I nästa nummer av Grävande Journalisters tidskrift Scoop kommer ett utdrag ur “Sanningen bakom Tambourinehärvan”. Dessutom en liten fråga svar med mig. Här är en del av intervjun. Bra frågor från redaktören Fredrik Nejman!

Varför har du skrivit den här boken?

Det började med att jag som nyhetsreporter på Sydsvenskan bevakade rättegången mellan The Cardigans och The Hives. När jag efterhand satte mig in storyn insåg jag att mycket i den ganska omfattande bevakningen av ”härvan” varit både grunt och i vissa fall rent missvisande – så det kändes att det fanns saker att rota i.

Jag insåg också att här fanns en ovanlig historia och en chans att berätta i detalj om en sida av musikbransch det annars talas ganska tyst om: pengarna. När så ett förlag hörde av sig kändes det som en spännande utmaning att försöka göra en berättelse av alla spridda detaljer och missuppfattningar.

Hur lyckades medlemmarna i The Hives göra av med de 120 miljoner kronor de fick för tre skivor?

För det första fick de aldrig 120 miljoner kronor, utan 12 miljoner dollar. Kontraktet skrevs när dollarkursen var rekordhög, men pengarna betalades ut under år då kursen av lägre. Så där försvann en stor del. För det andra var det ju bruttoomsättningen, alltså innan kostnader för turnéer, inspelningar, löner, skatter och så vidare.

Det som fick det hela att kantra var dock att bandet – egentligen två av deras medlemmar – köpte en väldig massa grejer, främst gitarrer och bilar. De byggde upp ett gigantiskt lager av prylar, helt enkelt.

När värdet var på topp fanns det gitarrer och bilar för uppskattningsvis 40 miljoner kronor i bandets ”koncern” av bolag. Och det hade inte råd med. Sen var deras konsumtion också väldigt hög – periodvis hundratusentals kronor i månaden för varje medlem.

Vilka källor har du använt?

Inga konstigheter: vanliga beprövade metoder. Gängse databaser för för personuppgifter och årsredovisningar, handlingar från tingsrätten i ett tiotal mål, intervjuer (öppna och för bakgrund), Mediearkivet. Jag har också lyssnat igenom och transkriberat ett hundratal timmar inspelade förhör från två huvudförhandlingar och suttit med på rättegångar.

Vad är de största problemen du stött på när du skrivit boken?

Tvistemål är speciellt att bevaka. Till skillnad från brottmål har man ingen åklagare eller förundersökning att luta sig emot – allt i målet är bokstavligen partsinlagor. Ett annat problem är att flera inblandade parter inte velat uttala sig, framför allt The Cardigans. Det skulle kunna ha gjort bilden mer heltäckande. För The Hives del fanns gott om material från rättegångarna, där de ger sin syn på saken.

Du skriver att du förbluffats över att The Hives och de andra artisterna haft eländig koll på papper, bristande ekonomisinne och en strutsmentalitet. Borde inte nöjesjournalister upptäckt detta långt tidigare om de granskat branschen hårdare?

Svårt att säga. När härvan väl uppdagades tycker jag fler reportrar borde gått till källorna. Istället nöjer man sig med artisterna och deras jurister – som inte alltid redovisat hela bilden, för att uttrycka det försiktigt. Innan dess … jo, kanske. Att kolla vilka skulder och fordringar några av våra stora artister har är ju inte så komplicerat.

Men att affären bevakats illa tror jag nog har att göra med att det varit nöjesjournalister som skrivit, inte krimreportrar. Plus att artisterna själva faktiskt haft ganska dålig koll på vad som egentligen hänt, så deras versioner har inte varit till så mycket hjälp.

Är det The Hives som är ensamma skurkar i den här härvan?

De gjorde av med massor av pengar, byggde upp en stor skuld, och vägrade lyssna på Tambourines varningar och uppmaningar att sluta spendera – och när de ställdes in för återbetalningskrav så svarade de med stämningar och anklagelser. Så visst, de har ett stort ansvar.

Samtidigt hade ju aldrig röran kunnat uppstå om inte Tambourine varit beredda att låna ut framför allt The Cardigans pengar, så som skedde. Jag tror inte studion är skyldiga till något brottsligt eller ohederligt – det finns inga som helst belägg för det. Lånen bokfördes och fanns med i bokföringen. Men om polletten verkligen ramlade ner hos artisterna, om de verkligen insåg vad som pågick, är tveksamt.

Varken Jason Diakité (Timbuktu), The Hives eller The Cardigans har varit i närheten av att ta sitt ansvar som styrelseledamöter i aktiebolag för hur deras företag skötts. Istället har de – bekvämt nog – skyllt på Tambourine.

Du tackar anställda på Tambourine Studios i boken för att de ställt upp berättat sin version av händelserna. Men artisterna lyser med sin frånvaro. Är boken en partsinlaga?

Nej, absolut inte. Och Jason Diakité medverkar i boken och The Hives har ju vittnat (alla medlemmar i flera timmar var i två mål) så deras synsätt redovisas också. Tambourine har helt enkelt varit villiga att hjälpa mig med mycket material ur sina arkiv, utan att ställa några villkor på hur jag ska skriva. Det är den hjälpen jag tackar för.

Hela intervjun och utdraget finns i nästa nummer av Scoop, som utkommer i månadskiftet juni/juli.