Kategori: Ekonomi

Dokument rörande tre förvirrade dagar i Ligurien

Det är bara att erkänna. Jag skriver det här som en motprestation. Jag blev bjuden på tre nätters hotellboende i Levanto i Ligurien, mot att jag skrev en – förmodar jag – uppskattande text om staden. Staden arrangerade en festival och vi var en grupp skribenter som raggats upp för att göra reklam.

En grundprincip för journalister är ju att man inte ska göra något som kan ifrågasätta ens trovärdighet och oberoende. Jag kan inte ena dagen medieträna kommunpolitiker, för att nästa dag granska dem.

Nu tänkte jag att chansen nog inte så stor att jag framöver skulle behöva hårdgranska den lilla staden Levantos handelskammare eller turistmyndighet. Det fanns nog ingen intressekonflikt ändå. Och så lockade förstås solen och värmen och maten. Lite semester har man väl gjort sig förtjänt av?

Dessutom gillade jag kvinnan som kontaktat mig, en smart och drivande resekonsult i Toscana som jag träffat några gånger tidigare.

Vi var en brokig skara som mötte upp på en enklare restaurang den första kvällen. Här fanns DJ, mannen bakom sajten DreamEuroTrip (slogan: If you can dream it, you can achieve it”) en filippinsk-tysk hypersocial partyprisse med spexiga glasögon som inte gillade historia, konst eller djupa grejer i allmänhet.

Här fanns Georgette, texansk-toscansk sociala medier-entreprenör med sisådär 100 000 följare på Instagram. En doldis var tjejen bakom Instakontot Browsing Italy med ännu fler följare. Ett äldre amerikanskt par – också Italienbloggare – och en ung journalist från Lucca hängde också på.

Det var en trevlig stämning. Vi skulle åka båt, besöka en vingård, cykla på en nedlagd järnväg och äta. I min naivitet trodde jag också att vi skulle besöka den där festivalen, Festival delle Geografie, som pågick. Vi fick i alla fall ett presskit med upptryckta vykort som promotade festivalen och en uppmaning att tagga våra foton med rätt hashtag. Det kändes jävligt vagt.

Vad betyder ordet geografi idag? Vilka nya geografier återstår att utforska?

Tja, inte vet jag. Till det kom ett föreläsningsprogram med ännu mer vaga rubriker som Wave watching, Literature and Poetry: Mind Maps och helt enkelt Impossible Maps.

Nå, tänkte jag som gillar kartor. Alltid lär man sig något. Även om jag efter många resor i Italien börjat lära mig att promotionsnack ofta förhåller sig tämligen fritt i förhållande till verkligheten i det här landet.

Vi skribenter, som nu hade fått stora skyltar med texten ”BLOGGER” att bära på jackan, skulle visade det sig, inte komma i närheten av några tråkiga föreläsningar. Vilket jag tror att alla utom jag begrep, de hade varit med förr på den här sortens arrangemang.

Vi samlades morgonen efter nere i hamnen. Åka fiskebåt i solen utanför Liguriens kust är aldrig fel. Havet låg grönblått, det kluckade i vattnet vid kajen och skepparen hade ringt en kompis som kom med ett paket nybakade croissanter. Vi mullrade ut i ett moln av diesel och till en entusiastisk guidning.

I tre timmar åkte vi upp och ner längst den förvisso vackra, men till slut lite enahanda kusten. Emellanåt drog skepparen ner lite på gasen och pekade på en liten inbuktning i bergväggen.

– This is the cave of the Virgin. Because if you are here and look up it looks like the virgins dress.

Eller:

– This is the cave of the Spider. Because once there was a man who got bitten by a spider here.

Efter ungefär halva tiden slutade guidningen eftersom skepparen tappade rösten. Men vi fick i alla fall kallt vitt vin och nybakta bullar.

Jag försökte höra mig för bland mina medbloggare om hur de jobbade. Att bygga upp ett Instagramkonto från noll till 100 000 följare är ändå en prestation. Själv har jag runt tvåhundra, vilket jag försökte låta bli att nämna.

DJ hade ägnat fem-sex år åt att bygga upp sitt konto och sitt företag. Det handlar om att projicera en bild av sig själv som en människa som ständigt gör fantastiska upplevelser, träffar amazing people, äter underbar mat och är grateful i största allmänhet. Och som förstås tackar alla hotell, restaurangägare och guider med rätt Instagramnamn och hashtag.

Nu blev det också lättare att se värdet för arrangörerna av upplägget. För priset av ett par hotellnätter kunde en Levantos handelskammare få ut en mångfaldigad ström av vackra bilder från staden – och nå ut till hundratusentals resesugna följare. Allt dessutom förpackat i en form som inte liknar en traditionell annons, utan snarare framstod som ett personlig val av en rutinerad, vänskaplig och lite avundsvärd instagrammare. Dessutom långt billigare än helsidor i internationell press.

Skribenter som DJ, GirlinFlorence och Browsing Italy (för att inte tala om internationella storstjärnor som Kirsten Alana )- och jag själv, då, den här gången – aktiverar alltså sitt personliga nätverk, sin följarskara och sitt varumärke i utbyte mot marknadsföring av ett resmål. Om de stora skribenterna dessutom får betalt vet jag inte. Men med tanke på vilken påverkan de kan ha för en enskild restaurang eller ett resmål är det nog inte helt otänkbart. I gengäld stärks också deras personliga varumärke

Ett annat sätt att överleva – eller bli rik – i reseskribentbranschen är via det som kallas affiliate marketing. Stora kommersiella aktörer på nätet som Amazon, Hotels.com eller Booking.com erbjuder nämligen ersättning, om man som bloggare nämner och länkar till deras produkter.

Om en bokning görs på Booking.com genom en länk på din sida utgår automatiskt en ersättning, liksom om någon köper en bok eller en kamera efter att du länkat till försäljningsstället. Nästa gång du ser en sajt som gör jobb i stil med ”Ten great travel books for spring” eller ”Florence’s ten best design hotels” så vet du alltså vad som rör sig i bakgrunden. Än mer lönsamt är annonser för kreditkort – att locka en av sina läsare att teckna sig för ett nytt betalkort kan vara värt hundratals dollar. För en stor sajt kan alltså en handfull sådana hänvisningar gott och väl betala skribentens lön.

Båtturen varade länge. Tre timmar. Kusten var förvisso stilig, men efter ett tag såg det mesta ganska likt ut. Och jag funderar över det här intresset för bergarter som förväntas uppstå när man är utomlands. Jag bryr mig inte så mycket om gnejs och granit hemmavid, men så fort man är ute och reser så ska någon börja snacka om bergarter. Varför?

Efter lunch cyklade vi längst den gamla järnvägen, genom en massa tunnlar, bort mot grannbyn Bonassola. Där åt vi lunch och det var fint, det måste jag erkänna. Restaurangen låg på en liten hylla över havet, med en stor klippa utanför och färgglada båtar.

Det klagas ju en del på folk som fotograferar sin mat, men här var det ju så att säga legitimt – ja, hela syftet med besöket. Alla instagrammade och efter några minuter fylldes deras flöden med förföriska bilder på vinglas i motljus och klatschiga texter om hur amazing och truly gorgeous den här blogtouren var. Alla taggade varandra i alla bilder. Jag tyckte det var lite pinsamt att jag bara hade 200 följare.

Värden kom in och presenterade maten. Det ingår förstås att man ska bli imponerad, men jag tyckte ärligt talat det var sådär. Friterade färska sardiner var väl inte så dumt, men sedan var det någon underlig kall sallad med potatis och ärtor och bläckfisk, och sen några alldeles för feta och salta gnocchi. Bättre har jag ätit. Vi fick förstås de obligatoriska elva broschyrerna med ord som passione och tradizione och terra och autenticità. De är bra på sånt snack.

Däremot uppskattade jag vinet. Ja, det är ju svårt att förhålla sig objektiv till kallt, vitt vin på en terrass 30 meter ovanför Liguriska havet en solig dag i början av april. Men jag tyckte ändå det var gott. Det var förstås lokalt; jag tyckte man kunde kända något av sältan från havet i smaken.

Jag undrade om vi möjligen skulle besöka några av de föreläsningar om geografi som själva festivalen handlade om, men det var tydligt att det inte på något sätt förväntades av blogger-kollektivet. Vi tog cyklarna tillbaka till hotellet och somnade. Det tar på krafterna med all frisk luft.

Resejournalistik har alltid förbryllat mig. Det finns en inneboende förljugenhet i själva premisserna. För du ska ju inte resa till ett resmål för att beskriva hur det verkligen är – du ska resa dit för att beskriva hur det är att vara turist just där. Klart man kan låta verkligheten lysa igenom emellanåt, men då blir egentligen ingen glad. Inte redaktören, som utgår från att syftet med resejournalistiken är att locka till resor, och inte arrangörerna.

Ofta är byteshandeln fullständigt genomskinlig. En stor charterarrangör lanserar ett nytt resmål – och bjuder dit journalister, som i sin tur rapporterar om ”kontrasternas land” och ”det okända” Långbortistan. En annan premiss som i grunden krockar med god journalistik är ju att beskrivningen måste vara positiv. Om man inte lockar folk att resa är det ju ingen mening att publicera texten. Det skrivs om hotell man inte bott på och restauranger man aldrig ätit på. Man plåtar det vackra, lägger på ett filter och struntar i det som inte verkar attraktivt.

Nästa dag besökte vi den kombinerade vingården och pensionatet Cà  du Ferrà i Bonassola, en par kilometer från Levanto. Själva pensionatet var väl sådär – det låg långt ifrån stranden och ett av husen långt inne i en skuggig ravin. Ägaren visade oss klipp ur resemagasin där stället blivit omnämnt: ”Är ni från Sverige, då ska jag visa er den här nederländska tidningen!”

Bäst och mest äkta var ändå besöket på Cà du Ferràs vingård på kullarna högt ovanför kusten och Bonassola. Det var ägarens far som drivit upp odlingarna – bara något decennium tidigare hade hela området varit fullständigt igenväxt, sedan stora delar av Liguriens bönder lämnade lantbruken i samband med den italienska industriboomen under 1950- och 1960-talen. Men nu prunkade rankorna igen – Albarola, Bosco och Vermentino – och det visade sig att det var här som gårdagens vita vin kommit från.

Pappan var bäst: han såg ut som en väderbiten seriefigur och hade tidigare haft en firma i byggbranschen. Efter att ha sålt företaget lade han nu all sin tid på vinodlingen här uppe, förstås enligt gamla metoder och ekologiskt och certifierat på alla sätt och vis. Vi fick smaka på kallt vitt vin och äta nybakad focaccia med oliver och tomater. Dessutom var han intresserad av historia, särskilt nordamerikanska indianer. En skylt vid infarten citerade det gamla Cree-indian-talesättet om hur människan, när väl det sista trädet huggits ned och den sista floden förgiftats, kommer ett upptäcka att det inte går att äta pengar.

En intressant aspekt var att ägarsonen Davide faktiskt var utbildad jurist, med examen från ett fint universitet i Milano. Kanske var det hans högsta önskan, men att han ändå valde att återvända till slitet med familjeföretaget med mamma och pappa hemma i byn – dessutom som öppet homosexuell och gift med en man i ett katolskt konservativt Italien – fick mig att fundera.

Antingen är (och det är ett faktum på ett övergripande plan) utsikterna att få ett jobb som färsk jurist väldigt små i Italien om man inte har de rätta kontakterna – så kan det ha varit i Davides fall. Men också talande att attityderna till homosexualitet är så pass tillåtande idag att hans val att återvända till lilla Bonassola och verka i familjeföretaget uppenbarligen kändes helt rimligt.

Jag lämnade Ligurien med lite blandade känslor. Inte för landskapet eller havet – det var strålande. Cà du Ferràs vita vin var utmärkt och det är rörande och lite läskigt hur beroende små turistföretagare är av exponeringen i diverse medier för sina företags överlevnad.

Kusten runt Levanto är utan tvekan en vacker trakt, perfekt för utflykter, bad och snorkling men också ganska översållad av turister under högsäsong. Det gäller särskilt de fem byarna i Cinque Terre, lite söder om Levanto. Och känslan av att vara en del av en styrd gruppresa där de underliggande, outtalade transaktionerna inte riktigt var tydliga lämnade mig inte.

Fotnot. För den här resan fick jag tre hotellnätter betalda, en lunch och en middag på restaurang, en tre timmars båttur och ett guidat besök på en vingård. Betalningen gjordes av Officine del Levante, en lokal organisation för marknadsföring av området med företag, enskilda och organisationer som medlemmar.  I gengäld skulle jag skriva en bloggpost om mina erfarenheter, vilket jag nu gjort. Övriga omkostnader betalade jag ur egen ficka. 

 

 

 

Vem är Elena Ferrante? Ett reportage från Napoli och Rom.

Den italienska författaren Elena Ferrante har gjort världssuccé med sina fyra romaner om kvinnlig vänskap, klass och bildning. Nu finns den första, ”Min fantastiska vännina” på svenska.

I december besökte jag de hemkvarter i Napoli där Napolikvartettens böcker utspelar sig. Det menade i alla fall min vägvisare, den napoletanska kulturjournalisten Laura Petrazzuoli.

Reportaget publicerades för några veckor sedan i Femina. Här är texten.

——–

Elena Ferrante är Italiens största litterära sensation på åratal. Hennes romaner om kvinnors liv och vänskap läses idag av miljoner – och hyllas av kritikerna. Men vem är egentligen dem hemlighetsfulla författaren? Ytterst få vet vem som döljer sig bakom pseudonymen.

”Vad Dickens var för London är Ferrante för Napoli”, skrev en kritiker. Och det ligger något i orden. Ferrantes böcker berättar. Hon gör det med ett myller av personer och en berättelse som spänner över ett 60 år av italiensk historia. Hon skriver med ett driv och en psykologisk insikt som lyfter berättelsen om den livslånga vänskapen mellan Elena Greco och Lila Cerullo långt, långt bort från Napolis bakgator.

I vår är Ferrante aktuell på svenska med romanen ”Min fantastiska väninna” (Norstedts), den bok som blivit hennes stora genombrott och är den första av fyra i hennes så kallade Neapelkvartett.

När boken inleds befinner vi oss i 1950-talets Napoli. Där lever Lila och Elena, två flickor i sju-åttaårsåldern i ett tätt sammansvetsat arbetarklasskvarter i utkanten av staden. Här känner alla varandras hemligheter och skamligheter. Fattigdomen och våldet är ständigt närvarande. Männen, kvinnorna, barnen – alla slåss i en kultur där det gäller att hävda sin heder och rätt. Världen utanför kvarteret långt, långt borta.

Men Lila är annorlunda. Hon är gatusmart, fullständigt orädd, blixtrande intelligent och blir den blyga Elenas bästa vän. Lila är allt det som Elena skulle vilja vara. Men, ska det visa sig, också dominant och manipulerande.

Deras vägar genom livet skiljer sig. När Elena genom studier lyckas lämna Napoli blir Lila kvar och gifter sig med kvarterets camorrista, en maffiaman. I många år har de ingen kontakt: det sista Elena vill är att Lila återigen ska ta plats, styra och ställa i hennes liv.

Lila bemästrar uppväxtvärlden, Neapels gator, och startar en skoaffär. Elena vinner sin frihet och når framgång som författare. Men friheten har ett högt pris: en bitter konflikt med modern, kraschade förhållanden och ett frätande dåligt samvete för barnen.

Den första delen i Neapelkvartetten publicerades i Italien 2011. Året efter kom den ut i USA, där den fick bästa tänkbara skjuts in i de litterära finrummen av översättaren Ann Goldstein, redaktör på inflytelserika magasinet New Yorker. Fyra år senare ligger ”Min fantastiska väninna” fortfarande i topp på försäljningslistorna i USA. Det är ovanligt för en översatt bok och än mer ovanligt för en italiensk. Dessutom har framgångarna kommit utan det som ofta ses nyckeln till framgång för dagens litteratur: en karismatisk, aktiv, popstjärna till författare.

För vem som egentligen döljer sig bakom namnet ”Elena Ferrante” har sedan debuten 1991 alltså förblivit en hemlighet. Så när som på två intervjuer (via mail) har författaren bakom fenomenet konsekvent vägrat all form av offentlighet.

”Jag har redan gjort tillräckligt för den här långa berättelsen: jag skrev den. Om boken är värt något, så borde det räcka”, skrev hon i ett brev till sin förläggare 1991 inför publiceringen av första boken.

Framför allt i Italien har hemlighetsmakeriet skapat både irritation och spekulation. En lång rad kända författare med napolitanska rötter har pekats ut – och nekat till – att vara den ”riktiga” Elena Ferrante.

En som gått till botten med saken är den napolitanska kulturjournalisten Laura Petrazzuoli, som just nu arbetar på en dokumentär om Ferrantes miljöer i Napoli. En dag i början av december tar hon och jag pendeltåget till Luzzatti, en förort ett par kilometer ut från centrum.

– Det här är den plats där ”Min fantastiska väninna” utspelar sig, det är jag övertygad om, säger Laura Petrazzuoli.

Vi går genom i ett rörigt industrilandskap av järnvägsspår, bilverkstäder, ödetomter och bortglömda lagerlokaler. Under spåren löper en smutsig gångtunnel.

– Minns du scenen när Lila och Elena rymmer för att se havet? I början av första boken? Det här den här tunneln de går igenom då, säger Laura Petrazzuoli.

Inför arbetet med sin dokumentär har hon systematiskt samlat på sig sådana kopplingar mellan text och plats. Och de har lett henne hit till Luzzatti, ett område med enkla fyra-fem våningshus från 1930-talet.

– De här bostäderna byggdes framför allt för järnvägsanställda, och tillhörde Napolis första nya arbetarkvarter.

Aha, tänker jag. Att flickorna växer upp i ett bostadsområde som gränsar till järnvägen framgår av den första romanen. En nyckelperson i boken, Donato Sarratore, arbetar som konduktör men skriver också poesi, ett livslopp som också visar sig rymma en ledtråd.

– Domenico Starnones far var också konduktör. Senare slog han igenom som konstnär.

Domenico Starnone? Han är en aktad italiensk romanförfattare och dramatiker, född i Napoli 1943, precis som de fyra romanernas berättare, Elena och med en stil inte helt olik Ferrantes. Just därför har han länge varit av dem som misstänkts dölja sig bakom pseudonymen. Själv har Starnone med eftertryck förnekat att så är vara fallet. Och dessutom: kan verkligen en så stark kvinnors villkor vara skriven av en man?

– Nej, jag tror inte det, medger Laura Petrazzuoli. Därför är jag övertygad om att bakom Elena Ferrante döljer sig Anita Raja, Domenico Starnones fru.

Ett nytt namn: Anita Raja. Och faktum är att det idag finns en viss samsyn om att det är just Raja som döljer sig bakom författarskapet. Raja har hittills varken fått frågan eller svarat på om hon är Ferrante.

– Det är så mycket som stämmer. Anita Raja är också född i Napoli och har arbetat som översättare från tyska, något som också bokens Elena gör, säger Laura Petrazzuoli.

Därtill har Anita Raja en lång och framgångsrik bana som redaktör och översättare just för Ferrantes förlag, EO Edizioni.

– En översättare är ju van att verka i bakgrunden, att låta författaren synas.

Några som gång på gång fått förneka att de är ”Elena Ferrante” är två strävsamma bokförläggare i sjuttioårsåldern, det äkta paret Sandro Ferri och Sandra Ozzola Ferri. Deras förlag, EO Edizini, har gett ut Ferrante från start.

– Ja, det har varit alldeles tokigt. Särskilt från de italienska journalisterna. Jag vet inte varför de har varit så upptagna, och provocerade, av det här med anonymiteten, säger Sandro Ferri när jag träffar honom i Rom på det lilla förlagskontoret nära Vatikanen.

För paret Ferri har har Ferrantes anonymitet inte varit någon större fråga, inte heller deras andra författare är några mediala kändisar. Förläggarparet berättar också en annan sak: att anonymiteten mycket väl kan ha varit en förutsättning för att Napolikvartetten alls skulle kunna publiceras. Och kravet på anonymitet har funnits med allt sedan början av 1990-talet, då hennes allra första bok, ”L’amore molesta” (ungefär ”Den skändade kärleken”) gavs ut.

– Jag hade ingen aning om att en författare kunde beskriva en mor-dotterrelation på ett så våldsamt och fysiskt sätt, berättar Sandra Ozzola. Men jag förstod också att hon ville vara anonym för att skydda sig själv och sina närstående.

I Italien ställdes situationen på sin spets våren 2015, då Ferrante seglade upp som förhandsfavorit till Strega-priset, landets mest prestigefyllda litterära utmärkelse. En tung jurymedlem, författaren Sandro Veronese, menade att Ferrante inte var värdig Strega.

– Om du väljer att inte existera, ska du inte heller delta i Italiens viktigaste litteraturtävling. Varför ska inte samma regler gälla för dig som för alla andra?, rasade han och hotade med att avgå från juryn om Ferrante nominerades.

Också författaren Roberto Saviano tyckte Ferrante borde träda fram. ”För att vitalisera priset och för att blåsa liv i italiensk litteratur borde du ge dig till känna, kära Elena”, skrev han. Den här gången svarade faktiskt författaren. Hon tänkte inte träda fram för något gammalt pris’ skull. ”Stregapriset är ett gammalt maskangripet bord, menade hon. ”Att belöna min bok skulle bara betyda att det rangliga maskätna bordet pallades upp ytterligare ett år”.

Laura Petrazzuoli och jag beger oss in mot stan igen, ned mot strandpromenaden. Solen skiner, det är lördag och gatorna myllrar av liv. Neapel har ett dåligt rykte som korrupt och kriminellt – en oregerlig miljonstad som i italienarnas ögon får stå som symbol för allt det sämsta med landet.

– Javisst är det så. Napoli har många problem. Men det här är också en levande, äkta stad, en plats där människor lever nära varandra.

Nere vid havet fotograferas och videofilmas ett bröllopspar med Vesuvius som fond, och jag kommer att tänka på den storslagna bröllopsscenen som avslutar ”Min fantastiska väninna”, när Lila gifter sig med den förmögne camorristan som lovat att rusta upp familjens slitna skomakeri.

– Det Ferrante har gjort är att ge röst åt hur de är att leva som kvinna i den här medelhavsvärlden, i Neapel. Och hon har gjort det så att Lila och Elenas öden förmår beröra alla.

 

Namn: Elena Ferrante (pseudonym)

Född: 1943 i Napoli

Utgivna böcker: Debut 1991 med ”L’amore modesta”. Därefter sju romaner, en barnbok och en essäsamling.

Aktuell: I dagarna ger Norstedts ut ”Min fantastiska väninna”, den första av fyra delar i Ferrantes romansvit om Lila och Elenas livslånga vänskap.

 

 

 

Den nya italienska högerextremismen som lånar sina metoder från – vänstern. Reportage i Expo

Casa Pound är en liten, men dynamisk grupp på den yttersta politiska högerkanten i italiensk politik. Hårt centralstyrd, nästan en sekt – och med ett intressant sätt att kopiera metoder från den utomparlamentariska vänstern för att väcka opinion och reta massmediernas intresse. I ett reportage i Expo beskriver jag Casa Pound och deras metoder.

casapound002.jpg

Casa Pounds högkvarter på Esquilinen i Rom: kulturhus, bostäder, propagandacentral.

Rosenblad från helikopter, ledmotivet från ”Gudfadern” och sex svarta hästar. Gangsterbegravning i Rom idag.

Alla storskurkar dör ju inte i uppgörelser. En del kolar bara av naturligt vid sisådär 65 års ålder. Det gäller till exempel Vittorio Casamonica, överhuvud för en av Roms mäktigaste maffiaklaner. Så här gick det till (och min text är en översättning från Roma Todays referat).

Kistan åtföljdes av tonerna från Gudfadern, framförda av en orkester som stod uppställda framför kyrkan Don Bosco, i kvarteret med samma namn i stadsdelen Tuscolano. Hundratals släktingar, vänner och bekanta hade samlats för att ta ett sista avsked av Vittorio Casamonica, överhuvud över klanen med samma namn /…/ som sedan decennier verkat i stadsdelarna Morena, Anagnina och Romanina. 

Vid begravningen, som hölls denna eftermiddag, sparades inte på något: katafalk, svarta hästar, kuskar, musik, plakat, en veteran-Rolls Royce och till och med en helikopter, från vilken det kastades ut tusentals röda rosenblad. Det sista avskedet täppte igen en hel stadsdel. Kistan transporterades inuti en svart snidad kaross som drogs av sex svarta hästar och kördes av två kuskar, och processionen, som gick genom hela Tuscolana, blockerade tidvis hela området.

Här är Repubblicas video från begravningen (via Youtube).

Bland de hundratals i publiken syntes flera stora skyltar och banderoller – en av dem föreställande bossen själv, helt klädd i vitt framför ett fotomontage med Colosseum och Peterskyrkan och med texten ”Kung av Rom”. På en annan skylt stod skrivet ”Du erövrade Rom, nu kommer du att erövra paradiset”. Uttåget ur kyrkan skedde till tonerna av musiken från Stanley Kubricks ”2001” (det vill säga, Richard Strauss bombastiska ”Also Sprach Zarathustra”, min anm)

Klanen Casamonica anses allmänt tillhöra Roms mäktigaste brottsorganisationer. Familjen anlände från Abruzzi i början av 1970-talet och har kopplats samman med svart låneverksamhet, pengatvätt, narkotikasmuggling och riggade upphandlingar. De har också samarbetat med Banda della Magliana.

Efter begravningen har församlingen Don Bosco fått hård kritik för att ha tillåtit den showartade begravningen av en känd boss från undre världen. Bland annat har nyhetsbyrån Ansa påmint om att kyrkan för ett par år sedan vägrade förrätta begravningsgudstjänst för Piergiorgio Welby (1945-2006). Welby, som var politiker för Partito Radicale, var en stark förespråkare för dödshjälp till svårt sjuka (han led själv av obotlig muskeldystrofi) och fick också hjälp att avsluta sitt eget liv.

När hans hustru önskade en katolsk begravning vägrade dock kyrkan – som är emot eutanasi – att befatta sig med någon sådan. Welbys begravning hölls istället utanför kyrkan, på piazzan.

Inrikesminister Angelino Alfano har nu begärt en redogörelse för händelsen av Roms polischef Franco Gabrielli.

Italienanalys 2. Lite separatism kanske inte är så dumt ändå?

Under några heta sommardagar reser jag runt i en för mig alldeles nya region, Veneto. Vi kör över ett platt, bördigt slättlandskap och längst vägkanten radar industrierna och verkstäderna upp sig. En del lokaler står förstås tomma, men inte alls i samma utsträckning som i till exempel Umbrien eller (givetvis) södra Italien.

De gamla kulturstäderna ligger tätt. Vicenza, Verona, Padova, Treviso – alla har de mångtusenåriga anor och deras stadskärnor är som smycken: vindlande gator med karakteristiska övertäckta arkadgångar, skinande välskötta små butiker och barer. Och – otroligt nog – nästan inga bilar. Kvällarna är lugna, musik och sorl hörs över piazzorna. Fontänerna porlar, parkeringsautomaterna fungerar, gatlyktorna lyser och det är rent, nästan pedantiskt städat.

Tankarna går förstås till arma, smutsiga, kaotiska Rom. Raderna av gatuförsäljare, sopbergen, den havererade kollektivtrafiken, hela det grandiosa urbana misslyckande som stadens kaotiska tillväxt efter andra världskriget inneburit. Den politiska klassen, de förfelade stödmiljarderna till Syditalien. Nu senaste upplöstes kommunfullmäktige i Ostia, eftersom hela den kommunala administrationen ansågs allt för infiltrerad av organiserad brottslighet.

Nej, det är kanske inte så konstigt att Lega Nords kandidat till regionpresidentposten, Luca Zaia, samlade över 50 procent av rösterna i lokalvalet i våras. Varför ska egentligen de rika, skötsamma, konkurrenskraftiga delarna av Italien fortsätta att subventionera sina fattiga landsmän i söder? För att några prilliga romantiker fick en idé om ”Italien” i början av 1800-talet?

Om medelinkomsten i Norrland var hälften av den i Skåne, och du visste att en god del av dina skattepengar gick till misslyckade gruvprojekt, havererade motorvägar och uppblåst byråkrati norr om Dalälven – hur mycket resurser hade du velat skicka norrut, decennium efter decennium? S

om de flesta förknippar jag separatism med bruna krafter, sönderfall och motsättningar. Men kan det inte också vara ett logiskt val – åtminstone plånboksmässigt? SÅ framstår det i alla fall för Italiens rika regioner.

Kanske har räddningen för Italien legat i att Lega Nord i så många andra avseenden under Umberto Bossi varit ett så populistiskt och vulgärt xenofobiskt parti. Samt att varje försök att ta sig fram i korridorerna i Rom automatiskt misskrediterat partiets företrädare som en del av etablissemanget. Rörelsen är också – eftersom den försökt samla in en rad olika politiska strömningar – splittrad mellan strömmingar av konservatism, libertarianism, separatism, federalism och främlingsfientlighet.

”Eppur si muove”, ändå rör hon sig, sa Galileo Galileo inför inkvisitionen, som dömt ut hans teoribygge. Han pratade förstås om kosmologi – att solen rör sig runt jorden – men kunde nog lika gärna talat om statsbygget Italien, som fortsätter att existera mot alla odds.

 

 

 

 

 

Italienanalys 1. Rom i maffians grepp?

Italiens huvudstad har länge ansetts vara relativt förskonad från närvaron av de tre stora maffiaorganisationerna ‘ndrangheta, camorra och costa nostra – i alla fall om man menar deras våldsamma vendettor.

Maffians närvaro har framför allt handlat om att genom mellanhänder påverka politiker och politiska beslut, samt att investera svarta pengar i fastigheter och rörelser som restauranger och hotell. Det mest kända fallet är anrika Café de Paris på Via Veneto, som för några år sedan visade sig kontrolleras av ‘ndranghetaklanen Piromalli, med hemvist i Gioia Tauro i Kalabrien – men det finns förstås många, många mer maffiakontrollerade verksamheter. (Att vara säker på att ens pengar inte understödjer kriminalitet är alltså så gott som omöjligt – särskilt om man väljer att spendera dem i de mest turistexploaterade kvarteren.)

Därmed inte sagt att det inte funnits rejäl kriminalitet – på alla nivåer i samhället – i Rom. Den mest ökända romerska brottsorganisationen under 1970- och 1980-talet var det så kallade Banda della Magliana, ”Magliana-gänget”, döpt efter den förort där gängets grundare hade sina rötter. Genom en serie av kidnappningar och rån etablerade de från mitten av 1970-talet som Roms mäktigaste brottsorganisation.

La Banda della Magliana.

Magliana-gänget hade dock aldrig samma anspråk på kontroll av territorium, med utkrävande av beskyddarpengar, som till exempel cosa nostra) Snarare fungerade de som uppdragskriminella och hitmen. Den familjestruktur som hållit samman de äldre maffiorna fanns inte heller i Magliana-kretsarna, skriver till exempel tidigare chefsåklagaren Giancarlo Capaldo i sin bok ”Roma Mafiosa”.

Däremot hade La banda della Magliana andra viktiga kontakter – inte minst användes de och infiltrerades av högerextrema krafter. En nyckelperson var Massimo Carminati, som även tillhörde den paramilitära fascistgruppen Nuclei Armati Rivoluzionari (NAR).

Samme Carminati greps i december 2014och anses vara en huvudperson i affären Mafia Capitale, som det senast halvåret skakat Roms ledande skikt.

I skuggan av Mafia Capitales grepp om bland annat renhållning, parkskötsel och andra offentliga uppdrag har dock även övrig organiserad brottslighet etablerat sig på allvar i Rom. I veckan, den 6 augusti, framträdde stadens polischef Franco Gabrielli inför det italienska parlamentets antimaffiakommission för att redogöra för läget. Gabrielli gjorde en direkt, och aningen oväntad, koppling mellan den romerska debatten om urbant förfall (degrado) och maffians grepp om staden.

”Såväl inhemska som utländska medier har under den senaste tiden ägnat stor uppmärksamhet åt förfallet i Roms kommun, något som inte enbart påverkar livskvaliteten, utan också riskerar att bereda mark för den organiserade brottsligheten”.

Enligt Gabrielli har på senare år flera av de syditalienska brottsorganisationerna stärkt sin närvaro i Rom, och även delat upp staden emellan sig, geografiskt och vad gäller affärsområden. Särskilt närvarande är den kalabriska ‘ndranghetan, som gjort enorma rikedomar på att hantera införseln av nästan allt kokain som når Europa, berättar polischefen i Il Messaggero.

‘Ndranghetans närvaro handlar framför allt om pengatvätt genom inköp av fastigheter och affärsverksamheter. De har också band till vissa romerska klaner, framför allt familjen Casamonica. Camorrans verksamhet är däremot koncentrerad till vissa särskilda delar av staden, till exempel investerar de i fastigheter i Roms historiska centrum, liksom i butiker på Esquilinen och Ostiense. De kontrollerar också droghandeln i Tor Bella Monaca. Cosa nostra håller sig framför allt i området kring Ostia, där de investerar i restauranger och hotell.”

 

 

 

Skakande nya siffror kring Syditaliens ekonomi. ”Sedan 2000 sämre tillväxt än Grekland”

Att Syditalien – il mezzogiorno, som området söder om Napoli kallas på italienska – knappast tillhör världens tigerekonomier är väl känt. Sedan länge ligger medelinkomsten i regioner som Kalabrien och Sicilien på ungefär hälften av snittet i det rika Norditalien. Konflikten och kontrasten mellan nord och syd är en av de krafter som format och fortsätter att forma Italien. Och oförmågan att jämna ut skillnaderna är definitivt en av statens största misslyckanden.

Inte för att inte ansträngningar har gjorts: miljarder och åter miljarder har plöjts ned i söderns ofruktbara ekonomiska mylla. En stor del av försvunnit i helt fel fickor – framför allt till korrupta politiker, byggherrar och till maffian. Söderns underutveckling ligger också bakom mycket av den norditalienska separatismen och partiet Lega Nords framgångar. Varför ska vi – som ekonomiskt är en del av Bayern – fortsätta att sponsra ett kriminellt och stagnerande stycke av Algeriet? Ungefär så går snacket och har så gjort länge.

I förrgår kom nya skrämmande data om ekonomin i mezzogiorno, presenterade av Svimez, För sjunde året i rad faller söderns bruttonationalprodukt. Tillväxten mellan 2001 och 2013 är bara hälften av Greklands. Ja, av Greklands. Om Italien söder om Napoli vore ett eget land vore det … en katastrof.

Och inte är det särskilt roligt nu heller. Medelinkomsten i förhållande till nord är lägre än någonsin, födelsetalen är lägre än någon gång sedan Italiens enande. Av de arbetstillfällen som förlorats i Italien sedan krisen slog till 2007 har också en oproportionerligt stor del försvunnit härifrån. Idag har bara var femte kvinna i södern ett arbete, vilket ska jämföras med 51 procent i EU som helhet. Var tredje person i Mezzogiorno lever i fattigdom, mot var tionde i norra Italien. Antalet jobb är tillbaka på 1977 års nivå, med katastrofala följder för framför allt unga.

Data från statliga Istat (motsvarande svenska SCB) som visar medelinkomsten i Italiens regioner. Sedn 2011 har klyftorna vidgats ytterligare mellan nord och syd.

Data från statliga Istat (motsvarande svenska SCB) som visar medelinkomsten i Italiens regioner. Sedan 2013 har klyftorna vidgats ytterligare..

Rapporten fick bland annat författaren Roberto Saviano att reagera. I ett öppet brev till premiärminister Matteo Renzi kräver han insatser, omgående. Södern dör, skriver han. Och som det nu är ”sticker till och med maffian härifrån, för det finns inga pengar att tjäna”.

”Att det föds så få barn beror på att det blivit en lyx att skaffa barn. Och att skaffa två, är rena dårskapen. Och de som ändå föds, växer upp med idén om att fly, bort från den förnedring det innebär att aldrig få ett erkännande för sin kapacitet”, skriver Saviano. Han efterlyser statligt stöd – men inte på det gamla, Stålverk 80-liknande, sättet. Nej, södern måste få växa på sitt eget sätt, få bli ett laboratorium.

”Vi ska inte återöppna Cassa del Mezzogiorno [det gamla, kritiserade industristöds-organet som existerade 1950-1984] utan tillåta begåvade och skickliga företagare att växa, utan att bli uppätna av byråkrati, skatter och korruption.”

Matteo Renzi har nu reagerat. Kanske känner han pressen från både statistiken och opinionen. Den 7 augusti sammanträder topparna i regeringspartiet för att om möjligt skaka fram en nödplan för en region som riskerar, enligt Svimez, en permanent underutveckling och en desertificazione industriale.