Det är numer en ofta upprepad iakttagelse att vi tycks leva i en tid och ett samhälle där bilden av något – en religion, en stad, ett land – ofta tycks vara viktigare än verkligheten. Objektiva fakta har begränsat värde, det är om tolkningen som striden står.

Och ju mer politiserade tolkningarna bli, desto mer oförenliga blir bilderna. Numera lever vårt land ett dubbelliv: i några ögon ett mångkulturellt inferno på väg mot stupet i full fart, i andra världens lyckligaste, mest jämställda och kreativa land.

Samma problem har drabbat Malmö. Det märks i den regelbundet återkommande våndan inför ”Malmöbilden”. Om det är skönmålarna eller svartmålarna som har mest rätt vet jag inte. Det handlar kanske snarast om vem som har bredast pensel. Det enda alla tycks kunna enas om är att Malmö absolut inte är något vanligt ställe.

NIgel Farage, påven Bonifacius, Katrin Stjernfeldt Jammeh och Omar Little. Alla aktörer i strider om bilden av staden.

Att städer existerar på ett symboliskt och ett reellt plan samtidigt är ingen nyhet. Och ju längre ifrån vi befinner oss, desto mer tenderar vi att reducera en stad till klichéer. Allt det vanliga i en stad tonar bort. Ibland blir bilden så stark att den nästan raderar ut den verkliga staden.

Jerusalem är ett sådant exempel: i sekel efter sekel har staden existerat som en metafor, en längtan, ett pris att slåss om. Det finns till och med en religiös föreställning om ett himmelskt Jerusalem, en perfekt stad i paradiset.

Ytterligare ett exempel på symbolernas makt över verkligheten och tanken – en plats jag tänkte uppehålla mig vid här – är Rom. Det är en stad som i snart 3000 år haft en förmåga att förhäxa och blända sina betraktare. Några har sett storhet, andra förfall. De mäktiga har i Rom sett ett redskap, ett dragdjur att spänna för sina egna ambitioner. Det som inte passat in i deras bild av den imaginära staden har rivits.

Först ut var den store imperiebyggaren Augustus. Hans ambitioner för Rom var grandiosa: staden skulle större, ståtligare, rikare. Den skulle mäta sig med andra metropoler i romarriket, som Alexandra. Det skulle stråla om Roms gator, tempel och teatrar. Det här var maktens centrum och det behövde manifesteras i byggnader.

I sitt testamente, som spreds i otaliga kopior över imperiet, lade kejsaren största vikt vid vilka byggnader som tillkommit, renoverats eller fått nytt tak under hans långa tid som regent. Och, konstaterar han nöjt i ett berömt citat: ”Jag tog över en stad i tegel och efterlämnade en i marmor”.

Rom var inte bara en stad, den var också ett skyltfönster för imperiet. Ett varumärke.

Genom årtusenden fortsatte kejsare och påvar att drämma sina visioner i huvudet på den faktiska staden. Under medeltiden befolkades staden av mer eller mindre fiktiva helgon, martyrer och heliga platser. Bakgrunden var i stora stycken rent ekonomisk: genom att ge staden status – och på den här tiden var det heliga ben som gav status – konsoliderades stadens ställning som kristendomens centrum.

Det betydde i sin tur att skaror av pilgrimer sökte sig till staden, med förträffliga intäkter för alla från skomakare till kardinaler som välkommen effekt. Att staden från år 1300 sockrade erbjudandet med fullständig syndaförlåtelse i samband med särskilda jubelår skadade förstå inte heller. Så nästa gång du hör en stad som vill marknadsföra sig som evenemangs- eller konferensstad så vet du nu var idén föddes först: i medeltidens Rom.

Under renässansen på 1400-talet laddades det antika arvet med helt ny mening när vittrade stenar och halv oläsliga handskrifter plötsligt visade sig rymma nycklar till en helt ny syn på människan. Och under barocken skapades multimediala kulissmiljöer som jesuiternas moderkyrka Il Gesù, den närbelägna kyrkan Sant’Ignazio och förstås Peterskyrkan och Petersplatsen i samma propagandasyfte.

Il Gesù, Rom.

Den verkliga staden, den verkliga religionen i all ära – men det var skenet som var anledningen de enorma investeringarna. Stadens utformning reflekterade och stärkte dess symboliska roll som Västerlandets andliga huvudstad.

Ett par hundra år senare vallfärdade Nordeuropas unga överklassmän till Rom på jakt efter bildning. Inte heller nu handlade deras längtan efter den verkliga staden, en vid den här tiden ganska nedgången, stillastående kyrkoenklav, stor som dagens Kalmar eller Kristianstad. Nej, det var vingslagen från det mytiska, antika Rom som lockade; att bara blicka ut över och kontemplera Forum Romanum ansågs utveckla och förädla den unge mannens själ.

Ofta blev mötet med stadens handfast stinkande gränser och tiggare en besvikelse. Reseskildringarna beklagar hur lite av den stolta, antika karaktären som bevarats hos romarna.

Under den unga italienska nationens första halvsekel, mellan 1870 och 1920 var bilden av Rom ett ständigt huvudbry för makthavarna. Staden var inte tillräckligt stor, inte tillräckligt modern och inte tillräckligt grandios för att duga som projektionsyta för nationalistiska fantasier. Den var ett bakvatten, om än med ett storslaget förflutet.

Inte heller hjälpte det att floden Tibern, som rinner rakt genom staden, med jämna mellanrum svämmade över och dränkte stadens centrala delar i gyttja, skräp och stinkande avloppsvatten. Aldrig var disprepansen mellan symbolen Rom och verklighetens sjaskiga småstad så skriande som när Italiens första kung Viktor Emanuel besökte den nya huvudstaden vid nyåret 1870-1871. Den otyglade Tibern hade förvandlat de centrala kvarteren till en blöt, stinkande och smutsig plats.

Roms innerstad vid översvämning i Tibern i slutet av 1800-talet. Målning av Ettore Roesler Franz.

Under Italiens fascistiska era nådde besattheten av sken och bländverk ett svårslaget crescendo. Hela kvarter och stadsdelar jämnades med marken i ambitionen att frilägga de delar av Rom som Mussolini ansåg värda att lyfta fram – det vill säga ruinerna från antiken, helst då kejsartiden. Å andra sidan var inte det antika arvet viktigare än att regimen kunde tänka sig att asfaltera över stora delar av Forum Romanum för att anlägga en spikrak paradgata, via dell’Impero, mellan Piazza Venezia och Colosseum. Där skulle Mussolinis långväga gäster kunna färdas i konvoj och beundra de ståtliga kulisserna. Och inför en sådan anblick skulle det inte längre råda någon tvekan om att Roms tredje stora imperium hade anlänt.

Än idag är det imaginära Rom oerhört starkt. Lager på lager av mytbildning – från Augustus till Federico Fellini – har skapat ett fantastins Rom vitt skilt från verklighetens 3,5-miljonersstad. Sanningen är att nittionio av hundra turister aldrig rör sig utanför den del av staden är endast en tiondel av romarna bor och arbetar, alltså det innersta centrum.

Utanför breder en helt annan stad ut sig, anonym och kaotisk. Det är som om Stockholm hade likställts med Gamla Stan eller Malmö med Gamla Väster. Tolv miljoner turister om året anländer för att beskåda bländverket, inte för att ta del av den egentliga staden.

Jag läste i ett nummer av magasinet Skåne att Malmös kommunalråd Karin Stjernfeldt Jammeh (S) är trött på snacket om bilden av Malmö och på de etiketter som stnädigt klistras på orten, inte minst av högerpopulister. Brittiska Ukip-ledaren Nigel Farage utmålade till och med Malmö som ”Europas våldtäktshuvudstad”, vad nu en sådan etikett kan tänkas betyda. Det är Malmö som rekvisita i en skruvad politisk fars utan verklighetsankytning.

Samtidigt har socialdemokraternas hegemoni i staden som bekant också vilat på en solid grund av symboliskt kapital. Som ett proffscykellag skulle invånarna sugas med i vinddraget efter skyskrapor och broar. Att några ändå inte orkade med i tempot verkar idag mer än uppenbart.

Kontrollen över bilden kräver numera dessutom betydande resurser i form av pengar och personal. I journalistkretsar har det sedan länge funnits en pyrande irritation över stadens offensiva informationsarbete. Det är flera år sedan antalet kommunalt anställda kommunikatörer passerade antalet granskande journalister – och de håller ögonen på vad som skrivs och rapporteras om Malmös problem.

Är nyheterna för misshagliga låter de oss journalister veta det och försöker desarmera vad de uppfattar som skadegörelse på bilden av staden. Det ängsliga bevakandet av ”bilden” har också stadens politiska opposition skjutit in sig på; socialdemokraterna bryr sig mer om att sminka över och resa kulisser än att ärligt diskutera de verkliga problemen.

Ännu längre gick myndigheterna i Baltimore år 2002. Då hade just den banbrytande kriminalserien ”The Wire” börjat sändas i USA. Serien gav en skoningslös bild av våldet och drogerna i Baltimores fattiga kvarter. Alltför skoningslös – och inte rättvisande, menade stadens kommunfullmäktige, som anordnade en hearing om hur en bättre och mer positiv bild av staden skulle kunna spridas.

Enligt politikerna bidrog serien till att förstärka en bild av staden som fylld av hopplöshet och misär. Allt för lite ansträngning gjordes i serien för att belysa alla de ”storartade och underbara saker som också sker här, istället för att i ett svep anklaga hela befolkningen, rättssystemet och skolan”.

Andra städers deckarserier är inte allt så dystra som ”The Wire”, klagade polischefen Frederick H Bealefeld. ”Vet ni hur Miami framställs i sin deckarserie? De har utredare som ser ut som modeller, som kör runt i sportbilar. Och i New York? Stenhårda förhörsledare, kompetenta polismän som lyckas ro i land även de mest skruvade, komplicerade utredningar”. Skadan var djup och långtgående, fortsatte polischefen. ”The Wire är en smutskastning av staden som kommer att ta decennier att övervinna”.

Baltimore och Bagdad. Detroit och Beirut. Florens, San Francisco och Södertälje. Några städer glittrar det om, andra manar fram bilder av rök, damm, våld och skräck. Ändå är förstås sanningen den att den största delen av livet i städer flyter på som vanligt. Det smäller bomber i Bagdad, men några miljoner går också till jobbet varje dag. Det finns många utbrända ödekåkar i Detroit, men också knattefotbollsturneringar, loppis och gårdsdagar. På trappstegen till Peterskyrkan jobbade skomakare, grönsaksförsäljare och bokhandlare.

Lärdomen från historien blir att aldrig glömma bort att bilden av en stad är en ständigt pågående dragkamp. Och ju mer som står på spel, politiskt och ideologiskt, desto hårdare blir kampen om att äga och definiera bilden.

Vem som tillåts bestämma bilden av staden har alltid handlat om makt.