Författare: Eskil Fagerström (sida 2 av 8)

Marmorn, kapitalet och meningen.

Jag var nyss på en verkstad i Pietrasanta på studiebesök. Via bekanta fick vi tag i en konstnär som visade oss. Det var en stor verkstad, inrymd i en modern verkstadslokal i ett industriområde. Utanför stod halvfärdiga, icke levererade och förmodligen icke betalda skulpturer på rad. Hundratals, alla huggna i ett av konstens mest berömda råmaterial – Michelangelos favorit – den snövita, kompakta Carrara-stenen. Den bryts i närheten, i norra Toscana någon mil in från kusten.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Studio Cervietti, PIetrasanta.

Att hugga marmor är stort i Carrara och har varit det i tusentals år. Och hantverksskickligheten är förstås enorm. På Studio Cervietti jobbar killarna som utan tvekan fixar en kopia av Michelangos “David” eller “Pieta” om du kan betala för dig.

De fixar mycket annat också. Ett tio meter långt bord, hugget så att det ska se ut om det ligger en skrynklig duk på. Eller ett meterhögt huvud av Michael Jackson, nu äntligen med just den snövita hudfärg som popidolen verkade önska sig på senare dar. En skräckaktig byst av en ung Gina Lollobrigida. Galnast var nog det ungefär fyra meter höga dubbelporträttet, i helfigur, av ett kinesiskt par. Skulle väl stå i en trädgård någonstans. Marble are forever.

En våning upp fanns Cerviettis samling av bozzetti, alltså de förlagor i gips som används som mall vid den slutliga huggningen av stenen. De är märkta med ett sinnrikt system av punkter och noder, vars mått förs över till marmorn med stora passare. Samma metod som under renässansen. Det var roligt att gå runt i detta myller av färdigt och halvfärdigt, största skönhet och gräsligaste kitsch. Också intressant att fundera över exakt när något blir just … kitsch. Michelangelos original-David är tveklöst ett av skulpturhistoriens största ögonblick. Kopian i en lagerlokal däremot – gjord med enorm hantverksskicklighet, i exakt samma sten – är bara smaklös. Eller åtminstone rejält tråkig.

Hur ser det ut i skallen på någon som lägger ett par miljoner kronor på en kopia av David att ha i sin trädgård? Vad står skulpturen för för en sådan beställare? Varför accepterar vi kopior av vissa konstverk och inte av andra?

Att se kopior är förresten fascinerande i sig. Betraktaren får förstås inte samma upplevelse av att se en nyproducerad David på ett lager i ett industriområde, som att se den på Galleria dell’Academia i Florens. Men beror det på mig och min förförståelse – eller på skulpturen i sig? Hur många av dem som trängs framför originalet skulle märka om det byttes ut mot någon av Studio Cerviettis habilt utförda kloner? Förmodligen inte så många, om man bara lade till lagom mycket patinering.

En annan sorts tömning eller karisma-dränage gäller själva formen. Hur kan ett så fantastiskt material, en sådan rik tradition och teknik idag i princip ha nått vägs ände som konstnärligt uttrycksmedel? Finns det längre någon form som är möjligt att utföra i marmor som egentligen kan lägga till något, som kan stå för något nytt? Jag har svårt att se det. I alla fall om inte marmorn och formen i sig fördjupas av andra betydelsenivåer, som ger verket mer komplexitet. Det är lite som med frijazzen. Efter total frihet kommer … ja, vadå?

Staden Pietrasanta är hur som helst ett utmärkt resmål om du är konstintresserad. Inte minst är stan full av ganska eländig skulptur: klunsig, konstig modernism, mästerligt utförd men helt utan lokalt sammanhang. Liksom bortglömd av gästande konstnärer. Men att se halvdåliga verk har också sin tjusning – de brukar lära en vad man inte gillar och varför, vilket faktiskt är en bra utgångspunkt för ett fördjupad konstintresse.

Några bilder från Toscana och Milano

Var nere i åtta dagar i nordvästra Toscana, plus en kort sväng i Milano. Här är några bilder, det vill säga de som blev någorlunda skarpa. Besök i marmorbrotten i Carrara kan verkligen rekommenderas. till exempel med Carrara Marble Tour.

Från latinarnas heliga berg till … antennstation för Mediaset. 3000 år på Monte Cavo.

Var började allt, allt med latinet, romarna och den romerska kulturen? Ja, latinarna var ju en av många stammar som vandrade ner i Italien någon gång runt år 1000 före vår tideräknings början. De kom att bosätta sig i nuvarande Lazio och organiserade sig i självständiga stadsstater. Största av dem alla var förstås Rom, staden som grundades (enligt legenden) år 753 f Kr invid ett praktiskt vadställe över floden Tibern. Genom Roms gradvisa underkuvande av första de övriga latinska folken, därefter så väl etrusker, galler och vidare ut över hela den kända världen, blev latinarna och deras språk, latinet,  ett av fundamenten för all västerländsk kultur.

Rester av Jupiter Latiaris-templet på toppen av Monte Cavo.

Rester av Jupiter Latiaris-templet på toppen av Monte Cavo. Foto: Wikicommons

Ungefär 20 kilometer söder om Rom reser sig Albaner-bergen, en serie vulkaniska berg som sträcker sig upp mot runt 1000 meters höjd. Här ligger anrika städer som Nemi, Velletri, Frascati och Ardea, liksom påvens sommarresidens i Castel Gandolfo. Den nästa högsta toppen i Albanerbergen heter Monte Cavo och var latinernas allra heligaste plats. Här låg ett stort tempel helgat åt Jupiter Latiaris, som latinerna själva såg som sin anfader. Kulten här övergick in i romersk tid – ja, ända in på medeltiden.

Med tiden utrymdes förstås templet och toppen fick ett kloster, helgat åt Sankt Petrus. Klostereran blev lång: de ena bröderna efter de andra bebodde toppen fram till 1890. Då blev platsen istället hotell – och med sin långa och lysande historia blev hotellet och berget ett eftertraktat resmål för antikintresserade turister och kungligheter. Först under andra världskriget bröts linjen, då den strategiska punkten (inte minst för radiokommunikation) fick se hårda strider när de allierade styrkorna avancerade söderifrån. Därefter övergavs toppen och det gamla klostret-hotellet förföll.

Klostret, som blev hotell, som blev - ruin och radarstation. Monte Cavo, latinarnas andliga urhem har länge fått förfalla.

Templet som blev klostret, som blev hotell, som blev – ruin och radarstation. Monte Cavo, latinarnas andliga urhem.

De senaste åren har toppen fört en sorglig tillvaro, särskilt förstås med tanke på sin roll som latinarnas andliga urhem. Inte minst har den gamla kullen översållats med antenner – för mobilkommunikation, satellit-TV och militära ändamål. Den anrika platsen har alltså vanprytts av en snårskog av master och paraboler, vilket inte minst irriterat de nyhedniska troende i Via romana agli dei, som ser sig som återuppväckare av den antika tron. För dem är förstås platsen helig och ska inte befläckas av Mediasets tv-master.

Radarstation, tv-master och risk för “elettrosmog”. Toppen på Monte Cavo har varit omstridd i många år. Nu kan det vara dags för en upprensning. Foto: www.noelettrosmog.it

En likaledes lång kamp har förts av den kommun som Monte Cavo är beläget i, Rocca di Papa. Och efter elva års processande kom faktiskt ett genombrott för bara någon vecka sedan: en domstol ger de klagande rätt, masterna ska börja plockas ned. 8 oktober meddelade Consiglio di Stato att såväl Canal 5, Italia 1 och Retequattro måste ta ner sina master. “Det här är vändningen vi väntat på i åratal”, sa borgmästaren i den lilla kommunen, Pasquale Bocca. “Det har varit en lång kamp! Med med uthållighet och envishet har vi äntligen lyckats befria staden Rocca di Papa från det fula järnskrot som illagalt belamrat bergets topp”.

Bolaget Società EI Towers SpA som driver masterna (och ägs, kanske inte så förvånande, av familjen Berlusconis bolag Mediaset) har nu sex månader på sig att montera ner eländet.

Några tankar om monumentet Pasolini.

Den italienske poeten, författaren, debattören, teoretikern och filmregissören Pier Paolo Pasolini fascinerat mig länge. Egentligen är jag inte alls så väl bekant med hans verk – pinsamt nog – som jag borde eller önskade att jag var. Samtidigt är hans samlade produktion enorm: ett tjugotal filmer, flera romaner, floder av dikter, essäer och andra texter. Det blir lite svårt att veta vad man ska börja. Och vem är jag att tycka något om ett sådant monument?

Min ingång har varit Pasolinis förhållande till staden Rom. Poeten (för det var så han var känd då) flyttade dit 1950, efter att ha blivit påkommen med att ha sex med några unga pojkar i sin hemby Casarsa i Friulien – något som givetvis var otänkbart där och då.

Från ytterst blygsamma förhållanden byggde Pasolini under några intensiva år upp ett stort nätverk och en betydande ryktbarhet i Rom. Han blev också en ivrig och entusiastisk student av staden: dess subkulturer, dess dialekt, det litterära värld. Särskilt viktigt – och hyllat – blev livet i stadens förorter, borgate, dit det under dessa italienska rekordår formligen vällde in fattiga migranter från framför allt södra Italien. På det sättet var han unik i sin tid, en poet som samtidigt var reporter och förkämpe för ett nytt fattigfolk, städernas migranter.

Idag hade kanske samma utifrånskildring varit otänkbart: de fattiga har numera sina egna röster, de behöver inte en självutnämnd tolk från parnassen som tolkar deras erfarenheter åt dem. Men på 1950-talet var det förstås så, då när redan dialekten obönhörligen avslöjade om det du sa var värt att ta på allvar.

För Pasolini (som var en djupt övertygad kommunist) stod de myllrande, kaotiska, kåkstäderna och bostadsområdena – och då särskilt deras fräcka, oborstade, vitala tonårsgrabbar – för en äkthet, ursprunglighet och ett sätt att leva i opposition mot samhällets utveckling i riktning mot konsumism, utslätning och “homologisering” av kulturen. I senare texter blev hans djupa pessimism över dessa tendenser allt svartare och mer dystopisk: allt som är heligt profaneras, proletariatet smittas av bourgeosins värderingar, varusamhället är en ny sorts totalitär fascism – bara så mycket svårare att frigöra sig från än 1930-talets.

I skarven mellan 1950- och 1960-talet gör Pasolini sina första filmer. De är på ett plan amatörmässiga – han saknade helt formell filmutbildning – men på ett annat förstås geniala. Både i Accattone (1961) och Mamma Roma (1962) står förorternas folk i centrum. En djupare tolkning är jag kanske inte i stånd att göra, men att säga att båda filmerna handlar om bevarandet av något essentiellt, att hitta mening och sätt att leva i en snabbt förändrande värld tror jag inte är fel. Och insikten om att det heliga föröds i snabb takt, att det djupast mänskliga håller på att rinna oss mellan fingrarna.

Sina sista dagar i livet tillbringade Pasolini i för övrigt Stockholm, inbjuden av Svenska Filminstitutet. Hans poesi hade också översatts och regissören gav intervjuer och träffade personer ur svenskt kulturliv. En kväll ber Pasolini att värdinnan, Svenska filminstitutets chef Anna-Lena Wibom, ska visa honom lite av Stockholms beryktat syndiga nattliv. De hamnar sedemera tillsammans på Döbelnsgatan, på porrklubben Chat Noir med strippor och livesex. Fast då beger sig Wibom hemåt. “Jag hade man och barn”, kommenterar hon i Pasolini Requiem. Sjuttiotalet var sannerligen en helt annan tid.

Mycket har gjorts av Pasolinis sista, dramatiska tid i livet – och förstås hans fasansfulla död i november 1975. Det är nog inte fel att säga att mordet och det plågsamt utdragna trauma som den havererade polisutredningen inneburit i mycket överskuggat Pasolinis verk. Mordet beseglade hans ikonstatus, men har också skymt hans produktion. Kanske har också 1960- och 1970-talets terminologi ställt till det. Det var länge sedan “klasskamp” uppfattades som ett nyckelord för att förstå samtiden. Det finns också en slags “smutsighet” som klibbar vid Pasolini, en stank av pedofili som är svår att tvätta bort. Skicket att betala sexton-sjuttonåriga grabbar för avsugningar i bilen på undanskymda parkeringsplatser … nej, det är kanske inte så fräscht, och dessutom svårt att förena med ett envetet rasande mot sedernas förfall och kommersialismens fasor på kontorstid.

Men man bör komma ihåg att det både innan och efter Pasolinis död fanns en mer eller mindre organiserad smutskastningskampanj mot honom. För de som ville dölja det egentliga, sinistra motivet för mordet (och de var många, Pasolini var vid tiden för sin död både mycket väl informerad och formulerad om de många genomruttna sidorna av det italienska sjuttiotalssamhället) var “pervers bög”-ett effektivt sätt att hitta motiv till och urskulda den påstådda gärningsmannen, Giuseppe “Pino” Pelosi. Han försökte ju bara freda sig.

Samtidigt tänker jag, när jag läser i Barth David Schwarz biografi “Pasolini Requiem”, att själv grundfrågorna består. Hur ändras samhället? Vad förlorar vi i senmodernitetens rasande, accelererade förändringshets? Hur var det innan? Vilka värderingar styr egentligen våra liv – och har vi verkligen valt dem själva? Och ligger det inte något i det han säger om den intellektuelles skyldighet att protestera? “För att bestridandet ska vara meningsfullt, måste det vara stort, betydande och totalt. Absurt och icke vettigt”, sa han i en intervju kort före sin död. Vem har den kraften och precisionen idag?

Ett bekant citat av Fredric Jameson lyder “vi har idag lättare att föreställa oss världens undergång än kapitalismens slut”. En anledning till oförmågan är kanske just det förtryck Pasolini så outtröttligt pekade på och varnade för. Hedonismen, marknaden och den snabbt snurrande kapitalismen som den nya totalitära ideologin, det system som det inte går att ställa sig utanför.

Pier Paolo och hans mor.

Pier Paolo med sin mor Susanna Colussi.

Minskar värdet av en god gärning om man skryter om den på Facebook? Ja. Och nej.

”Jag har skänkt pengar. Jag har samlat in kläder. Jag donerar – ett fyrsiffrigt belopp – till UNHCR. Jag har länkat till en video med Hans Rosling. Jag skriver eftertänksamma små rader om hur djupt berörd jag blir av den döde pojken på stranden.”

Jo, det är mycket sådant i mina flöden. Från mig själv också. Hur mycket som helst. För det mesta blir jag glad av att läsa det. Bra att det händer något. Andra gånger känner jag mig lite skamsen, eftersom jag inte gjort så mycket som andra verkar ha gjort.

Ska man vara ärlig, har förstås ingen av oss gjort så mycket som vi borde. Vem är jag att lägga tiotusentals kronor på en semesterresa, när människor svälter, dör och går under? Hur kan jag ge mina barn var sitt eget rum, när tusentals andra – lika fina, lika värdefulla – ungar sover under bar himmel? Vad vår moral säger oss är egentligen tydligt. Det är inte rätt att vissa är galet rika, när andra är fattiga.

Det är förstås bra att dela exempel på goda gärningar. Alla har inte några självklara idéer för hur man kan hjälpa, och om jag delar mitt initiativ eller mitt sätt att ge på Facebook, kan andra inspireras.

Samtidigt finns det en annan del i det hela. Något som stör mig. Som får en att må lite illa, mitt i all solidaritet. Intrycket av det är lika viktigt att visa upp sin godhet för andra som att hjälpa.

Det går tillbaka till ett synsätt som bland annat återfinns i Matteusevangeliet. Så här står det i sjätte kapitlet:

”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen. När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människorna skall prisa dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”

I en av berättelserna (haditherna) om profeten Mohammeds liv finns samma tanke (fast med lite värre konsekvenser som skrämseleffekt):

“He who lets the people hear of his good deeds intentionally, to win their praise, Allah will let the people know his real intention (on the Day of Resurrection), and he who does good things in public to show off and win the praise of the people, Allah will disclose his real intention (and humiliate him).”

Med andra ord: om du skryter om dina goda gärningar, får du inga pluspoäng hos Gud. Om du länkar till hjälpinitiativ och uppbyggliga videoklipp på Facebook med baktanken att det kan dig att stiga i aktning hos andra – bli delad och lajkad – så förlorar den goda gärningen sin mening, menar evangelisten och även hadith-författaren.

På ett intuitivt sätt tror jag många av oss vänder sig emot skryt om den egna godheten, liksom skryt i största allmänhet. Å andra sidan är det ju få av oss som har en Gud som utvärderar våra handlingar. Och för mottagaren av matpaketet, menskoppen eller tältet, spelar det mindre roll om givaren haft ett snövitt eller mer grådaskigt samvete. Ett tält är bra att ha om man bor i flyktingläger på vintern, oavsett om givaren fått 5000 lajks eller ej för sin gåva.

När hjälporganisationer erbjuder en ”dela med sig på Facebook”-knapp när du satt in din stödpeng är det kanske bara smarta nog att låta vår fåfänga, egoism och längtan efter aktning vara med och driva insamlingen. Pengarna gör nytta, även om de kommer från en hycklare. Och att kritisera någon för att de använder sociala medier för att väcka opinion, organisera stöd och inspirera andra vore ju helt fel.

Kanske är detta ytterst inte en fråga om att ge eller inte. Det ska man göra. Hjälpen behövs. Snarare handlar det om dig själv. Varför ger du – och varför ger du inte? Vilken roll spelar andras aktning för dina val?

Det är i alla fall sådant jag funderar på, när hjälpviljan fyller ens sociala flöden till brädden. Inte vet jag var sann godhet består i. Fast jag tror inte förmågan att bygga sitt personliga varumärke tillhör de mest nödvändiga delarna.

Rosenblad från helikopter, ledmotivet från “Gudfadern” och sex svarta hästar. Gangsterbegravning i Rom idag.

Alla storskurkar dör ju inte i uppgörelser. En del kolar bara av naturligt vid sisådär 65 års ålder. Det gäller till exempel Vittorio Casamonica, överhuvud för en av Roms mäktigaste maffiaklaner. Så här gick det till (och min text är en översättning från Roma Todays referat).

Kistan åtföljdes av tonerna från Gudfadern, framförda av en orkester som stod uppställda framför kyrkan Don Bosco, i kvarteret med samma namn i stadsdelen Tuscolano. Hundratals släktingar, vänner och bekanta hade samlats för att ta ett sista avsked av Vittorio Casamonica, överhuvud över klanen med samma namn /…/ som sedan decennier verkat i stadsdelarna Morena, Anagnina och Romanina. 

Vid begravningen, som hölls denna eftermiddag, sparades inte på något: katafalk, svarta hästar, kuskar, musik, plakat, en veteran-Rolls Royce och till och med en helikopter, från vilken det kastades ut tusentals röda rosenblad. Det sista avskedet täppte igen en hel stadsdel. Kistan transporterades inuti en svart snidad kaross som drogs av sex svarta hästar och kördes av två kuskar, och processionen, som gick genom hela Tuscolana, blockerade tidvis hela området.

Här är Repubblicas video från begravningen (via Youtube).

Bland de hundratals i publiken syntes flera stora skyltar och banderoller – en av dem föreställande bossen själv, helt klädd i vitt framför ett fotomontage med Colosseum och Peterskyrkan och med texten “Kung av Rom”. På en annan skylt stod skrivet “Du erövrade Rom, nu kommer du att erövra paradiset”. Uttåget ur kyrkan skedde till tonerna av musiken från Stanley Kubricks “2001” (det vill säga, Richard Strauss bombastiska “Also Sprach Zarathustra”, min anm)

Klanen Casamonica anses allmänt tillhöra Roms mäktigaste brottsorganisationer. Familjen anlände från Abruzzi i början av 1970-talet och har kopplats samman med svart låneverksamhet, pengatvätt, narkotikasmuggling och riggade upphandlingar. De har också samarbetat med Banda della Magliana.

Efter begravningen har församlingen Don Bosco fått hård kritik för att ha tillåtit den showartade begravningen av en känd boss från undre världen. Bland annat har nyhetsbyrån Ansa påmint om att kyrkan för ett par år sedan vägrade förrätta begravningsgudstjänst för Piergiorgio Welby (1945-2006). Welby, som var politiker för Partito Radicale, var en stark förespråkare för dödshjälp till svårt sjuka (han led själv av obotlig muskeldystrofi) och fick också hjälp att avsluta sitt eget liv.

När hans hustru önskade en katolsk begravning vägrade dock kyrkan – som är emot eutanasi – att befatta sig med någon sådan. Welbys begravning hölls istället utanför kyrkan, på piazzan.

Inrikesminister Angelino Alfano har nu begärt en redogörelse för händelsen av Roms polischef Franco Gabrielli.

Italienanalys 2. Lite separatism kanske inte är så dumt ändå?

Under några heta sommardagar reser jag runt i en för mig alldeles nya region, Veneto. Vi kör över ett platt, bördigt slättlandskap och längst vägkanten radar industrierna och verkstäderna upp sig. En del lokaler står förstås tomma, men inte alls i samma utsträckning som i till exempel Umbrien eller (givetvis) södra Italien.

De gamla kulturstäderna ligger tätt. Vicenza, Verona, Padova, Treviso – alla har de mångtusenåriga anor och deras stadskärnor är som smycken: vindlande gator med karakteristiska övertäckta arkadgångar, skinande välskötta små butiker och barer. Och – otroligt nog – nästan inga bilar. Kvällarna är lugna, musik och sorl hörs över piazzorna. Fontänerna porlar, parkeringsautomaterna fungerar, gatlyktorna lyser och det är rent, nästan pedantiskt städat.

Tankarna går förstås till arma, smutsiga, kaotiska Rom. Raderna av gatuförsäljare, sopbergen, den havererade kollektivtrafiken, hela det grandiosa urbana misslyckande som stadens kaotiska tillväxt efter andra världskriget inneburit. Den politiska klassen, de förfelade stödmiljarderna till Syditalien. Nu senaste upplöstes kommunfullmäktige i Ostia, eftersom hela den kommunala administrationen ansågs allt för infiltrerad av organiserad brottslighet.

Nej, det är kanske inte så konstigt att Lega Nords kandidat till regionpresidentposten, Luca Zaia, samlade över 50 procent av rösterna i lokalvalet i våras. Varför ska egentligen de rika, skötsamma, konkurrenskraftiga delarna av Italien fortsätta att subventionera sina fattiga landsmän i söder? För att några prilliga romantiker fick en idé om “Italien” i början av 1800-talet?

Om medelinkomsten i Norrland var hälften av den i Skåne, och du visste att en god del av dina skattepengar gick till misslyckade gruvprojekt, havererade motorvägar och uppblåst byråkrati norr om Dalälven – hur mycket resurser hade du velat skicka norrut, decennium efter decennium? S

om de flesta förknippar jag separatism med bruna krafter, sönderfall och motsättningar. Men kan det inte också vara ett logiskt val – åtminstone plånboksmässigt? SÅ framstår det i alla fall för Italiens rika regioner.

Kanske har räddningen för Italien legat i att Lega Nord i så många andra avseenden under Umberto Bossi varit ett så populistiskt och vulgärt xenofobiskt parti. Samt att varje försök att ta sig fram i korridorerna i Rom automatiskt misskrediterat partiets företrädare som en del av etablissemanget. Rörelsen är också – eftersom den försökt samla in en rad olika politiska strömningar – splittrad mellan strömmingar av konservatism, libertarianism, separatism, federalism och främlingsfientlighet.

“Eppur si muove”, ändå rör hon sig, sa Galileo Galileo inför inkvisitionen, som dömt ut hans teoribygge. Han pratade förstås om kosmologi – att solen rör sig runt jorden – men kunde nog lika gärna talat om statsbygget Italien, som fortsätter att existera mot alla odds.

 

 

 

 

 

Fotograf + reporter = team? Om varför är det så svårt att få det att funka.

Jag har jobbat som reporter i snart tjugo år och delat uppdrag och framsäte med hundratals fotografer. Många av dem oerhört skickliga – åtminstone på att fotografera. Och bra personer, sådana man trivs med att tillbringa ett par timmar i bilen med. Vilket ju också är viktigt. Ändå vet jag inte riktigt om jag någonsin hittat det där samarbetet jag längtat efter. Det är så mycket i vägen, så mycket om gör relationen mellan reporter och fotograf om inte komplicerad, så i alla fall ojämlik. Men varför?

Skillnader i förkunskaper är nog jobbigast av allt. Reportern har allt som oftast ägnat dagar och månader åt ett ämne eller en story, fotografen har slängts in i sista sekunden. Det är också en situation som blivit allt mer accentuerad i takt med att fotoavdelningarna skurits ner och anställda pressfotografer förväntas göra allt mer, allt snabbare.

Skillnaden i utbildning och klassbakgrund är en annan faktor. Fotografer är oftast utbildade i foto, reportrar i statsvetenskap eller ekonomi eller liknande. Det gör att det ofta infinner sig en slags över- underordning, där reportern ska förklara jobbet “på ett begripligt sätt” för fotografen, hen ska försöka förstå (samtidigt hen kör bil och ev pratar i mobil om ett annat uppdrag) vad det hela går ut på och reportern ska försöka undvika att låta som en mästrande föreläsare. Det blir ojämlikt, helt enkelt. Och om jag tycker det är jobbigt, kan jag ju bara föreställa mig hur otillfredsställande situationen är för fotografen.

Till saken hör också att reportrar (särskilt om de är av min typ) och fotografer ofta går igång på helt olika jobb och teman. Fotografen föreställer sig bilder som berättar, medan åtminstone jag går igång på strukturer, samhällsförändringar, intellektuella resonemang, teorier, maktförhållanden. Sånt som är svårt att skildra i bild. Av den anledningen tycker jag ofta lite synd om de fotografer jag ska jobba med. “Ännu en gubbe på kontor”, brukar det handla om.

När jag är ute på jobb så skäms jag därför ofta för att jag inte har roligare motiv – med action och människor i starka färger! – att ställa upp framför fotografens kamera. Jag tänker att fotografen nog har rätt tråkigt och att det är mitt fel. Men när jag tänker så brukar jag samtidigt bli lite arg. Varför är det mitt ansvar att fixa bra förutsättningar för bilder?

Jag har för stor respekt för fotografers kunnande för att släpa runt begåvade bildjournalister att ta idiotiska gubbebilder. Med åren har jag också åldersskillnaden mellan mig och många av fotograferna ökat – och därmed förstärks känslan av att jag på något sätt är “chef” över uppdraget. Det är en roll jag inte känner mig särskilt bekväm i. Ofta är understryks det sneda förhållandet av hur intervjupersonerna bemöter teamet, med en timme åt reportern och tio minuter åt fotografen.

För frilansar blir situationen än mer sned eftersom reportern är den som kan och säljer in jobbet och fotografen blir än mer en andra klassens medarbetare.

Ett svårighet är också – menar jag i alla fall – att press- och reportagefotografi inte nödvändigtvis är som bäst när det följer reporterns story i hälarna. De bästa bilderna berättar sin egen historia och går att tolka på andra sätt, mer öppet än journalistiska texter. De har ett annat sätt att kommunicera – i bild, nämligen. Riktigt bra bildjournalistik behöver nästan inte någon text. Den talar för sig själv. Och riktigt bra reportage eller nyheter är sällan beroende sällan de bästa och mest intressanta bilderna. Det ser man inte minst när man delar på uttrycksformerna – det går för det mesta lätt som en plätt att visa bilder för sig, texter för sig.

När tidningarnas bildavdelningar slimmats har också fotografernas förmåga att bjuda motstånd och stå upp för bilden minskat. Det länge sedan jag hörde någon bli rejält utskälld för att ha beskurit en bild utan att be om lov, om man säger så. Många mediechefer (som nästan alltid har en bakgrund som skrivande reportrar) är också enormt okunniga kring bilder, och saknar tilltro till bildens förmåga att beröra och berätta. De fattar inte kraften i något som går att tolka på många sätt, eller som berör känslomässigt (vilket för övrigt också gäller texter som på något sätt avviker från mallen). Det gör att fotografen reduceras till en platt illustratör av texten – och tidningarna blir allt tristare.

Jag hoppas att jag ska hitta en sån där fotograf någon gång. Kanske behövs det helt enkelt mer tid för att kunna etablera ett mer jämlikt samarbete, en arbetsfördelning som gör att båda är lika insatta och engagerade i jobben. Som det nu är känns det som om det riktiga samarbetet alltid bara dinglat en bit bort, något som skulle kunna bli, men oftast inte. Det är tråkigt.

Italienanalys 1. Rom i maffians grepp?

Italiens huvudstad har länge ansetts vara relativt förskonad från närvaron av de tre stora maffiaorganisationerna ‘ndrangheta, camorra och costa nostra – i alla fall om man menar deras våldsamma vendettor.

Maffians närvaro har framför allt handlat om att genom mellanhänder påverka politiker och politiska beslut, samt att investera svarta pengar i fastigheter och rörelser som restauranger och hotell. Det mest kända fallet är anrika Café de Paris på Via Veneto, som för några år sedan visade sig kontrolleras av ‘ndranghetaklanen Piromalli, med hemvist i Gioia Tauro i Kalabrien – men det finns förstås många, många mer maffiakontrollerade verksamheter. (Att vara säker på att ens pengar inte understödjer kriminalitet är alltså så gott som omöjligt – särskilt om man väljer att spendera dem i de mest turistexploaterade kvarteren.)

Därmed inte sagt att det inte funnits rejäl kriminalitet – på alla nivåer i samhället – i Rom. Den mest ökända romerska brottsorganisationen under 1970- och 1980-talet var det så kallade Banda della Magliana, “Magliana-gänget”, döpt efter den förort där gängets grundare hade sina rötter. Genom en serie av kidnappningar och rån etablerade de från mitten av 1970-talet som Roms mäktigaste brottsorganisation.

La Banda della Magliana.

Magliana-gänget hade dock aldrig samma anspråk på kontroll av territorium, med utkrävande av beskyddarpengar, som till exempel cosa nostra) Snarare fungerade de som uppdragskriminella och hitmen. Den familjestruktur som hållit samman de äldre maffiorna fanns inte heller i Magliana-kretsarna, skriver till exempel tidigare chefsåklagaren Giancarlo Capaldo i sin bok “Roma Mafiosa”.

Däremot hade La banda della Magliana andra viktiga kontakter – inte minst användes de och infiltrerades av högerextrema krafter. En nyckelperson var Massimo Carminati, som även tillhörde den paramilitära fascistgruppen Nuclei Armati Rivoluzionari (NAR).

Samme Carminati greps i december 2014och anses vara en huvudperson i affären Mafia Capitale, som det senast halvåret skakat Roms ledande skikt.

I skuggan av Mafia Capitales grepp om bland annat renhållning, parkskötsel och andra offentliga uppdrag har dock även övrig organiserad brottslighet etablerat sig på allvar i Rom. I veckan, den 6 augusti, framträdde stadens polischef Franco Gabrielli inför det italienska parlamentets antimaffiakommission för att redogöra för läget. Gabrielli gjorde en direkt, och aningen oväntad, koppling mellan den romerska debatten om urbant förfall (degrado) och maffians grepp om staden.

“Såväl inhemska som utländska medier har under den senaste tiden ägnat stor uppmärksamhet åt förfallet i Roms kommun, något som inte enbart påverkar livskvaliteten, utan också riskerar att bereda mark för den organiserade brottsligheten”.

Enligt Gabrielli har på senare år flera av de syditalienska brottsorganisationerna stärkt sin närvaro i Rom, och även delat upp staden emellan sig, geografiskt och vad gäller affärsområden. Särskilt närvarande är den kalabriska ‘ndranghetan, som gjort enorma rikedomar på att hantera införseln av nästan allt kokain som når Europa, berättar polischefen i Il Messaggero.

‘Ndranghetans närvaro handlar framför allt om pengatvätt genom inköp av fastigheter och affärsverksamheter. De har också band till vissa romerska klaner, framför allt familjen Casamonica. Camorrans verksamhet är däremot koncentrerad till vissa särskilda delar av staden, till exempel investerar de i fastigheter i Roms historiska centrum, liksom i butiker på Esquilinen och Ostiense. De kontrollerar också droghandeln i Tor Bella Monaca. Cosa nostra håller sig framför allt i området kring Ostia, där de investerar i restauranger och hotell.”

 

 

 

Skakande nya siffror kring Syditaliens ekonomi. “Sedan 2000 sämre tillväxt än Grekland”

Att Syditalien – il mezzogiorno, som området söder om Napoli kallas på italienska – knappast tillhör världens tigerekonomier är väl känt. Sedan länge ligger medelinkomsten i regioner som Kalabrien och Sicilien på ungefär hälften av snittet i det rika Norditalien. Konflikten och kontrasten mellan nord och syd är en av de krafter som format och fortsätter att forma Italien. Och oförmågan att jämna ut skillnaderna är definitivt en av statens största misslyckanden.

Inte för att inte ansträngningar har gjorts: miljarder och åter miljarder har plöjts ned i söderns ofruktbara ekonomiska mylla. En stor del av försvunnit i helt fel fickor – framför allt till korrupta politiker, byggherrar och till maffian. Söderns underutveckling ligger också bakom mycket av den norditalienska separatismen och partiet Lega Nords framgångar. Varför ska vi – som ekonomiskt är en del av Bayern – fortsätta att sponsra ett kriminellt och stagnerande stycke av Algeriet? Ungefär så går snacket och har så gjort länge.

I förrgår kom nya skrämmande data om ekonomin i mezzogiorno, presenterade av Svimez, För sjunde året i rad faller söderns bruttonationalprodukt. Tillväxten mellan 2001 och 2013 är bara hälften av Greklands. Ja, av Greklands. Om Italien söder om Napoli vore ett eget land vore det … en katastrof.

Och inte är det särskilt roligt nu heller. Medelinkomsten i förhållande till nord är lägre än någonsin, födelsetalen är lägre än någon gång sedan Italiens enande. Av de arbetstillfällen som förlorats i Italien sedan krisen slog till 2007 har också en oproportionerligt stor del försvunnit härifrån. Idag har bara var femte kvinna i södern ett arbete, vilket ska jämföras med 51 procent i EU som helhet. Var tredje person i Mezzogiorno lever i fattigdom, mot var tionde i norra Italien. Antalet jobb är tillbaka på 1977 års nivå, med katastrofala följder för framför allt unga.

Data från statliga Istat (motsvarande svenska SCB) som visar medelinkomsten i Italiens regioner. Sedn 2011 har klyftorna vidgats ytterligare mellan nord och syd.

Data från statliga Istat (motsvarande svenska SCB) som visar medelinkomsten i Italiens regioner. Sedan 2013 har klyftorna vidgats ytterligare..

Rapporten fick bland annat författaren Roberto Saviano att reagera. I ett öppet brev till premiärminister Matteo Renzi kräver han insatser, omgående. Södern dör, skriver han. Och som det nu är “sticker till och med maffian härifrån, för det finns inga pengar att tjäna”.

“Att det föds så få barn beror på att det blivit en lyx att skaffa barn. Och att skaffa två, är rena dårskapen. Och de som ändå föds, växer upp med idén om att fly, bort från den förnedring det innebär att aldrig få ett erkännande för sin kapacitet”, skriver Saviano. Han efterlyser statligt stöd – men inte på det gamla, Stålverk 80-liknande, sättet. Nej, södern måste få växa på sitt eget sätt, få bli ett laboratorium.

“Vi ska inte återöppna Cassa del Mezzogiorno [det gamla, kritiserade industristöds-organet som existerade 1950-1984] utan tillåta begåvade och skickliga företagare att växa, utan att bli uppätna av byråkrati, skatter och korruption.”

Matteo Renzi har nu reagerat. Kanske känner han pressen från både statistiken och opinionen. Den 7 augusti sammanträder topparna i regeringspartiet för att om möjligt skaka fram en nödplan för en region som riskerar, enligt Svimez, en permanent underutveckling och en desertificazione industriale.

Äldre inlägg Nyare inlägg