”Jag har skänkt pengar. Jag har samlat in kläder. Jag donerar – ett fyrsiffrigt belopp – till UNHCR. Jag har länkat till en video med Hans Rosling. Jag skriver eftertänksamma små rader om hur djupt berörd jag blir av den döde pojken på stranden.”

Jo, det är mycket sådant i mina flöden. Från mig själv också. Hur mycket som helst. För det mesta blir jag glad av att läsa det. Bra att det händer något. Andra gånger känner jag mig lite skamsen, eftersom jag inte gjort så mycket som andra verkar ha gjort.

Ska man vara ärlig, har förstås ingen av oss gjort så mycket som vi borde. Vem är jag att lägga tiotusentals kronor på en semesterresa, när människor svälter, dör och går under? Hur kan jag ge mina barn var sitt eget rum, när tusentals andra – lika fina, lika värdefulla – ungar sover under bar himmel? Vad vår moral säger oss är egentligen tydligt. Det är inte rätt att vissa är galet rika, när andra är fattiga.

Det är förstås bra att dela exempel på goda gärningar. Alla har inte några självklara idéer för hur man kan hjälpa, och om jag delar mitt initiativ eller mitt sätt att ge på Facebook, kan andra inspireras.

Samtidigt finns det en annan del i det hela. Något som stör mig. Som får en att må lite illa, mitt i all solidaritet. Intrycket av det är lika viktigt att visa upp sin godhet för andra som att hjälpa.

Det går tillbaka till ett synsätt som bland annat återfinns i Matteusevangeliet. Så här står det i sjätte kapitlet:

”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen. När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människorna skall prisa dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”

I en av berättelserna (haditherna) om profeten Mohammeds liv finns samma tanke (fast med lite värre konsekvenser som skrämseleffekt):

“He who lets the people hear of his good deeds intentionally, to win their praise, Allah will let the people know his real intention (on the Day of Resurrection), and he who does good things in public to show off and win the praise of the people, Allah will disclose his real intention (and humiliate him).”

Med andra ord: om du skryter om dina goda gärningar, får du inga pluspoäng hos Gud. Om du länkar till hjälpinitiativ och uppbyggliga videoklipp på Facebook med baktanken att det kan dig att stiga i aktning hos andra – bli delad och lajkad – så förlorar den goda gärningen sin mening, menar evangelisten och även hadith-författaren.

På ett intuitivt sätt tror jag många av oss vänder sig emot skryt om den egna godheten, liksom skryt i största allmänhet. Å andra sidan är det ju få av oss som har en Gud som utvärderar våra handlingar. Och för mottagaren av matpaketet, menskoppen eller tältet, spelar det mindre roll om givaren haft ett snövitt eller mer grådaskigt samvete. Ett tält är bra att ha om man bor i flyktingläger på vintern, oavsett om givaren fått 5000 lajks eller ej för sin gåva.

När hjälporganisationer erbjuder en ”dela med sig på Facebook”-knapp när du satt in din stödpeng är det kanske bara smarta nog att låta vår fåfänga, egoism och längtan efter aktning vara med och driva insamlingen. Pengarna gör nytta, även om de kommer från en hycklare. Och att kritisera någon för att de använder sociala medier för att väcka opinion, organisera stöd och inspirera andra vore ju helt fel.

Kanske är detta ytterst inte en fråga om att ge eller inte. Det ska man göra. Hjälpen behövs. Snarare handlar det om dig själv. Varför ger du – och varför ger du inte? Vilken roll spelar andras aktning för dina val?

Det är i alla fall sådant jag funderar på, när hjälpviljan fyller ens sociala flöden till brädden. Inte vet jag var sann godhet består i. Fast jag tror inte förmågan att bygga sitt personliga varumärke tillhör de mest nödvändiga delarna.