Det är något av en truism att Italien är ett samhälle som sätter familjen högt. Det samma gäller, åtminstone traditionellt, för andra sociala institutioner som moderskapet och den kristna tron. Ändå hade Italien under flera hundra år ett system som tvingade ogifta kvinnor att lämna bort sina nyfödda spädbarn till barnhem – ett öde som i de allra flesta fall ledde till barnens snara död.

Detta lika barbariska som kvinno- och livsfientliga system står i fokus för den amerikanske historikern David I Kertzers fantastiska bok Sacrified for Honor, med undertiteln Italian Infant Abandonment and the Politics of Reproductive Control.

Bildresultat för sacrifice for honor kertzer

David I Kertzers bok om det italienska barnhemssystemet under 1800-talet kom ut 1993.

I boken spårar Kertzer det nätverk av barnhem som med start under motreformationen byggdes upp i den italienska halvöns många småstater. Själva motorn i systemet var kyrkans benhårda fördömande av utomäktenskapliga barn. Att föda ett barn utom äktenskapet ansågs förknippat med evig skam – inte bara för mamman, utanför hela hennes släkt.

En annan förevändning var att skydda själva barnet. Den ogifta mammans oerhörda skam skulle annars lätt driva henne till att döda sig eget barn; i det fall det skedde innan barnet döpts skulle dess själ vara dömd att för alltid existera i limbo, skuggvärlden mellan himmel och helvete. För att bevara mammans ära var det alltså viktigt att hon kunde lämna ifrån sig sitt nyfödda barn anonymt.

Sålunda etablerades ett nätverk av barnhem. Det äldsta och mest berömda är Ospedale degli Innocenti i Florens, känt för Filippo Brunelleschis nydanade arkitektur. Men den stora majoriteten var långt enklare: ofta fuktiga, mörka och smutsiga kåkar, där barnen kunde levereras in genom ett särskilt svänghjul, la ruota, som gjorde att modern och personalen på insidan inte behövde ha någon kontakt. På kyrkans uppdrag tvingades lokala borgmästare och barnmorskor att agera agenter: inga ogifta kvinnor skulle kunna dölja sin graviditet.

Efter förlossningen transporterades de nyfödda ofta långa sträckor – och ofta dog de på vägen. I teorin skulle ett system med betalda ammor hålla liv i spädbarnen, men i praktiken fungerade det illa. Det var ständigt ont om ammor, mjölken räckte in till och de små barnen dukade under i en fasansfull takt. På ett av de största barnhemmen, Annunziata i Napoli, lämnades i början av 1800-talet ungefär 2 000 barn in varje år. Men än hälften av dem dog av svält. I andra städer var dödstalen ännu högre.

En oönskad konsekvens av systemet med anonyma “inkast” för bebisar var att även gifta par började lämna in sina barn på barnhem. Detta skick sågs inte med blida ögon av myndigheterna; man menade att de gifta paren drog fördel av ett system som inte skapats för dem. Detta systematiska övergivande av nyfödda sammanföll med industrialiseringen, där många arbetarkvinnor helt enkelt inte förmådde att ta hand om sina barn.

Först genom Italiens enande från 1861 började attityderna förändras. Man började tala om barnets rättigheter, inte bara mammans rätt att behålla sin “ära”. Om faderns rättigheter talades det mycket tyst: det ansågs fullständigt självklart att det skulle finnas ett system på plats som “skyddade familjen” – det vill säga, lät män som gjort kvinnor gravida slippa undan varje form av ansvar. De inlämnade barnen hade inga som helst möjligheter att få reda på vem deras var var.

La routa – snurran – som hörde till sjukhuset Santo Spirito in Sassia i Rom finns ännu bevarad.

En lite mer kuriös sida av detta storskaliga barnamord – för ett sådant var det – var att de barnhemsbarnen genom dopet på barnhemmet gavs nya namn. Ofta avslöjade dessa namn omgående barnens status som oäktingar, eftersom de döptes efter det barnhem där de tagits emot.

I Florens fick de till exempel heta Degli Innocenti, i Siena Della Scala, i södra Italien Esposito eller Degli Esposti (de båda senare är former av esposto, “övergiven”). Eller så gavs de namn efter sin association med kyrkan: Del Frate eller Del Prete. Väldigt vanligt var också namnet Innocenti – i Bologna existerade det faktiskt ett kommunalt påbud om att alla barnhemsbarn skulle bära detta namn. En annat sätt var också att man lät efternamnet bildas av förnamnet, som Amato Amati eller Barbera Barberi. I Milano gavs alla barnhemsbarn namnet Colombo (“duva”), vilket gjort att namnet än idag är stadens näst mest förekommande efternamn. Namnskicket fick som konsekvens att barnens stigmata som bastardi blev livslångt.

Systemet med la routa – den snurrande luck-konstruktion där barn kunde lämnas in anonymt – började försvinna i slutet av 1800-talet. Men inrotade vanor försvinner långsamt, liksom skammen över att föda ett oäkta barn. Ännu in på 1930-talet fanns enstaka ruote kvar i delar av Mezzogiorno.

Barnhemsbarn i Potenza under 1930-talet.

David I Kertzers bok är en av de mest skakande och klargörande böcker jag läst om Italiens historia. Den ger också en djupare förståelse för det djupa hat mot kyrkan som var så bärande för många av Italiens ledande risorgimento-politiker: det var detta djupa, institutionaliserade hedersförtryck som den nya staten långsamt lyckades bryta.