Den militanta vänsterrörelse som växte fram under 1968 och 1969 i Italien skrämde och förfärade många. Inom högerextrema kretsar, där många ledare var veteraner från fascismen, fanns det många som menade att demokratiska metoder inte räckte för att stoppa hotet från kommunismen.

Postfascisterna i MSI hade dessutom anhängare i alla delar av samhället, inte minst inom polis, försvar och säkerhetspolis. Ur dessa kretsar skulle det mest förödande svaret på utvecklingen 1968-1969 komma: en organiserad, blodig och utdragen attack på den italienska demokratin.

Redan i tonåren förklarade Franco Freda, född 1940 i Padua, att han var nazist. 1963 grundade han ett förlag för att ge ut nazistisk och antisemitisk litteratur och något år senare öppnade Freda boklådan Ezzelino i Padua. Han blev också en drivande lokal kraft i Ordine Nuovo, en krets aggressiva högerextremister med lös anknytning till Movimento Sociale Italiana, ett postfascistiskt parti grundat av veteraner från Mussolinis sista Salòrepublik 1948.

Franco Freda, ledande inom den “svarta terrorismen” i början av 1970-talet, under en rättegång.

MSI hade under hela efterkrigstiden lyckats hålla sig kvar i politiken, ofta som stödtrupp till kristdemokraterna, med ett väljarstöd på runt fem procent. Ur MSI:s kretsar kom en stor del av de högerextrema terrorister som, likt Franco Freda, skulle slå till mot Italien under 1970-talet.

 I början av 1969 publicerade Franco Freda ett manifest som förespråkade våldsamma terroraktioner i syfte att destabilisera staten och bereda väg för en fascistisk statskupp. Landet skulle ”traumatiseras” av terrordåd, skulden skulle läggas på vänstern och ett militärt maktövertagande snart framstå som en nödvändighet för att återställa ordningen, var planen. Och låter det långsökt idag, ett halv sekel senare, bör man komma ihåg att detta var en tid då såväl Portugal, Spanien och Grekland (det sistnämnda efter en kupp så sent som 1967) styrdes av militärjuntor.

Franco Freda började också köpa material för att tillverka bomber. Pengar fanns det gott om: högerextrema företagare som ville ha ett slut på strejkerna, fascistiska överlevare och inte minst delar av Italiens olika säkerhetstjänster.

Den 5 april exploderade en första sprängladdning mot Enrico Opocher, professor och progressiv rektor för universitetet i Padova. Ingen människa skadas, men rektorskontoret totalförstörs. Tre veckor senare skadades tjugo personer när en bomb briserar i Fiats monter på en stor industrimässa i Milano. Polis och säkerhetspolis riktade omedelbart sin uppmärksamhet åt fel håll; en grupp anarkister i Milano sätts under övervakning. I början av augusti återfanns åtta mindre bomber på olika passagerartåg i norra Italien och ytterligare två sprängladdningar hittas på stationerna i Milano och Venedig. Signalen är tydlig: en organisation med vis organisationsförmåga och kapacitet tycks vara i farten.

Correre della sera, dagen efter sprängattentatet mot en bank i Milano. ”Fasansfull massaker i Milano. Tretton döda och nittio skadade” lyder rubriken. Bomben inledde flera års högerextrem terror i Italien, den så kallade “spänningsstrategin”.

Den 12 december sker så attentatet som ska bli en vattendelare i Italiens historia. En sprängladdning detonerar på Banca Nazionale dell’Agricoltura på Piazza Fontana, i centralaste Milano. 16 personer omkommer, 88 skadas. Samma dag sprängs två bomber i Rom som skadar ytterligare 18 personer.

Polisens förundersökning trampar än en gång snett från början. Två bekanta anarkister grips nästan omgående och pekas ut som ansvariga. En av dem, spårvagnsföraren Giuseppe Pinelli, faller tre dagar senare från ett fönster på polisstationen och omkommer. Den andre, en dansare från Rom, skulle sitta tre år i fängelse innan han 1985 frikändes helt från all inblandning i dådet på Piazza Fontana.

Undan för undan började dock anarkisthypotesen falla i bitar. Bevis pekade istället på den nyfascistiska cell i Veneto som leddes av Franco Freda och Giovanni Ventura. Utredningen uppdagade också en serie oroande kontakter mellan framför allt Ventura och en högst uppsatt överste, i den militära underrättelsetjänsten, Guido Giannettini. Under kommande år skulle trycket på ett fullständigt klarläggande av SID:s agerande kring Piazza Fontana-dådet växa, men utan riktig klarhet nåddes. Freda, Ventura och Giannettini dömdes 1981 till livstid för bomben, en dom som dock upphävdes av en överinstans.

Det inre av banken efter bomben i december 1969.

Att högerkrafter på allvar hotade den italienska demokratin underströks ungefär ett år senare, då en grupp fascister underledning av prins Junio Valerio Borghese – en veteran från Mussolinis Salòrepublik – försökte genomföra en regelrätt, om än nästan komiskt orealistisk, statskupp. Under ett par timmar ockuperade Borgheses hejdukar inrikesministeriet i Rom, innan de drog sig tillbaka utan att några skott avlossats.

Under 1970-talets första år utför högerextremister en lång rad terrorattacker. Detta var la strategia della tensione, (”spänningsstrategin”). Tanken var att den revolutionära vänstern skulle få skulden för våldet, vilket i sin tur skulle skapa acceptans för en statskupp från höger för att återställa lag och ordning. I denna anda detonerade i juli 1970 en bomb på ett tåg i Kalabrien och dödade sex personer. 1972 omkom tre polismän i norditalienska Peteano i ett annat sprängdåd. Året efter kastades en sprängladdning in i en folksamling i Milano och krävde ytterligare fyra dödsoffer. Under 1974 attackerade högerextremistiska terrorister mål i både Brescia och Bologna, bomber som krävde tjugo döda och hundratals skadade.

Våldet lämnade ett ont arv, inte minst då det italienska rättsväsendet ofta visade sig inkapabelt att ställa ansvariga till svar. Och i bristen på tydliga svar frodades konspirationsteorierna om hur djupt inblandade delar av säkerhetstjänsten och armén egentligen varit i la strategia della tensione.