Kategori: Andra världskriget (sida 1 av 2)

Den fascistiska diktaturen konsolideras: Mordet på Matteotti 1924

Hösten 1922 blir Benito Mussolini premiärminister i Italien. Men fascismens grepp om makten är ännu osäkert. Under de närmaste åren fortgår dock utvecklingen om diktatur. Ett avgörande skede är våren 1924 – och mordet på den socialistiska parlamentsledamoten Giacomo Matteotti. (Ett utdrag ur min kommande bok ”Det moderna Italiens historia, som ges ut 2020.)

Våren 1924 präglades av en smutsig och våldsam valkampanj. Oberoende tidningar hotades och trakasserades, oppositionella parlamentsledamöter misshandlades och fick sina hem förstörda. I ett smart drag hade fascistfunktionärer landet över arbetat för att rekrytera etablerade, lokala makthavare och starka män – och deras personliga nätverk av klienter och röstkapital – till den fascistiska rörelsen.  Inför valet lockades lokala även polischefer med löften om stora mutor, om de gick med på att försvåra oppositionens arbete inför valet. Särskilt hårt åtgångna blev Mussolinis eget gamla parti: socialisterna.

För det senare ändamålet hade Mussolini rekryterat två yrkeskriminella krigsveteraner, Albino Volpi och Amerigo Dumini, som tidigare varit aktiva i en squadra i Ligurien och även deltagit i flera aktioner i Milano. De bildade nu ett särskilt våldskommando i Rom, vars syfte var i syfte att terrorisera besvärliga politiska motståndare. De skulle också komma att bli centrala aktörer i hanteringen av en av socialistpartiets skickligaste och modigaste parlamentariker, Giacomo Matteotti. Denna affär skulle sommaren 1924 kasta in den unga fascistregimen i en djup kris.

I valet den 6 april kunde fascistpartiet sålunda räkna in 65 procent av rösterna och 374 av parlamentets 554 mandat. När parlamentet återsamlades checkade också Volpi och Duminis gäng in på ett lyxhotell några meter därifrån, redo att vid behov ta i med hårdhandskarna. Snart talade Mussolini i parlamentet, stärkt av framgången i valet och av den snabba ökningen av antalet partimedlemmar: från cirka 300 000 vid maktövertagandet 1922 till runt 800 000 i början av 1924.

En stor del av de nya partimedlemmarna kom från södra Italien. Där hade rörelsen varit sen i starten, men förstärkes nu genom de röstblock som kontrollerades av lokala makthavare – vilket i princip var samma struktur som maffian. Inför parlamentet krävde nu Mussolini att flera tusen lagar skulle godkännas på en gång, i ett enda beslut. Ett annat krav var att de otaliga klagomål som inkommit rörande valfusk och våld mot oppositionella under valkampanjen omgående skulle skrivas av.

Denna begäran fick socialisten Matteotti – som inför valet hotats och misshandlats svårt av Volpi och Duminis ceka – att begära ordet. Från talarstolen redogjorde han  30 maj detalj för hur valet manipulerats. ”Det här valets cyniska våld kan bara jämföras med förhållandena i Mexiko, om det inte vore en sådan förolämpning mot just Mexiko”, konstaterade han. ”Kommer Mussolini att vara beredd att ta till våld i valrörelser”, frågade han, varvid den fascistiska bänkens svartskjortor svarade med ett rungande ”Ja!”.

Benito Mussolini på väg till vallokalen för att rösta i april 1924.

Matteotti hade också samlat ihop en fyllig dokumentation över fascister som varit involverade i korrupta och brottsliga affärer, handlingar som nu höll på att översättas till både franska och engelska. Framför allt berörde de mutor som det amerikanska oljebolaget Sinclair Oil betalat till fascistiska politiker (bland dem Mussolinis bror Armando) för att ge bolaget oljemonopol på den italienska marknaden – exakt den sortens principlösa skumraskaffärer fascismen påstår sig vilja göra rent hus med.

Giacomo Matteotti (i mitten av bilden).

Efter talet och inför hotet om skandal började Mussolini till sin närmaste krets antyda att det var ”dags att bli av med Matteotti”, att man borde ”lära honom en läxa” och att ”mot motståndare som Matteotti hjälper bara revolvern”.

Förmodligen behövde han inte ge tydligare order än så: i hans närhet fanns många som ägnat år åt att misshandla och mörda framför allt kritiska socialister.

Den 9 juni hördes Mussolini säga till Dumini att deras ceka ”snart måste göra något för att legitimera sin existens”.

På eftermiddagen den 10 juni klev Matteotti ut från sin bostad på via Pisanelli i stadsdelen Flaminio i centrala Rom. Snart gled en svart Lancia upp vid hans sida. I bilen fanns bland andra Amerigo Dumini och Albino Volpi. Matteotti drogs in i bilen, där han i stort sett omgående knivhöggs till döds av Volpi i baksätet. Därpå styckades hans kropp i två delar och begravdes i hemlighet en skog på landet nära Riano em bit norr om Rom.

De närmaste dagarna surrade landets politiska kretsar av rykten. Var fanns Matteotti? Mussolini uppgav sig vara helt ovetande.

Bildresultat för delitto matteotti
Matteottis kvarlevor hittades i augusti 1924.

Snart uppdagades mordkomplotten, inklusive dess miserabla amatörmässighet. Den 12 juni återfanns den blodiga bilen på en verkstad. Den hade lämnats in av en viss Filippo Filippelli, tidningsman med nära kontakter med Mussolinis pressekreterare Aldo Finzi. Det ökar trycket på Mussolini, som 13 juni åter förnekar all kännedom om dådet i parlamentet. Samma dag lämnar oppositionen – ett hundratal ledamöter – kammaren i protest mot utvecklingen. Den 23 juni hålls en begravning för Matteotti, utan att hans kropp återfunnits. Först 16 augusti hittas liket, illa åtgånget av sommarhettan.

Vem som gav order om attacken på Matteotti har aldrig riktigt blivit klarlagt. Att Mussolini sände signaler om att något borde göras var tydligt. Men mordet gav honom också stora politiska problem. Att tvinga socialisten i exil hade varit enklare och mindre politiskt skadligt.

Förstastidan på det italienska kommunistpartiets tidning Avanti!.”Matteottis kropp återfunnen i en buskage. 22 kilometer från Rom begravd vid foten av en ek”

I en udda gest av medkänsla – särskilt för diktatorer – såg Mussolini också till att staten stöttade Matteottis efterlevande familj ekonomiskt. En teori är uppdraget egentligen var att skrämma Matteotti utan att döda honom, men att de våldsverkare som regimen använde för sina smutsiga affärer gick för långt – och alltså fick ett oönskat lik på halsen.

Mussolini tog nu hand om polisutredningen, som tvärt emot lagen anförtroddes till en fascistisk polischef, snarare än till åklagare. I en farsartad rättegång två år senare, där våldsverkarna försvarades av partibossen Farinacci som öppet hyllade deras gärningar, dömdes ett par av dem till korta fängelsestraff. Volpi avled i Milano 1939, men Dumini överlevde både fascismen och andra världskriget och anslöt sig efter kriget till MSI, det postfascistiska partiet. Han dog i Rom 1967.

Mussolini agerade resolut för att lägga ansvaret för mordet på Matteotti på andra än sig själv och sparkade flera ledande fascister från sina poster för påstådd inblandning. Dessutom upphöjde han, i ett drag för att legitimera regimen, den etablerade och respekterade Lugi Federzoni (som grundat nationalistpartiet 1911) till inrikesminister. Snart rättade både Vatikanen, konservativa politiker, arméledningen, kungahuset och alla som valde att se fascismen som Italiens räddning undan bolsjevikerna in sig i ledet.

Mussolini planerade också ytterligare drag för att stärka sitt grepp om makten. Den 30 december kallade han in de jullediga parlamentsledamöterna för att meddela att han snart skulle hålla ett viktigt tal i kammaren.

Den 3 januari ställde han sig i talarstolen. Någon ceka existerade alls inte i Italien, och kunde alltså inte ligga bakom mordet på Matteotti, som för övrigt var en tröttsam affär som inte längre spelade någon roll. Han utmanade också parlamentet att rösta bort honom om de så önskade, men ingen väckte frågan. Istället gick Mussolini vidare, emellanåt avbruten av applåder och leverop:

”Jag förklarar här, inför denna församling och det italienska folket, att jag, och bara jag, tar ansvar, politiskt, moraliskt och historiskt för det som hänt. Om allt våld i vårt land har orsakats av ett visst historiskt, politiskt och moraliskt klimat, så tar jag ansvaret för det också.

Med talet utmanade Mussolini sina motståndare. Men oppositionen var allt för splittrad för ett kraftfullt svar. Italien hade nu en ledare som bokstavligen kunde klara sig undan ansvaret för ett politiskt mord på en parlamentsledamot; en diktator.

På eftermiddagen samma dag skickade Mussolini ett telegram till landets samtliga polischefer, som innehöll ett förbud mot alla spontana politiska manifestationer. Polisen skulle dessutom sätta stopp för all opposition och alla politiska partier, förutom fascistpartiet. En vecka senare avskaffades pressfriheten och landets ledande tidningar fick en efter en fascistiska medlöpare som chefredaktörer.

Från 1928 blev partimedlemskap obligatoriskt för journalister. På det nya kommunikationsdepartementet placerades Costanzo Ciano, en korrupt ex-officer, som såg till att även tidens nya medium, radion, följde regimens linje. Costanzo Ciano var far till Galeazzo Ciano, som 1931 skulle gifta sig med Edda Mussolini, ledarens äldsta favoritdotter.

Bildresultat för Piero Gobetti
Piero Gobetti.

Det närmaste året misshandlades flera oppositionella till döds. Bland dem fanns den briljante antifascistiske journalisten Piero Gobetti som avled i Paris 1926, bara 25 år gammal, i sviterna av de skador han fått efter misshandeln. Gobetti låg bakom en berömd och slående beskrivning av Italiens nye ledare: ”hans personifiering av en självmedveten optimism, hans slughet som orator, hans kärlek till framgång och söndagsceremonier, hans virtuosa kontroll över mystifikation och emfas – allt detta gör honom ytterst populär bland italienarna”. Nyckeln till Mussolinis framgång, menade Gobetti, var ”hans totala brist på känsla för ironi”. Även politiker som socialistpartiets ledare Filippo Turati och tidigare premiärministern Francesco Saverio Nitti tvingades exil. Kommunistpartiets verksamhet blev underjordisk, och deras partiorgan L’Unità fortsatte att komma ut från Frankrike. Partiledaren Palmiro Togliatti flydde till Sovjetunionen.

Partiets ledande ideolog – och en av Italiens allra främsta politiska teoretiker någonsin – Antonio Gramsci, fängslades 1926 och skulle förbli i fångenskap till sin bortgång på ett sjukhus i Rom 1937. Gramscis politiska tankegods formades under de många åren i fängelse, och återfinns framför allt i 33 efterlämnade anteckningsböcker, quaderni.

Dåtidens kommunister såg Marx teorier som vetenskaplig sanning, snarare än som politik, och Gramsci skulle i teoribildning försöka hitta sätta att förklara hur fascismens tycktes ha förmåga att på obestämd tid ställa in den samhällsomvälvning som hans generation av marxistiska tänkare tidigare hållit för oundviklig.


Antonio Gramsci.

Detta sökande ledde Gramsci till en analys av samhälleliga krafter bortom de rent ekonomiska och till nyckelbegreppet hegemoni, ett sätt att förstå hur borgarklassen kan använda kulturell dominans för att vinna arbetarklassens medhåll i ett i grunden förtryckande samhälle.

Denna syn gav i sin tur nya idéer om de intellektuellas och kulturskaparnas centrala roll i kampen för en revolution. Efter andra världskriget skulle Gramscis idéer få största betydelse för i stort sett alla vänsterrörelser i Västeuropa och Sydamerika i allmänhet, och för det italienska kommunistpartiet i synnerhet.

Palmiro Togliatti, kommunistpartiet och den stora vändningen i Salerno 1944

I mars 1944 återvände Palmiro Togliatti, kommunistpartiets ledare, till Italien från Moskva efter tio års exil. Den 51-årige Togliatti hade varit med och grundat partiet 1927, kämpade i spanska inbördeskriget och kom under tiden i Sovjetunionen att avancera till vice ordförande i kommunistinternationalen Komintern.
 
Som kommunist under fascismens storhetstid hade han också upplevt hur partiet förintats i både Italien och Tyskland och sett sina kamrater mördas och förlora i Spanien. Togliatti – känd som Il Migliore, ”Mäster” – hade också utvecklats till en synnerligen försiktig och strategisk politik, snarare än agitator.
 
Med sig till Italien och Salerno (den del av landet som nu befriats av de allierade) hade han nu ett för partikamraterna oväntat besked. Kommunisterna, förklarade han, skulle lägga sin avsky mot monarkin åt sidan för att istället ingå i den antifascistiska samlingsregering som under kungens ledning och med de allierades översyn nu höll på att bildas i Syditalien. Målet att krossa fascismen och befria landet var tills vidare överordnat allt annat.

Palmiro Togliatti, generalsekreterare för Partito Comunista Italiana under åren 1938-1964.

Han slog också fast att makten i det kommande, fria Italien skulle avgöras i fria, allmänna val. På så sätt skulle PCI bidra till att skapa vad Togliatti kallade en ”progressiv demokrati”. Han underströk också att samlingsregeringens nationella enhet borde fortsätta några år efter freden, under rekonstruktionen av landet – och att inte bara socialister utan även den nya, stora kraften i italiensk politik, kristdemokraterna, skulle inkluderas. 

Som en konsekvens av Togliattis linje – känd som la svolta di Salerno (“svolta” betyder “vändning” ingick partiet i samlingsregeringarna under 1944-1946 och tog del i utformningen av landets konstitution.
När andra kommunistiska stater gick mot renodlad diktatur, valde alltså Togliatti – trots sin tid i Sovjet och beundran för Stalin – att i ett historiskt vägval styra mot demokrati och breda samarbeten. Till viss del var beslutet framtvingat: Italien kontrollerades av de allierade och de skulle knappast tolerera ett mer aggressivt, revolutionärt kommunistparti.
 
Bidragande var säkerligen också de tankar som utvecklats av Antonio Gramsci, PCI:s store teoretiker. Gramsci hade avlidit i fängelse 1937, men hade lämnat efter sig ett antal – sedermera mycket berömda – anteckningsböcker, som Togliatti hade tillgång till. En av Gramscis centrala teser handlade om hur skillnaderna mellan öst och väst nödvändiggjorde olika strategier för kommunisterna. I väst skulle aldrig en våldsam revolution fungera, var hans analys. PCI skulle istället metodiskt och långsiktigt arbeta bana väg för revolutionen genom att låta partiet ta ledningen i att stärka samhällets antikapitalistiska krafter – med Gramscis terminologi etablera hegemoni.
 
För partiet gällde det därför att bredda sig och skapa en stark gräsrotsorganisation, något som Togliatti också grep sig an med stor framgång. Att partiet inte förbjöds var en förutsättning för en sådan strategi. Under 1944-1945 ökade också antalet medlemmar i partiet – och i de kommunistiska partisanförbanden – explosionsartat. Togliattis historiska vägval, känd som la svolta di Salerno, skulle prägla PCI:s agerande under flera decennier. Också rent militärt var PCI:s strategi betydelsefull. Genom att ingå i regeringen legitimerades de kommunistiskt dominerade CLN-råden vilket gjorde att de allierade nu kunde börja stödja motståndsrörelsen ekonomiskt och militärt.

Kristdemokraten Alcide De Gasperi och kommunistledaren Palmiro Togliatti var de dominerande politikerna i Italien efter andra världskriget. Med Vatikanens resurser i ryggen – och en konsekvent demokratisk hållning – lyckades De Gasperi leda landets övergång till demokrati. Togliatti avvek i sin tur från Sovjetunionens linje och gjorde det starka kommunistpartiet till en accepterad del av det demokratiska Italien. Hans kompromisslinje skulle dock kritiseras hårt; den omdaning av samhället som den starka, kommunistdominerade motståndsrörelsen drömt om realiserades aldrig.

Inför den allierade slutoffensiven våren 1945 var partisanerna starka i norr – och de fick också prestigen av att ha varit de som grep och dömde Benito Mussolini.
 
Samtidigt har PCI:s strategin kritiserats. Genom att ensidigt utlysa borgfred i den nationella endräktens namn drog partiet aldrig nytta av den enorma goodwill och framgångsvåg som åren kring krigsslutet innebar. Togliatti väntade och samarbetade, medan de öppningar för att kräva jordreform eller bättre villkor för Italiens arbetare som nu fanns gled honom och partiet ur händerna.
 
Likaså ställde aldrig partiet de hårda krav som borde ställts på att sanera den offentliga förvaltningen på ex-fascister, med påföljd att rättsväsende, polis och militär (för att ta några exempel) fortsatte att domineras av tidigare övertygade fascister i flera decennier efter krigsslutet.

Nyfascism i uppdaterad kostym. Italienska Casapound lånar vänsterns aktivism – och vinner sympatier

Det kom nyheter från Ostia i veckan som gick. Ostia är en förort till Rom, belägen ute vid Tyrrenska havet. Till Ostia åker romarna för att bada varma sommardagar.

Ostia är också den plats i trakten runt Rom som haft allvarligast problem med infiltration av organiserad brottslighet. Hotell, restauranger, kasinon och nattklubbar har blivit intressanta investeringsobjekt för pengar söderifrån; framför allt från den napolitanska camorran. , commissariato, eftersom kommunledningen ansågs så djupt indragen i den stora korruptionsskandalen Mafia Capitale.

År av vanskötsel har satt spår i Osta, ofta i frågor som – med rätta – irriterar lokalbefolkningen. Ambulerande försäljare slår ut laglydiga affärsinnehavare, parkeringar tas över av självutnämnda “parkeringsvakter” som vill bluffa eller skrämma till sig “avgifter” och så vidare. Det finns med andra ord en god grogrund för både populism och ett avgrundsdjupt misstroende mot politiker.

I väntan på det kommande borgmästarvalet försöker nyfascistiska Casapound vinna röster. I sommarvärmen har de patrullerat stränderna och skrämt bort gatuförsäljare, liksom rensat upp i mängden av “parkeringsvakter”. Tidigare i år genomförde Casapound en manifestation för att vräka de flyktingar som sedan många år bosatt sig i en övergiven sommarkoloni-anläggning, också i Ostia. 

Hösten 2015 skrev jag ett längre reportage för tidningen Expo om Casapounds bakgrund och arbetsmetoder. Det är en bitvis skrämmande läsning om hur ett nyfascistiskt parti smart kan exploatera det missnöje som uppstår när det offentliga – som i så hög grad skett i Italien de senaste tio åren – inte förmår fylla sitt uppdrag och lämnar medborgarna i sticket.

Här kommer texten.

 

Medborgargarden och soppkök – ny fascism för en ny tid?

Jag kör ut från Rom i rusningstrafiken. Stadens ytterområden är något helt annat än det vackra centrum: kilometer efter kilometer av illa planerade höghus, en stadsplanerares mardröm. Och det är här ute i röran vanligt folk bor, inte i etagevåningar med utsikt över Piazza Navona.

Halvvägs mellan centrum och havet hittar jag Acilia. I utkanten av byn ligger en vändplats, en parkering och så ett långt hus i i fem våningar, ett centro di assistenza allogiativa temporanea, (ungefär ”tillfälligt boendecenter”). Här bor sedan ett par år runt 90 familjer, men till en hög kostnad för kommunen. Och nu ska familjerna vräkas, eller i alla fall omplaceras.

På fasaden hänger lakan med sprayade slagord om rätten till boende och nej till vräkning. Entrén har spärrats av med gallergrindar och ett tiotal unga män håller vakt. De är militanti, aktivister, från Italiens snabbast växande högerextremistiska grupp, Casapound Italia.

En Casapound-manifestation i Napoli.

– De vill vräka familjerna, och så ska det bo negrer och marockaner här istället. Vräka italienska familjer. Det går åt helvete med det här landet, säger en av dem, när jag frågar som står på och vad de vill.

Aktionen är typisk för Casapound, som de senaste åren vunnit stort folkligt stöd för sin fusion av populism, fascism och kritik av kapitalismens effekter för ”vanliga italienare”. Att vräkningen i det här fallet handlar om att många av familjerna blivit kvar, trots att de nu tjänar mer än maxbeloppet för rätt till boendestöd (åtminstone enligt kommunen) spelar mindre roll.

– Vi kräver att vräkningarna skjuts upp. Det är inte rätt att kvinnor, barn och handikappade ska tvingas ut på gatan i kylan. VI är rädda att det bakom avhysningarna döljer sig planer på ännu en i en oändlig rad med flyktingboenden, skriver Casapound i ett pressmeddelande.

Det är snart jämnt ett sekel sedan det italienska fascistpartiet såg dagens ljus i Milano. Då som nu var landets ekonomi i gungning, då som nu fanns många unga män som hade svårt att se en framtid. Många av dem var veteraner från första världskriget, och i den gryende fascistiska rörelsen hittar de en ny gemenskap – och en effektiv demagog, journalisten och tidigare socialisten Benito Mussolini.

Sen går det fort. 1922 tar så fascisterna makten och styr landet i 21 år (eller 23, i vissa delar).

Kontinuiteten med de fascistiska rötterna har aldrig brutits i den italienska yttersta högern. Kort efter slutet av andra världskriget ombildades fascistpartiet till Movimento Sociale Italiana, MSI. Partiet leddes av veteraner från fascisttiden och satt i parlamentet under hela efterkrigstiden och nådde som mest nio procent av rösterna.

Under 1970-talet fylls leden på av en ny generation. Många av dem har en bakgrund i högerextrema gatugäng (som Roms borgmästare 2008-2013, Gianni Alemanno) och/eller partiernas ungdomsorganisationer (som Gianfranco Fini). Parallellt med MSI har också utomparlamentarisk högerextremism existerat i Italien, inte minst under 1970-talet. Ofta var dessa grupper (till exempel Ordine Nuovo) omöjliga att skilja från rena terroristorganisationer.

Casapounds högkvarter på Esquilien i Rom. Rörelsen har lånat många metoder från vänstern. På flera håll i landet driver man “sociala center” med soppkök, bostäder, fritidsaktiviteter – och politisk aktivism.

Högerextremismen i Italien har också alltid fått näring av en kvardröjande ambivalens gentemot den klassiska fascismen och dess ledare Mussolini. Man talar om gli anni di consenso, samförståndsåren under 1920- och 1930-talet då Italien industrialiserades och moderniserades, då tågen gick i tid och posten kom fram – och över Mussolini har, åtminstone för några, den aura av landsfader och nationsbyggare han fick under denna era dröjt kvar.

Det senaste tillskottet i den flora av rörelser, partier och organisationer som utgjort den italienska yttersta högern är Casa Pound. Det lite märkliga namnet hämtades från en av rörelsens idoler, den amerikanska modernistiska poeten och uttalade fascistsympatisören Ezra Pound, vars avsky för ocker och banker (och i förlängningen, förtäcka anti-semitism) inspirerat Casapound. Under senare år har rörelsen vuxit från Rom och ut över Italien. Idag finns de via studentorganisationen Blocco Studentesco i hela landet, och har regelrätta lokalkontor på minst 50 orter.

Casapounds rötter står att finna i sent 1990-tal, när rörelsens ledare Gianluca Iannone bildar rockbandet ZetaZeroAlfa i Rom.  Bandet spelar vad de själva kallar ”identitär rock” och sjunger om våld, antikapitalism, fascism och globalisering. Kretsen kring bandet samlas på puben Cutty Sark i området Esquilino i Rom. 2002 och 2003 utökas gängets verksamhet med två husockupationer, Casa Montag och Casa Pound – ett nytt drag i italiensk extremhöger.

Betoningen av direkt aktion fjärmar dem från ett det äldre, stelare och mer konventionellt styrda profascistiska partiet Fiamma Tricolore.

– Inledningsvis står de nära Fiamma Tricolore. Bland annat hade Iannone varit aktiv i en ganska hårdför ungdomskrets av partiet Men 2008 bryter de med Fiamma Tricolore och börjar agera under sitt nya namn, Casapound Italia, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Han är doktor i statsvetenskap vid universitet i Pisa och gjorde under 2014 och 2015 en intervjustudie med Casapound-medlemmar – delvis tvärs emot sin handledande professors råd.

– Han frågade mig ständigt varför jag skulle hålla på med Casapound. Varför vad de relevanta? Var de inte bara ett randfenomen? Men jag menar förstås att de är viktiga, att de står för något nytt i italiensk politik.

Han hittar ursprunget till Casapound i den så kallade tredje positionens nyfascism i Europa, och inte minst från hypotesen – lånad från den kommunistiska teoretiksen Antonio Gramsci – att den fascistiska revolutionen måste byggas underifrån, som en kulturell gräsrotsrörelse. Rötter finns också i den franska Nouvelle Droite och dess teoretiker Alain de Benoist, som från slutet av 1960-talet ser den europeiska identiteten hotad av fenomen som immigration, globalisering och liberalism: världen mår bäst när kultur inte blandas.

– Den tredje positionens indikerar en politik som varken är höger eller vänster, som står över denna skala. Och det är en distinktion som varit väldigt vanligt i Casapounds propaganda, säger Pietro Castelli Gattinara.

Casapound driver på flera ställen soppkök och matutdelning till “fattiga italienska familjer”. Foto: Wikimedia Commons.

För Casapound betyder detta att deras självutnämnda ”fascism för det tredje årtusendet” inte har några problem att omfamna revolutionärer som Che Guevara eller frihetshjältar som Bobby Sands, eftersom de likt Casapound var antikapitalister eller oppositionella. Det innebär också att de konsekvent vägrat kalla sig politiskt parti – även om enskilda medlemmar emellanåt ställt upp i både lokal- och regionalval.

Från den klassiska fascismen lånar man ett starkt redigerat urval av ställningstaganden. Framför allt menar Casapound att fascismen hade en social dimension, att den i grunden gjorde livet bättre för vanliga italienare. Det aldrig realiserade idédokument, Veronamanifestet, som resterna av fascistpartiet antog 1943 spelar en viktig roll.

– Det dröjer kvar en uppfattning i Italien att fascismen var en progressiv rörelse som gjorde Italien starkt, som byggde vägar och infrastruktur och den strömningen har Casapound försökt exploatera, säger Pietro Castelli Gattinara.

För sin storlek har Casapound – som länge var ett strikt romerskt fenomen – fått möjligen oproportioneligt stort medialt utrymme. Samtidigt har rörelsen visat en fingertoppskänslighet vad gäller newsability. Kort sagt: de är mycket skickliga i att presentera sitt budskap i en form som får media att haka på. Affischerna med Che Guevara – som förstås retade gallfeber på vänsteraktivister – är bara ett exempel.

De har också plockat upp frågor som de hoppas kan tilltala många unga i ett land vars ekonomi som sedan finanskrisen 2008 i princip krympt konstant. Ett exempel är kampanjen Tempo di Essere Madri (”Tid att vara mamma”) som driver frågan om rätt till deltidsarbete för anställda småbarnsmammor. Ett annat intiativ är dotterorganisationen La Foresta che avanza (”Skogen som rör sig”) som i vissa kommuner lyckats få stöd för lokala miljöprojekt. Organisationen La Salamandra (”salamandern”) bedriver frivilligt hjälparbete, städar i parker och bistår hemlösa italienare efter till exempel jordbävningar.

Särskilt udda är kanske Casapounds biståndsgren, som säger sig driva projekt i Sydafrika och Kenya. För ett par år sedan lät sig ledaren Gianluca Iannone fotograferas lekande med afrikanska barn i Kenya, som hans rörelse bistått med mat och leksaker.

Främst har dock Casapound velat driva frågan om bostad, en mycket angelägen fråga för många unga italienare.

– När tv-showen Big Brother spelades in i en villa i centrala Rom begav sig Casapounds aktivister dit hotade att bryta sig in i lokalen. ”Rätten till bostad är ingen lek”, stod det på banderollerna, berättar Pietro Castelli Gattinara.

För rörelsens allt fler lokalkontor är matinsamling till ”fattiga italienska familjer” en stående syssla akvititet. Eller så bildar aktivister kedja för att förhindra vräkning av italienska pensionärer som inte kunnat betala sina lån till de förhatliga bankerna. Samma uppmärksamhet har rörelsens husockupationer fått. Trots att Casapound faktiskt bara tagit över tre byggnader i Italien, har de fått rykte om sig som ”husockupanter” som ställer sig på de ungas sida i kampen för bostad. Det mycket synliga huvudkontoret, i centrala Rom, en fastighet som sedan 2005 ockuperats av Casapound, fungerar också som ett skyltfönster.

Rörelsens karismatiske ledare Gianluca Iannone ligger bakom mediestrategier och aktivism. Här är han på plats i Afrika som “volontär” för att hjälpa fattiga barn. Foto: Wikimedia Commons

– De har mycket effektivt lånat metoder från den utomparlamentariska vänstern, som husockupationer och gatumanifestationer. Casapound förstår medielogiken perfekt. I det har de varit oerhört smarta, säger Pietro Castelli Gattinara.

Den instabila positionen mellan höger och vänster, mellan populism och extremism har organisationen kunnat behålla tack vare en hård intern hierarki och centralstyrning.  Hängivenheten inför ledaren Gianluca Iannone har också ett drag av sekt eller kyrka över sig, menar många.

– Alla beslut är centraliserade och toppstyrningen total. En av de mest iögonfallande intrycken av de intervjuer vi gjorde är också beundran för ledare – han kan inte ha fel, han är omöjlig att ifrågasätta. Han är dux, praktiskt taget.

– Många aktivister talar om mötet med Iannone som en återfödelse, en dag då deras liv får en ny mening och ser ljuset, berättar Pietro Castelli Gattinara.

Den traditionella rekryteringsvägen för Casapound har varit i kampsport- och gymmiljö. Att med sådana grabbar i rörelsen ändå kunna hålla kontroll över sitt budskap vittnar om stor disciplin och lojalitet, menar Pietro Castelli Gattinara.

– Jag tror det handlar om att personer som engagerar sig i Casapound ofta finner ett nytt liv inom organisationen. De har också varit bra på att fånga upp medlemmarnas intressen, också utanför politiken.

De har till exempel en del som jobbar praktiskt med miljöfrågor, och en klubb för fallskärmshoppning. Om man gillar mat och dryck kan det finnas jobb på någon av de pubar och restauranger som idag är knutna till rörelsens nätverk. Mer intellektuellt lagda kan engagera sig i diskussionsklubbar kring den identitära rörelsen eller till och med spela teater.

En annan sida av Casapound är ett eget, gryende nätverk av företag: restauranger, klubbar, en bokhandel och några pubar kontrolleras av rörelsen och genererar vissa inkomster.

 

Allt detta kan ge en relativt oskydlig bild av Casapound. Samtidigt har flera rörelsen närstående personer dömts för grova brott med politiska och rasistiska förtecken.

Casapounds entré på den nationella scenen kom i december 2011, då en av deras sympatisörer sköt ner två afrikanska försäljare på öppen gata i Florens, en typ av våld som är mycket ovanligt i Italien. Rörelsen var snar att distansera sig från dådet, gärningsmannen var psykiskt sjuk, men faktum är att våldet – och inte minst retoriken och symboliken kring våld – har följt med Casapound under alla år.

Ledaren Gianluca Iannone dömdes till exempel själv år 2009 till fångelse för våldsamt motstånd. En lokalordförande i Rom, Alberto ”Zippo” Palladino, fälldes 2011 för att grovt ha misshandlas tre personer från Partito Democraticos ungdomsförbund. Och har sedan dess blivit något av en martyr i rörelsen.

Tvekampen mellan Casapound och utomparlamentarisk vänster i Italien har också resulterat i en serie brand- och sprängattentat mot respektive organisations lokaler.

På senare tid har Casapound i vissa avseenden ändrat politisk position eller tyngdpunkt. Den tidigare ganska nedtonade främlingsfientligheten har fått mer utrymme – framför allt genom en serie maskerande och flaggviftande manifestationer i stadsdelar där flyktingförläggningar planeras. Också detta kan ses som ett strategiskt val: Italien har de senaste fyra-fem åren kraftigt byggt ut sitt mottagningssystem för flyktingar, vilket skapat många möjligheter att exploatera lokalt missnöje med planerade förläggningar. Italien är utsatt för en ”invasion”, förklarade Gianluca Iannone i en intervju 2014.

– Vi har en invasion av immigranter, som tar sig hit tack vare en kriminell politik, lanserad av en allians av katoliker och kommunister. Men vi har också en invasion av utländska makter som lägger beslag på våra strategiska tillgångar, tack vare medlöperiet hos våra ledare. Och vi har en andlig invasion av undermåliga, pseudoamerikanska skitprodukter … jag tänker på en del rappares moraliska budskap.

Rörelsen har dock även, våren 2015, presenterat en strategisk allians med Italiens stora populistiska, EU-kritiska och flyktingfientliga parti Lega Nord.

– Det är ett närmande från Casapounds sida till den gängse partipolitiken. Kanske också ett sätt för Lega Nord att skaffa sig röster i Rom och Mellanitalien, kommenterar Pietro Castelli Gattinara.

***

Jag kör vidare några kilometer från Acilia, ner till centrum i hamnstaden. På en av huvudgatorna lyser det lysrörskallt från Casapounds lokalavdelnings kontor. Tre kvällar i veckan är det öppet för insamling av mat, leksaker och hygienartiklar. Mottagare: fattiga italienska barnfamiljer.

– Vi är en rörelse i medvind, säger en av de funktionärer som jobbar den här kvällen, Bruna. Men vi är inget parti, vi arbetar utomparlamentariskt. Vi är italienare som fått nog av hur politikerna och EU kört det här landet i botten.

– Nu finns vi över hela landet, i alla kommuner. Vi har en studentrörelse, vi har radio, vi gör aktioner, fortsätter hon.

En man i sjuttioårsåldern griper in i samtalet. Jo, vi är fascister, säger han.

– De andra partierna har tagit de bästa idéerna från fascismen, för att sedan svartmåla vad fascismen stod för, förklarar han.

Han ger sig in i en lång förklaring om hur det internationella storkapitalet – med Goldman Sachs i spetsen – kontrollerat oljepriserna och förslavat och sugit ut Italien.

– Vi är dom riktiga fattiga nu, säger han.

I ett hörn står konservburkar med mat och påsar med mjöl, på golvet en bilbarnstol och lite leksaker. Under den halvtimme jag är där kommer inga nya varor in.

Väggarna är vita och blå, med den italienska flaggan som ett band i brösthöjd. När vi går tackar jag och skakar hand.

– Så här gör vi i Casapound, säger den tredje partiarbetaren och visar mig.

Ett stadigt grepp med handen om underarmen, som gladiatorerna i filmer (om hälsningen verkligen användes i det antika Rom är mer oklart.

– Så här hälsar vi Casapound, il saluto romano.

Januari 2016

 

 

 

Fascistpartiets ledare Benito Mussolini vid tiden för maktövertagandet i oktober 1922.

 

Tidsaxel – italiensk fascism

1919 Det italienska fascistpartiet tar form i Milano. Ledare är journalisten och krigsveteranen Benito Mussolini.

1922 Mussolini blir premiärminister i Italien. Stegvis införs en totalitär diktatur.

1943 Den fascistiska regimen faller efter svåra motgångar i kriget. En övergångsregering bildas. Mussolini fängslas, men fritas och blir ledare för Repubblica Sociale Italiana (Salò-republiken).

1945 Under våren faller Salò-regimen. Mussolini dödas av partisaner den 25 april.

1946 Efter kriget blir Movimento Sociale Italiano, MSI, arvtagare till fascistpartiet. Kärnan består av veteraner från Salò-republiken och fascistpartiet. Under 1950-talet agerar MSI stödparti åt dominerade kristdemokraterna, men marginaliseras gradvis under 1960-talet.

Under efterkrigstiden framstår MSI som det mest etablerade och stabila av alla europeiska högerextrema partier. MSI och tar bland annat initiativ till den Europeiska sociala rörelsen (med bland annat Per Engdahl som deltagare).

1956 Den utomparlamentariska och paramilitära gruppen Ordine Nuovo bryter sig ut ur MSI.

1969 I december genomför högerextremister från Ordine Nuovo en bombattack på Piazza Fontana i Milano. 16 personer dödas. Attentatet ses som inledningen på spänningsstrategin, ett försök att bereda vägen för en militärkupp i Italien genom att destabilisera landet. Under 1970-talet genomför Ordine Nuovo flera terroristattacker. Under perioden upprätthålls nära band mellan italiensk säkerhetstjänst, högerextrema kretsar och ren kriminell verksamhet.

1972 MSI gör sitt bästa val och når nio procent av rösterna.

1987 Resterna av MSI tas över av den unge Gianfranco Fini. En mindre del bryter sig ut och bildar Fiamma Tricolore, som menar sig stå närmare det fascistiska arvet.

1989 Populistiska, separatistiska och främlingsfientliga Lega Nord bildas i regionen Veneto.

1995 Gianfranco Fini ombildar MSI som Alleanza Nazionale, nationella alliansen.

2009 Alleanza Nazionale förenas 2008 med Forza Italia i PdL, Popolo della Libertà, för valet. Alliansen blir sedemera ett parti och ingår i Berlusconis regeringsunderlag. Fini blir bland annat utrikesminister.

2012 Ett nytt parti, Fratelli d’Italia, bildas. Ledare är idag Giorgia Meloni, med förflutet i Alleanza Nazionales ungdomsorganisation och som minister i Berlusconis regering. Fratelli d’Italia står franska Front National nära, också i sin retorik mot flyktingar och migranter.

2013 Matteo Salvini blir ledare för Lega Nord. En rörelse bort från separatism inleds, med ambitionen att göra högerpopulistiska Lega Nord till ett nationellt gångbart part.

2015 Lega Nord och Casa Pounds dotterorganisation Sovranità offentliggör nya planer på att samarbeta nationellt politiskt.

Vem är Elena Ferrante? Ett reportage från Napoli och Rom.

Den italienska författaren Elena Ferrante har gjort världssuccé med sina fyra romaner om kvinnlig vänskap, klass och bildning. Nu finns den första, “Min fantastiska vännina” på svenska.

I december besökte jag de hemkvarter i Napoli där Napolikvartettens böcker utspelar sig. Det menade i alla fall min vägvisare, den napoletanska kulturjournalisten Laura Petrazzuoli.

Reportaget publicerades för några veckor sedan i Femina. Här är texten.

——–

Elena Ferrante är Italiens största litterära sensation på åratal. Hennes romaner om kvinnors liv och vänskap läses idag av miljoner – och hyllas av kritikerna. Men vem är egentligen dem hemlighetsfulla författaren? Ytterst få vet vem som döljer sig bakom pseudonymen.

”Vad Dickens var för London är Ferrante för Napoli”, skrev en kritiker. Och det ligger något i orden. Ferrantes böcker berättar. Hon gör det med ett myller av personer och en berättelse som spänner över ett 60 år av italiensk historia. Hon skriver med ett driv och en psykologisk insikt som lyfter berättelsen om den livslånga vänskapen mellan Elena Greco och Lila Cerullo långt, långt bort från Napolis bakgator.

I vår är Ferrante aktuell på svenska med romanen ”Min fantastiska väninna” (Norstedts), den bok som blivit hennes stora genombrott och är den första av fyra i hennes så kallade Neapelkvartett.

När boken inleds befinner vi oss i 1950-talets Napoli. Där lever Lila och Elena, två flickor i sju-åttaårsåldern i ett tätt sammansvetsat arbetarklasskvarter i utkanten av staden. Här känner alla varandras hemligheter och skamligheter. Fattigdomen och våldet är ständigt närvarande. Männen, kvinnorna, barnen – alla slåss i en kultur där det gäller att hävda sin heder och rätt. Världen utanför kvarteret långt, långt borta.

Men Lila är annorlunda. Hon är gatusmart, fullständigt orädd, blixtrande intelligent och blir den blyga Elenas bästa vän. Lila är allt det som Elena skulle vilja vara. Men, ska det visa sig, också dominant och manipulerande.

Deras vägar genom livet skiljer sig. När Elena genom studier lyckas lämna Napoli blir Lila kvar och gifter sig med kvarterets camorrista, en maffiaman. I många år har de ingen kontakt: det sista Elena vill är att Lila återigen ska ta plats, styra och ställa i hennes liv.

Lila bemästrar uppväxtvärlden, Neapels gator, och startar en skoaffär. Elena vinner sin frihet och når framgång som författare. Men friheten har ett högt pris: en bitter konflikt med modern, kraschade förhållanden och ett frätande dåligt samvete för barnen.

Den första delen i Neapelkvartetten publicerades i Italien 2011. Året efter kom den ut i USA, där den fick bästa tänkbara skjuts in i de litterära finrummen av översättaren Ann Goldstein, redaktör på inflytelserika magasinet New Yorker. Fyra år senare ligger ”Min fantastiska väninna” fortfarande i topp på försäljningslistorna i USA. Det är ovanligt för en översatt bok och än mer ovanligt för en italiensk. Dessutom har framgångarna kommit utan det som ofta ses nyckeln till framgång för dagens litteratur: en karismatisk, aktiv, popstjärna till författare.

För vem som egentligen döljer sig bakom namnet ”Elena Ferrante” har sedan debuten 1991 alltså förblivit en hemlighet. Så när som på två intervjuer (via mail) har författaren bakom fenomenet konsekvent vägrat all form av offentlighet.

”Jag har redan gjort tillräckligt för den här långa berättelsen: jag skrev den. Om boken är värt något, så borde det räcka”, skrev hon i ett brev till sin förläggare 1991 inför publiceringen av första boken.

Framför allt i Italien har hemlighetsmakeriet skapat både irritation och spekulation. En lång rad kända författare med napolitanska rötter har pekats ut – och nekat till – att vara den ”riktiga” Elena Ferrante.

En som gått till botten med saken är den napolitanska kulturjournalisten Laura Petrazzuoli, som just nu arbetar på en dokumentär om Ferrantes miljöer i Napoli. En dag i början av december tar hon och jag pendeltåget till Luzzatti, en förort ett par kilometer ut från centrum.

– Det här är den plats där ”Min fantastiska väninna” utspelar sig, det är jag övertygad om, säger Laura Petrazzuoli.

Vi går genom i ett rörigt industrilandskap av järnvägsspår, bilverkstäder, ödetomter och bortglömda lagerlokaler. Under spåren löper en smutsig gångtunnel.

– Minns du scenen när Lila och Elena rymmer för att se havet? I början av första boken? Det här den här tunneln de går igenom då, säger Laura Petrazzuoli.

Inför arbetet med sin dokumentär har hon systematiskt samlat på sig sådana kopplingar mellan text och plats. Och de har lett henne hit till Luzzatti, ett område med enkla fyra-fem våningshus från 1930-talet.

– De här bostäderna byggdes framför allt för järnvägsanställda, och tillhörde Napolis första nya arbetarkvarter.

Aha, tänker jag. Att flickorna växer upp i ett bostadsområde som gränsar till järnvägen framgår av den första romanen. En nyckelperson i boken, Donato Sarratore, arbetar som konduktör men skriver också poesi, ett livslopp som också visar sig rymma en ledtråd.

– Domenico Starnones far var också konduktör. Senare slog han igenom som konstnär.

Domenico Starnone? Han är en aktad italiensk romanförfattare och dramatiker, född i Napoli 1943, precis som de fyra romanernas berättare, Elena och med en stil inte helt olik Ferrantes. Just därför har han länge varit av dem som misstänkts dölja sig bakom pseudonymen. Själv har Starnone med eftertryck förnekat att så är vara fallet. Och dessutom: kan verkligen en så stark kvinnors villkor vara skriven av en man?

– Nej, jag tror inte det, medger Laura Petrazzuoli. Därför är jag övertygad om att bakom Elena Ferrante döljer sig Anita Raja, Domenico Starnones fru.

Ett nytt namn: Anita Raja. Och faktum är att det idag finns en viss samsyn om att det är just Raja som döljer sig bakom författarskapet. Raja har hittills varken fått frågan eller svarat på om hon är Ferrante.

– Det är så mycket som stämmer. Anita Raja är också född i Napoli och har arbetat som översättare från tyska, något som också bokens Elena gör, säger Laura Petrazzuoli.

Därtill har Anita Raja en lång och framgångsrik bana som redaktör och översättare just för Ferrantes förlag, EO Edizioni.

– En översättare är ju van att verka i bakgrunden, att låta författaren synas.

Några som gång på gång fått förneka att de är ”Elena Ferrante” är två strävsamma bokförläggare i sjuttioårsåldern, det äkta paret Sandro Ferri och Sandra Ozzola Ferri. Deras förlag, EO Edizini, har gett ut Ferrante från start.

– Ja, det har varit alldeles tokigt. Särskilt från de italienska journalisterna. Jag vet inte varför de har varit så upptagna, och provocerade, av det här med anonymiteten, säger Sandro Ferri när jag träffar honom i Rom på det lilla förlagskontoret nära Vatikanen.

För paret Ferri har har Ferrantes anonymitet inte varit någon större fråga, inte heller deras andra författare är några mediala kändisar. Förläggarparet berättar också en annan sak: att anonymiteten mycket väl kan ha varit en förutsättning för att Napolikvartetten alls skulle kunna publiceras. Och kravet på anonymitet har funnits med allt sedan början av 1990-talet, då hennes allra första bok, ”L’amore molesta” (ungefär ”Den skändade kärleken”) gavs ut.

– Jag hade ingen aning om att en författare kunde beskriva en mor-dotterrelation på ett så våldsamt och fysiskt sätt, berättar Sandra Ozzola. Men jag förstod också att hon ville vara anonym för att skydda sig själv och sina närstående.

I Italien ställdes situationen på sin spets våren 2015, då Ferrante seglade upp som förhandsfavorit till Strega-priset, landets mest prestigefyllda litterära utmärkelse. En tung jurymedlem, författaren Sandro Veronese, menade att Ferrante inte var värdig Strega.

– Om du väljer att inte existera, ska du inte heller delta i Italiens viktigaste litteraturtävling. Varför ska inte samma regler gälla för dig som för alla andra?, rasade han och hotade med att avgå från juryn om Ferrante nominerades.

Också författaren Roberto Saviano tyckte Ferrante borde träda fram. ”För att vitalisera priset och för att blåsa liv i italiensk litteratur borde du ge dig till känna, kära Elena”, skrev han. Den här gången svarade faktiskt författaren. Hon tänkte inte träda fram för något gammalt pris’ skull. ”Stregapriset är ett gammalt maskangripet bord, menade hon. ”Att belöna min bok skulle bara betyda att det rangliga maskätna bordet pallades upp ytterligare ett år”.

Laura Petrazzuoli och jag beger oss in mot stan igen, ned mot strandpromenaden. Solen skiner, det är lördag och gatorna myllrar av liv. Neapel har ett dåligt rykte som korrupt och kriminellt – en oregerlig miljonstad som i italienarnas ögon får stå som symbol för allt det sämsta med landet.

– Javisst är det så. Napoli har många problem. Men det här är också en levande, äkta stad, en plats där människor lever nära varandra.

Nere vid havet fotograferas och videofilmas ett bröllopspar med Vesuvius som fond, och jag kommer att tänka på den storslagna bröllopsscenen som avslutar ”Min fantastiska väninna”, när Lila gifter sig med den förmögne camorristan som lovat att rusta upp familjens slitna skomakeri.

– Det Ferrante har gjort är att ge röst åt hur de är att leva som kvinna i den här medelhavsvärlden, i Neapel. Och hon har gjort det så att Lila och Elenas öden förmår beröra alla.

 

Namn: Elena Ferrante (pseudonym)

Född: 1943 i Napoli

Utgivna böcker: Debut 1991 med ”L’amore modesta”. Därefter sju romaner, en barnbok och en essäsamling.

Aktuell: I dagarna ger Norstedts ut ”Min fantastiska väninna”, den första av fyra delar i Ferrantes romansvit om Lila och Elenas livslånga vänskap.

 

 

 

Den nya italienska högerextremismen som lånar sina metoder från – vänstern. Reportage i Expo

Casa Pound är en liten, men dynamisk grupp på den yttersta politiska högerkanten i italiensk politik. Hårt centralstyrd, nästan en sekt – och med ett intressant sätt att kopiera metoder från den utomparlamentariska vänstern för att väcka opinion och reta massmediernas intresse. I ett reportage i Expo beskriver jag Casa Pound och deras metoder.

casapound002.jpg

Casa Pounds högkvarter på Esquilinen i Rom: kulturhus, bostäder, propagandacentral.

Siena: järnvägsstation med bismak av fascism.

Tog en sväng ned till järnvägsstationen i Siena för ett par veckor sedan. Jag har, som många andra, en motvillig fascination för 1930-talets italienska arkitektur. Aldrig har väl samhället varit så modernt som under den tidiga fascismen – och naturligtvis, aldrig så totalitärt som då heller.

Stationen byggdes under början av 1930-talet och stod klar 1935. Arkitekten hette Angiolo Mazzoni och var en av de flitigast anlitade i Italien, när det gällde att uppföra offentliga byggnader. I de nya städer som anlades i det utdikade Kampanien, söder om Rom, byggde han postkontor, liksom i Ostia, Palermo och Trento. Mest känd är han för den enorma nybyggnaden av Stazione Termini i Rom, som slutfördes 1938. Under flera år var också Mazzoni chefsingenjör för hela statsjärnvägen, Ferrovie dello Stato.

Medan många av fascistårens stora arkitekter efterkriget lyckades rehabilitera sig och göra avbön för att ha ställt sin begåvning i regimens tjänst, backade aldrig Mazzoni från sin fascistiska övertygelse. Som en konsekvens gick han i exil och tillbringade nära tjugo år i Colombia innan han 1963 vågade återvända till Italien.

Mazzonis rykte och ställning har följaktligen ställt till en del besvär för arkitekturhistorikerna. Han var en ledande fascist, en symbol för den olyckliga regim som drog in Italien i andra världskriget. Å andra sidan skapade han otaliga viktiga byggnader i futuristisk och rationalistisk stil, som än idag används av tusentals italienare varje dag.

Det hällregnade när jag vandrade runt stationen. En hel del var förvanskat och ombyggt, ett öde som lär ha drabbat just Mazzonis verk oftare än andra, mindre avskydda 1930-talsarkitekters. Men lite ser man av den långa, horisontella linjen, kurvorna i utskjutande skärmtak – och så förstås dopolavoro-klubbens skylt, det fascistiska substitutet för fackföreningar.

Utställningspalats i fascistkostym

Palazzo delle Espozioni är en av Roms största utställningshallar och en del av den kommunala kulturkoncern som också inbegriper Scuderie del Quirinale, Casa del Cinema och Casa del Jazz.

Utställningarna kan vara ganska brokiga – från tämligen kommersiella (och emellanåt underhållande) utställningar om hajar eller om Sidenvägen till retrospektiver med modernister som Mark Rothko och Alexander Calder. Det finns också en utmärkt bokhandel, Arion Libreria, och ett laboratorio med barnverksamhet.

Själv har jag svårt att passera utan att tänka på museets mest bisarra och mest besökta utställning någonsin, Mostra della Revoluzione Fascista, som öppnade 1932 i samband med tioårsfirandet av fascisternas maktövertagande – år “X”, enligt den nya tideräkning som La marcia su Roma ansågs ha inlett

Hela fasaden – ursprungligen byggd 1883 –  kläddes in i ett modernare skal. Inne möttes besökarna av en pseudoreligös tempelliknande inredning, vigd åt den fascistiska andan. Fyra klarröda, tjugofem meter höga fasces-knippen ställdes upp ut mot Via Nazionale och en hedersvakt placerades vid entrén. Arkitekt var Adalberto Libera, som också skulle rita det stora kongresspalatset i EUR några år senare.

Fyra miljoner italienare såg utställningen, inte minst tack vare att deltagande i ett organiserat besök på utställningen gav rätt till rabatterade biljetter på italienska tåg. För många blev det första gången de såg Rom – och alltså en del av det fascistiska nationsbygget.

http://www.youtube.com/watch?v=l5DbIuTNXk0

Om Priebkes (och Mussolinis) begravningar

Efter krigsförbrytaren och SS-kaptenen Erich Priebkes (1913-2013) död häromveckan, har av naturliga skäl frågan om begravning blivit aktuell.

Roms borgmästare Ignazio Marino, stadens polischef och en hög tjänsteman i Vatikanen – alla har de deklararerat att de inte vill se någon Priebke-begravning i stan. Argentina, där han bodde från andra världskriget och fram till 1990-talet, vill inte heller begrava hans kropp. Det gäller också för Priebkes fädernesland Tyskland.

Roms rabbi, Riccardo Pacifici, sade till nyhetsbyrån Ansa att Priebkes kropp “borde kremeras och hans aska spridas för vinden, precis som våra mor- och farföräldrars aska”.

Nu lutar det – enligt Priebkes advokat – åt att SS-kaptenen begravs i det fria, någonstans i närheten av Rom, utan någon som helst ceremoni eller manifestation.

Allt får mig att tänka på den lika surrealistiska som långdragna frågan om vad som skulle ske med Benito Mussolinis kvarlevor. Om deras osannolika och vindlande öden går det att läsa i en fascinerande bok: The Body of Il Duce av Sergio Luzzato.

Själv besökte jag Mussolinis grav i hembyn Predappio för några år sedan – och skrev så här om erfarenheten:

Vi gick in och där låg den till sist, längst upp på kyrkogården. ”Cripta Mussolini” stod det på en skylt. Frun och bebisen väntade utanför medan jag och femåringen gick ned.

Där låg de hela bunten i en inte särskilt storslagen gravkällare: storpappa Mussolini, fru Mussolini, barnen Mussolini. Levande ljus brann och i gästboken hade bara denna dag, obehagligt nog, runt 50 personer skrivit hyllningar.

Femåringen var förundrad i ungefär en minut. Sedan fick han en idé.

— Pappa, jag vill tända ljus. Kan vi tända ljus här som i Domkyrkan?

— Nej, det ska vi inte, sa jag.

— Varför inte?

— Öhh, fabrorn som är begravd här var inte så snäll.

Vi skyndade oss ut. Solen höll på att gå ner. Hela besöket hade tagit tio minuter. Men ja, rätt intressant var det ju. Och vad gör man inte för att ha sett något ingen annan sett?

Mördaren från Fosse Ardeatine 1944, nazisten Erich Priebke, är död.

Så dog han då till sist, 100 år gammal. Erich Priebke (1913-2013) var en av officerarna som utförde massakern i Fosse Ardeatine utanför Rom 1944. Det sista decenniet av sitt liv satt han i husarrest i Rom, men rörde sig rätt fritt vilket väckte stora protester, bland annat från judiska organisationer.

Så här skriver jag i Mitt Rom om händelserna:

Det är smått otroligt att kulhålen fortfarande finns kvar, sjuttio år efter attentatet. Men titta uppåt i korsningen mellan via Rasella och via del Boccaccio, så ser du dem.

Via Rasella är en obemärkt bakgata som sluttar ner från Palazzo Barberini ner mot Traforo Umberto I. Nerför gatan kom på morgonen den 23 mars 1943 cirka 150 tyska militärpoliser marscherade, högljutt sjungande.

Via Rasella, kort efter bombattentatet i mars 1943.

Utanför Palazzo Tittoni (nummer 155) väntade då partisanen Rosario Bentivegna förklädd till gatusopare. I sin kärra hade han en kraftfull bomb, omgiven av järnskrot för maximal effekt. Klockan 15.52 tände han stubintråden och försvann sedan snabbt in bland gränderna.

Bomben exploderade just när den tyska kolonnen marscherade förbi. I samma ögonblick som de hört explosionen, kom tre partisaner fram från via Boccaccio, kastade fyra granater och försvann sedan in i tunneln under Quirinalpalatset, i riktning mot via Nazionale. Ytterligare andra partisaner besköt de tyska soldaterna bakifrån, innan även de flydde.

32 tyska soldater dog direkt, ytterligare ett tiotal avled senare på sjukhus. Dessutom omkom sex civila, bland dem en trettonårig italiensk pojke som råkade gå förbi.

Tyskarna reagerade i panik. Några försökte fly, andra började skjuta vilt mot fönstren på själva via Rasella. Efter fem minuter hade samtliga inblandade partisaner lyckats undkomma. Istället greps oskyldiga civila som radades upp mot staketet utanför Palazzo Barberini.

Kulhål i fasaderna utmed via Rasella, kvar sedan 1944.

Bomben på Via Rasella var inte den första partisanattacken i Rom, även om det var den ojämförligt största. Ändå hade händelserna på Via Rasella förmodligen aldrig blivit så kontroversiella om de inte kommit att ses i ljuset av vad som hände under det dygn som följde på attacken.

Hitler gav nämligen order om att hela kvarteret runt Via Rasella skulle jämnas med marken – samt att tio italienare skulle dö för varje tyskt offer. Så skulle också komma att ske i massakern vid Fosse Ardeatine, där över trehundra italienare sköts och begravdes i ett sandtag redan dagen efter sprängattentatet. En av de ansvariga officerarna var Erich Priebke (1913-2013).

Både Rosario Bentivegna och Carla Capponi, som var hjärnorna bakom attentatet, var kommunister. Tolkningen av Via Rasella-attentatet är än idag politiserad. Den italienska vänstern och kommunisterna (som utgjorde den största delen av partisanstyrkorna) har alltid betraktat via Rasella som ett legitimt attentat, ett hjältedåd. Högern (och särskilt extremhögern) har pekat på partisanernas ansvar för massakern i Fosse Ardeatine och 335 personers död, att de borde förutsett nazisternas vedergällning.

Mer att läsa om via Rasella – och hur olika berörda sett på händelsen – finns i historikern Alessandro Portellis lysande intervjubok The Order Has Been Carried Out (2003).

Romare radas upp mot staketet invid Palazzo Barberini (idag museum) efter attentatet. Många av dem skulle komma att avrättas i Fosse Ardeatine följande dag.

L’Age D’Or och det abstrakta måleriet i Rom.

Åren efter andra världskrigets slut förnyades den italienska kulturen. Det gällde filmen men också bildkonsten. Nu bröts den tjugoåriga isolering från internationella trender och intryck som fascismen påtvingat landets kulturutövare.

I främsta ledet gick en grupp konstnärer i Rom, som runt 1947 började samlas hos konstnären Renato Guttuso, som ägde en stor ateljé på Via Margutta.

I enlighet med avantgardets egen tradition publicerade gruppen inom kort ett manifest där medlemmarnas gemensamma konstnärliga ideal formulerades. Den publikation de valde var deras egen: tidskriften Forma 1 och med tiden blev gruppen också känd under detta namn.

Inspiration hämtades inte minst från ryska och italienska futurister som Vassilij Kandinsky, Giacomo Balla och Gino Severini. Men ett studentutbyte till Paris som Forma 1-konstnärerna Achille Perilli, Piero Dorazio, Pietro Consagra, Carla Accardi och Giulio Turcato gjorde också gav nya intryck.

Hemma i Rom översatte de intrycken till italienska: arta astratta concreta. Abstrakt och konkret konst.

Medlemmar i Forma 1 (Piero Dorazio och Achille Peretti, framför allt) låg också bakom galleriet och bokhandeln L’Age D’Or – en central plats för den italienska modernismen och Roms konstliv. L’Age d’Or öppnade 1950 på via del Babuino alldeles där den öppna plats som sträcker ut sig nedanför Spanska trappan tar slut.

Piero Dorazio och Achille Perilli började genast ställa ut sina generationskamrater (och sig själva, förstås) i sitt minimala galleri.

File:Gruppo Forma 1.jpg

Målarna i “Gruppo Forma 1”: Pietro Consagra, Mino Guerrini, Ugo Attardi, Carla Accardi, Achille Perilli, Antonio Sanfilippo och Piero Dorazio. Rom, 1947.

 

Utställningstitlarna anger vad det handlar om: Arte Astratta e Concreta Contemporanea hette till exempel Piero Dorazios egen utställning. Genomslaget kom fort för gruppen: redan året efter, 1951, hjälpte de tre galleristerna till att organisera en stor utställning på Galleria Nazionale d’Arte Moderna, kallad Arte Astratta e Concreta in Italia som kom att utgöra den abstrakta konstens definitiva genombrott i landet.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Gallerilokalen 2010, alldeles invid Piazza di Spagna.

Forma 1 upplöstes efter några år – men medlemmarna fortsatte dominera italiensk konst i decennier. Enda kvinnan, Carla Accardi, var verksam ända in på 2010-talet.

 

« Äldre inlägg