Månad: oktober 2015

Från latinarnas heliga berg till … antennstation för Mediaset. 3000 år på Monte Cavo.

Var började allt, allt med latinet, romarna och den romerska kulturen? Ja, latinarna var ju en av många stammar som vandrade ner i Italien någon gång runt år 1000 före vår tideräknings början. De kom att bosätta sig i nuvarande Lazio och organiserade sig i självständiga stadsstater. Största av dem alla var förstås Rom, staden som grundades (enligt legenden) år 753 f Kr invid ett praktiskt vadställe över floden Tibern. Genom Roms gradvisa underkuvande av första de övriga latinska folken, därefter så väl etrusker, galler och vidare ut över hela den kända världen, blev latinarna och deras språk, latinet,  ett av fundamenten för all västerländsk kultur.

Rester av Jupiter Latiaris-templet på toppen av Monte Cavo.

Rester av Jupiter Latiaris-templet på toppen av Monte Cavo. Foto: Wikicommons

Ungefär 20 kilometer söder om Rom reser sig Albaner-bergen, en serie vulkaniska berg som sträcker sig upp mot runt 1000 meters höjd. Här ligger anrika städer som Nemi, Velletri, Frascati och Ardea, liksom påvens sommarresidens i Castel Gandolfo. Den nästa högsta toppen i Albanerbergen heter Monte Cavo och var latinernas allra heligaste plats. Här låg ett stort tempel helgat åt Jupiter Latiaris, som latinerna själva såg som sin anfader. Kulten här övergick in i romersk tid – ja, ända in på medeltiden.

Med tiden utrymdes förstås templet och toppen fick ett kloster, helgat åt Sankt Petrus. Klostereran blev lång: de ena bröderna efter de andra bebodde toppen fram till 1890. Då blev platsen istället hotell – och med sin långa och lysande historia blev hotellet och berget ett eftertraktat resmål för antikintresserade turister och kungligheter. Först under andra världskriget bröts linjen, då den strategiska punkten (inte minst för radiokommunikation) fick se hårda strider när de allierade styrkorna avancerade söderifrån. Därefter övergavs toppen och det gamla klostret-hotellet förföll.

Klostret, som blev hotell, som blev - ruin och radarstation. Monte Cavo, latinarnas andliga urhem har länge fått förfalla.

Templet som blev klostret, som blev hotell, som blev – ruin och radarstation. Monte Cavo, latinarnas andliga urhem.

De senaste åren har toppen fört en sorglig tillvaro, särskilt förstås med tanke på sin roll som latinarnas andliga urhem. Inte minst har den gamla kullen översållats med antenner – för mobilkommunikation, satellit-TV och militära ändamål. Den anrika platsen har alltså vanprytts av en snårskog av master och paraboler, vilket inte minst irriterat de nyhedniska troende i Via romana agli dei, som ser sig som återuppväckare av den antika tron. För dem är förstås platsen helig och ska inte befläckas av Mediasets tv-master.

Radarstation, tv-master och risk för “elettrosmog”. Toppen på Monte Cavo har varit omstridd i många år. Nu kan det vara dags för en upprensning. Foto: www.noelettrosmog.it

En likaledes lång kamp har förts av den kommun som Monte Cavo är beläget i, Rocca di Papa. Och efter elva års processande kom faktiskt ett genombrott för bara någon vecka sedan: en domstol ger de klagande rätt, masterna ska börja plockas ned. 8 oktober meddelade Consiglio di Stato att såväl Canal 5, Italia 1 och Retequattro måste ta ner sina master. “Det här är vändningen vi väntat på i åratal”, sa borgmästaren i den lilla kommunen, Pasquale Bocca. “Det har varit en lång kamp! Med med uthållighet och envishet har vi äntligen lyckats befria staden Rocca di Papa från det fula järnskrot som illagalt belamrat bergets topp”.

Bolaget Società EI Towers SpA som driver masterna (och ägs, kanske inte så förvånande, av familjen Berlusconis bolag Mediaset) har nu sex månader på sig att montera ner eländet.

Några tankar om monumentet Pasolini.

Den italienske poeten, författaren, debattören, teoretikern och filmregissören Pier Paolo Pasolini fascinerat mig länge. Egentligen är jag inte alls så väl bekant med hans verk – pinsamt nog – som jag borde eller önskade att jag var. Samtidigt är hans samlade produktion enorm: ett tjugotal filmer, flera romaner, floder av dikter, essäer och andra texter. Det blir lite svårt att veta vad man ska börja. Och vem är jag att tycka något om ett sådant monument?

Min ingång har varit Pasolinis förhållande till staden Rom. Poeten (för det var så han var känd då) flyttade dit 1950, efter att ha blivit påkommen med att ha sex med några unga pojkar i sin hemby Casarsa i Friulien – något som givetvis var otänkbart där och då.

Från ytterst blygsamma förhållanden byggde Pasolini under några intensiva år upp ett stort nätverk och en betydande ryktbarhet i Rom. Han blev också en ivrig och entusiastisk student av staden: dess subkulturer, dess dialekt, det litterära värld. Särskilt viktigt – och hyllat – blev livet i stadens förorter, borgate, dit det under dessa italienska rekordår formligen vällde in fattiga migranter från framför allt södra Italien. På det sättet var han unik i sin tid, en poet som samtidigt var reporter och förkämpe för ett nytt fattigfolk, städernas migranter.

Idag hade kanske samma utifrånskildring varit otänkbart: de fattiga har numera sina egna röster, de behöver inte en självutnämnd tolk från parnassen som tolkar deras erfarenheter åt dem. Men på 1950-talet var det förstås så, då när redan dialekten obönhörligen avslöjade om det du sa var värt att ta på allvar.

För Pasolini (som var en djupt övertygad kommunist) stod de myllrande, kaotiska, kåkstäderna och bostadsområdena – och då särskilt deras fräcka, oborstade, vitala tonårsgrabbar – för en äkthet, ursprunglighet och ett sätt att leva i opposition mot samhällets utveckling i riktning mot konsumism, utslätning och “homologisering” av kulturen. I senare texter blev hans djupa pessimism över dessa tendenser allt svartare och mer dystopisk: allt som är heligt profaneras, proletariatet smittas av bourgeosins värderingar, varusamhället är en ny sorts totalitär fascism – bara så mycket svårare att frigöra sig från än 1930-talets.

I skarven mellan 1950- och 1960-talet gör Pasolini sina första filmer. De är på ett plan amatörmässiga – han saknade helt formell filmutbildning – men på ett annat förstås geniala. Både i Accattone (1961) och Mamma Roma (1962) står förorternas folk i centrum. En djupare tolkning är jag kanske inte i stånd att göra, men att säga att båda filmerna handlar om bevarandet av något essentiellt, att hitta mening och sätt att leva i en snabbt förändrande värld tror jag inte är fel. Och insikten om att det heliga föröds i snabb takt, att det djupast mänskliga håller på att rinna oss mellan fingrarna.

Sina sista dagar i livet tillbringade Pasolini i för övrigt Stockholm, inbjuden av Svenska Filminstitutet. Hans poesi hade också översatts och regissören gav intervjuer och träffade personer ur svenskt kulturliv. En kväll ber Pasolini att värdinnan, Svenska filminstitutets chef Anna-Lena Wibom, ska visa honom lite av Stockholms beryktat syndiga nattliv. De hamnar sedemera tillsammans på Döbelnsgatan, på porrklubben Chat Noir med strippor och livesex. Fast då beger sig Wibom hemåt. “Jag hade man och barn”, kommenterar hon i Pasolini Requiem. Sjuttiotalet var sannerligen en helt annan tid.

Mycket har gjorts av Pasolinis sista, dramatiska tid i livet – och förstås hans fasansfulla död i november 1975. Det är nog inte fel att säga att mordet och det plågsamt utdragna trauma som den havererade polisutredningen inneburit i mycket överskuggat Pasolinis verk. Mordet beseglade hans ikonstatus, men har också skymt hans produktion. Kanske har också 1960- och 1970-talets terminologi ställt till det. Det var länge sedan “klasskamp” uppfattades som ett nyckelord för att förstå samtiden. Det finns också en slags “smutsighet” som klibbar vid Pasolini, en stank av pedofili som är svår att tvätta bort. Skicket att betala sexton-sjuttonåriga grabbar för avsugningar i bilen på undanskymda parkeringsplatser … nej, det är kanske inte så fräscht, och dessutom svårt att förena med ett envetet rasande mot sedernas förfall och kommersialismens fasor på kontorstid.

Men man bör komma ihåg att det både innan och efter Pasolinis död fanns en mer eller mindre organiserad smutskastningskampanj mot honom. För de som ville dölja det egentliga, sinistra motivet för mordet (och de var många, Pasolini var vid tiden för sin död både mycket väl informerad och formulerad om de många genomruttna sidorna av det italienska sjuttiotalssamhället) var “pervers bög”-ett effektivt sätt att hitta motiv till och urskulda den påstådda gärningsmannen, Giuseppe “Pino” Pelosi. Han försökte ju bara freda sig.

Samtidigt tänker jag, när jag läser i Barth David Schwarz biografi “Pasolini Requiem”, att själv grundfrågorna består. Hur ändras samhället? Vad förlorar vi i senmodernitetens rasande, accelererade förändringshets? Hur var det innan? Vilka värderingar styr egentligen våra liv – och har vi verkligen valt dem själva? Och ligger det inte något i det han säger om den intellektuelles skyldighet att protestera? “För att bestridandet ska vara meningsfullt, måste det vara stort, betydande och totalt. Absurt och icke vettigt”, sa han i en intervju kort före sin död. Vem har den kraften och precisionen idag?

Ett bekant citat av Fredric Jameson lyder “vi har idag lättare att föreställa oss världens undergång än kapitalismens slut”. En anledning till oförmågan är kanske just det förtryck Pasolini så outtröttligt pekade på och varnade för. Hedonismen, marknaden och den snabbt snurrande kapitalismen som den nya totalitära ideologin, det system som det inte går att ställa sig utanför.

Pier Paolo och hans mor.

Pier Paolo med sin mor Susanna Colussi.