Kategori: Cykling

Den gudabenådade klättraren Marco Pantani – en cyklingens martyr?

När cyklisten Marco Pantani (1970-2004) sommaren 1994 dansade upp för två av Giro d’Italias mest berömda klättringar, Stelvio och Mortirolo, var det början på en lika spektakulär som tragisk karriär. Med sina 172 centimeter och 57 kilo var Marco Pantani perfekt byggd för proffscyklingens mest vördade specialitet; de långa, skoningslösa bergsetapperna.

Marco Pantani.

Sedan 1970-talet hade fotbollen varit landets dominerande idrott, men när Pantani klättrade stannade Italien.

Det vedertagna sättet att klättra går ut på att spara sina krafter i en noga kalibrerad ansträngning. “Il Pirata” Pantani kastade i stället av sig sin karakteristiska bandana, sina solglasögon (och ibland också sina diamantörhängen) och attackerade hårt. 1997 gjorde han de 14,5 kilometrarna upp för Alpe d’Huez på 37 minuter och 35 sekunder, ett rekord som står sig än idag.

Det var cykling som drama, känslor och show – och för sitt dristiga sätt att tävla vann han publikens hjärtan, trots att hans tävlingsmässiga framgångar egentligen inte var särskilt enastående och att hans tid på toppen bara varade tre-fyra år.

Ett danskt tv-inslag med den berömda klättringen uppför Alpe d’Huez under Tour de France 1997. Efter Pantani följer Richard Virenque, Bjarne Riis och Jan Ulrich. Alla tre skulle senare erkänna att de dopat sig med epo-preparat.

Pantanis framgångssaga – den sköre, blyge, tunnhårige killen från Cesenatico som blev nationalidol – var oemotståndlig. 1998 stod han på topp och vann både Giro d’Italia och Tour de France.

Hans fall skulle dock bli hårt och brutalt. Pantanis storhetstid sammanföll med cykelsportens mest perverterade. På hotellrum och lagbussar skvalpade påsarna med dopningspreparat, kanyler var lika viktiga i träningen som vattenflaskor och det sades att cyklisterna hade så extrema halter av röda blodkroppar, och så låg vilopuls, att de behövde kliva upp om nätterna och cykla en stund på en stationär cykel för att inte riskera hjärtinfarkt eller stroke.

Pantani var inget undantag. Visserligen låg hans uppmätta värden sällan särskilt mycket över de tillåtna. Men de varierade kraftigt, vilket i sig är ett tecken på manipulation. Man kan också notera att de åkare han mätte sig mot – Jan Ullrich, Bjarne Riis och Richard Virenque, till exempel – samtliga senare skulle erkänna att de använt epo, ett hormon som hjälper kroppen att tillverka fler röda blodkroppar och alltså förbättrar syreupptagningsförmågan.

Mot slutet av Giro d’Italia 1999 tycktes segern säkrad för Pantani; han hade varit fullständigt dominerande under hela loppet och ledde med över fem minuter. Men en tidig morgon i Madonna di Campiglio väcktes han en hård knackning på hotellrummets dörr. Utanför stod internationella cykelförbundets dopingteam. Ett snabbt test visade att Pantanis värden låg strax över de tillåtna och han diskvalificerades omgående.

Pantani förs ut från sitt hotell i Madonna di Campiglio 1998. Under morgonen har tester visat förhöjda blodvärden, och han diskvalificeras från tävlingen. Vid tillfället ledde han stort med bara tre etapper kvar.

En mardröm av mediadrev och utdragna dopingrättegångar följde. Den ofta otursförföljde Pantani hade lyckats ta sig tillbaka från allvarliga skador och missöden tidigare, men denna offentliga förödmjukelse var något annat.

Inför nationen vidhöll han sin oskuld, muttrade om konspirationer och komplotter. Men psykiskt var han i fritt fall. Han barrikaderade sig i sitt hus i Cesenatico, grät i dagar och drog i sig kokain. Under kommande år gjorde han ett par försök till comeback, men skulle aldrig visa samma form som tidigare.

Morgonraiden i Madonna di Campiglio har på sedvanligt italienskt manér blivit en närmast mytisk händelse. Vem hade egentligen intresse av att stoppa Marco Pantani? Vem ville stjäla hans stora seger, bara dagar innan målgången? Också cyklisten själv greps av paranoian. Några kaotiska, drogindränkta år följde, ständigt påpassad av journalister och i allt sämre psykiskt skick.

Bildresultat för pantani funerali
Marco Pantanis begravning i hemstaden Cesenatico i februari 2004.

I februari 2004 bröt personal upp en dörr till ett av rummen på ett strandhotell i Rimini och hittade Pantani livlös på golvet. Dödsorsaken var akut kokainförgiftning. Fem år hade gått sedan han vann Girot och Touren. Pantantis mor vidhöll att sonen blivit mördad och anklagade anklagade internationella cykelförbundet.

Miljontals cykelfans kunde ägna sig åt vad italienarna kallar dietrologia, ett sökande efter konspirationen och komplotten bakom (Mångårige svenske Rom-korrespondenten Åke Malm förklarar termen i den här texten).

Trots de starka beläggen för systematisk doping och hans tragiska fall har Pantani alltså förblivit en hjälte i mångas ögon. Italien må på många sätt vara ett sekulariserat samhälle. Men katolicismens ideal – inte minst om martyrskap – lever starkt. Det visar inte minst den dyrkan som gestalter som Marco Pantani fortsätter att väcka.


Enrico Toti: enbent cyklist och krigshjälte

Bildresultat för Enrico Toti

Enrico Toti på en bild från 1910.

Åren runt 1900 var cykeln ett nytt inslag i Italien. Som andra tekniska nymodigheter knöts både förhoppningar och farhågor till la macchina, maskinen.

Cykelsporten tog snart fart med lopp som Milano-San Remo och Giro di Lombardia. Det största loppet av alla, Giro d’Italia kördes första gången i maj 1909.

Men myndigheterna oroades också av cykelns snabba spridning – den gjorde arbetarna mobila – och ökade deras förmåga att snabbt samla folk till strejker, manifestationer och demonstrationer. I Milano förbjöd myndigheterna under en period cyklar i staden av just denna anledning.

Arbetarrörelsen omfamnade snart cykeln. Det skapades socialistiska cykelklubbar och ciclisti rossi – röda cyklister – blev en vanlig syn på vägarna i norra Italien. Klubbarna förmedlade dessutom möjligheten att köpa cyklar till subventionerat pris. Märket hette Avanti! (Framåt!) och de tillhörande däcken kallades Carlo Marx.

Bildresultat för Enrico Toti

Enrico Toti (1882-1916)

Också i militären tog man sig an det nya, effektiva transportmedlet. Särskilda cykelburna bersagligeri-förband skapades och många av dem deltog i striderna i norr under första världskriget.

Det är också i detta sammanhang en av den italienska cykelhistoriens mest besynnerliga hjältar dyker upp. Han hette Enrico Toti och föddes i Rom 1882.

Hans far arbetade vid järnvägen och Enrico följde – efter några år i flotten i faderns spår och fick arbetet som eldare vid Ferrovie dello Stato, statsjärnvägarna.

Den 27 mars 1908 arbetade Enrico Toti med att fylla på vatten på ett lokomotiv på stationen i Colleferro sydöst om Rom, när han halkade och föll ner på spåret. Han under ett rullande tåghjul och förlorade omgående sitt vänsterben strax under bäckenet.

Toti var dock en äventyrlig själ – och han tänkte inte låt sig hindras av olyckan. Efter några år som måttligt framgångsrik uppfinnare gav han sig 1911 ut på en extraordinär cykeltur.

Från Rom cyklade han norrut mot Paris, för att sedan fortsätta mot Belgien, Danmark, Sverige och Finland. Den enbente cyklisten fortsatte därefter ner genom Ryssland och Polen och återkom först 1912 till Italien.

Resan gav mersmak, för redan året efter var Toti ute på vägarna igen. Den här gången cyklade han söderut: via Levanten nådde han Alexandria i Egypten och trampade därifrån ner mot gränsen till Sudan. Där stötte han dock på patrull i form av brittiska soldater, som gjorde bedömningen att resan var allt för farlig. De förmådde honom att återvända till Kairo, varifrån han tog färjan tillbaka hem.

Bildresultat för Enrico Toti

Samtida propagandabild, visande Totis död i första världskriget 1916. Enligt propagandan ska han – dödligt sårad – ha kastat sin krycka mot fienden och ropat “Jag dör inte”, innan han segnade ner.

År 1915 gick Italien in i första världskriget genom att förklara krig mot sin tidigare allierade, Österrike-Ungern. Patriotismen svallade – särskilt för de italienskspråkiga områden som ännu behärskades av Österrike-Ungern, och som nationalisterna förstås ansåg rätteligen borde inlemmas i Italien.

Att strida för sitt land var något Enrico Toti inte ville missa och han anmälde sig snart som frivillig. Tre gånger om nekades han att ta värvning; armén hade inte plats för en nu drygt trettioårig enbent världscyklist och ex-eldare.

Trots detta begav sig Toti mot fronten i Friulien, i nordöst, för att om möjligt ansluta sig till trupperna där.

Vid den här tiden hade Toti blivit något av en celebritet i Italien och en av befälhavarna lät honom följa med trupperna som frivillig, icke-stridande. Totis exempel ansågs ha en god inverkan på moralen hos trupperna, som vid den här tiden var inbegripna i mycket hårda och kostsamma strider, med tunga förluster. Toti fungerade också som kurir och cyklade med bud mellan olika truppenheter.

Inte heller detta var dock gott nog för patrioten Toti – han ville strida, vid frontlinjen. Och till slut lyckades det: han upptogs som menig i ett cykelburet bersaglieriförband. Bataljonens befälhavare förklarade att han nu var en av dem och förärade honom truppernas kännetecken, den plymförsedda hjälmen.

Bildresultat för Enrico Toti

Toti i tjänst som kurir vid fronten under första världskriget.

På eftermiddagen den 6 augusti 1916 avancerade Totis grupp mot höjd i närheten av Monfalcone i Friulien, norr om Trieste och nära gränsen till dagens Slovenien. Toti gick i täten med gevär och krycka när han träffades av ett skott och föll till marken.

Enligt samtida skildringar – i tidstypisk heroisk stil – fortsatte han att kasta granater, trots sin skada. När han åter reste sig träffades han åter av en kula och sårades dödligt.

Enligt legenden ska han ha kastat sin krycka mot fienden och ropat Nun moro io! – Jag dör inte! – innan han segnade ner. Därefter kysste han plymen på sin bersagliere-hjälm och somnade in. (De heroiska överdrifterna har senare visat sig vara propaganda och efterhandskonstruktioner).

Krigspropagandan gjorde snart ett stort nummer av Totis öde. Han tilldelades arméns guldmedalj för sina insatser och flera minnesmärken uppfördes till hans ära, ett av dem på Pincio i Rom.

Toti kom också efter kriget att bli en hjälte för den nationalistiska och proto-fascistiska grupp av krigsveteraner som skulle bli en så viktig stödtrupp för Mussolinis fascistparti ett par år senare. När Toti i början av 1920-talet slutligen begravdes i Rom bröt kravaller ut i San Giovanni-området mellan anarkister och fascister.

Än idag bär en lång rad gator över hela Italien Enrico Totis namn.

Bildresultat för Enrico Toti

Totis cykel finns att se på bersaglierimuséet i Rom. På den cyklade han från Lappland till Sudan under åren 1911-1913.