Månad: oktober 2019

Den gudabenådade klättraren Marco Pantani – en cyklingens martyr?

När cyklisten Marco Pantani (1970-2004) sommaren 1994 dansade upp för två av Giro d’Italias mest berömda klättringar, Stelvio och Mortirolo, var det början på en lika spektakulär som tragisk karriär. Med sina 172 centimeter och 57 kilo var Marco Pantani perfekt byggd för proffscyklingens mest vördade specialitet; de långa, skoningslösa bergsetapperna.

Marco Pantani.

Sedan 1970-talet hade fotbollen varit landets dominerande idrott, men när Pantani klättrade stannade Italien.

Det vedertagna sättet att klättra går ut på att spara sina krafter i en noga kalibrerad ansträngning. “Il Pirata” Pantani kastade i stället av sig sin karakteristiska bandana, sina solglasögon (och ibland också sina diamantörhängen) och attackerade hårt. 1997 gjorde han de 14,5 kilometrarna upp för Alpe d’Huez på 37 minuter och 35 sekunder, ett rekord som står sig än idag.

Det var cykling som drama, känslor och show – och för sitt dristiga sätt att tävla vann han publikens hjärtan, trots att hans tävlingsmässiga framgångar egentligen inte var särskilt enastående och att hans tid på toppen bara varade tre-fyra år.

Ett danskt tv-inslag med den berömda klättringen uppför Alpe d’Huez under Tour de France 1997. Efter Pantani följer Richard Virenque, Bjarne Riis och Jan Ulrich. Alla tre skulle senare erkänna att de dopat sig med epo-preparat.

Pantanis framgångssaga – den sköre, blyge, tunnhårige killen från Cesenatico som blev nationalidol – var oemotståndlig. 1998 stod han på topp och vann både Giro d’Italia och Tour de France.

Hans fall skulle dock bli hårt och brutalt. Pantanis storhetstid sammanföll med cykelsportens mest perverterade. På hotellrum och lagbussar skvalpade påsarna med dopningspreparat, kanyler var lika viktiga i träningen som vattenflaskor och det sades att cyklisterna hade så extrema halter av röda blodkroppar, och så låg vilopuls, att de behövde kliva upp om nätterna och cykla en stund på en stationär cykel för att inte riskera hjärtinfarkt eller stroke.

Pantani var inget undantag. Visserligen låg hans uppmätta värden sällan särskilt mycket över de tillåtna. Men de varierade kraftigt, vilket i sig är ett tecken på manipulation. Man kan också notera att de åkare han mätte sig mot – Jan Ullrich, Bjarne Riis och Richard Virenque, till exempel – samtliga senare skulle erkänna att de använt epo, ett hormon som hjälper kroppen att tillverka fler röda blodkroppar och alltså förbättrar syreupptagningsförmågan.

Mot slutet av Giro d’Italia 1999 tycktes segern säkrad för Pantani; han hade varit fullständigt dominerande under hela loppet och ledde med över fem minuter. Men en tidig morgon i Madonna di Campiglio väcktes han en hård knackning på hotellrummets dörr. Utanför stod internationella cykelförbundets dopingteam. Ett snabbt test visade att Pantanis värden låg strax över de tillåtna och han diskvalificerades omgående.

Pantani förs ut från sitt hotell i Madonna di Campiglio 1998. Under morgonen har tester visat förhöjda blodvärden, och han diskvalificeras från tävlingen. Vid tillfället ledde han stort med bara tre etapper kvar.

En mardröm av mediadrev och utdragna dopingrättegångar följde. Den ofta otursförföljde Pantani hade lyckats ta sig tillbaka från allvarliga skador och missöden tidigare, men denna offentliga förödmjukelse var något annat.

Inför nationen vidhöll han sin oskuld, muttrade om konspirationer och komplotter. Men psykiskt var han i fritt fall. Han barrikaderade sig i sitt hus i Cesenatico, grät i dagar och drog i sig kokain. Under kommande år gjorde han ett par försök till comeback, men skulle aldrig visa samma form som tidigare.

Morgonraiden i Madonna di Campiglio har på sedvanligt italienskt manér blivit en närmast mytisk händelse. Vem hade egentligen intresse av att stoppa Marco Pantani? Vem ville stjäla hans stora seger, bara dagar innan målgången? Också cyklisten själv greps av paranoian. Några kaotiska, drogindränkta år följde, ständigt påpassad av journalister och i allt sämre psykiskt skick.

Bildresultat för pantani funerali
Marco Pantanis begravning i hemstaden Cesenatico i februari 2004.

I februari 2004 bröt personal upp en dörr till ett av rummen på ett strandhotell i Rimini och hittade Pantani livlös på golvet. Dödsorsaken var akut kokainförgiftning. Fem år hade gått sedan han vann Girot och Touren. Pantantis mor vidhöll att sonen blivit mördad och anklagade anklagade internationella cykelförbundet.

Miljontals cykelfans kunde ägna sig åt vad italienarna kallar dietrologia, ett sökande efter konspirationen och komplotten bakom (Mångårige svenske Rom-korrespondenten Åke Malm förklarar termen i den här texten).

Trots de starka beläggen för systematisk doping och hans tragiska fall har Pantani alltså förblivit en hjälte i mångas ögon. Italien må på många sätt vara ett sekulariserat samhälle. Men katolicismens ideal – inte minst om martyrskap – lever starkt. Det visar inte minst den dyrkan som gestalter som Marco Pantani fortsätter att väcka.


Bomben på Piazza Fontana 1969 blev inledningen till den svarta terrorismen

Den militanta vänsterrörelse som växte fram under 1968 och 1969 i Italien skrämde och förfärade många. Inom högerextrema kretsar, där många ledare var veteraner från fascismen, fanns det många som menade att demokratiska metoder inte räckte för att stoppa hotet från kommunismen.

Postfascisterna i MSI hade dessutom anhängare i alla delar av samhället, inte minst inom polis, försvar och säkerhetspolis. Ur dessa kretsar skulle det mest förödande svaret på utvecklingen 1968-1969 komma: en organiserad, blodig och utdragen attack på den italienska demokratin.

Redan i tonåren förklarade Franco Freda, född 1940 i Padua, att han var nazist. 1963 grundade han ett förlag för att ge ut nazistisk och antisemitisk litteratur och något år senare öppnade Freda boklådan Ezzelino i Padua. Han blev också en drivande lokal kraft i Ordine Nuovo, en krets aggressiva högerextremister med lös anknytning till Movimento Sociale Italiana, ett postfascistiskt parti grundat av veteraner från Mussolinis sista Salòrepublik 1948.

Franco Freda, ledande inom den “svarta terrorismen” i början av 1970-talet, under en rättegång.

MSI hade under hela efterkrigstiden lyckats hålla sig kvar i politiken, ofta som stödtrupp till kristdemokraterna, med ett väljarstöd på runt fem procent. Ur MSI:s kretsar kom en stor del av de högerextrema terrorister som, likt Franco Freda, skulle slå till mot Italien under 1970-talet.

 I början av 1969 publicerade Franco Freda ett manifest som förespråkade våldsamma terroraktioner i syfte att destabilisera staten och bereda väg för en fascistisk statskupp. Landet skulle ”traumatiseras” av terrordåd, skulden skulle läggas på vänstern och ett militärt maktövertagande snart framstå som en nödvändighet för att återställa ordningen, var planen. Och låter det långsökt idag, ett halv sekel senare, bör man komma ihåg att detta var en tid då såväl Portugal, Spanien och Grekland (det sistnämnda efter en kupp så sent som 1967) styrdes av militärjuntor.

Franco Freda började också köpa material för att tillverka bomber. Pengar fanns det gott om: högerextrema företagare som ville ha ett slut på strejkerna, fascistiska överlevare och inte minst delar av Italiens olika säkerhetstjänster.

Den 5 april exploderade en första sprängladdning mot Enrico Opocher, professor och progressiv rektor för universitetet i Padova. Ingen människa skadas, men rektorskontoret totalförstörs. Tre veckor senare skadades tjugo personer när en bomb briserar i Fiats monter på en stor industrimässa i Milano. Polis och säkerhetspolis riktade omedelbart sin uppmärksamhet åt fel håll; en grupp anarkister i Milano sätts under övervakning. I början av augusti återfanns åtta mindre bomber på olika passagerartåg i norra Italien och ytterligare två sprängladdningar hittas på stationerna i Milano och Venedig. Signalen är tydlig: en organisation med vis organisationsförmåga och kapacitet tycks vara i farten.

Correre della sera, dagen efter sprängattentatet mot en bank i Milano. ”Fasansfull massaker i Milano. Tretton döda och nittio skadade” lyder rubriken. Bomben inledde flera års högerextrem terror i Italien, den så kallade “spänningsstrategin”.

Den 12 december sker så attentatet som ska bli en vattendelare i Italiens historia. En sprängladdning detonerar på Banca Nazionale dell’Agricoltura på Piazza Fontana, i centralaste Milano. 16 personer omkommer, 88 skadas. Samma dag sprängs två bomber i Rom som skadar ytterligare 18 personer.

Polisens förundersökning trampar än en gång snett från början. Två bekanta anarkister grips nästan omgående och pekas ut som ansvariga. En av dem, spårvagnsföraren Giuseppe Pinelli, faller tre dagar senare från ett fönster på polisstationen och omkommer. Den andre, en dansare från Rom, skulle sitta tre år i fängelse innan han 1985 frikändes helt från all inblandning i dådet på Piazza Fontana.

Undan för undan började dock anarkisthypotesen falla i bitar. Bevis pekade istället på den nyfascistiska cell i Veneto som leddes av Franco Freda och Giovanni Ventura. Utredningen uppdagade också en serie oroande kontakter mellan framför allt Ventura och en högst uppsatt överste, i den militära underrättelsetjänsten, Guido Giannettini. Under kommande år skulle trycket på ett fullständigt klarläggande av SID:s agerande kring Piazza Fontana-dådet växa, men utan riktig klarhet nåddes. Freda, Ventura och Giannettini dömdes 1981 till livstid för bomben, en dom som dock upphävdes av en överinstans.

Det inre av banken efter bomben i december 1969.

Att högerkrafter på allvar hotade den italienska demokratin underströks ungefär ett år senare, då en grupp fascister underledning av prins Junio Valerio Borghese – en veteran från Mussolinis Salòrepublik – försökte genomföra en regelrätt, om än nästan komiskt orealistisk, statskupp. Under ett par timmar ockuperade Borgheses hejdukar inrikesministeriet i Rom, innan de drog sig tillbaka utan att några skott avlossats.

Under 1970-talets första år utför högerextremister en lång rad terrorattacker. Detta var la strategia della tensione, (”spänningsstrategin”). Tanken var att den revolutionära vänstern skulle få skulden för våldet, vilket i sin tur skulle skapa acceptans för en statskupp från höger för att återställa lag och ordning. I denna anda detonerade i juli 1970 en bomb på ett tåg i Kalabrien och dödade sex personer. 1972 omkom tre polismän i norditalienska Peteano i ett annat sprängdåd. Året efter kastades en sprängladdning in i en folksamling i Milano och krävde ytterligare fyra dödsoffer. Under 1974 attackerade högerextremistiska terrorister mål i både Brescia och Bologna, bomber som krävde tjugo döda och hundratals skadade.

Våldet lämnade ett ont arv, inte minst då det italienska rättsväsendet ofta visade sig inkapabelt att ställa ansvariga till svar. Och i bristen på tydliga svar frodades konspirationsteorierna om hur djupt inblandade delar av säkerhetstjänsten och armén egentligen varit i la strategia della tensione.