Månad: november 2017

Dunderkuren: berättelsen om teriak, historiens mest långlivade läkemedel

I nästan 2000 år var teriak det förnämaste läkemedel som gick att köpa för pengar. Med 64 ingredienser – bland dem torkat ormkött, honung och opium – ansågs blandningen både förebygga och bota alla sjukdomar.

Berättelsen börjar vid Svarta havet kust. Härifrån utgick under århundradena före vår tideräknings början ett mäktigt imperium, Pontus. Den siste av Pontus regenter var Mithridates IV. Under Mithridates tid vid makten växte Pontus, för att till slut nå från Armenien och Syrien i söder till Svarta havets norra kust.

Idag är Mithridates förstås så gott som bortglömd. Men under sin storhetstid var han en beryktad figur i den antika världen, inte minst för sin förmåga att hålla de romerska arméerna stången.

Ett romersk porträtt av Mithridates.

Mithridates led av en stor skräck: att bli förgiftad. I sitt eget, kungliga laboratorium bedrev han därför ingående studier kring såväl gifter som motgifter. Enligt sentida romerska författare prövade den grymme kungen sina giftteorier på dödsdömda fångar, som han lät utsättas för ormbett eller förgiftning.

Därefter undersökte han vilka motgifter som eventuellt kunde ha effekt. Efter år av forskning kombinerade kungen alla sina mest kraftfulla motmedel till en enda undergörande blandning.

År 66 f Kr erövrade en romersk här slutligen Pontus och tvingade Mithridates i landsflykt norrut mot Krim. Romarnas befälhavare Pompejus lät nu lägga beslag på kungens bibliotek och snart började läkare hemma i Rom framställa sina egna varianter av kungens berömda medicin, som de kallade mithridatium efter sin beryktade upphovsman.

Enligt ryktet skyddade mithridatium mot förgiftningar, både orsakade av djurs bett och av illasinnade människors ränker. Giftmord var inte ovanliga i Rom; faktum är att munskänkarna, pregustatores, var så många att de hade ett eget skrå. En medicin som skyddade mot gift fanns det många som skulle kunna tänka sig att betala för.

En som visste en del om gift var den beryktade kejsaren Nero (37-68 e Kr). Antika källor nämner att han en gång själv anlitade en professionell förgiftare från Gallien, en viss Locusta.

“Locusta prövar i närvaro av Nero det gift som förberetts åt Britannicus”. Målning av Joseph-Noël Sylvestre, 1876.

Nero hade också en skicklig husläkare från Grekland, Andromachos. Att hitta ett effektivt motgift mot gift stod – av förklarliga skäl – högt på hans dagordning. Andromachos utgick från kung Mithridates recept, men gjorde en rad tillägg. Till slut var antalet ingredienser uppe i 64, varav pulveriserad ormkött ansågs allra viktigast.

Logiken bakom är inte svår att förstå: ont skulle kunna fördriva ont, gift skulle motverka gift. Ormens förmåga att motstå sitt eget dödliga gift fascinerade romarna; kunde då inte dess kött ge människan samma förmåga?

Till detta lades allt vad romarna kunde uppbringa av välgörande örter, exotiska kryddor och salvor, kostsamt vin och honung. Andromachos femdubblade också andelen av en annan mer potent ingrediens: saft från opiumvallmo. Resultatet var en kletig, starkt doftande och smakande deg eller smet med en avsevärt lugnande effekt, som kunde smörjas in, ätas rå eller upplöst i vin.

Doktor Andromachos gav sin blandning namnet theriaca, eller teriak.

Roten till namnet är ett grekiskt adjektiv för något vilt, odjursaktigt och otämjt – och medicinen var kort sagt ett botemedel mot bett och gifter. Namnet mithridatium fortsätter dock att användas, inte minst för den fascinerande kopplingen till den exotiske och mytiske giftkungen vid Svarta havet.

Vad Andromachos egentligen hade skapat var ett kraftfullt och beroendeframkallande lugnande medel. Teriak var också oerhört dyrt och komplicerat att framställa: en drog för de rikaste.

En av de mest hängivna teriakanvändarna var kejsaren Marcus Antonius (121-180). Hans livläkare Claudios Galenos beskrev hur kejsaren brukade ta en gnutta teriak ”stor som en egyptisk böna” i stort sett dagligen.

Galenos är förstås inte vem som helst. Han var en skicklig kirurg och en observant anatomiker, men har framför allt gått till historien för sin humoralpatologi, en pseudovetenskaplig teori som dominerade västerländsk medicin ända in på 1800-talet. Galenos menade att alla sjukdomar går att spåra till obalans mellan de fyra kroppsvätskorna gul galla, svart galla, slem och blod.

Teriak är en hörnsten i Galenos medicinska universum. I böcker som De Antidotis och De Theriacé argumenterar han för hur blandningens totalförsvar av ingredienser eliminerar behovet av att identifiera vilket gift som ska motverkas. Kombinationen av alla kända motgifter skapar en samlad massa, aktiv mot allt.

Galenos status färgar av sig på teriaken: den blir kungen av mediciner, kronan på en apotekares hantverk. Med tiden utökas antalet åkommor som kan botas eller motverkas med teriak. Från sitt ursprung som skydd mot förgiftning blir den en universalmedicin, verksam mot allt. Både Septimius Severus (193-211) och Caracalla (198-217) var flitiga nyttjare.

Den grekisk-romerske läkaren Galenos (cirka 130-210 e Kr).

Seklerna efter Västroms fall tycks det hyperexklusiva preparatet, sammansatt av örter från när och fjärran, ha försvunnit från Västeuropa. I Bysans levde dock medicinen kvar och det var härifrån den återintroducerades i väst runt år 900.

En berömd läkekonstbok från England från denna tid berättar att Alfred, kung av Wessex, lät sända efter läkemedel från patriarken Elias av Jerusalem – bland dem teriak. De antika läkarnas skrifter (bland dem Galenos) hade också bevarats och spritts i den muslimska världen, och under namnet tiryaq fortsatte medicinen att framställas där.

När klassiska medicinska texter översattes tillbaka till latin i början av medeltiden följde naturligt nog de gamla recepten på teriak med och under 1100-talet tillverkades teriak i Venedig, Padua, Bologna, Konstantinopel och Kairo och handlades vida omkring. På många platser omgavs tillverkningen av särskilda ritualer.

Ofta blandades ingredienserna inför publik på allmän plats, för att bibehålla förtroendet för medicinens absoluta äkthet. Tron på blandningens krafter var så stark, att om någon mot förmodan inte skulle bli botad av teriak, var den givna förklaringen att det fuskats med någon av de 64 ingredienserna.

När digerdöden drabbar Europa i mitten av 1300-talet satte många förmögna personer åter sitt hopp till den romerska kuren. Också medicinens kopplingen till ormar, ödlor och grodor framstod som logisk, då det var en spridd uppfattning att digerdöden spreds just genom reptiler. Italien var först ut att drabbas av farsoten och i städer som Siena och Florens avled en tredjedel eller mer av befolkningen.

Några mil söder om Siena verkade läkaren Gentile da Foligno, vars traktat om pesten fick stor spridning. Enligt honom var teriak överlägset som bot och skydd mot smittan. Men den skulle vara minst ett år gammal för att få bästa effekt. Och barn ska inte äta eller dricka den berömda mixturen. För dem räcker det att smörja in sig, menade Gentile da Foligno.

Tillredning av teriak vid universitetet i Bologna, 1700-tal.

I England blev teriak känt som treacle och behöll in på 1500-talet sin status. Problemet med falsarier var dock betydande, vilket fick som följd att det brittiska läkarskrået 1540 antog ett av världens första program för kvalitetskontroll av läkemedel.

En särskild inspektörskår fick i uppgift att besöka städernas apotek och undersöka de mediciner som där framställdes och såldes. Reglementet gavs kunglig sanktion av Henrik VIII – och dryga böter väntade fuskare. Under Elisabeth I:s regering var endast en apotekare betrodd att framställda teriak.

Under 1500-talet dök farmakopéer upp i flera europeiska storstäder. De listade recept och tillverkningsmetoder för läkemedel. London var i sammanhanget ganska sent ute – först 1618 kom första versionen av London Pharmacopoeia. Den innehöll som förväntat detaljerade instruktioner för tillredningen av teriak.

När pest bröt ut i London 1665 gav kung Charles II läkarskrået i uppgift att publicera en samling råd för hur sjukdomen skulle bemötas. Främst i arsenalen: teriak och dess systermedicin, mithridatium. En av dem som under 1600-talet satte i sig rejäla mängder av medicinen var Oliver Cromwell – det var oklart om den räddade honom från pesten, men själv uppgav han att blandningen gjort underverk med hans acne.

Bildresultat för Anti Theriaca

William Heberdens essä om teriak från 1745 blev början till slutet för den över tvåtusen år gamla traditionen.

Först 1745 började den antika häxblandningens förmåga att ifrågasättas på allvar. Läkaren William Heberden gav då ut sin pamflett Antitherica, Essay on Mithridatium and Theriac som grundligt sågade den märkvärdiga blandningen. Heberdens kritik fick effekt och 1746 års brittiska farmakopé blev den sista där teriak upptogs.

Receptet inkluderade 61 olika ingredienser – många av dem identiska med Andromachos ursprungsrecept. I andra länder gick processen ännu långsammare. I den tyska farmakopén fanns ”galeniska” preparat innehållande orm med 1874, i den franska motsvarigheten ända till 1884.

Också i Sverige har teriak funnits på apotekens hyllor. Olaus Petri nämner medicinen redan 1530 och under försvenskade namn som treakel, treåkelse, träakel och trähackelse finns den belagt genom århundradena. ”Theriaker tagas in at swetta på” rekommenderas till exempel Linné år 1750.

Det mest seglivade bruket av teriak i Sverige kan vi tacka Kristian Henrik Hjärne (1709-1794) för. Han var bland annat livläkare åt drottning Ulrika Eleonora och lämnade efter sig ett populärt recept som blev känt som Hjärnes testamentes droppar, ett beskt örtelixir som påstods vara som både upplivande och livsförlängande.

Hjärnes testamentes droppar tillreddes av bland annat saffran, lärkträdssvamp, kinesisk rabarber, purpurgentiana, myrra, leveraloe och – naturligtvis – teriak, allt löst i alkohol för optimal effekt. Flaskor med Hjärnes testamentes droppar såldes i Sverige så sent som på 1950-talet.

Bildresultat för Alla testa d’oro

Alla testa d’oro i Venedig markerar platsen för ett gammalt apotek, specialiserat på just teriak.

Idag finns få spår kvar av den tvåtusenåriga medicinska rövarhistorian om mithridatium och teriak. Ett påtagligt sådant går dock att se i Venedig, den stad som under teriakens glansdagar ansågs stå för den förnämsta versionen av produkten.

Alldeles nära Ponte Rialto, sex meter upp på en husfasad, hänger ett huvud i förgylld brons i en kedja. På platsen låg en gång Venedigs mest berömda apotek, Alla testa d’oro (”Vid Guldhuvudet”), som började tillreda teriak år 1603.

Den invecklade processen upprepades tre gånger om året under noggrann övervakning av republikens ledning. Receptet höll Guldhuvudets apotek flytande i 240 år, innan strängare och modernare lagar under 1940-talet förbjöd användandet av opium och därmed gjorde det omöjligt att framställa enligt det gamla receptet. Men huvudet hänger alltså kvar.

Därmed kunde förstås historien om teriak och mithridatium ha nått sitt slut. Men så är det inte. Hjärnes testamentes droppar tillverkas nämligen fortfarande och under namn som ”Swedish bitter” och ”Schwedenbitter” fortsätter den beska örtblandningen att hitta köpare i hälsokostmarknadens utkanter.

Hösten 2016 kan man på den amerikanska näthandeln ”Pure Inside and Out” kan man beställa en flaska ”Swedish Bitter” som sägs hjälpa mot allt från sömnlöshet till diabetes och förstoppning. Långt ner i innehållsförteckningen dyker en bekant ingrediens upp: theriac venezian. Än lever kejsar Mithridates mystiska motgift.

 

 

64 ingredienser för att bota allt

Vill du göra din egen teriak? Bered till på att leta ordentligt i växtskafferiet. Dessutom behöver du vänta månader, eller år, på att blandningen ska fermenteras. Men den som väntar på något riktigt gott, som det heter …

Rötter: Iris, balsamrot, revfingerört, rabarber, ingefära, lavendel, gentiana, björnrot, valeriana, hålnunneört och lakritsrot.

Stjälkar och bark: Kassiakanel och ceylonkanel.

Blad: Lökgamander, ask, stenkyndel, kransborre, västindiskt citrongräs, gamander, cypress, lagerblad,

Blommor: ros, krokus, lavender, klint.

Frukter och frön: raps, persilja, svartkummin, anis, kardemumma, fänkål, johannesört, säfferötter, skärvfrön, morot, svartpeppar, långpeppar, en, kryddnejlika och champinjoner.

Gummi, olja och kådor: akacia, bensoeträd, gummi arabicum, stinkfloka, söt myrra, rökelse, terpentin, muskot, opiumvallmo.

Animaliska produkter: bävergäll, torkat och pulveriserat ormkött, ljus honung.

Mineraler: Bitumen (asfalt) från Döda havet, kopparhaltiga mineral.

 

Källor:

Nancy G Siraisi: Medieval and Early Renaissance Medicine

Norman F. Cantor: In the Wake of the Plague. The Black Death and the World it made

Guido Majno: The Healing Hand. Man and Wound in the Ancient World

Griffin, J P: Venetian treacle and the foundation of medicines regulation (British Journal of Clinical Pharmacology 2004)

Totelin, Laurence: Mithradates’ Antidote: A Pharmcological Ghost (Early Science and Medicine, 2004)

Norton, Stata: The Pharmacology of Mithridatum: A 2000-Year-Old Remedy (Molecular Interventions, 2006).

 

 

Bilden av staden har alltid handlat om makt. Essä om Rom, Baltimore och Malmö.

Det är numer en ofta upprepad iakttagelse att vi tycks leva i en tid och ett samhälle där bilden av något – en religion, en stad, ett land – ofta tycks vara viktigare än verkligheten. Objektiva fakta har begränsat värde, det är om tolkningen som striden står.

Och ju mer politiserade tolkningarna bli, desto mer oförenliga blir bilderna. Numera lever vårt land ett dubbelliv: i några ögon ett mångkulturellt inferno på väg mot stupet i full fart, i andra världens lyckligaste, mest jämställda och kreativa land.

Samma problem har drabbat Malmö. Det märks i den regelbundet återkommande våndan inför ”Malmöbilden”. Om det är skönmålarna eller svartmålarna som har mest rätt vet jag inte. Det handlar kanske snarast om vem som har bredast pensel. Det enda alla tycks kunna enas om är att Malmö absolut inte är något vanligt ställe.

NIgel Farage, påven Bonifacius, Katrin Stjernfeldt Jammeh och Omar Little. Alla aktörer i strider om bilden av staden.

Att städer existerar på ett symboliskt och ett reellt plan samtidigt är ingen nyhet. Och ju längre ifrån vi befinner oss, desto mer tenderar vi att reducera en stad till klichéer. Allt det vanliga i en stad tonar bort. Ibland blir bilden så stark att den nästan raderar ut den verkliga staden.

Jerusalem är ett sådant exempel: i sekel efter sekel har staden existerat som en metafor, en längtan, ett pris att slåss om. Det finns till och med en religiös föreställning om ett himmelskt Jerusalem, en perfekt stad i paradiset.

Ytterligare ett exempel på symbolernas makt över verkligheten och tanken – en plats jag tänkte uppehålla mig vid här – är Rom. Det är en stad som i snart 3000 år haft en förmåga att förhäxa och blända sina betraktare. Några har sett storhet, andra förfall. De mäktiga har i Rom sett ett redskap, ett dragdjur att spänna för sina egna ambitioner. Det som inte passat in i deras bild av den imaginära staden har rivits.

Först ut var den store imperiebyggaren Augustus. Hans ambitioner för Rom var grandiosa: staden skulle större, ståtligare, rikare. Den skulle mäta sig med andra metropoler i romarriket, som Alexandra. Det skulle stråla om Roms gator, tempel och teatrar. Det här var maktens centrum och det behövde manifesteras i byggnader.

I sitt testamente, som spreds i otaliga kopior över imperiet, lade kejsaren största vikt vid vilka byggnader som tillkommit, renoverats eller fått nytt tak under hans långa tid som regent. Och, konstaterar han nöjt i ett berömt citat: ”Jag tog över en stad i tegel och efterlämnade en i marmor”.

Rom var inte bara en stad, den var också ett skyltfönster för imperiet. Ett varumärke.

Genom årtusenden fortsatte kejsare och påvar att drämma sina visioner i huvudet på den faktiska staden. Under medeltiden befolkades staden av mer eller mindre fiktiva helgon, martyrer och heliga platser. Bakgrunden var i stora stycken rent ekonomisk: genom att ge staden status – och på den här tiden var det heliga ben som gav status – konsoliderades stadens ställning som kristendomens centrum.

Det betydde i sin tur att skaror av pilgrimer sökte sig till staden, med förträffliga intäkter för alla från skomakare till kardinaler som välkommen effekt. Att staden från år 1300 sockrade erbjudandet med fullständig syndaförlåtelse i samband med särskilda jubelår skadade förstå inte heller. Så nästa gång du hör en stad som vill marknadsföra sig som evenemangs- eller konferensstad så vet du nu var idén föddes först: i medeltidens Rom.

Under renässansen på 1400-talet laddades det antika arvet med helt ny mening när vittrade stenar och halv oläsliga handskrifter plötsligt visade sig rymma nycklar till en helt ny syn på människan. Och under barocken skapades multimediala kulissmiljöer som jesuiternas moderkyrka Il Gesù, den närbelägna kyrkan Sant’Ignazio och förstås Peterskyrkan och Petersplatsen i samma propagandasyfte.

Il Gesù, Rom.

Den verkliga staden, den verkliga religionen i all ära – men det var skenet som var anledningen de enorma investeringarna. Stadens utformning reflekterade och stärkte dess symboliska roll som Västerlandets andliga huvudstad.

Ett par hundra år senare vallfärdade Nordeuropas unga överklassmän till Rom på jakt efter bildning. Inte heller nu handlade deras längtan efter den verkliga staden, en vid den här tiden ganska nedgången, stillastående kyrkoenklav, stor som dagens Kalmar eller Kristianstad. Nej, det var vingslagen från det mytiska, antika Rom som lockade; att bara blicka ut över och kontemplera Forum Romanum ansågs utveckla och förädla den unge mannens själ.

Ofta blev mötet med stadens handfast stinkande gränser och tiggare en besvikelse. Reseskildringarna beklagar hur lite av den stolta, antika karaktären som bevarats hos romarna.

Under den unga italienska nationens första halvsekel, mellan 1870 och 1920 var bilden av Rom ett ständigt huvudbry för makthavarna. Staden var inte tillräckligt stor, inte tillräckligt modern och inte tillräckligt grandios för att duga som projektionsyta för nationalistiska fantasier. Den var ett bakvatten, om än med ett storslaget förflutet.

Inte heller hjälpte det att floden Tibern, som rinner rakt genom staden, med jämna mellanrum svämmade över och dränkte stadens centrala delar i gyttja, skräp och stinkande avloppsvatten. Aldrig var disprepansen mellan symbolen Rom och verklighetens sjaskiga småstad så skriande som när Italiens första kung Viktor Emanuel besökte den nya huvudstaden vid nyåret 1870-1871. Den otyglade Tibern hade förvandlat de centrala kvarteren till en blöt, stinkande och smutsig plats.

Roms innerstad vid översvämning i Tibern i slutet av 1800-talet. Målning av Ettore Roesler Franz.

Under Italiens fascistiska era nådde besattheten av sken och bländverk ett svårslaget crescendo. Hela kvarter och stadsdelar jämnades med marken i ambitionen att frilägga de delar av Rom som Mussolini ansåg värda att lyfta fram – det vill säga ruinerna från antiken, helst då kejsartiden. Å andra sidan var inte det antika arvet viktigare än att regimen kunde tänka sig att asfaltera över stora delar av Forum Romanum för att anlägga en spikrak paradgata, via dell’Impero, mellan Piazza Venezia och Colosseum. Där skulle Mussolinis långväga gäster kunna färdas i konvoj och beundra de ståtliga kulisserna. Och inför en sådan anblick skulle det inte längre råda någon tvekan om att Roms tredje stora imperium hade anlänt.

Än idag är det imaginära Rom oerhört starkt. Lager på lager av mytbildning – från Augustus till Federico Fellini – har skapat ett fantastins Rom vitt skilt från verklighetens 3,5-miljonersstad. Sanningen är att nittionio av hundra turister aldrig rör sig utanför den del av staden är endast en tiondel av romarna bor och arbetar, alltså det innersta centrum.

Utanför breder en helt annan stad ut sig, anonym och kaotisk. Det är som om Stockholm hade likställts med Gamla Stan eller Malmö med Gamla Väster. Tolv miljoner turister om året anländer för att beskåda bländverket, inte för att ta del av den egentliga staden.

Jag läste i ett nummer av magasinet Skåne att Malmös kommunalråd Karin Stjernfeldt Jammeh (S) är trött på snacket om bilden av Malmö och på de etiketter som stnädigt klistras på orten, inte minst av högerpopulister. Brittiska Ukip-ledaren Nigel Farage utmålade till och med Malmö som ”Europas våldtäktshuvudstad”, vad nu en sådan etikett kan tänkas betyda. Det är Malmö som rekvisita i en skruvad politisk fars utan verklighetsankytning.

Samtidigt har socialdemokraternas hegemoni i staden som bekant också vilat på en solid grund av symboliskt kapital. Som ett proffscykellag skulle invånarna sugas med i vinddraget efter skyskrapor och broar. Att några ändå inte orkade med i tempot verkar idag mer än uppenbart.

Kontrollen över bilden kräver numera dessutom betydande resurser i form av pengar och personal. I journalistkretsar har det sedan länge funnits en pyrande irritation över stadens offensiva informationsarbete. Det är flera år sedan antalet kommunalt anställda kommunikatörer passerade antalet granskande journalister – och de håller ögonen på vad som skrivs och rapporteras om Malmös problem.

Är nyheterna för misshagliga låter de oss journalister veta det och försöker desarmera vad de uppfattar som skadegörelse på bilden av staden. Det ängsliga bevakandet av ”bilden” har också stadens politiska opposition skjutit in sig på; socialdemokraterna bryr sig mer om att sminka över och resa kulisser än att ärligt diskutera de verkliga problemen.

Ännu längre gick myndigheterna i Baltimore år 2002. Då hade just den banbrytande kriminalserien ”The Wire” börjat sändas i USA. Serien gav en skoningslös bild av våldet och drogerna i Baltimores fattiga kvarter. Alltför skoningslös – och inte rättvisande, menade stadens kommunfullmäktige, som anordnade en hearing om hur en bättre och mer positiv bild av staden skulle kunna spridas.

Enligt politikerna bidrog serien till att förstärka en bild av staden som fylld av hopplöshet och misär. Allt för lite ansträngning gjordes i serien för att belysa alla de ”storartade och underbara saker som också sker här, istället för att i ett svep anklaga hela befolkningen, rättssystemet och skolan”.

Andra städers deckarserier är inte allt så dystra som ”The Wire”, klagade polischefen Frederick H Bealefeld. ”Vet ni hur Miami framställs i sin deckarserie? De har utredare som ser ut som modeller, som kör runt i sportbilar. Och i New York? Stenhårda förhörsledare, kompetenta polismän som lyckas ro i land även de mest skruvade, komplicerade utredningar”. Skadan var djup och långtgående, fortsatte polischefen. ”The Wire är en smutskastning av staden som kommer att ta decennier att övervinna”.

Baltimore och Bagdad. Detroit och Beirut. Florens, San Francisco och Södertälje. Några städer glittrar det om, andra manar fram bilder av rök, damm, våld och skräck. Ändå är förstås sanningen den att den största delen av livet i städer flyter på som vanligt. Det smäller bomber i Bagdad, men några miljoner går också till jobbet varje dag. Det finns många utbrända ödekåkar i Detroit, men också knattefotbollsturneringar, loppis och gårdsdagar. På trappstegen till Peterskyrkan jobbade skomakare, grönsaksförsäljare och bokhandlare.

Lärdomen från historien blir att aldrig glömma bort att bilden av en stad är en ständigt pågående dragkamp. Och ju mer som står på spel, politiskt och ideologiskt, desto hårdare blir kampen om att äga och definiera bilden.

Vem som tillåts bestämma bilden av staden har alltid handlat om makt.