Kategori: Andra världskriget (Sida 2 av 2)

L’Age D’Or och det abstrakta måleriet i Rom.

Åren efter andra världskrigets slut förnyades den italienska kulturen. Det gällde filmen men också bildkonsten. Nu bröts den tjugoåriga isolering från internationella trender och intryck som fascismen påtvingat landets kulturutövare.

I främsta ledet gick en grupp konstnärer i Rom, som runt 1947 började samlas hos konstnären Renato Guttuso, som ägde en stor ateljé på Via Margutta.

I enlighet med avantgardets egen tradition publicerade gruppen inom kort ett manifest där medlemmarnas gemensamma konstnärliga ideal formulerades. Den publikation de valde var deras egen: tidskriften Forma 1 och med tiden blev gruppen också känd under detta namn.

Inspiration hämtades inte minst från ryska och italienska futurister som Vassilij Kandinsky, Giacomo Balla och Gino Severini. Men ett studentutbyte till Paris som Forma 1-konstnärerna Achille Perilli, Piero Dorazio, Pietro Consagra, Carla Accardi och Giulio Turcato gjorde också gav nya intryck.

Hemma i Rom översatte de intrycken till italienska: arta astratta concreta. Abstrakt och konkret konst.

Medlemmar i Forma 1 (Piero Dorazio och Achille Peretti, framför allt) låg också bakom galleriet och bokhandeln L’Age D’Or – en central plats för den italienska modernismen och Roms konstliv. L’Age d’Or öppnade 1950 på via del Babuino alldeles där den öppna plats som sträcker ut sig nedanför Spanska trappan tar slut.

Piero Dorazio och Achille Perilli började genast ställa ut sina generationskamrater (och sig själva, förstås) i sitt minimala galleri.

File:Gruppo Forma 1.jpg

Målarna i “Gruppo Forma 1”: Pietro Consagra, Mino Guerrini, Ugo Attardi, Carla Accardi, Achille Perilli, Antonio Sanfilippo och Piero Dorazio. Rom, 1947.

 

Utställningstitlarna anger vad det handlar om: Arte Astratta e Concreta Contemporanea hette till exempel Piero Dorazios egen utställning. Genomslaget kom fort för gruppen: redan året efter, 1951, hjälpte de tre galleristerna till att organisera en stor utställning på Galleria Nazionale d’Arte Moderna, kallad Arte Astratta e Concreta in Italia som kom att utgöra den abstrakta konstens definitiva genombrott i landet.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Forma 1 upplöstes efter några år – men medlemmarna fortsatte dominera italiensk konst i decennier. Enda kvinnan, Carla Accardi, var verksam ända in på 2010-talet.

 

Cyklisten som räddade Italien från inbördeskrig

Våren 1948 gick Rom till val. På ena sidan stod kristdemokraterna, som backades upp av kyrkan. I maktbalansen efter krigsslutet stod kristdemokraterna också för antikommunism och hade därmed USA:s uttalade stöd – även ekonomiskt. På andra sidan stod en kommunister och socialister.

För kristdemokraterna och högern handlade striden om att förhindra ett kommunistiskt maktövertagande i Italien. Också påven Pius XII gick in i valkampanjen: den katolska lekmannaorganisationen Azione cattolica, med miljontals medlemmar över hela Italien, fick order om att agera stödtrupp åt kristdemokraterna.

Valet den 18 april blev också en storseger för kristdemokraterna. Partiet kom sedan att ha makten i både Rom under nästan 30 år. Det är mot denna fond av politisk strid händelserna den 14 juli 1948 ska ses.

Via della Missione är en liten smal gata, alldeles väster om parlamentsbyggnaden Montecitorio. Just här kom det italienska kommunistpartiets ledare Palmiro Togliatti gående denna varma förmiddag. Han lär ha varit på väg mot den berömda glassbaren Giolitti, som fortfarande ligger på den lilla tvärgatan degli Uffici del Vicario i ett av torgets hörn.

Klockan 11.40 möter han en ung man, Antonio Pallante. Denne drar ett vapen och skjuter Togliatti med tre skott i bröstet. Togliatti opereras akut och svävar mellan liv och död. Nyheten om skotten sprids blixtsnabbt i Rom, liksom ryktet att Togliatti redan är död.

Militanta kommunister tågar mot centrum och efter bara någon timme uppstår hårda kravaller alldeles invid både parlamentet och de viktigaste regeringsbyggnaderna. Flera av de kommunistiska motståndscellerna från kriget beväpnar sig återigen med vapen som legat gömda i flera år. Italien står på randen till revolution eller inbördeskrig.

Det är då Gino Bartali börjar klättra. För det är mer än revolution som rör sig i italienarnas sinnen dessa heta sommardagar. Cykling, nämligen.

Gino Bartali ligger 22 minuter efter ledartröjan i Tour de France när han just denna eftermiddag börjar sin makalösa upphämtning i stigningarna uppför de franska alperna. Bartali, arbetargrabb från enkla förhållanden, trogen katolik, är också uttalat kristdemokratisk och välsignad av både påven och premiärminister De Gasperi.

Gino Bartali.jpg

Radion börjar rapportera om framgångarna vid 17-tiden. Minut för minut hämtar han in. Och istället för att göra revolution sitter italienarna de klistrade vid radioapparaterna. När han till sist går i mål som segrare i Paris med fjorton minuters marginal är triumfen total för det fattiga, krigshärjade Italien. Poliserna lägger ner vapnen och omfamnar demonstranterna. Tågen börjar gå igen, telefonerna fungerar.

I allt detta vaknar Palmiro Togliatti upp ur medvetslösheten och manar sina anhängare till lugn.  Kommunistpartiet samlar sina anhängare till en tyst manifestation utanför sjukhuset för att ge sin ledare sitt stöd. Faran är över – och inbördeskriget ställs in.

Mack-a-rownee – jag ska krossa er! Italiensk films mest älskade matscen.

http://youtu.be/8UFEmv9o420

Du ser den överallt i stan: den svartvita filmbilden av en halvung man i underställ och keps som lassar in spaghetti med enfaldig uppsyn. Till skillnad från fontänbadet med Anita Ekberg och Marcello Mastroianni är det knappast en bild som ickeitalienare relaterar till, även om den förstås är rolig i sig. I Italien däremot är bilden och filmen den är hämtad från, “Un Americano Roma” (1954) en klassiker.

Filmens huvudkaraktär, ynglingen Nando Moriconi, spelas av ärkeromaren Alberto Sordi. Nando är besatt av allt amerikanskt och kvällen då den berömda scenen utspelar sig, har han varit på bio och sett ännu en westernfilm.

Uppeggad och med sinnet fullt av westerndramatik gör han entré i köket baklänges, viftar med sina två imaginära revolvrar och muttrar på sin hemkokade blandning av fejk-amerikanska och kraftig Rom-dialekt.

På bordet står den mat som Nandos arma föräldrar lämnat kvar till honom: en tallrik med pasta. Med en utstuderad rörelse snurrar Nando ner sina icke-existerande revolvrar i hölstret. Han tittar på pastan på tallriken med avsmak.

– Mack-a-rownee! Mack-a-rownee! Jag äter inte maccheroni. Jag är amerikan, det är jag.

Han skjuter tallriken åt sidan och sätter igång att göra ett riktigt amerikanskt mål mat.

– Amerikaner äter marmellata. Detta är amerikanska grejer. Yoghurt, senap. Det är därför amerikanerna alltid besegrar apacherna.

Nando vänder stolen bak och fram, sätter sig ner och måttar en örfil mot pastatallriken.

– I’m gonna take you down!

Han fortsätter med sin helamerikanska smörgås med sylt, yoghurt, senap. – Detta är vad amerikaner äter. Hälsosamma och nyttiga grejer!

Han tar en tugga, i självsäker John Wayne-stil. Så stelnar plötsligt till och spottar ut brödet. En harang av svordomar följer. Den äkta amerikanska smörgåsen smakar …fasansfullt.

Efter någon sekund finner han sig dock, sträcker ut handen, tar tallriken med pasta och hugger in.

– Maccarone, m’hai provocato e io ti distruggo adesso, maccarone! Io me te magno, ahmm!

“Makaroner! Ni har hånat mig – nu ska jag göra slut på er! Jag ska äta upp er!

Det här var år då Italien översvämmades av amerikansk kultur, inte minst film. USA stod för rikedom, framgång och modernitet. Men – och det är väl det filmscenen visar: inte ens en halvfåne med huvudet fyllt av cowboyfilmer kunde lura sig själv att amerikansk mat skulle vara bättre än mammas pasta.

 

Nyare inlägg »