I mars 1944 återvände Palmiro Togliatti, kommunistpartiets ledare, till Italien från Moskva efter tio års exil. Den 51-årige Togliatti hade varit med och grundat partiet 1927, kämpade i spanska inbördeskriget och kom under tiden i Sovjetunionen att avancera till vice ordförande i kommunistinternationalen Komintern.
 
Som kommunist under fascismens storhetstid hade han också upplevt hur partiet förintats i både Italien och Tyskland och sett sina kamrater mördas och förlora i Spanien. Togliatti – känd som Il Migliore, ”Mäster” – hade också utvecklats till en synnerligen försiktig och strategisk politik, snarare än agitator.
 
Med sig till Italien och Salerno (den del av landet som nu befriats av de allierade) hade han nu ett för partikamraterna oväntat besked. Kommunisterna, förklarade han, skulle lägga sin avsky mot monarkin åt sidan för att istället ingå i den antifascistiska samlingsregering som under kungens ledning och med de allierades översyn nu höll på att bildas i Syditalien. Målet att krossa fascismen och befria landet var tills vidare överordnat allt annat.

Palmiro Togliatti, generalsekreterare för Partito Comunista Italiana under åren 1938-1964.

Han slog också fast att makten i det kommande, fria Italien skulle avgöras i fria, allmänna val. På så sätt skulle PCI bidra till att skapa vad Togliatti kallade en ”progressiv demokrati”. Han underströk också att samlingsregeringens nationella enhet borde fortsätta några år efter freden, under rekonstruktionen av landet – och att inte bara socialister utan även den nya, stora kraften i italiensk politik, kristdemokraterna, skulle inkluderas. 

Som en konsekvens av Togliattis linje – känd som la svolta di Salerno (“svolta” betyder “vändning” ingick partiet i samlingsregeringarna under 1944-1946 och tog del i utformningen av landets konstitution.
När andra kommunistiska stater gick mot renodlad diktatur, valde alltså Togliatti – trots sin tid i Sovjet och beundran för Stalin – att i ett historiskt vägval styra mot demokrati och breda samarbeten. Till viss del var beslutet framtvingat: Italien kontrollerades av de allierade och de skulle knappast tolerera ett mer aggressivt, revolutionärt kommunistparti.
 
Bidragande var säkerligen också de tankar som utvecklats av Antonio Gramsci, PCI:s store teoretiker. Gramsci hade avlidit i fängelse 1937, men hade lämnat efter sig ett antal – sedermera mycket berömda – anteckningsböcker, som Togliatti hade tillgång till. En av Gramscis centrala teser handlade om hur skillnaderna mellan öst och väst nödvändiggjorde olika strategier för kommunisterna. I väst skulle aldrig en våldsam revolution fungera, var hans analys. PCI skulle istället metodiskt och långsiktigt arbeta bana väg för revolutionen genom att låta partiet ta ledningen i att stärka samhällets antikapitalistiska krafter – med Gramscis terminologi etablera hegemoni.
 
För partiet gällde det därför att bredda sig och skapa en stark gräsrotsorganisation, något som Togliatti också grep sig an med stor framgång. Att partiet inte förbjöds var en förutsättning för en sådan strategi. Under 1944-1945 ökade också antalet medlemmar i partiet – och i de kommunistiska partisanförbanden – explosionsartat. Togliattis historiska vägval, känd som la svolta di Salerno, skulle prägla PCI:s agerande under flera decennier. Också rent militärt var PCI:s strategi betydelsefull. Genom att ingå i regeringen legitimerades de kommunistiskt dominerade CLN-råden vilket gjorde att de allierade nu kunde börja stödja motståndsrörelsen ekonomiskt och militärt.

Kristdemokraten Alcide De Gasperi och kommunistledaren Palmiro Togliatti var de dominerande politikerna i Italien efter andra världskriget. Med Vatikanens resurser i ryggen – och en konsekvent demokratisk hållning – lyckades De Gasperi leda landets övergång till demokrati. Togliatti avvek i sin tur från Sovjetunionens linje och gjorde det starka kommunistpartiet till en accepterad del av det demokratiska Italien. Hans kompromisslinje skulle dock kritiseras hårt; den omdaning av samhället som den starka, kommunistdominerade motståndsrörelsen drömt om realiserades aldrig.

Inför den allierade slutoffensiven våren 1945 var partisanerna starka i norr – och de fick också prestigen av att ha varit de som grep och dömde Benito Mussolini.
 
Samtidigt har PCI:s strategin kritiserats. Genom att ensidigt utlysa borgfred i den nationella endräktens namn drog partiet aldrig nytta av den enorma goodwill och framgångsvåg som åren kring krigsslutet innebar. Togliatti väntade och samarbetade, medan de öppningar för att kräva jordreform eller bättre villkor för Italiens arbetare som nu fanns gled honom och partiet ur händerna.
 
Likaså ställde aldrig partiet de hårda krav som borde ställts på att sanera den offentliga förvaltningen på ex-fascister, med påföljd att rättsväsende, polis och militär (för att ta några exempel) fortsatte att domineras av tidigare övertygade fascister i flera decennier efter krigsslutet.