gruppen också känd under detta namn.

Inspiration hämtades inte minst från ryska och italienska futurister som Vassilij Kandinsky, Giacomo Balla och Gino Severini. Men ett studentutbyte till Paris som Forma 1-konstnärerna Achille Perilli, Piero Dorazio, Pietro Consagra, Carla Accardi och Giulio Turcato gjorde också gav nya intryck.

Hemma i Rom översatte de intrycken till italienska: arta astratta concreta. Abstrakt och konkret konst.

Medlemmar i Forma 1 (Piero Dorazio och Achille Peretti, framför allt) låg också bakom galleriet och bokhandeln L’Age D’Or – en central plats för den italienska modernismen och Roms konstliv. L’Age d’Or öppnade 1950 på via del Babuino alldeles där den öppna plats som sträcker ut sig nedanför Spanska trappan tar slut.

Piero Dorazio och Achille Perilli började genast ställa ut sina generationskamrater (och sig själva, förstås) i sitt minimala galleri.

File:Gruppo Forma 1.jpg

Målarna i “Gruppo Forma 1”: Pietro Consagra, Mino Guerrini, Ugo Attardi, Carla Accardi, Achille Perilli, Antonio Sanfilippo och Piero Dorazio. Rom, 1947.

 

Utställningstitlarna anger vad det handlar om: Arte Astratta e Concreta Contemporanea hette till exempel Piero Dorazios egen utställning. Genomslaget kom fort för gruppen: redan året efter, 1951, hjälpte de tre galleristerna till att organisera en stor utställning på Galleria Nazionale d’Arte Moderna, kallad Arte Astratta e Concreta in Italia som kom att utgöra den abstrakta konstens definitiva genombrott i landet.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Forma 1 upplöstes efter några år – men medlemmarna fortsatte dominera italiensk konst i decennier. Enda kvinnan, Carla Accardi, var verksam ända in på 2010-talet.

 

Cyklisten som räddade Italien från inbördeskrig

Våren 1948 gick Rom till val. På ena sidan stod kristdemokraterna, som backades upp av kyrkan. I maktbalansen efter krigsslutet stod kristdemokraterna också för antikommunism och hade därmed USA:s uttalade stöd – även ekonomiskt. På andra sidan stod en kommunister och socialister.

För kristdemokraterna och högern handlade striden om att förhindra ett kommunistiskt maktövertagande i Italien. Också påven Pius XII gick in i valkampanjen: den katolska lekmannaorganisationen Azione cattolica, med miljontals medlemmar över hela Italien, fick order om att agera stödtrupp åt kristdemokraterna.

Valet den 18 april blev också en storseger för kristdemokraterna. Partiet kom sedan att ha makten i både Rom under nästan 30 år. Det är mot denna fond av politisk strid händelserna den 14 juli 1948 ska ses.

Via della Missione är en liten smal gata, alldeles väster om parlamentsbyggnaden Montecitorio. Just här kom det italienska kommunistpartiets ledare Palmiro Togliatti gående denna varma förmiddag. Han lär ha varit på väg mot den berömda glassbaren Giolitti, som fortfarande ligger på den lilla tvärgatan degli Uffici del Vicario i ett av torgets hörn.

Klockan 11.40 möter han en ung man, Antonio Pallante. Denne drar ett vapen och skjuter Togliatti med tre skott i bröstet. Togliatti opereras akut och svävar mellan liv och död. Nyheten om skotten sprids blixtsnabbt i Rom, liksom ryktet att Togliatti redan är död.

Militanta kommunister tågar mot centrum och efter bara någon timme uppstår hårda kravaller alldeles invid både parlamentet och de viktigaste regeringsbyggnaderna. Flera av de kommunistiska motståndscellerna från kriget beväpnar sig återigen med vapen som legat gömda i flera år. Italien står på randen till revolution eller inbördeskrig.

Det är då Gino Bartali börjar klättra. För det är mer än revolution som rör sig i italienarnas sinnen dessa heta sommardagar. Cykling, nämligen.

Gino Bartali ligger 22 minuter efter ledartröjan i Tour de France när han just denna eftermiddag börjar sin makalösa upphämtning i stigningarna uppför de franska alperna. Bartali, arbetargrabb från enkla förhållanden, trogen katolik, är också uttalat kristdemokratisk och välsignad av både påven och premiärminister De Gasperi.

Gino Bartali.jpg

Radion börjar rapportera om framgångarna vid 17-tiden. Minut för minut hämtar han in. Och istället för att göra revolution sitter italienarna de klistrade vid radioapparaterna. När han till sist går i mål som segrare i Paris med fjorton minuters marginal är triumfen total för det fattiga, krigshärjade Italien. Poliserna lägger ner vapnen och omfamnar demonstranterna. Tågen börjar gå igen, telefonerna fungerar.

I allt detta vaknar Palmiro Togliatti upp ur medvetslösheten och manar sina anhängare till lugn.  Kommunistpartiet samlar sina anhängare till en tyst manifestation utanför sjukhuset för att ge sin ledare sitt stöd. Faran är över – och inbördeskriget ställs in.

Nyare inlägg