Kategori: Arkitektur (sida 2 av 2)

Påfyllning i bildarkivet. Många gamla hus, lite ost, allt från Roma 2013.

Paolo Rossis död tände studentrevolten 1966

Vad vet du om italiensk högre utbildning? Inte så mycket, förmodligen. Det är det få som gör utanför just Italien. I den mån ämnet genererat rubriker på senare år, har de främst handlat om det som kallas la fuga dei cervelli – hjärnornas flykt eller brain drain på nysvenska.

Allt fler unga välutbildade italienare lämnar nämligen landet för att verka utomlands. Italiensk arbetsmarknad är rigid, arbetslösheten hög (runt 40 procent bland unga sommaren 2013) och på många arbetsplatser vinner tjänsteår alltid över talang och arbetskapacitet vid befordran. För att inte tala om vikten av personliga nätverk – din främsta merit är snarare din pappas ställning än din egen förmåga.

Även för de unga män och kvinnor som önskar stanna inom akademin och forska är framtidsutsikterna betydligt ljusare utanför än inom Italiens gränser. Satsning på forskning och utveckling ligger långt under snittet för OECD-länderna.

Med början på 1960-talet har de italienska universiteten stått för en radikal och antiauktoritär studentrörelse. Inledningsvis gällde protesterna utbildningen i sig, studenter började ifrågasätta kursinnehållet, inte minst vad gällde den historieundervisningen. Det var till exempel först 1961 som La Sapienzas studenter kunde läsa om fascismens uppkomst och ursprung.

Två år senare ockuperade arkitekturstudenterna sin institution – också det för att driva igenom krav på ett mer samtida kursinnehåll.

Den 27 april 1966 inträffade emellertid något som i ett slag förändrade klimatet på högskolorna.  På kvällen denna dag angreps den nittonårige socialistiske arkitekturstudenten Paolo Rossi, som stod och delade ut flygblad, av en grupp högerextremister framför entrén till humanistiska fakulteten.

Efter att ha blivit misshandlad föll Paolo Rossi handlöst fem meter ner från en avsats vid trappans krön. Han skadades svårt i huvudet och avled några timmar senare på sjukhus.

Dagen efter spreds ryktet om Paolo Rossis död. Hela humanistiska fakulteten ockuperades omgående av studenterna, varvid polisen valde att slå tillbaka med våldsam kraft för att upplösa aktionen. Som ett svar intog studenterna ytterligare åtta byggnader på området.

MANIFESTAZIONI FUNERALI DI PAOLO ROSSI LO STUDENTE UCCISO DAI FASCISTI ALL UNIVERSITA DI ROMA

Demonstrationer efter Paolo Rossis död 1966.

Paolo Rossis begravning samlade tusentals personer i en mäktig manifestation. Studenterna krävde rektorns avgång – han anklagades för att inte ha gjort tillräckligt för att stävja de trakasserier som gäng av nyfascister ägnat sig åt på själva universitetet.

Händelserna 1966 inledde en radikalisering av det italienska studentkollektivet och förebådade revolten 1968 och Roms politiskt turbulenta 1970-tal.

Humanistiska fakulteten ligger längst ned i fonden till höger på universitetsområdet. Entrén är en riktig mötesplats med massor med unga på väg till eller från föreläsningar eller med siktet inställt på det galet stimmiga studentfiket på andra sidan via Cesare de Lollis.

rmrossi

Upp för trappan och alldeles till höger om dörren sitter en platta i travertin. “Till minnet av Paolo Rossi, mördad här av fascisterna, 27 april 1966”.

Kärnområdet i La Sapienza uppfördes i mitten av 1930-talet. Italiens främsta arkitekter, som Gio Ponti och Marcello Piacentini, ritade husen – bara det gör området värt att se.

Vem som bar ansvaret för Paolo Rossis död är fortfarande inte klarlagt. Något åtal har aldrig väckts.

L’Age D’Or och det abstrakta måleriet i Rom.

Åren efter andra världskrigets slut förnyades den italienska kulturen. Det gällde filmen men också bildkonsten. Nu bröts den tjugoåriga isolering från internationella trender och intryck som fascismen påtvingat landets kulturutövare.

I främsta ledet gick en grupp konstnärer i Rom, som runt 1947 började samlas hos konstnären Renato Guttuso, som ägde en stor ateljé på Via Margutta.

I enlighet med avantgardets egen tradition publicerade gruppen inom kort ett manifest där medlemmarnas gemensamma konstnärliga ideal formulerades. Den publikation de valde var deras egen: tidskriften Forma 1 och med tiden blev gruppen också känd under detta namn.

Inspiration hämtades inte minst från ryska och italienska futurister som Vassilij Kandinsky, Giacomo Balla och Gino Severini. Men ett studentutbyte till Paris som Forma 1-konstnärerna Achille Perilli, Piero Dorazio, Pietro Consagra, Carla Accardi och Giulio Turcato gjorde också gav nya intryck.

Hemma i Rom översatte de intrycken till italienska: arta astratta concreta. Abstrakt och konkret konst.

Medlemmar i Forma 1 (Piero Dorazio och Achille Peretti, framför allt) låg också bakom galleriet och bokhandeln L’Age D’Or – en central plats för den italienska modernismen och Roms konstliv. L’Age d’Or öppnade 1950 på via del Babuino alldeles där den öppna plats som sträcker ut sig nedanför Spanska trappan tar slut.

Piero Dorazio och Achille Perilli började genast ställa ut sina generationskamrater (och sig själva, förstås) i sitt minimala galleri.

File:Gruppo Forma 1.jpg

Målarna i “Gruppo Forma 1”: Pietro Consagra, Mino Guerrini, Ugo Attardi, Carla Accardi, Achille Perilli, Antonio Sanfilippo och Piero Dorazio. Rom, 1947.

 

Utställningstitlarna anger vad det handlar om: Arte Astratta e Concreta Contemporanea hette till exempel Piero Dorazios egen utställning. Genomslaget kom fort för gruppen: redan året efter, 1951, hjälpte de tre galleristerna till att organisera en stor utställning på Galleria Nazionale d’Arte Moderna, kallad Arte Astratta e Concreta in Italia som kom att utgöra den abstrakta konstens definitiva genombrott i landet.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Forma 1 upplöstes efter några år – men medlemmarna fortsatte dominera italiensk konst i decennier. Enda kvinnan, Carla Accardi, var verksam ända in på 2010-talet.

 

Il Tempietto: Bramantes koncentrerat av högrenässansen

050628 Rom Tempietto 01Ovanför Piazza San Cosimato tornar kullen Gianicolo upp sig. Det kostar på i benen att klättra upp för de allt brantare gatorna. Här uppe finns dock en av arkitekturhistoriens mest betydelsefulla verk, Donato Bramantes så kallade Tempietto från 1506.

Bramante (1444-1514) är tillsammans med Michelangelo och Rafael den italienska renässansens viktigaste arkitekt. Hans ”lilla tempel” är inte stort, men introducerade helt nya, banbrytande idéer om hur en byggnad kunde se ut.

Varje konstart och stil har ju sina ikoniska verk – en låt, en roman, en dikt som anses stå för det perfekta uttrycket, själva essensen av en trend eller stil. Det är som sådant Tempietto ska ses, som ett fulländat koncentrat av idéer om arkitektur.

Blotta tanken på att skapa en rund byggnad, krönt av en kupol, var ny, liksom återupplivandet av den doriska kolonnordningen.

Platsen för det lilla templet har en egen, intressant historia: enligt traditionen var det just här som aposteln Petrus korsfästes och dog.

Roms värsta turistfällor. En subjektiv fem i botten-lista

Rom som resmål är gammalt som gatan. Och det är också födkroken att försöka livnära sig på turisterna. Försäljare, tiggare, rundtursorganisatörer, oanmälda guider – ibland kan uppvakningen bli tröttsam. Man håller hårt i plånboken, kontrollräknar notorna, känner sig lurad och utsatt. Det i sin tur gör resan tråkigare – och det var ju inte meningen.

Så här tänker jag. För det första: att bli blåst i Rom är en fin gammal tradition. Har du betalat för mycket för en droska sällar du dig till ett lysande sällskap Romresenärer från Goethe till Jean-Paul Sartre. Så länge det inte är enorma belopp och ren kriminalitet må det vara hänt.

För det andra: ibland kan även en rip off vara värd varenda krona. En aperitif på Canovas uteservering vid Piazza del Popolo kostar skjortan. Å andra sidan sitter du på ett av världens vackraste torg, blir ompysslad av servitören och drycken smakar antagligen prima.

Därmed inte sagt att det inte finns ett par genuina turistfällor i Rom. Här är min (högst subjektiva) svarta lista.

1. Äta på Piazza Navona (eller på torget framför Pantheon).

Restauranger för turister som inte lär komma igen betyder minimal omsorg om kunden och maten i kombination med höga priser.

2. Båtturer på Tibern

Kan också tyckas som en bra idé. Det är bara det att Tibern sedan länge rinner nedgrävd i ett tio-femton meter djupt stentråg med höga kajer på sidorna. Där nerifrån ser du med andra ord noll och intet av staden.

3. Blanka kioskbussar

De dyker upp överallt i stan, framför allt nära stora turistattraktioner. Små, fyrkantiga mobila kioskbussar behängda med drivor av chipspåsar. I dem köper du exempelvis allt svindyrt flaskvatten, trötta pizzabitar och dyra panini. Allt kan du få bättre på annat håll (särskilt vattnet, som du får gratis till ditt kaffe på varje bar).

4. Bocca della verità

Det berömda gamla brunnslocket i sten med sin mun som sägs knipa av handen på lögnare, känt från filmen ”Prinsessa på vift”. Sommartid löper köerna av turister som vill sticka in handen långa, långa. Varför är det få som vet – locket är på intet sätt särskilt intressant rent historiskt. Lägg din tid på annat (som 500-talskyrkan Santa Maria in Cosmedin strax bakom).

130508-Rom001

5. Spanska trappan

Vill du komma till en plats i Rom där allt är tokdyrt, där det är massor med turister och där alla andra vill sälja något till dig? Bege dig då till Spanska Trappan.

Och ja, jag vet att man hamnar där ändå. Trappan i sig är ju också trevlig, det får man erkänna. Men torget och trappans status som måste-attraktioner i Rom har alltid förbryllat mig.

Massor med ställen du inte ska undvika – utan besöka! – hittar du i min nya guidebok, Mitt Rom. Köp den via Bokus – här är länken.

Nyare inlägg