Kategori: Fascismen (sida 1 av 2)

Nyfascism i uppdaterad kostym. Italienska Casapound lånar vänsterns aktivism – och vinner sympatier

Det kom nyheter från Ostia i veckan som gick. Ostia är en förort till Rom, belägen ute vid Tyrrenska havet. Till Ostia åker romarna för att bada varma sommardagar.

Ostia är också den plats i trakten runt Rom som haft allvarligast problem med infiltration av organiserad brottslighet. Hotell, restauranger, kasinon och nattklubbar har blivit intressanta investeringsobjekt för pengar söderifrån; framför allt från den napolitanska camorran. , commissariato, eftersom kommunledningen ansågs så djupt indragen i den stora korruptionsskandalen Mafia Capitale.

År av vanskötsel har satt spår i Osta, ofta i frågor som – med rätta – irriterar lokalbefolkningen. Ambulerande försäljare slår ut laglydiga affärsinnehavare, parkeringar tas över av självutnämnda ”parkeringsvakter” som vill bluffa eller skrämma till sig ”avgifter” och så vidare. Det finns med andra ord en god grogrund för både populism och ett avgrundsdjupt misstroende mot politiker.

I väntan på det kommande borgmästarvalet försöker nyfascistiska Casapound vinna röster. I sommarvärmen har de patrullerat stränderna och skrämt bort gatuförsäljare, liksom rensat upp i mängden av ”parkeringsvakter”. Tidigare i år genomförde Casapound en manifestation för att vräka de flyktingar som sedan många år bosatt sig i en övergiven sommarkoloni-anläggning, också i Ostia. 

Hösten 2015 skrev jag ett längre reportage för tidningen Expo om Casapounds bakgrund och arbetsmetoder. Det är en bitvis skrämmande läsning om hur ett nyfascistiskt parti smart kan exploatera det missnöje som uppstår när det offentliga – som i så hög grad skett i Italien de senaste tio åren – inte förmår fylla sitt uppdrag och lämnar medborgarna i sticket.

Här kommer texten.

 

Medborgargarden och soppkök – ny fascism för en ny tid?

Jag kör ut från Rom i rusningstrafiken. Stadens ytterområden är något helt annat än det vackra centrum: kilometer efter kilometer av illa planerade höghus, en stadsplanerares mardröm. Och det är här ute i röran vanligt folk bor, inte i etagevåningar med utsikt över Piazza Navona.

Halvvägs mellan centrum och havet hittar jag Acilia. I utkanten av byn ligger en vändplats, en parkering och så ett långt hus i i fem våningar, ett centro di assistenza allogiativa temporanea, (ungefär ”tillfälligt boendecenter”). Här bor sedan ett par år runt 90 familjer, men till en hög kostnad för kommunen. Och nu ska familjerna vräkas, eller i alla fall omplaceras.

På fasaden hänger lakan med sprayade slagord om rätten till boende och nej till vräkning. Entrén har spärrats av med gallergrindar och ett tiotal unga män håller vakt. De är militanti, aktivister, från Italiens snabbast växande högerextremistiska grupp, Casapound Italia.

En Casapound-manifestation i Napoli.

– De vill vräka familjerna, och så ska det bo negrer och marockaner här istället. Vräka italienska familjer. Det går åt helvete med det här landet, säger en av dem, när jag frågar som står på och vad de vill.

Aktionen är typisk för Casapound, som de senaste åren vunnit stort folkligt stöd för sin fusion av populism, fascism och kritik av kapitalismens effekter för ”vanliga italienare”. Att vräkningen i det här fallet handlar om att många av familjerna blivit kvar, trots att de nu tjänar mer än maxbeloppet för rätt till boendestöd (åtminstone enligt kommunen) spelar mindre roll.

– Vi kräver att vräkningarna skjuts upp. Det är inte rätt att kvinnor, barn och handikappade ska tvingas ut på gatan i kylan. VI är rädda att det bakom avhysningarna döljer sig planer på ännu en i en oändlig rad med flyktingboenden, skriver Casapound i ett pressmeddelande.

Det är snart jämnt ett sekel sedan det italienska fascistpartiet såg dagens ljus i Milano. Då som nu var landets ekonomi i gungning, då som nu fanns många unga män som hade svårt att se en framtid. Många av dem var veteraner från första världskriget, och i den gryende fascistiska rörelsen hittar de en ny gemenskap – och en effektiv demagog, journalisten och tidigare socialisten Benito Mussolini.

Sen går det fort. 1922 tar så fascisterna makten och styr landet i 21 år (eller 23, i vissa delar).

Kontinuiteten med de fascistiska rötterna har aldrig brutits i den italienska yttersta högern. Kort efter slutet av andra världskriget ombildades fascistpartiet till Movimento Sociale Italiana, MSI. Partiet leddes av veteraner från fascisttiden och satt i parlamentet under hela efterkrigstiden och nådde som mest nio procent av rösterna.

Under 1970-talet fylls leden på av en ny generation. Många av dem har en bakgrund i högerextrema gatugäng (som Roms borgmästare 2008-2013, Gianni Alemanno) och/eller partiernas ungdomsorganisationer (som Gianfranco Fini). Parallellt med MSI har också utomparlamentarisk högerextremism existerat i Italien, inte minst under 1970-talet. Ofta var dessa grupper (till exempel Ordine Nuovo) omöjliga att skilja från rena terroristorganisationer.

Casapounds högkvarter på Esquilien i Rom. Rörelsen har lånat många metoder från vänstern. På flera håll i landet driver man ”sociala center” med soppkök, bostäder, fritidsaktiviteter – och politisk aktivism.

Högerextremismen i Italien har också alltid fått näring av en kvardröjande ambivalens gentemot den klassiska fascismen och dess ledare Mussolini. Man talar om gli anni di consenso, samförståndsåren under 1920- och 1930-talet då Italien industrialiserades och moderniserades, då tågen gick i tid och posten kom fram – och över Mussolini har, åtminstone för några, den aura av landsfader och nationsbyggare han fick under denna era dröjt kvar.

Det senaste tillskottet i den flora av rörelser, partier och organisationer som utgjort den italienska yttersta högern är Casa Pound. Det lite märkliga namnet hämtades från en av rörelsens idoler, den amerikanska modernistiska poeten och uttalade fascistsympatisören Ezra Pound, vars avsky för ocker och banker (och i förlängningen, förtäcka anti-semitism) inspirerat Casapound. Under senare år har rörelsen vuxit från Rom och ut över Italien. Idag finns de via studentorganisationen Blocco Studentesco i hela landet, och har regelrätta lokalkontor på minst 50 orter.

Casapounds rötter står att finna i sent 1990-tal, när rörelsens ledare Gianluca Iannone bildar rockbandet ZetaZeroAlfa i Rom.  Bandet spelar vad de själva kallar ”identitär rock” och sjunger om våld, antikapitalism, fascism och globalisering. Kretsen kring bandet samlas på puben Cutty Sark i området Esquilino i Rom. 2002 och 2003 utökas gängets verksamhet med två husockupationer, Casa Montag och Casa Pound – ett nytt drag i italiensk extremhöger.

Betoningen av direkt aktion fjärmar dem från ett det äldre, stelare och mer konventionellt styrda profascistiska partiet Fiamma Tricolore.

– Inledningsvis står de nära Fiamma Tricolore. Bland annat hade Iannone varit aktiv i en ganska hårdför ungdomskrets av partiet Men 2008 bryter de med Fiamma Tricolore och börjar agera under sitt nya namn, Casapound Italia, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Han är doktor i statsvetenskap vid universitet i Pisa och gjorde under 2014 och 2015 en intervjustudie med Casapound-medlemmar – delvis tvärs emot sin handledande professors råd.

– Han frågade mig ständigt varför jag skulle hålla på med Casapound. Varför vad de relevanta? Var de inte bara ett randfenomen? Men jag menar förstås att de är viktiga, att de står för något nytt i italiensk politik.

Han hittar ursprunget till Casapound i den så kallade tredje positionens nyfascism i Europa, och inte minst från hypotesen – lånad från den kommunistiska teoretiksen Antonio Gramsci – att den fascistiska revolutionen måste byggas underifrån, som en kulturell gräsrotsrörelse. Rötter finns också i den franska Nouvelle Droite och dess teoretiker Alain de Benoist, som från slutet av 1960-talet ser den europeiska identiteten hotad av fenomen som immigration, globalisering och liberalism: världen mår bäst när kultur inte blandas.

– Den tredje positionens indikerar en politik som varken är höger eller vänster, som står över denna skala. Och det är en distinktion som varit väldigt vanligt i Casapounds propaganda, säger Pietro Castelli Gattinara.

Casapound driver på flera ställen soppkök och matutdelning till ”fattiga italienska familjer”. Foto: Wikimedia Commons.

För Casapound betyder detta att deras självutnämnda ”fascism för det tredje årtusendet” inte har några problem att omfamna revolutionärer som Che Guevara eller frihetshjältar som Bobby Sands, eftersom de likt Casapound var antikapitalister eller oppositionella. Det innebär också att de konsekvent vägrat kalla sig politiskt parti – även om enskilda medlemmar emellanåt ställt upp i både lokal- och regionalval.

Från den klassiska fascismen lånar man ett starkt redigerat urval av ställningstaganden. Framför allt menar Casapound att fascismen hade en social dimension, att den i grunden gjorde livet bättre för vanliga italienare. Det aldrig realiserade idédokument, Veronamanifestet, som resterna av fascistpartiet antog 1943 spelar en viktig roll.

– Det dröjer kvar en uppfattning i Italien att fascismen var en progressiv rörelse som gjorde Italien starkt, som byggde vägar och infrastruktur och den strömningen har Casapound försökt exploatera, säger Pietro Castelli Gattinara.

För sin storlek har Casapound – som länge var ett strikt romerskt fenomen – fått möjligen oproportioneligt stort medialt utrymme. Samtidigt har rörelsen visat en fingertoppskänslighet vad gäller newsability. Kort sagt: de är mycket skickliga i att presentera sitt budskap i en form som får media att haka på. Affischerna med Che Guevara – som förstås retade gallfeber på vänsteraktivister – är bara ett exempel.

De har också plockat upp frågor som de hoppas kan tilltala många unga i ett land vars ekonomi som sedan finanskrisen 2008 i princip krympt konstant. Ett exempel är kampanjen Tempo di Essere Madri (”Tid att vara mamma”) som driver frågan om rätt till deltidsarbete för anställda småbarnsmammor. Ett annat intiativ är dotterorganisationen La Foresta che avanza (”Skogen som rör sig”) som i vissa kommuner lyckats få stöd för lokala miljöprojekt. Organisationen La Salamandra (”salamandern”) bedriver frivilligt hjälparbete, städar i parker och bistår hemlösa italienare efter till exempel jordbävningar.

Särskilt udda är kanske Casapounds biståndsgren, som säger sig driva projekt i Sydafrika och Kenya. För ett par år sedan lät sig ledaren Gianluca Iannone fotograferas lekande med afrikanska barn i Kenya, som hans rörelse bistått med mat och leksaker.

Främst har dock Casapound velat driva frågan om bostad, en mycket angelägen fråga för många unga italienare.

– När tv-showen Big Brother spelades in i en villa i centrala Rom begav sig Casapounds aktivister dit hotade att bryta sig in i lokalen. ”Rätten till bostad är ingen lek”, stod det på banderollerna, berättar Pietro Castelli Gattinara.

För rörelsens allt fler lokalkontor är matinsamling till ”fattiga italienska familjer” en stående syssla akvititet. Eller så bildar aktivister kedja för att förhindra vräkning av italienska pensionärer som inte kunnat betala sina lån till de förhatliga bankerna. Samma uppmärksamhet har rörelsens husockupationer fått. Trots att Casapound faktiskt bara tagit över tre byggnader i Italien, har de fått rykte om sig som ”husockupanter” som ställer sig på de ungas sida i kampen för bostad. Det mycket synliga huvudkontoret, i centrala Rom, en fastighet som sedan 2005 ockuperats av Casapound, fungerar också som ett skyltfönster.

Rörelsens karismatiske ledare Gianluca Iannone ligger bakom mediestrategier och aktivism. Här är han på plats i Afrika som ”volontär” för att hjälpa fattiga barn. Foto: Wikimedia Commons

– De har mycket effektivt lånat metoder från den utomparlamentariska vänstern, som husockupationer och gatumanifestationer. Casapound förstår medielogiken perfekt. I det har de varit oerhört smarta, säger Pietro Castelli Gattinara.

Den instabila positionen mellan höger och vänster, mellan populism och extremism har organisationen kunnat behålla tack vare en hård intern hierarki och centralstyrning.  Hängivenheten inför ledaren Gianluca Iannone har också ett drag av sekt eller kyrka över sig, menar många.

– Alla beslut är centraliserade och toppstyrningen total. En av de mest iögonfallande intrycken av de intervjuer vi gjorde är också beundran för ledare – han kan inte ha fel, han är omöjlig att ifrågasätta. Han är dux, praktiskt taget.

– Många aktivister talar om mötet med Iannone som en återfödelse, en dag då deras liv får en ny mening och ser ljuset, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Den traditionella rekryteringsvägen för Casapound har varit i kampsport- och gymmiljö. Att med sådana grabbar i rörelsen ändå kunna hålla kontroll över sitt budskap vittnar om stor disciplin och lojalitet, menar Pietro Castelli Gattinara.

– Jag tror det handlar om att personer som engagerar sig i Casapound ofta finner ett nytt liv inom organisationen. De har också varit bra på att fånga upp medlemmarnas intressen, också utanför politiken.

De har till exempel en del som jobbar praktiskt med miljöfrågor, och en klubb för fallskärmshoppning. Om man gillar mat och dryck kan det finnas jobb på någon av de pubar och restauranger som idag är knutna till rörelsens nätverk. Mer intellektuellt lagda kan engagera sig i diskussionsklubbar kring den identitära rörelsen eller till och med spela teater.

En annan sida av Casapound är ett eget, gryende nätverk av företag: restauranger, klubbar, en bokhandel och några pubar kontrolleras av rörelsen och genererar vissa inkomster.

 

Allt detta kan ge en relativt oskydlig bild av Casapound. Samtidigt har flera rörelsen närstående personer dömts för grova brott med politiska och rasistiska förtecken.

Casapounds entré på den nationella scenen kom i december 2011, då en av deras sympatisörer sköt ner två afrikanska försäljare på öppen gata i Florens, en typ av våld som är mycket ovanligt i Italien. Rörelsen var snar att distansera sig från dådet, gärningsmannen var psykiskt sjuk, men faktum är att våldet – och inte minst retoriken och symboliken kring våld – har följt med Casapound under alla år.

Ledaren Gianluca Iannone dömdes till exempel själv år 2009 till fångelse för våldsamt motstånd. En lokalordförande i Rom, Alberto ”Zippo” Palladino, fälldes 2011 för att grovt ha misshandlas tre personer från Partito Democraticos ungdomsförbund. Och har sedan dess blivit något av en martyr i rörelsen.

Tvekampen mellan Casapound och utomparlamentarisk vänster i Italien har också resulterat i en serie brand- och sprängattentat mot respektive organisations lokaler.

På senare tid har Casapound i vissa avseenden ändrat politisk position eller tyngdpunkt. Den tidigare ganska nedtonade främlingsfientligheten har fått mer utrymme – framför allt genom en serie maskerande och flaggviftande manifestationer i stadsdelar där flyktingförläggningar planeras. Också detta kan ses som ett strategiskt val: Italien har de senaste fyra-fem åren kraftigt byggt ut sitt mottagningssystem för flyktingar, vilket skapat många möjligheter att exploatera lokalt missnöje med planerade förläggningar. Italien är utsatt för en ”invasion”, förklarade Gianluca Iannone i en intervju 2014.

– Vi har en invasion av immigranter, som tar sig hit tack vare en kriminell politik, lanserad av en allians av katoliker och kommunister. Men vi har också en invasion av utländska makter som lägger beslag på våra strategiska tillgångar, tack vare medlöperiet hos våra ledare. Och vi har en andlig invasion av undermåliga, pseudoamerikanska skitprodukter … jag tänker på en del rappares moraliska budskap.

Rörelsen har dock även, våren 2015, presenterat en strategisk allians med Italiens stora populistiska, EU-kritiska och flyktingfientliga parti Lega Nord.

– Det är ett närmande från Casapounds sida till den gängse partipolitiken. Kanske också ett sätt för Lega Nord att skaffa sig röster i Rom och Mellanitalien, kommenterar Pietro Castelli Gattinara.

***

Jag kör vidare några kilometer från Acilia, ner till centrum i hamnstaden. På en av huvudgatorna lyser det lysrörskallt från Casapounds lokalavdelnings kontor. Tre kvällar i veckan är det öppet för insamling av mat, leksaker och hygienartiklar. Mottagare: fattiga italienska barnfamiljer.

– Vi är en rörelse i medvind, säger en av de funktionärer som jobbar den här kvällen, Bruna. Men vi är inget parti, vi arbetar utomparlamentariskt. Vi är italienare som fått nog av hur politikerna och EU kört det här landet i botten.

– Nu finns vi över hela landet, i alla kommuner. Vi har en studentrörelse, vi har radio, vi gör aktioner, fortsätter hon.

En man i sjuttioårsåldern griper in i samtalet. Jo, vi är fascister, säger han.

– De andra partierna har tagit de bästa idéerna från fascismen, för att sedan svartmåla vad fascismen stod för, förklarar han.

Han ger sig in i en lång förklaring om hur det internationella storkapitalet – med Goldman Sachs i spetsen – kontrollerat oljepriserna och förslavat och sugit ut Italien.

– Vi är dom riktiga fattiga nu, säger han.

I ett hörn står konservburkar med mat och påsar med mjöl, på golvet en bilbarnstol och lite leksaker. Under den halvtimme jag är där kommer inga nya varor in.

Väggarna är vita och blå, med den italienska flaggan som ett band i brösthöjd. När vi går tackar jag och skakar hand.

– Så här gör vi i Casapound, säger den tredje partiarbetaren och visar mig.

Ett stadigt grepp med handen om underarmen, som gladiatorerna i filmer (om hälsningen verkligen användes i det antika Rom är mer oklart.

– Så här hälsar vi Casapound, il saluto romano.

Januari 2016

 

 

 

Fascistpartiets ledare Benito Mussolini vid tiden för maktövertagandet i oktober 1922.

 

Tidsaxel – italiensk fascism

1919 Det italienska fascistpartiet tar form i Milano. Ledare är journalisten och krigsveteranen Benito Mussolini.

1922 Mussolini blir premiärminister i Italien. Stegvis införs en totalitär diktatur.

1943 Den fascistiska regimen faller efter svåra motgångar i kriget. En övergångsregering bildas. Mussolini fängslas, men fritas och blir ledare för Repubblica Sociale Italiana (Salò-republiken).

1945 Under våren faller Salò-regimen. Mussolini dödas av partisaner den 25 april.

1946 Efter kriget blir Movimento Sociale Italiano, MSI, arvtagare till fascistpartiet. Kärnan består av veteraner från Salò-republiken och fascistpartiet. Under 1950-talet agerar MSI stödparti åt dominerade kristdemokraterna, men marginaliseras gradvis under 1960-talet.

Under efterkrigstiden framstår MSI som det mest etablerade och stabila av alla europeiska högerextrema partier. MSI och tar bland annat initiativ till den Europeiska sociala rörelsen (med bland annat Per Engdahl som deltagare).

1956 Den utomparlamentariska och paramilitära gruppen Ordine Nuovo bryter sig ut ur MSI.

1969 I december genomför högerextremister från Ordine Nuovo en bombattack på Piazza Fontana i Milano. 16 personer dödas. Attentatet ses som inledningen på spänningsstrategin, ett försök att bereda vägen för en militärkupp i Italien genom att destabilisera landet. Under 1970-talet genomför Ordine Nuovo flera terroristattacker. Under perioden upprätthålls nära band mellan italiensk säkerhetstjänst, högerextrema kretsar och ren kriminell verksamhet.

1972 MSI gör sitt bästa val och når nio procent av rösterna.

1987 Resterna av MSI tas över av den unge Gianfranco Fini. En mindre del bryter sig ut och bildar Fiamma Tricolore, som menar sig stå närmare det fascistiska arvet.

1989 Populistiska, separatistiska och främlingsfientliga Lega Nord bildas i regionen Veneto.

1995 Gianfranco Fini ombildar MSI som Alleanza Nazionale, nationella alliansen.

2009 Alleanza Nazionale förenas 2008 med Forza Italia i PdL, Popolo della Libertà, för valet. Alliansen blir sedemera ett parti och ingår i Berlusconis regeringsunderlag. Fini blir bland annat utrikesminister.

2012 Ett nytt parti, Fratelli d’Italia, bildas. Ledare är idag Giorgia Meloni, med förflutet i Alleanza Nazionales ungdomsorganisation och som minister i Berlusconis regering. Fratelli d’Italia står franska Front National nära, också i sin retorik mot flyktingar och migranter.

2013 Matteo Salvini blir ledare för Lega Nord. En rörelse bort från separatism inleds, med ambitionen att göra högerpopulistiska Lega Nord till ett nationellt gångbart part.

2015 Lega Nord och Casa Pounds dotterorganisation Sovranità offentliggör nya planer på att samarbeta nationellt politiskt.

Enrico Toti: enbent cyklist och krigshjälte

Bildresultat för Enrico Toti

Enrico Toti på en bild från 1910.

Åren runt 1900 var cykeln ett nytt inslag i Italien. Som andra tekniska nymodigheter knöts både förhoppningar och farhågor till la macchina, maskinen.

Cykelsporten tog snart fart med lopp som Milano-San Remo och Giro di Lombardia. Det största loppet av alla, Giro d’Italia kördes första gången i maj 1909.

Men myndigheterna oroades också av cykelns snabba spridning – den gjorde arbetarna mobila – och ökade deras förmåga att snabbt samla folk till strejker, manifestationer och demonstrationer. I Milano förbjöd myndigheterna under en period cyklar i staden av just denna anledning.

Arbetarrörelsen omfamnade snart cykeln. Det skapades socialistiska cykelklubbar och ciclisti rossi – röda cyklister – blev en vanlig syn på vägarna i norra Italien. Klubbarna förmedlade dessutom möjligheten att köpa cyklar till subventionerat pris. Märket hette Avanti! (Framåt!) och de tillhörande däcken kallades Carlo Marx.

Bildresultat för Enrico Toti

Enrico Toti (1882-1916)

Också i militären tog man sig an det nya, effektiva transportmedlet. Särskilda cykelburna bersagligeri-förband skapades och många av dem deltog i striderna i norr under första världskriget.

Det är också i detta sammanhang en av den italienska cykelhistoriens mest besynnerliga hjältar dyker upp. Han hette Enrico Toti och föddes i Rom 1882.

Hans far arbetade vid järnvägen och Enrico följde – efter några år i flotten i faderns spår och fick arbetet som eldare vid Ferrovie dello Stato, statsjärnvägarna.

Den 27 mars 1908 arbetade Enrico Toti med att fylla på vatten på ett lokomotiv på stationen i Colleferro sydöst om Rom, när han halkade och föll ner på spåret. Han under ett rullande tåghjul och förlorade omgående sitt vänsterben strax under bäckenet.

Toti var dock en äventyrlig själ – och han tänkte inte låt sig hindras av olyckan. Efter några år som måttligt framgångsrik uppfinnare gav han sig 1911 ut på en extraordinär cykeltur.

Från Rom cyklade han norrut mot Paris, för att sedan fortsätta mot Belgien, Danmark, Sverige och Finland. Den enbente cyklisten fortsatte därefter ner genom Ryssland och Polen och återkom först 1912 till Italien.

Resan gav mersmak, för redan året efter var Toti ute på vägarna igen. Den här gången cyklade han söderut: via Levanten nådde han Alexandria i Egypten och trampade därifrån ner mot gränsen till Sudan. Där stötte han dock på patrull i form av brittiska soldater, som gjorde bedömningen att resan var allt för farlig. De förmådde honom att återvända till Kairo, varifrån han tog färjan tillbaka hem.

Bildresultat för Enrico Toti

Samtida propagandabild, visande Totis död i första världskriget 1916. Enligt propagandan ska han – dödligt sårad – ha kastat sin krycka mot fienden och ropat ”Jag dör inte”, innan han segnade ner.

År 1915 gick Italien in i första världskriget genom att förklara krig mot sin tidigare allierade, Österrike-Ungern. Patriotismen svallade – särskilt för de italienskspråkiga områden som ännu behärskades av Österrike-Ungern, och som nationalisterna förstås ansåg rätteligen borde inlemmas i Italien.

Att strida för sitt land var något Enrico Toti inte ville missa och han anmälde sig snart som frivillig. Tre gånger om nekades han att ta värvning; armén hade inte plats för en nu drygt trettioårig enbent världscyklist och ex-eldare.

Trots detta begav sig Toti mot fronten i Friulien, i nordöst, för att om möjligt ansluta sig till trupperna där.

Vid den här tiden hade Toti blivit något av en celebritet i Italien och en av befälhavarna lät honom följa med trupperna som frivillig, icke-stridande. Totis exempel ansågs ha en god inverkan på moralen hos trupperna, som vid den här tiden var inbegripna i mycket hårda och kostsamma strider, med tunga förluster. Toti fungerade också som kurir och cyklade med bud mellan olika truppenheter.

Inte heller detta var dock gott nog för patrioten Toti – han ville strida, vid frontlinjen. Och till slut lyckades det: han upptogs som menig i ett cykelburet bersaglieriförband. Bataljonens befälhavare förklarade att han nu var en av dem och förärade honom truppernas kännetecken, den plymförsedda hjälmen.

Bildresultat för Enrico Toti

Toti i tjänst som kurir vid fronten under första världskriget.

På eftermiddagen den 6 augusti 1916 avancerade Totis grupp mot höjd i närheten av Monfalcone i Friulien, norr om Trieste och nära gränsen till dagens Slovenien. Toti gick i täten med gevär och krycka när han träffades av ett skott och föll till marken.

Enligt samtida skildringar – i tidstypisk heroisk stil – fortsatte han att kasta granater, trots sin skada. När han åter reste sig träffades han åter av en kula och sårades dödligt.

Enligt legenden ska han ha kastat sin krycka mot fienden och ropat Nun moro io! – Jag dör inte! – innan han segnade ner. Därefter kysste han plymen på sin bersagliere-hjälm och somnade in. (De heroiska överdrifterna har senare visat sig vara propaganda och efterhandskonstruktioner).

Krigspropagandan gjorde snart ett stort nummer av Totis öde. Han tilldelades arméns guldmedalj för sina insatser och flera minnesmärken uppfördes till hans ära, ett av dem på Pincio i Rom.

Toti kom också efter kriget att bli en hjälte för den nationalistiska och proto-fascistiska grupp av krigsveteraner som skulle bli en så viktig stödtrupp för Mussolinis fascistparti ett par år senare. När Toti i början av 1920-talet slutligen begravdes i Rom bröt kravaller ut i San Giovanni-området mellan anarkister och fascister.

Än idag bär en lång rad gator över hela Italien Enrico Totis namn.

Bildresultat för Enrico Toti

Totis cykel finns att se på bersaglierimuséet i Rom. På den cyklade han från Lappland till Sudan under åren 1911-1913.

Den nya italienska högerextremismen som lånar sina metoder från – vänstern. Reportage i Expo

Casa Pound är en liten, men dynamisk grupp på den yttersta politiska högerkanten i italiensk politik. Hårt centralstyrd, nästan en sekt – och med ett intressant sätt att kopiera metoder från den utomparlamentariska vänstern för att väcka opinion och reta massmediernas intresse. I ett reportage i Expo beskriver jag Casa Pound och deras metoder.

casapound002.jpg

Casa Pounds högkvarter på Esquilinen i Rom: kulturhus, bostäder, propagandacentral.

Några tankar om monumentet Pasolini.

Den italienske poeten, författaren, debattören, teoretikern och filmregissören Pier Paolo Pasolini fascinerat mig länge. Egentligen är jag inte alls så väl bekant med hans verk – pinsamt nog – som jag borde eller önskade att jag var. Samtidigt är hans samlade produktion enorm: ett tjugotal filmer, flera romaner, floder av dikter, essäer och andra texter. Det blir lite svårt att veta vad man ska börja. Och vem är jag att tycka något om ett sådant monument?

Min ingång har varit Pasolinis förhållande till staden Rom. Poeten (för det var så han var känd då) flyttade dit 1950, efter att ha blivit påkommen med att ha sex med några unga pojkar i sin hemby Casarsa i Friulien – något som givetvis var otänkbart där och då.

Från ytterst blygsamma förhållanden byggde Pasolini under några intensiva år upp ett stort nätverk och en betydande ryktbarhet i Rom. Han blev också en ivrig och entusiastisk student av staden: dess subkulturer, dess dialekt, det litterära värld. Särskilt viktigt – och hyllat – blev livet i stadens förorter, borgate, dit det under dessa italienska rekordår formligen vällde in fattiga migranter från framför allt södra Italien. På det sättet var han unik i sin tid, en poet som samtidigt var reporter och förkämpe för ett nytt fattigfolk, städernas migranter.

Idag hade kanske samma utifrånskildring varit otänkbart: de fattiga har numera sina egna röster, de behöver inte en självutnämnd tolk från parnassen som tolkar deras erfarenheter åt dem. Men på 1950-talet var det förstås så, då när redan dialekten obönhörligen avslöjade om det du sa var värt att ta på allvar.

För Pasolini (som var en djupt övertygad kommunist) stod de myllrande, kaotiska, kåkstäderna och bostadsområdena – och då särskilt deras fräcka, oborstade, vitala tonårsgrabbar – för en äkthet, ursprunglighet och ett sätt att leva i opposition mot samhällets utveckling i riktning mot konsumism, utslätning och ”homologisering” av kulturen. I senare texter blev hans djupa pessimism över dessa tendenser allt svartare och mer dystopisk: allt som är heligt profaneras, proletariatet smittas av bourgeosins värderingar, varusamhället är en ny sorts totalitär fascism – bara så mycket svårare att frigöra sig från än 1930-talets.

I skarven mellan 1950- och 1960-talet gör Pasolini sina första filmer. De är på ett plan amatörmässiga – han saknade helt formell filmutbildning – men på ett annat förstås geniala. Både i Accattone (1961) och Mamma Roma (1962) står förorternas folk i centrum. En djupare tolkning är jag kanske inte i stånd att göra, men att säga att båda filmerna handlar om bevarandet av något essentiellt, att hitta mening och sätt att leva i en snabbt förändrande värld tror jag inte är fel. Och insikten om att det heliga föröds i snabb takt, att det djupast mänskliga håller på att rinna oss mellan fingrarna.

Sina sista dagar i livet tillbringade Pasolini i för övrigt Stockholm, inbjuden av Svenska Filminstitutet. Hans poesi hade också översatts och regissören gav intervjuer och träffade personer ur svenskt kulturliv. En kväll ber Pasolini att värdinnan, Svenska filminstitutets chef Anna-Lena Wibom, ska visa honom lite av Stockholms beryktat syndiga nattliv. De hamnar sedemera tillsammans på Döbelnsgatan, på porrklubben Chat Noir med strippor och livesex. Fast då beger sig Wibom hemåt. ”Jag hade man och barn”, kommenterar hon i Pasolini Requiem. Sjuttiotalet var sannerligen en helt annan tid.

Mycket har gjorts av Pasolinis sista, dramatiska tid i livet – och förstås hans fasansfulla död i november 1975. Det är nog inte fel att säga att mordet och det plågsamt utdragna trauma som den havererade polisutredningen inneburit i mycket överskuggat Pasolinis verk. Mordet beseglade hans ikonstatus, men har också skymt hans produktion. Kanske har också 1960- och 1970-talets terminologi ställt till det. Det var länge sedan ”klasskamp” uppfattades som ett nyckelord för att förstå samtiden. Det finns också en slags ”smutsighet” som klibbar vid Pasolini, en stank av pedofili som är svår att tvätta bort. Skicket att betala sexton-sjuttonåriga grabbar för avsugningar i bilen på undanskymda parkeringsplatser … nej, det är kanske inte så fräscht, och dessutom svårt att förena med ett envetet rasande mot sedernas förfall och kommersialismens fasor på kontorstid.

Men man bör komma ihåg att det både innan och efter Pasolinis död fanns en mer eller mindre organiserad smutskastningskampanj mot honom. För de som ville dölja det egentliga, sinistra motivet för mordet (och de var många, Pasolini var vid tiden för sin död både mycket väl informerad och formulerad om de många genomruttna sidorna av det italienska sjuttiotalssamhället) var ”pervers bög”-ett effektivt sätt att hitta motiv till och urskulda den påstådda gärningsmannen, Giuseppe ”Pino” Pelosi. Han försökte ju bara freda sig.

Samtidigt tänker jag, när jag läser i Barth David Schwarz biografi ”Pasolini Requiem”, att själv grundfrågorna består. Hur ändras samhället? Vad förlorar vi i senmodernitetens rasande, accelererade förändringshets? Hur var det innan? Vilka värderingar styr egentligen våra liv – och har vi verkligen valt dem själva? Och ligger det inte något i det han säger om den intellektuelles skyldighet att protestera? ”För att bestridandet ska vara meningsfullt, måste det vara stort, betydande och totalt. Absurt och icke vettigt”, sa han i en intervju kort före sin död. Vem har den kraften och precisionen idag?

Ett bekant citat av Fredric Jameson lyder ”vi har idag lättare att föreställa oss världens undergång än kapitalismens slut”. En anledning till oförmågan är kanske just det förtryck Pasolini så outtröttligt pekade på och varnade för. Hedonismen, marknaden och den snabbt snurrande kapitalismen som den nya totalitära ideologin, det system som det inte går att ställa sig utanför.

Pier Paolo och hans mor.

Pier Paolo med sin mor Susanna Colussi.

Siena: järnvägsstation med bismak av fascism.

Tog en sväng ned till järnvägsstationen i Siena för ett par veckor sedan. Jag har, som många andra, en motvillig fascination för 1930-talets italienska arkitektur. Aldrig har väl samhället varit så modernt som under den tidiga fascismen – och naturligtvis, aldrig så totalitärt som då heller.

Stationen byggdes under början av 1930-talet och stod klar 1935. Arkitekten hette Angiolo Mazzoni och var en av de flitigast anlitade i Italien, när det gällde att uppföra offentliga byggnader. I de nya städer som anlades i det utdikade Kampanien, söder om Rom, byggde han postkontor, liksom i Ostia, Palermo och Trento. Mest känd är han för den enorma nybyggnaden av Stazione Termini i Rom, som slutfördes 1938. Under flera år var också Mazzoni chefsingenjör för hela statsjärnvägen, Ferrovie dello Stato.

Medan många av fascistårens stora arkitekter efterkriget lyckades rehabilitera sig och göra avbön för att ha ställt sin begåvning i regimens tjänst, backade aldrig Mazzoni från sin fascistiska övertygelse. Som en konsekvens gick han i exil och tillbringade nära tjugo år i Colombia innan han 1963 vågade återvända till Italien.

Mazzonis rykte och ställning har följaktligen ställt till en del besvär för arkitekturhistorikerna. Han var en ledande fascist, en symbol för den olyckliga regim som drog in Italien i andra världskriget. Å andra sidan skapade han otaliga viktiga byggnader i futuristisk och rationalistisk stil, som än idag används av tusentals italienare varje dag.

Det hällregnade när jag vandrade runt stationen. En hel del var förvanskat och ombyggt, ett öde som lär ha drabbat just Mazzonis verk oftare än andra, mindre avskydda 1930-talsarkitekters. Men lite ser man av den långa, horisontella linjen, kurvorna i utskjutande skärmtak – och så förstås dopolavoro-klubbens skylt, det fascistiska substitutet för fackföreningar.

Utställningspalats i fascistkostym

Palazzo delle Espozioni är en av Roms största utställningshallar och en del av den kommunala kulturkoncern som också inbegriper Scuderie del Quirinale, Casa del Cinema och Casa del Jazz.

Utställningarna kan vara ganska brokiga – från tämligen kommersiella (och emellanåt underhållande) utställningar om hajar eller om Sidenvägen till retrospektiver med modernister som Mark Rothko och Alexander Calder. Det finns också en utmärkt bokhandel, Arion Libreria, och ett laboratorio med barnverksamhet.

Själv har jag svårt att passera utan att tänka på museets mest bisarra och mest besökta utställning någonsin, Mostra della Revoluzione Fascista, som öppnade 1932 i samband med tioårsfirandet av fascisternas maktövertagande – år ”X”, enligt den nya tideräkning som La marcia su Roma ansågs ha inlett

Hela fasaden – ursprungligen byggd 1883 –  kläddes in i ett modernare skal. Inne möttes besökarna av en pseudoreligös tempelliknande inredning, vigd åt den fascistiska andan. Fyra klarröda, tjugofem meter höga fasces-knippen ställdes upp ut mot Via Nazionale och en hedersvakt placerades vid entrén. Arkitekt var Adalberto Libera, som också skulle rita det stora kongresspalatset i EUR några år senare.

Fyra miljoner italienare såg utställningen, inte minst tack vare att deltagande i ett organiserat besök på utställningen gav rätt till rabatterade biljetter på italienska tåg. För många blev det första gången de såg Rom – och alltså en del av det fascistiska nationsbygget.

http://www.youtube.com/watch?v=l5DbIuTNXk0

Påfyllning i bildarkivet. Många gamla hus, lite ost, allt från Roma 2013.

Paolo Rossis död tände studentrevolten 1966

Vad vet du om italiensk högre utbildning? Inte så mycket, förmodligen. Det är det få som gör utanför just Italien. I den mån ämnet genererat rubriker på senare år, har de främst handlat om det som kallas la fuga dei cervelli – hjärnornas flykt eller brain drain på nysvenska.

Allt fler unga välutbildade italienare lämnar nämligen landet för att verka utomlands. Italiensk arbetsmarknad är rigid, arbetslösheten hög (runt 40 procent bland unga sommaren 2013) och på många arbetsplatser vinner tjänsteår alltid över talang och arbetskapacitet vid befordran. För att inte tala om vikten av personliga nätverk – din främsta merit är snarare din pappas ställning än din egen förmåga.

Även för de unga män och kvinnor som önskar stanna inom akademin och forska är framtidsutsikterna betydligt ljusare utanför än inom Italiens gränser. Satsning på forskning och utveckling ligger långt under snittet för OECD-länderna.

Med början på 1960-talet har de italienska universiteten stått för en radikal och antiauktoritär studentrörelse. Inledningsvis gällde protesterna utbildningen i sig, studenter började ifrågasätta kursinnehållet, inte minst vad gällde den historieundervisningen. Det var till exempel först 1961 som La Sapienzas studenter kunde läsa om fascismens uppkomst och ursprung.

Två år senare ockuperade arkitekturstudenterna sin institution – också det för att driva igenom krav på ett mer samtida kursinnehåll.

Den 27 april 1966 inträffade emellertid något som i ett slag förändrade klimatet på högskolorna.  På kvällen denna dag angreps den nittonårige socialistiske arkitekturstudenten Paolo Rossi, som stod och delade ut flygblad, av en grupp högerextremister framför entrén till humanistiska fakulteten.

Efter att ha blivit misshandlad föll Paolo Rossi handlöst fem meter ner från en avsats vid trappans krön. Han skadades svårt i huvudet och avled några timmar senare på sjukhus.

Dagen efter spreds ryktet om Paolo Rossis död. Hela humanistiska fakulteten ockuperades omgående av studenterna, varvid polisen valde att slå tillbaka med våldsam kraft för att upplösa aktionen. Som ett svar intog studenterna ytterligare åtta byggnader på området.

MANIFESTAZIONI FUNERALI DI PAOLO ROSSI LO STUDENTE UCCISO DAI FASCISTI ALL UNIVERSITA DI ROMA

Demonstrationer efter Paolo Rossis död 1966.

Paolo Rossis begravning samlade tusentals personer i en mäktig manifestation. Studenterna krävde rektorns avgång – han anklagades för att inte ha gjort tillräckligt för att stävja de trakasserier som gäng av nyfascister ägnat sig åt på själva universitetet.

Händelserna 1966 inledde en radikalisering av det italienska studentkollektivet och förebådade revolten 1968 och Roms politiskt turbulenta 1970-tal.

Humanistiska fakulteten ligger längst ned i fonden till höger på universitetsområdet. Entrén är en riktig mötesplats med massor med unga på väg till eller från föreläsningar eller med siktet inställt på det galet stimmiga studentfiket på andra sidan via Cesare de Lollis.

rmrossi

Upp för trappan och alldeles till höger om dörren sitter en platta i travertin. ”Till minnet av Paolo Rossi, mördad här av fascisterna, 27 april 1966”.

Kärnområdet i La Sapienza uppfördes i mitten av 1930-talet. Italiens främsta arkitekter, som Gio Ponti och Marcello Piacentini, ritade husen – bara det gör området värt att se.

Vem som bar ansvaret för Paolo Rossis död är fortfarande inte klarlagt. Något åtal har aldrig väckts.

Om Priebkes (och Mussolinis) begravningar

Efter krigsförbrytaren och SS-kaptenen Erich Priebkes (1913-2013) död häromveckan, har av naturliga skäl frågan om begravning blivit aktuell.

Roms borgmästare Ignazio Marino, stadens polischef och en hög tjänsteman i Vatikanen – alla har de deklararerat att de inte vill se någon Priebke-begravning i stan. Argentina, där han bodde från andra världskriget och fram till 1990-talet, vill inte heller begrava hans kropp. Det gäller också för Priebkes fädernesland Tyskland.

Roms rabbi, Riccardo Pacifici, sade till nyhetsbyrån Ansa att Priebkes kropp ”borde kremeras och hans aska spridas för vinden, precis som våra mor- och farföräldrars aska”.

Nu lutar det – enligt Priebkes advokat – åt att SS-kaptenen begravs i det fria, någonstans i närheten av Rom, utan någon som helst ceremoni eller manifestation.

Allt får mig att tänka på den lika surrealistiska som långdragna frågan om vad som skulle ske med Benito Mussolinis kvarlevor. Om deras osannolika och vindlande öden går det att läsa i en fascinerande bok: The Body of Il Duce av Sergio Luzzato.

Själv besökte jag Mussolinis grav i hembyn Predappio för några år sedan – och skrev så här om erfarenheten:

Vi gick in och där låg den till sist, längst upp på kyrkogården. ”Cripta Mussolini” stod det på en skylt. Frun och bebisen väntade utanför medan jag och femåringen gick ned.

Där låg de hela bunten i en inte särskilt storslagen gravkällare: storpappa Mussolini, fru Mussolini, barnen Mussolini. Levande ljus brann och i gästboken hade bara denna dag, obehagligt nog, runt 50 personer skrivit hyllningar.

Femåringen var förundrad i ungefär en minut. Sedan fick han en idé.

— Pappa, jag vill tända ljus. Kan vi tända ljus här som i Domkyrkan?

— Nej, det ska vi inte, sa jag.

— Varför inte?

— Öhh, fabrorn som är begravd här var inte så snäll.

Vi skyndade oss ut. Solen höll på att gå ner. Hela besöket hade tagit tio minuter. Men ja, rätt intressant var det ju. Och vad gör man inte för att ha sett något ingen annan sett?

Mördaren från Fosse Ardeatine 1944, nazisten Erich Priebke, är död.

Så dog han då till sist, 100 år gammal. Erich Priebke (1913-2013) var en av officerarna som utförde massakern i Fosse Ardeatine utanför Rom 1944. Det sista decenniet av sitt liv satt han i husarrest i Rom, men rörde sig rätt fritt vilket väckte stora protester, bland annat från judiska organisationer.

Så här skriver jag i Mitt Rom om händelserna:

Det är smått otroligt att kulhålen fortfarande finns kvar, sjuttio år efter attentatet. Men titta uppåt i korsningen mellan via Rasella och via del Boccaccio, så ser du dem.

Via Rasella är en obemärkt bakgata som sluttar ner från Palazzo Barberini ner mot Traforo Umberto I. Nerför gatan kom på morgonen den 23 mars 1943 cirka 150 tyska militärpoliser marscherade, högljutt sjungande.

Via Rasella, kort efter bombattentatet i mars 1943.

Utanför Palazzo Tittoni (nummer 155) väntade då partisanen Rosario Bentivegna förklädd till gatusopare. I sin kärra hade han en kraftfull bomb, omgiven av järnskrot för maximal effekt. Klockan 15.52 tände han stubintråden och försvann sedan snabbt in bland gränderna.

Bomben exploderade just när den tyska kolonnen marscherade förbi. I samma ögonblick som de hört explosionen, kom tre partisaner fram från via Boccaccio, kastade fyra granater och försvann sedan in i tunneln under Quirinalpalatset, i riktning mot via Nazionale. Ytterligare andra partisaner besköt de tyska soldaterna bakifrån, innan även de flydde.

32 tyska soldater dog direkt, ytterligare ett tiotal avled senare på sjukhus. Dessutom omkom sex civila, bland dem en trettonårig italiensk pojke som råkade gå förbi.

Tyskarna reagerade i panik. Några försökte fly, andra började skjuta vilt mot fönstren på själva via Rasella. Efter fem minuter hade samtliga inblandade partisaner lyckats undkomma. Istället greps oskyldiga civila som radades upp mot staketet utanför Palazzo Barberini.

Kulhål i fasaderna utmed via Rasella, kvar sedan 1944.

Bomben på Via Rasella var inte den första partisanattacken i Rom, även om det var den ojämförligt största. Ändå hade händelserna på Via Rasella förmodligen aldrig blivit så kontroversiella om de inte kommit att ses i ljuset av vad som hände under det dygn som följde på attacken.

Hitler gav nämligen order om att hela kvarteret runt Via Rasella skulle jämnas med marken – samt att tio italienare skulle dö för varje tyskt offer. Så skulle också komma att ske i massakern vid Fosse Ardeatine, där över trehundra italienare sköts och begravdes i ett sandtag redan dagen efter sprängattentatet. En av de ansvariga officerarna var Erich Priebke (1913-2013).

Både Rosario Bentivegna och Carla Capponi, som var hjärnorna bakom attentatet, var kommunister. Tolkningen av Via Rasella-attentatet är än idag politiserad. Den italienska vänstern och kommunisterna (som utgjorde den största delen av partisanstyrkorna) har alltid betraktat via Rasella som ett legitimt attentat, ett hjältedåd. Högern (och särskilt extremhögern) har pekat på partisanernas ansvar för massakern i Fosse Ardeatine och 335 personers död, att de borde förutsett nazisternas vedergällning.

Mer att läsa om via Rasella – och hur olika berörda sett på händelsen – finns i historikern Alessandro Portellis lysande intervjubok The Order Has Been Carried Out (2003).

Romare radas upp mot staketet invid Palazzo Barberini (idag museum) efter attentatet. Många av dem skulle komma att avrättas i Fosse Ardeatine följande dag.

Äldre inlägg