Kategori: Arkitektur (sida 1 av 2)

Bilden av staden har alltid handlat om makt. Essä om Rom, Baltimore och Malmö.

Det är numer en ofta upprepad iakttagelse att vi tycks leva i en tid och ett samhälle där bilden av något – en religion, en stad, ett land – ofta tycks vara viktigare än verkligheten. Objektiva fakta har begränsat värde, det är om tolkningen som striden står.

Och ju mer politiserade tolkningarna bli, desto mer oförenliga blir bilderna. Numera lever vårt land ett dubbelliv: i några ögon ett mångkulturellt inferno på väg mot stupet i full fart, i andra världens lyckligaste, mest jämställda och kreativa land.

Samma problem har drabbat Malmö. Det märks i den regelbundet återkommande våndan inför ”Malmöbilden”. Om det är skönmålarna eller svartmålarna som har mest rätt vet jag inte. Det handlar kanske snarast om vem som har bredast pensel. Det enda alla tycks kunna enas om är att Malmö absolut inte är något vanligt ställe.

NIgel Farage, påven Bonifacius, Katrin Stjernfeldt Jammeh och Omar Little. Alla aktörer i strider om bilden av staden.

Att städer existerar på ett symboliskt och ett reellt plan samtidigt är ingen nyhet. Och ju längre ifrån vi befinner oss, desto mer tenderar vi att reducera en stad till klichéer. Allt det vanliga i en stad tonar bort. Ibland blir bilden så stark att den nästan raderar ut den verkliga staden.

Jerusalem är ett sådant exempel: i sekel efter sekel har staden existerat som en metafor, en längtan, ett pris att slåss om. Det finns till och med en religiös föreställning om ett himmelskt Jerusalem, en perfekt stad i paradiset.

Ytterligare ett exempel på symbolernas makt över verkligheten och tanken – en plats jag tänkte uppehålla mig vid här – är Rom. Det är en stad som i snart 3000 år haft en förmåga att förhäxa och blända sina betraktare. Några har sett storhet, andra förfall. De mäktiga har i Rom sett ett redskap, ett dragdjur att spänna för sina egna ambitioner. Det som inte passat in i deras bild av den imaginära staden har rivits.

Först ut var den store imperiebyggaren Augustus. Hans ambitioner för Rom var grandiosa: staden skulle större, ståtligare, rikare. Den skulle mäta sig med andra metropoler i romarriket, som Alexandra. Det skulle stråla om Roms gator, tempel och teatrar. Det här var maktens centrum och det behövde manifesteras i byggnader.

I sitt testamente, som spreds i otaliga kopior över imperiet, lade kejsaren största vikt vid vilka byggnader som tillkommit, renoverats eller fått nytt tak under hans långa tid som regent. Och, konstaterar han nöjt i ett berömt citat: ”Jag tog över en stad i tegel och efterlämnade en i marmor”.

Rom var inte bara en stad, den var också ett skyltfönster för imperiet. Ett varumärke.

Genom årtusenden fortsatte kejsare och påvar att drämma sina visioner i huvudet på den faktiska staden. Under medeltiden befolkades staden av mer eller mindre fiktiva helgon, martyrer och heliga platser. Bakgrunden var i stora stycken rent ekonomisk: genom att ge staden status – och på den här tiden var det heliga ben som gav status – konsoliderades stadens ställning som kristendomens centrum.

Det betydde i sin tur att skaror av pilgrimer sökte sig till staden, med förträffliga intäkter för alla från skomakare till kardinaler som välkommen effekt. Att staden från år 1300 sockrade erbjudandet med fullständig syndaförlåtelse i samband med särskilda jubelår skadade förstå inte heller. Så nästa gång du hör en stad som vill marknadsföra sig som evenemangs- eller konferensstad så vet du nu var idén föddes först: i medeltidens Rom.

Under renässansen på 1400-talet laddades det antika arvet med helt ny mening när vittrade stenar och halv oläsliga handskrifter plötsligt visade sig rymma nycklar till en helt ny syn på människan. Och under barocken skapades multimediala kulissmiljöer som jesuiternas moderkyrka Il Gesù, den närbelägna kyrkan Sant’Ignazio och förstås Peterskyrkan och Petersplatsen i samma propagandasyfte.

Il Gesù, Rom.

Den verkliga staden, den verkliga religionen i all ära – men det var skenet som var anledningen de enorma investeringarna. Stadens utformning reflekterade och stärkte dess symboliska roll som Västerlandets andliga huvudstad.

Ett par hundra år senare vallfärdade Nordeuropas unga överklassmän till Rom på jakt efter bildning. Inte heller nu handlade deras längtan efter den verkliga staden, en vid den här tiden ganska nedgången, stillastående kyrkoenklav, stor som dagens Kalmar eller Kristianstad. Nej, det var vingslagen från det mytiska, antika Rom som lockade; att bara blicka ut över och kontemplera Forum Romanum ansågs utveckla och förädla den unge mannens själ.

Ofta blev mötet med stadens handfast stinkande gränser och tiggare en besvikelse. Reseskildringarna beklagar hur lite av den stolta, antika karaktären som bevarats hos romarna.

Under den unga italienska nationens första halvsekel, mellan 1870 och 1920 var bilden av Rom ett ständigt huvudbry för makthavarna. Staden var inte tillräckligt stor, inte tillräckligt modern och inte tillräckligt grandios för att duga som projektionsyta för nationalistiska fantasier. Den var ett bakvatten, om än med ett storslaget förflutet.

Inte heller hjälpte det att floden Tibern, som rinner rakt genom staden, med jämna mellanrum svämmade över och dränkte stadens centrala delar i gyttja, skräp och stinkande avloppsvatten. Aldrig var disprepansen mellan symbolen Rom och verklighetens sjaskiga småstad så skriande som när Italiens första kung Viktor Emanuel besökte den nya huvudstaden vid nyåret 1870-1871. Den otyglade Tibern hade förvandlat de centrala kvarteren till en blöt, stinkande och smutsig plats.

Roms innerstad vid översvämning i Tibern i slutet av 1800-talet. Målning av Ettore Roesler Franz.

Under Italiens fascistiska era nådde besattheten av sken och bländverk ett svårslaget crescendo. Hela kvarter och stadsdelar jämnades med marken i ambitionen att frilägga de delar av Rom som Mussolini ansåg värda att lyfta fram – det vill säga ruinerna från antiken, helst då kejsartiden. Å andra sidan var inte det antika arvet viktigare än att regimen kunde tänka sig att asfaltera över stora delar av Forum Romanum för att anlägga en spikrak paradgata, via dell’Impero, mellan Piazza Venezia och Colosseum. Där skulle Mussolinis långväga gäster kunna färdas i konvoj och beundra de ståtliga kulisserna. Och inför en sådan anblick skulle det inte längre råda någon tvekan om att Roms tredje stora imperium hade anlänt.

Än idag är det imaginära Rom oerhört starkt. Lager på lager av mytbildning – från Augustus till Federico Fellini – har skapat ett fantastins Rom vitt skilt från verklighetens 3,5-miljonersstad. Sanningen är att nittionio av hundra turister aldrig rör sig utanför den del av staden är endast en tiondel av romarna bor och arbetar, alltså det innersta centrum.

Utanför breder en helt annan stad ut sig, anonym och kaotisk. Det är som om Stockholm hade likställts med Gamla Stan eller Malmö med Gamla Väster. Tolv miljoner turister om året anländer för att beskåda bländverket, inte för att ta del av den egentliga staden.

Jag läste i ett nummer av magasinet Skåne att Malmös kommunalråd Karin Stjernfeldt Jammeh (S) är trött på snacket om bilden av Malmö och på de etiketter som stnädigt klistras på orten, inte minst av högerpopulister. Brittiska Ukip-ledaren Nigel Farage utmålade till och med Malmö som ”Europas våldtäktshuvudstad”, vad nu en sådan etikett kan tänkas betyda. Det är Malmö som rekvisita i en skruvad politisk fars utan verklighetsankytning.

Samtidigt har socialdemokraternas hegemoni i staden som bekant också vilat på en solid grund av symboliskt kapital. Som ett proffscykellag skulle invånarna sugas med i vinddraget efter skyskrapor och broar. Att några ändå inte orkade med i tempot verkar idag mer än uppenbart.

Kontrollen över bilden kräver numera dessutom betydande resurser i form av pengar och personal. I journalistkretsar har det sedan länge funnits en pyrande irritation över stadens offensiva informationsarbete. Det är flera år sedan antalet kommunalt anställda kommunikatörer passerade antalet granskande journalister – och de håller ögonen på vad som skrivs och rapporteras om Malmös problem.

Är nyheterna för misshagliga låter de oss journalister veta det och försöker desarmera vad de uppfattar som skadegörelse på bilden av staden. Det ängsliga bevakandet av ”bilden” har också stadens politiska opposition skjutit in sig på; socialdemokraterna bryr sig mer om att sminka över och resa kulisser än att ärligt diskutera de verkliga problemen.

Ännu längre gick myndigheterna i Baltimore år 2002. Då hade just den banbrytande kriminalserien ”The Wire” börjat sändas i USA. Serien gav en skoningslös bild av våldet och drogerna i Baltimores fattiga kvarter. Alltför skoningslös – och inte rättvisande, menade stadens kommunfullmäktige, som anordnade en hearing om hur en bättre och mer positiv bild av staden skulle kunna spridas.

Enligt politikerna bidrog serien till att förstärka en bild av staden som fylld av hopplöshet och misär. Allt för lite ansträngning gjordes i serien för att belysa alla de ”storartade och underbara saker som också sker här, istället för att i ett svep anklaga hela befolkningen, rättssystemet och skolan”.

Andra städers deckarserier är inte allt så dystra som ”The Wire”, klagade polischefen Frederick H Bealefeld. ”Vet ni hur Miami framställs i sin deckarserie? De har utredare som ser ut som modeller, som kör runt i sportbilar. Och i New York? Stenhårda förhörsledare, kompetenta polismän som lyckas ro i land även de mest skruvade, komplicerade utredningar”. Skadan var djup och långtgående, fortsatte polischefen. ”The Wire är en smutskastning av staden som kommer att ta decennier att övervinna”.

Baltimore och Bagdad. Detroit och Beirut. Florens, San Francisco och Södertälje. Några städer glittrar det om, andra manar fram bilder av rök, damm, våld och skräck. Ändå är förstås sanningen den att den största delen av livet i städer flyter på som vanligt. Det smäller bomber i Bagdad, men några miljoner går också till jobbet varje dag. Det finns många utbrända ödekåkar i Detroit, men också knattefotbollsturneringar, loppis och gårdsdagar. På trappstegen till Peterskyrkan jobbade skomakare, grönsaksförsäljare och bokhandlare.

Lärdomen från historien blir att aldrig glömma bort att bilden av en stad är en ständigt pågående dragkamp. Och ju mer som står på spel, politiskt och ideologiskt, desto hårdare blir kampen om att äga och definiera bilden.

Vem som tillåts bestämma bilden av staden har alltid handlat om makt.

 

 

 

 

 

Dokument rörande tre förvirrade dagar i Ligurien

Det är bara att erkänna. Jag skriver det här som en motprestation. Jag blev bjuden på tre nätters hotellboende i Levanto i Ligurien, mot att jag skrev en – förmodar jag – uppskattande text om staden. Staden arrangerade en festival och vi var en grupp skribenter som raggats upp för att göra reklam.

En grundprincip för journalister är ju att man inte ska göra något som kan ifrågasätta ens trovärdighet och oberoende. Jag kan inte ena dagen medieträna kommunpolitiker, för att nästa dag granska dem.

Nu tänkte jag att chansen nog inte så stor att jag framöver skulle behöva hårdgranska den lilla staden Levantos handelskammare eller turistmyndighet. Det fanns nog ingen intressekonflikt ändå. Och så lockade förstås solen och värmen och maten. Lite semester har man väl gjort sig förtjänt av?

Dessutom gillade jag kvinnan som kontaktat mig, en smart och drivande resekonsult i Toscana som jag träffat några gånger tidigare.

Vi var en brokig skara som mötte upp på en enklare restaurang den första kvällen. Här fanns DJ, mannen bakom sajten DreamEuroTrip (slogan: If you can dream it, you can achieve it“) en filippinsk-tysk hypersocial partyprisse med spexiga glasögon som inte gillade historia, konst eller djupa grejer i allmänhet.

Här fanns Georgette, texansk-toscansk sociala medier-entreprenör med sisådär 100 000 följare på Instagram. En doldis var tjejen bakom Instakontot Browsing Italy med ännu fler följare. Ett äldre amerikanskt par – också Italienbloggare – och en ung journalist från Lucca hängde också på.

Det var en trevlig stämning. Vi skulle åka båt, besöka en vingård, cykla på en nedlagd järnväg och äta. I min naivitet trodde jag också att vi skulle besöka den där festivalen, Festival delle Geografie, som pågick. Vi fick i alla fall ett presskit med upptryckta vykort som promotade festivalen och en uppmaning att tagga våra foton med rätt hashtag. Det kändes jävligt vagt.

Vad betyder ordet geografi idag? Vilka nya geografier återstår att utforska?

Tja, inte vet jag. Till det kom ett föreläsningsprogram med ännu mer vaga rubriker som Wave watching, Literature and Poetry: Mind Maps och helt enkelt Impossible Maps.

Nå, tänkte jag som gillar kartor. Alltid lär man sig något. Även om jag efter många resor i Italien börjat lära mig att promotionsnack ofta förhåller sig tämligen fritt i förhållande till verkligheten i det här landet.

Vi skribenter, som nu hade fått stora skyltar med texten “BLOGGER” att bära på jackan, skulle visade det sig, inte komma i närheten av några tråkiga föreläsningar. Vilket jag tror att alla utom jag begrep, de hade varit med förr på den här sortens arrangemang.

Vi samlades morgonen efter nere i hamnen. Åka fiskebåt i solen utanför Liguriens kust är aldrig fel. Havet låg grönblått, det kluckade i vattnet vid kajen och skepparen hade ringt en kompis som kom med ett paket nybakade croissanter. Vi mullrade ut i ett moln av diesel och till en entusiastisk guidning.

I tre timmar åkte vi upp och ner längst den förvisso vackra, men till slut lite enahanda kusten. Emellanåt drog skepparen ner lite på gasen och pekade på en liten inbuktning i bergväggen.

– This is the cave of the Virgin. Because if you are here and look up it looks like the virgins dress.

Eller:

– This is the cave of the Spider. Because once there was a man who got bitten by a spider here.

Efter ungefär halva tiden slutade guidningen eftersom skepparen tappade rösten. Men vi fick i alla fall kallt vitt vin och nybakta bullar.

Jag försökte höra mig för bland mina medbloggare om hur de jobbade. Att bygga upp ett Instagramkonto från noll till 100 000 följare är ändå en prestation. Själv har jag runt tvåhundra, vilket jag försökte låta bli att nämna.

DJ hade ägnat fem-sex år åt att bygga upp sitt konto och sitt företag. Det handlar om att projicera en bild av sig själv som en människa som ständigt gör fantastiska upplevelser, träffar amazing people, äter underbar mat och är grateful i största allmänhet. Och som förstås tackar alla hotell, restaurangägare och guider med rätt Instagramnamn och hashtag.

Nu blev det också lättare att se värdet för arrangörerna av upplägget. För priset av ett par hotellnätter kunde en Levantos handelskammare få ut en mångfaldigad ström av vackra bilder från staden – och nå ut till hundratusentals resesugna följare. Allt dessutom förpackat i en form som inte liknar en traditionell annons, utan snarare framstod som ett personlig val av en rutinerad, vänskaplig och lite avundsvärd instagrammare. Dessutom långt billigare än helsidor i internationell press.

Skribenter som DJ, GirlinFlorence och Browsing Italy (för att inte tala om internationella storstjärnor som Kirsten Alana )- och jag själv, då, den här gången – aktiverar alltså sitt personliga nätverk, sin följarskara och sitt varumärke i utbyte mot marknadsföring av ett resmål. Om de stora skribenterna dessutom får betalt vet jag inte. Men med tanke på vilken påverkan de kan ha för en enskild restaurang eller ett resmål är det nog inte helt otänkbart. I gengäld stärks också deras personliga varumärke

Ett annat sätt att överleva – eller bli rik – i reseskribentbranschen är via det som kallas affiliate marketing. Stora kommersiella aktörer på nätet som Amazon, Hotels.com eller Booking.com erbjuder nämligen ersättning, om man som bloggare nämner och länkar till deras produkter.

Om en bokning görs på Booking.com genom en länk på din sida utgår automatiskt en ersättning, liksom om någon köper en bok eller en kamera efter att du länkat till försäljningsstället. Nästa gång du ser en sajt som gör jobb i stil med “Ten great travel books for spring” eller “Florence’s ten best design hotels” så vet du alltså vad som rör sig i bakgrunden. Än mer lönsamt är annonser för kreditkort – att locka en av sina läsare att teckna sig för ett nytt betalkort kan vara värt hundratals dollar. För en stor sajt kan alltså en handfull sådana hänvisningar gott och väl betala skribentens lön.

Båtturen varade länge. Tre timmar. Kusten var förvisso stilig, men efter ett tag såg det mesta ganska likt ut. Och jag funderar över det här intresset för bergarter som förväntas uppstå när man är utomlands. Jag bryr mig inte så mycket om gnejs och granit hemmavid, men så fort man är ute och reser så ska någon börja snacka om bergarter. Varför?

Efter lunch cyklade vi längst den gamla järnvägen, genom en massa tunnlar, bort mot grannbyn Bonassola. Där åt vi lunch och det var fint, det måste jag erkänna. Restaurangen låg på en liten hylla över havet, med en stor klippa utanför och färgglada båtar.

Det klagas ju en del på folk som fotograferar sin mat, men här var det ju så att säga legitimt – ja, hela syftet med besöket. Alla instagrammade och efter några minuter fylldes deras flöden med förföriska bilder på vinglas i motljus och klatschiga texter om hur amazing och truly gorgeous den här blogtouren var. Alla taggade varandra i alla bilder. Jag tyckte det var lite pinsamt att jag bara hade 200 följare.

Värden kom in och presenterade maten. Det ingår förstås att man ska bli imponerad, men jag tyckte ärligt talat det var sådär. Friterade färska sardiner var väl inte så dumt, men sedan var det någon underlig kall sallad med potatis och ärtor och bläckfisk, och sen några alldeles för feta och salta gnocchi. Bättre har jag ätit. Vi fick förstås de obligatoriska elva broschyrerna med ord som passione och tradizione och terra och autenticità. De är bra på sånt snack.

Däremot uppskattade jag vinet. Ja, det är ju svårt att förhålla sig objektiv till kallt, vitt vin på en terrass 30 meter ovanför Liguriska havet en solig dag i början av april. Men jag tyckte ändå det var gott. Det var förstås lokalt; jag tyckte man kunde kända något av sältan från havet i smaken.

Jag undrade om vi möjligen skulle besöka några av de föreläsningar om geografi som själva festivalen handlade om, men det var tydligt att det inte på något sätt förväntades av blogger-kollektivet. Vi tog cyklarna tillbaka till hotellet och somnade. Det tar på krafterna med all frisk luft.

Resejournalistik har alltid förbryllat mig. Det finns en inneboende förljugenhet i själva premisserna. För du ska ju inte resa till ett resmål för att beskriva hur det verkligen är – du ska resa dit för att beskriva hur det är att vara turist just där. Klart man kan låta verkligheten lysa igenom emellanåt, men då blir egentligen ingen glad. Inte redaktören, som utgår från att syftet med resejournalistiken är att locka till resor, och inte arrangörerna.

Ofta är byteshandeln fullständigt genomskinlig. En stor charterarrangör lanserar ett nytt resmål – och bjuder dit journalister, som i sin tur rapporterar om “kontrasternas land” och “det okända” Långbortistan. En annan premiss som i grunden krockar med god journalistik är ju att beskrivningen måste vara positiv. Om man inte lockar folk att resa är det ju ingen mening att publicera texten. Det skrivs om hotell man inte bott på och restauranger man aldrig ätit på. Man plåtar det vackra, lägger på ett filter och struntar i det som inte verkar attraktivt.

Nästa dag besökte vi den kombinerade vingården och pensionatet Cà  du Ferrà i Bonassola, en par kilometer från Levanto. Själva pensionatet var väl sådär – det låg långt ifrån stranden och ett av husen långt inne i en skuggig ravin. Ägaren visade oss klipp ur resemagasin där stället blivit omnämnt: “Är ni från Sverige, då ska jag visa er den här nederländska tidningen!”

Bäst och mest äkta var ändå besöket på Cà du Ferràs vingård på kullarna högt ovanför kusten och Bonassola. Det var ägarens far som drivit upp odlingarna – bara något decennium tidigare hade hela området varit fullständigt igenväxt, sedan stora delar av Liguriens bönder lämnade lantbruken i samband med den italienska industriboomen under 1950- och 1960-talen. Men nu prunkade rankorna igen – Albarola, Bosco och Vermentino – och det visade sig att det var här som gårdagens vita vin kommit från.

Pappan var bäst: han såg ut som en väderbiten seriefigur och hade tidigare haft en firma i byggbranschen. Efter att ha sålt företaget lade han nu all sin tid på vinodlingen här uppe, förstås enligt gamla metoder och ekologiskt och certifierat på alla sätt och vis. Vi fick smaka på kallt vitt vin och äta nybakad focaccia med oliver och tomater. Dessutom var han intresserad av historia, särskilt nordamerikanska indianer. En skylt vid infarten citerade det gamla Cree-indian-talesättet om hur människan, när väl det sista trädet huggits ned och den sista floden förgiftats, kommer ett upptäcka att det inte går att äta pengar.

En intressant aspekt var att ägarsonen Davide faktiskt var utbildad jurist, med examen från ett fint universitet i Milano. Kanske var det hans högsta önskan, men att han ändå valde att återvända till slitet med familjeföretaget med mamma och pappa hemma i byn – dessutom som öppet homosexuell och gift med en man i ett katolskt konservativt Italien – fick mig att fundera.

Antingen är (och det är ett faktum på ett övergripande plan) utsikterna att få ett jobb som färsk jurist väldigt små i Italien om man inte har de rätta kontakterna – så kan det ha varit i Davides fall. Men också talande att attityderna till homosexualitet är så pass tillåtande idag att hans val att återvända till lilla Bonassola och verka i familjeföretaget uppenbarligen kändes helt rimligt.

Jag lämnade Ligurien med lite blandade känslor. Inte för landskapet eller havet – det var strålande. Cà du Ferràs vita vin var utmärkt och det är rörande och lite läskigt hur beroende små turistföretagare är av exponeringen i diverse medier för sina företags överlevnad.

Kusten runt Levanto är utan tvekan en vacker trakt, perfekt för utflykter, bad och snorkling men också ganska översållad av turister under högsäsong. Det gäller särskilt de fem byarna i Cinque Terre, lite söder om Levanto. Och känslan av att vara en del av en styrd gruppresa där de underliggande, outtalade transaktionerna inte riktigt var tydliga lämnade mig inte.

Fotnot. För den här resan fick jag tre hotellnätter betalda, en lunch och en middag på restaurang, en tre timmars båttur och ett guidat besök på en vingård. Betalningen gjordes av Officine del Levante, en lokal organisation för marknadsföring av området med företag, enskilda och organisationer som medlemmar.  I gengäld skulle jag skriva en bloggpost om mina erfarenheter, vilket jag nu gjort. Övriga omkostnader betalade jag ur egen ficka. 

 

 

 

Vem är Elena Ferrante? Ett reportage från Napoli och Rom.

Den italienska författaren Elena Ferrante har gjort världssuccé med sina fyra romaner om kvinnlig vänskap, klass och bildning. Nu finns den första, “Min fantastiska vännina” på svenska.

I december besökte jag de hemkvarter i Napoli där Napolikvartettens böcker utspelar sig. Det menade i alla fall min vägvisare, den napoletanska kulturjournalisten Laura Petrazzuoli.

Reportaget publicerades för några veckor sedan i Femina. Här är texten.

——–

Elena Ferrante är Italiens största litterära sensation på åratal. Hennes romaner om kvinnors liv och vänskap läses idag av miljoner – och hyllas av kritikerna. Men vem är egentligen dem hemlighetsfulla författaren? Ytterst få vet vem som döljer sig bakom pseudonymen.

”Vad Dickens var för London är Ferrante för Napoli”, skrev en kritiker. Och det ligger något i orden. Ferrantes böcker berättar. Hon gör det med ett myller av personer och en berättelse som spänner över ett 60 år av italiensk historia. Hon skriver med ett driv och en psykologisk insikt som lyfter berättelsen om den livslånga vänskapen mellan Elena Greco och Lila Cerullo långt, långt bort från Napolis bakgator.

I vår är Ferrante aktuell på svenska med romanen ”Min fantastiska väninna” (Norstedts), den bok som blivit hennes stora genombrott och är den första av fyra i hennes så kallade Neapelkvartett.

När boken inleds befinner vi oss i 1950-talets Napoli. Där lever Lila och Elena, två flickor i sju-åttaårsåldern i ett tätt sammansvetsat arbetarklasskvarter i utkanten av staden. Här känner alla varandras hemligheter och skamligheter. Fattigdomen och våldet är ständigt närvarande. Männen, kvinnorna, barnen – alla slåss i en kultur där det gäller att hävda sin heder och rätt. Världen utanför kvarteret långt, långt borta.

Men Lila är annorlunda. Hon är gatusmart, fullständigt orädd, blixtrande intelligent och blir den blyga Elenas bästa vän. Lila är allt det som Elena skulle vilja vara. Men, ska det visa sig, också dominant och manipulerande.

Deras vägar genom livet skiljer sig. När Elena genom studier lyckas lämna Napoli blir Lila kvar och gifter sig med kvarterets camorrista, en maffiaman. I många år har de ingen kontakt: det sista Elena vill är att Lila återigen ska ta plats, styra och ställa i hennes liv.

Lila bemästrar uppväxtvärlden, Neapels gator, och startar en skoaffär. Elena vinner sin frihet och når framgång som författare. Men friheten har ett högt pris: en bitter konflikt med modern, kraschade förhållanden och ett frätande dåligt samvete för barnen.

Den första delen i Neapelkvartetten publicerades i Italien 2011. Året efter kom den ut i USA, där den fick bästa tänkbara skjuts in i de litterära finrummen av översättaren Ann Goldstein, redaktör på inflytelserika magasinet New Yorker. Fyra år senare ligger ”Min fantastiska väninna” fortfarande i topp på försäljningslistorna i USA. Det är ovanligt för en översatt bok och än mer ovanligt för en italiensk. Dessutom har framgångarna kommit utan det som ofta ses nyckeln till framgång för dagens litteratur: en karismatisk, aktiv, popstjärna till författare.

För vem som egentligen döljer sig bakom namnet ”Elena Ferrante” har sedan debuten 1991 alltså förblivit en hemlighet. Så när som på två intervjuer (via mail) har författaren bakom fenomenet konsekvent vägrat all form av offentlighet.

”Jag har redan gjort tillräckligt för den här långa berättelsen: jag skrev den. Om boken är värt något, så borde det räcka”, skrev hon i ett brev till sin förläggare 1991 inför publiceringen av första boken.

Framför allt i Italien har hemlighetsmakeriet skapat både irritation och spekulation. En lång rad kända författare med napolitanska rötter har pekats ut – och nekat till – att vara den ”riktiga” Elena Ferrante.

En som gått till botten med saken är den napolitanska kulturjournalisten Laura Petrazzuoli, som just nu arbetar på en dokumentär om Ferrantes miljöer i Napoli. En dag i början av december tar hon och jag pendeltåget till Luzzatti, en förort ett par kilometer ut från centrum.

– Det här är den plats där ”Min fantastiska väninna” utspelar sig, det är jag övertygad om, säger Laura Petrazzuoli.

Vi går genom i ett rörigt industrilandskap av järnvägsspår, bilverkstäder, ödetomter och bortglömda lagerlokaler. Under spåren löper en smutsig gångtunnel.

– Minns du scenen när Lila och Elena rymmer för att se havet? I början av första boken? Det här den här tunneln de går igenom då, säger Laura Petrazzuoli.

Inför arbetet med sin dokumentär har hon systematiskt samlat på sig sådana kopplingar mellan text och plats. Och de har lett henne hit till Luzzatti, ett område med enkla fyra-fem våningshus från 1930-talet.

– De här bostäderna byggdes framför allt för järnvägsanställda, och tillhörde Napolis första nya arbetarkvarter.

Aha, tänker jag. Att flickorna växer upp i ett bostadsområde som gränsar till järnvägen framgår av den första romanen. En nyckelperson i boken, Donato Sarratore, arbetar som konduktör men skriver också poesi, ett livslopp som också visar sig rymma en ledtråd.

– Domenico Starnones far var också konduktör. Senare slog han igenom som konstnär.

Domenico Starnone? Han är en aktad italiensk romanförfattare och dramatiker, född i Napoli 1943, precis som de fyra romanernas berättare, Elena och med en stil inte helt olik Ferrantes. Just därför har han länge varit av dem som misstänkts dölja sig bakom pseudonymen. Själv har Starnone med eftertryck förnekat att så är vara fallet. Och dessutom: kan verkligen en så stark kvinnors villkor vara skriven av en man?

– Nej, jag tror inte det, medger Laura Petrazzuoli. Därför är jag övertygad om att bakom Elena Ferrante döljer sig Anita Raja, Domenico Starnones fru.

Ett nytt namn: Anita Raja. Och faktum är att det idag finns en viss samsyn om att det är just Raja som döljer sig bakom författarskapet. Raja har hittills varken fått frågan eller svarat på om hon är Ferrante.

– Det är så mycket som stämmer. Anita Raja är också född i Napoli och har arbetat som översättare från tyska, något som också bokens Elena gör, säger Laura Petrazzuoli.

Därtill har Anita Raja en lång och framgångsrik bana som redaktör och översättare just för Ferrantes förlag, EO Edizioni.

– En översättare är ju van att verka i bakgrunden, att låta författaren synas.

Några som gång på gång fått förneka att de är ”Elena Ferrante” är två strävsamma bokförläggare i sjuttioårsåldern, det äkta paret Sandro Ferri och Sandra Ozzola Ferri. Deras förlag, EO Edizini, har gett ut Ferrante från start.

– Ja, det har varit alldeles tokigt. Särskilt från de italienska journalisterna. Jag vet inte varför de har varit så upptagna, och provocerade, av det här med anonymiteten, säger Sandro Ferri när jag träffar honom i Rom på det lilla förlagskontoret nära Vatikanen.

För paret Ferri har har Ferrantes anonymitet inte varit någon större fråga, inte heller deras andra författare är några mediala kändisar. Förläggarparet berättar också en annan sak: att anonymiteten mycket väl kan ha varit en förutsättning för att Napolikvartetten alls skulle kunna publiceras. Och kravet på anonymitet har funnits med allt sedan början av 1990-talet, då hennes allra första bok, ”L’amore molesta” (ungefär ”Den skändade kärleken”) gavs ut.

– Jag hade ingen aning om att en författare kunde beskriva en mor-dotterrelation på ett så våldsamt och fysiskt sätt, berättar Sandra Ozzola. Men jag förstod också att hon ville vara anonym för att skydda sig själv och sina närstående.

I Italien ställdes situationen på sin spets våren 2015, då Ferrante seglade upp som förhandsfavorit till Strega-priset, landets mest prestigefyllda litterära utmärkelse. En tung jurymedlem, författaren Sandro Veronese, menade att Ferrante inte var värdig Strega.

– Om du väljer att inte existera, ska du inte heller delta i Italiens viktigaste litteraturtävling. Varför ska inte samma regler gälla för dig som för alla andra?, rasade han och hotade med att avgå från juryn om Ferrante nominerades.

Också författaren Roberto Saviano tyckte Ferrante borde träda fram. ”För att vitalisera priset och för att blåsa liv i italiensk litteratur borde du ge dig till känna, kära Elena”, skrev han. Den här gången svarade faktiskt författaren. Hon tänkte inte träda fram för något gammalt pris’ skull. ”Stregapriset är ett gammalt maskangripet bord, menade hon. ”Att belöna min bok skulle bara betyda att det rangliga maskätna bordet pallades upp ytterligare ett år”.

Laura Petrazzuoli och jag beger oss in mot stan igen, ned mot strandpromenaden. Solen skiner, det är lördag och gatorna myllrar av liv. Neapel har ett dåligt rykte som korrupt och kriminellt – en oregerlig miljonstad som i italienarnas ögon får stå som symbol för allt det sämsta med landet.

– Javisst är det så. Napoli har många problem. Men det här är också en levande, äkta stad, en plats där människor lever nära varandra.

Nere vid havet fotograferas och videofilmas ett bröllopspar med Vesuvius som fond, och jag kommer att tänka på den storslagna bröllopsscenen som avslutar ”Min fantastiska väninna”, när Lila gifter sig med den förmögne camorristan som lovat att rusta upp familjens slitna skomakeri.

– Det Ferrante har gjort är att ge röst åt hur de är att leva som kvinna i den här medelhavsvärlden, i Neapel. Och hon har gjort det så att Lila och Elenas öden förmår beröra alla.

 

Namn: Elena Ferrante (pseudonym)

Född: 1943 i Napoli

Utgivna böcker: Debut 1991 med ”L’amore modesta”. Därefter sju romaner, en barnbok och en essäsamling.

Aktuell: I dagarna ger Norstedts ut ”Min fantastiska väninna”, den första av fyra delar i Ferrantes romansvit om Lila och Elenas livslånga vänskap.

 

 

 

Marmorn, kapitalet och meningen.

Jag var nyss på en verkstad i Pietrasanta på studiebesök. Via bekanta fick vi tag i en konstnär som visade oss. Det var en stor verkstad, inrymd i en modern verkstadslokal i ett industriområde. Utanför stod halvfärdiga, icke levererade och förmodligen icke betalda skulpturer på rad. Hundratals, alla huggna i ett av konstens mest berömda råmaterial – Michelangelos favorit – den snövita, kompakta Carrara-stenen. Den bryts i närheten, i norra Toscana någon mil in från kusten.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Att hugga marmor är stort i Carrara och har varit det i tusentals år. Och hantverksskickligheten är förstås enorm. På Studio Cervietti jobbar killarna som utan tvekan fixar en kopia av Michelangos “David” eller “Pieta” om du kan betala för dig.

De fixar mycket annat också. Ett tio meter långt bord, hugget så att det ska se ut om det ligger en skrynklig duk på. Eller ett meterhögt huvud av Michael Jackson, nu äntligen med just den snövita hudfärg som popidolen verkade önska sig på senare dar. En skräckaktig byst av en ung Gina Lollobrigida. Galnast var nog det ungefär fyra meter höga dubbelporträttet, i helfigur, av ett kinesiskt par. Skulle väl stå i en trädgård någonstans. Marble are forever.

En våning upp fanns Cerviettis samling av bozzetti, alltså de förlagor i gips som används som mall vid den slutliga huggningen av stenen. De är märkta med ett sinnrikt system av punkter och noder, vars mått förs över till marmorn med stora passare. Samma metod som under renässansen. Det var roligt att gå runt i detta myller av färdigt och halvfärdigt, största skönhet och gräsligaste kitsch. Också intressant att fundera över exakt när något blir just … kitsch. Michelangelos original-David är tveklöst ett av skulpturhistoriens största ögonblick. Kopian i en lagerlokal däremot – gjord med enorm hantverksskicklighet, i exakt samma sten – är bara smaklös. Eller åtminstone rejält tråkig.

Hur ser det ut i skallen på någon som lägger ett par miljoner kronor på en kopia av David att ha i sin trädgård? Vad står skulpturen för för en sådan beställare? Varför accepterar vi kopior av vissa konstverk och inte av andra?

Att se kopior är förresten fascinerande i sig. Betraktaren får förstås inte samma upplevelse av att se en nyproducerad David på ett lager i ett industriområde, som att se den på Galleria dell’Academia i Florens. Men beror det på mig och min förförståelse – eller på skulpturen i sig? Hur många av dem som trängs framför originalet skulle märka om det byttes ut mot någon av Studio Cerviettis habilt utförda kloner? Förmodligen inte så många, om man bara lade till lagom mycket patinering.

En annan sorts tömning eller karisma-dränage gäller själva formen. Hur kan ett så fantastiskt material, en sådan rik tradition och teknik idag i princip ha nått vägs ände som konstnärligt uttrycksmedel? Finns det längre någon form som är möjligt att utföra i marmor som egentligen kan lägga till något, som kan stå för något nytt? Jag har svårt att se det. I alla fall om inte marmorn och formen i sig fördjupas av andra betydelsenivåer, som ger verket mer komplexitet. Det är lite som med frijazzen. Efter total frihet kommer … ja, vadå?

Staden Pietrasanta är hur som helst ett utmärkt resmål om du är konstintresserad. Inte minst är stan full av ganska eländig skulptur: klunsig, konstig modernism, mästerligt utförd men helt utan lokalt sammanhang. Liksom bortglömd av gästande konstnärer. Men att se halvdåliga verk har också sin tjusning – de brukar lära en vad man inte gillar och varför, vilket faktiskt är en bra utgångspunkt för ett fördjupad konstintresse.

Från latinarnas heliga berg till … antennstation för Mediaset. 3000 år på Monte Cavo.

Var började allt, allt med latinet, romarna och den romerska kulturen? Ja, latinarna var ju en av många stammar som vandrade ner i Italien någon gång runt år 1000 före vår tideräknings början. De kom att bosätta sig i nuvarande Lazio och organiserade sig i självständiga stadsstater. Största av dem alla var förstås Rom, staden som grundades (enligt legenden) år 753 f Kr invid ett praktiskt vadställe över floden Tibern. Genom Roms gradvisa underkuvande av första de övriga latinska folken, därefter så väl etrusker, galler och vidare ut över hela den kända världen, blev latinarna och deras språk, latinet,  ett av fundamenten för all västerländsk kultur.

Rester av Jupiter Latiaris-templet på toppen av Monte Cavo.

Rester av Jupiter Latiaris-templet på toppen av Monte Cavo. Foto: Wikicommons

Ungefär 20 kilometer söder om Rom reser sig Albaner-bergen, en serie vulkaniska berg som sträcker sig upp mot runt 1000 meters höjd. Här ligger anrika städer som Nemi, Velletri, Frascati och Ardea, liksom påvens sommarresidens i Castel Gandolfo. Den nästa högsta toppen i Albanerbergen heter Monte Cavo och var latinernas allra heligaste plats. Här låg ett stort tempel helgat åt Jupiter Latiaris, som latinerna själva såg som sin anfader. Kulten här övergick in i romersk tid – ja, ända in på medeltiden.

Med tiden utrymdes förstås templet och toppen fick ett kloster, helgat åt Sankt Petrus. Klostereran blev lång: de ena bröderna efter de andra bebodde toppen fram till 1890. Då blev platsen istället hotell – och med sin långa och lysande historia blev hotellet och berget ett eftertraktat resmål för antikintresserade turister och kungligheter. Först under andra världskriget bröts linjen, då den strategiska punkten (inte minst för radiokommunikation) fick se hårda strider när de allierade styrkorna avancerade söderifrån. Därefter övergavs toppen och det gamla klostret-hotellet förföll.

Klostret, som blev hotell, som blev - ruin och radarstation. Monte Cavo, latinarnas andliga urhem har länge fått förfalla.

Templet som blev klostret, som blev hotell, som blev – ruin och radarstation. Monte Cavo, latinarnas andliga urhem.

De senaste åren har toppen fört en sorglig tillvaro, särskilt förstås med tanke på sin roll som latinarnas andliga urhem. Inte minst har den gamla kullen översållats med antenner – för mobilkommunikation, satellit-TV och militära ändamål. Den anrika platsen har alltså vanprytts av en snårskog av master och paraboler, vilket inte minst irriterat de nyhedniska troende i Via romana agli dei, som ser sig som återuppväckare av den antika tron. För dem är förstås platsen helig och ska inte befläckas av Mediasets tv-master.

Radarstation, tv-master och risk för “elettrosmog”. Toppen på Monte Cavo har varit omstridd i många år. Nu kan det vara dags för en upprensning. Foto: www.noelettrosmog.it

En likaledes lång kamp har förts av den kommun som Monte Cavo är beläget i, Rocca di Papa. Och efter elva års processande kom faktiskt ett genombrott för bara någon vecka sedan: en domstol ger de klagande rätt, masterna ska börja plockas ned. 8 oktober meddelade Consiglio di Stato att såväl Canal 5, Italia 1 och Retequattro måste ta ner sina master. “Det här är vändningen vi väntat på i åratal”, sa borgmästaren i den lilla kommunen, Pasquale Bocca. “Det har varit en lång kamp! Med med uthållighet och envishet har vi äntligen lyckats befria staden Rocca di Papa från det fula järnskrot som illagalt belamrat bergets topp”.

Bolaget Società EI Towers SpA som driver masterna (och ägs, kanske inte så förvånande, av familjen Berlusconis bolag Mediaset) har nu sex månader på sig att montera ner eländet.

Siena: järnvägsstation med bismak av fascism.

Tog en sväng ned till järnvägsstationen i Siena för ett par veckor sedan. Jag har, som många andra, en motvillig fascination för 1930-talets italienska arkitektur. Aldrig har väl samhället varit så modernt som under den tidiga fascismen – och naturligtvis, aldrig så totalitärt som då heller.

Stationen byggdes under början av 1930-talet och stod klar 1935. Arkitekten hette Angiolo Mazzoni och var en av de flitigast anlitade i Italien, när det gällde att uppföra offentliga byggnader. I de nya städer som anlades i det utdikade Kampanien, söder om Rom, byggde han postkontor, liksom i Ostia, Palermo och Trento. Mest känd är han för den enorma nybyggnaden av Stazione Termini i Rom, som slutfördes 1938. Under flera år var också Mazzoni chefsingenjör för hela statsjärnvägen, Ferrovie dello Stato.

Medan många av fascistårens stora arkitekter efterkriget lyckades rehabilitera sig och göra avbön för att ha ställt sin begåvning i regimens tjänst, backade aldrig Mazzoni från sin fascistiska övertygelse. Som en konsekvens gick han i exil och tillbringade nära tjugo år i Colombia innan han 1963 vågade återvända till Italien.

Mazzonis rykte och ställning har följaktligen ställt till en del besvär för arkitekturhistorikerna. Han var en ledande fascist, en symbol för den olyckliga regim som drog in Italien i andra världskriget. Å andra sidan skapade han otaliga viktiga byggnader i futuristisk och rationalistisk stil, som än idag används av tusentals italienare varje dag.

Det hällregnade när jag vandrade runt stationen. En hel del var förvanskat och ombyggt, ett öde som lär ha drabbat just Mazzonis verk oftare än andra, mindre avskydda 1930-talsarkitekters. Men lite ser man av den långa, horisontella linjen, kurvorna i utskjutande skärmtak – och så förstås dopolavoro-klubbens skylt, det fascistiska substitutet för fackföreningar.

Vad är det som skymmer utsikten över Rom? 1,3 miljoner tv-antenner, så klart!

Skrev i Sydsvenskan idag om ett mycket italienskt problem – och ett välkommet (fast kanske utsiktlöst) försök att råda bot på situationen.

IMG_2276-1

Med antenner i vägen? Nu ska de i alla fall bort – åtminstone några av dem.

Ljuset över Rom är något speciellt. De varmt gula och terrakottafärgade taken, kyrkorna, Pantheon och förstås Peterskyrkans enorma kupol och fasad. Bäst tycker jag utsikten är från de kapitolinska museernas kafé. Där kan man dessutom få ett glas kall prosecco till.

Tyvärr finns det en hel del som skämmer bilden. På Roms hustak sitter nämligen inte mindre än 1,3 miljoner tv-antenner monterade. Varje hushåll har sin egen, gärna monterad med själva antennsladden hängande utanpå fasaden. Hälften av dem används inte längre, utan har bara lämnats kvar.

Resultatet: en lika ryslig som onödig förfulning, en spretande snårskog av metalliskt ogräs i skyn.

Nu ska en ny kampanj, Tetti Puliti (rena tak), från stadens företagarförening råda bot på situationen. Snårskogen av spretande antenner ska bort, centralantenner monteras.

Om det kommer att lyckas? Jag hoppas det. Men det finns anledning att tvivla.

I antennskogen manifesteras flera av Italiens och italienarnas sämsta sidor. Antennanarkins rötter finns i oförmågan att vårda gemensamma värden (som all form av offentlig miljö), frånvaron av myndighetskontroll och, förstås, i förkärleken till televisionen.

Samma problematik ligger bakom så många av Italiens större och mer allvarliga utmaningar: miljön, förslumningen av stadskärnorna, frånvaron av på fungerande infrastruktur och social service i städernas förorter.

För att inte tala om benägenheten att rösta på politiker med egna tv-kanaler.

Utställningspalats i fascistkostym

Palazzo delle Espozioni är en av Roms största utställningshallar och en del av den kommunala kulturkoncern som också inbegriper Scuderie del Quirinale, Casa del Cinema och Casa del Jazz.

Utställningarna kan vara ganska brokiga – från tämligen kommersiella (och emellanåt underhållande) utställningar om hajar eller om Sidenvägen till retrospektiver med modernister som Mark Rothko och Alexander Calder. Det finns också en utmärkt bokhandel, Arion Libreria, och ett laboratorio med barnverksamhet.

Själv har jag svårt att passera utan att tänka på museets mest bisarra och mest besökta utställning någonsin, Mostra della Revoluzione Fascista, som öppnade 1932 i samband med tioårsfirandet av fascisternas maktövertagande – år “X”, enligt den nya tideräkning som La marcia su Roma ansågs ha inlett

Hela fasaden – ursprungligen byggd 1883 –  kläddes in i ett modernare skal. Inne möttes besökarna av en pseudoreligös tempelliknande inredning, vigd åt den fascistiska andan. Fyra klarröda, tjugofem meter höga fasces-knippen ställdes upp ut mot Via Nazionale och en hedersvakt placerades vid entrén. Arkitekt var Adalberto Libera, som också skulle rita det stora kongresspalatset i EUR några år senare.

Fyra miljoner italienare såg utställningen, inte minst tack vare att deltagande i ett organiserat besök på utställningen gav rätt till rabatterade biljetter på italienska tåg. För många blev det första gången de såg Rom – och alltså en del av det fascistiska nationsbygget.

http://www.youtube.com/watch?v=l5DbIuTNXk0

La mafia dei gelati. Den trista – och korrupta – bakgrunden till Roms skandalöst dåliga food trucks.

Ett stående inslag i Roms gatubild är de säregna mobila kioskerna. De utgår nästan alla från en och samma fyrkantiga, glatt målade beiga lilla skåpbil. Väl på plats byggs och fälls skåpbilen ut åt alla håll och riktningar, tills den tycks digna av chipspåsar, vattenflaskor, frukter, ballonger, panini och pizzabitar.

Priserna är allmänhet tokdyra (läs: tre euro för en halvlitersflaska vatten) och kvaliteten på varorna usel. Det var flera år sedan jag köpte något därifrån. En svettig macka med svampig mozzarella för sjuttio kronor … nja. Det finns ju så mycket bättre saker att äta i Rom. Värst lär ett brittiskt sällskap ha råkat ut, som köpte fyra glassar för 64 euro sammanlagt vid en Tredicine-ägd gelateria på Via delle Vite i våras.

Men varför är Roms food trucks så dåliga? Varför tar ingen upp konkurrensen och börjar servera riktigt smarriga grejer av god kvalitet utanför, säg, Colosseo eller vid Vittoriano? Förklaringen är korruption i en tämligen typiskt och mycket italiensk stil.

Antalet platser för mobil försäljning i Rom är begränsat. I centro storico rör det sig om ett 70-tal platser där kioskbussar kan ställas upp. Och gissa vad: av dem kontrolleras drygt fyrtio av klanen Tredicine. Anfadern i klanen, Donato Tredicine, är idag närmare 90 år och började själv som gatuförsäljare av rostade kastanjer i slutet av 1950-talet.

Med sina nio barn har Donato Tredicines klan gradvis kommer at ta över allt fler av de mest attraktiva platserna vid Piazza di Spagna, på via del Corso och via Nazionale. I en granskning förra året uppskattade Repubblica att familjens imperium omsätter runt 250 miljoner om året. Bara den typiska beiga kioskbussen framför Colosseo tros omsätta ungefär 50 000 kronor om dagen, eller 18 miljoner om året. Och de tillstånd de inte har, styr de genom att liera sig med andra familjer – påfallande många från familjen Tredicines hemtrakter runt staden Schiavi i Abruzzo.

Till detta kommer andra lukrativa poster – som torgplatserna på den årliga julmarknaden på Piazza Navona, som var och en drar in runt en halv miljon i vinst på två veckor.

Hur lönsamma kioskbussarna är visas av värdet på licenserna, när de väl kommer ut på marknaden. Enligt La Repubblica kan en sådant tillstånd säljas för närmare sex miljoner kronor. Och familjen Tredecine kontrollerar alltså runt 300 sådana tillstånd totalt.

Vittnesmål om tuffa tag mot försäljare som försöker ta sig in på marknaden saknas inte. Polistrakasserier, märkliga extraordinära hälsokontroller och kidnappade och uppbrända food trucks har förekommit.

Flera av Donato söner, Giordano och Fabrizio Tredicine, har nu gått in i politiken som gruppledare för Berlusconis parti Popolo della Libertà i Roms kommunfullmäktige. Där har de högljutt försvarat familjens affärsintressen när en ny lag diskuterats som ska reglera hur många rullande kiosker som ska få ställas upp vid stans monument.

Ett annat hot mot familjen är den pågående renoveringen av Colosseo, där den storsponsrande skomiljardären Diego Della Valle vill uppföra ett nytt underjordiskt centrum för souvenirer och servering.

– Om kioskvagnarna tvingas bort från Colosseo? Då blir det krig. De tvingar bort de traditionella försäljarna för att ge plats åt multinationella företag, sade Giordani Tredicine i Corriere della sera i september 2013.

Camion-bar, invaso il centro storico  in sosta vietata nelle piazze più belle

Vad ska man då göra åt allt detta? Ja, svaret är rätt enkelt. Vatten finns att dricka gratis på baren eller i någon av Roms många vattenposter. Och goda pizzabitar och mackor har de på baren för ett långt överkomligare pris. Eller i mataffären – många av dem gör smarriga mackor i speceridisken med nybakat bröd och just det pålägg du vill ha, bara du ber om det.

Påfyllning i bildarkivet. Många gamla hus, lite ost, allt från Roma 2013.

Äldre inlägg